Sommardröm

[Dröm nummer 572. Natten till den 17 augusti 2022.]

I Beckmans Reklamskolas lokaler finns också en annan, konkurrerande reklamskola. Vi som går på Beckmans ser ner på dem som går i den andra skolan. Ändå är det Harald Jansson och Johan Hammar* från den andra skolan som fått göra vår skolas kassar.
              Jag menar att ingen på den andra skolan någonsin har ansträngt sig. Aldrig haft galna hobbyer som de gått in för helt. Gör man det blir man bra och originell!
              Många år senare upptäcker jag i en tidning att några av mina gamla Beckmanskollegor tipsar om saker man kan göra, vilka fester som är på gång och så vidare. Jag har aldrig förstått att det är så man gör. Istället har jag gått omkring och varit sur för att ingen någonsin bjuder mig på fest.
              Reklamen för varuhuset Åhléns består av en lång kö med människor i en rulltrappa. Jag säger till Magnus Wretblad, som ligger bakom idén:
              ”Det där är ju bara en kopia på NK:s reklam, fast utan finess.”

* Vi gick i samma klass i grundskolan.

[Dröm nummer 571. I gryningen den 17 augusti 2022.]

Muffin är min ledsagarhund. Vi är på Muskö och ska ta oss upp på ett berg, men hon har svårt att komma upp. Jag går före och manar på och till slut klarar hon det. Men berget är isbelagt och hon glider.
              Erik och Aina Gustafsson står utanför huset som Erik har byggt. De är mycket stolta över uteplatsens korallstolar, som är sköldlika och arrangerade som glest sittande kronärtskocksblad, bakom vilka man kan slå sig ner och sola. I varmare länder är sådana så klart av äkta korall, men de här är gjorda i vit och orange plast och har korta spröt.
              ”Din mor var här och såg dem nu i vinter”, säger Aina. ”Det är så synd att hon inte kan komma i sommar, när solen ligger på som bäst.”
              ”Nej, hon hinner nog inte få uppleva det”, säger jag.
              Erik visar runt i huset. Jag behåller mina stövlar på och för sent upptäcker jag att han har tagit av sig sina skor. Jag smyger av mig stövlarna. Anar hans mörka blick.
              Huset är enormt, men ändå ganska trångt. Man kommer knappt in i köket. Alla material är billiga och börjar redan falla sönder.
              ”Vanligtvis är ett sånt här bygge ett treårsprojekt”, säger Erik. ”Men jag gjorde det över tio år för att det inte skulle bli för dyrt. Men det blev det naturligtvis ändå.”

[Dröm nummer 570. Natten till den 16 augusti 2022.]

Håkan Gustafsson, hans far och jag badar i havet utanför Muskö. Vattnet är grönt och klart. Jag har byggt något slags hög flotte, varifrån jag bärgar saker. Jag dyker i och simmar ner mot botten, där jag krossar en flundra med mina händer.
              Håkan är försvunnen. Det är bara hans far och jag. Jag känner att jag behöver komma härifrån, men kan jag lämna flotten här? Kommer den att driva iväg? Det är ingen vind att tala om.
              Jag gör en film om Finland. I taket hänger en båtmodell, stor och svullen. Den är vit, gul, blå och svart. Nu är den Muminpappans huvud. När huvudet vrids runt sin egen axel får den något slags obehaglig kraft.
              Jag har gjort en docka i grått tyg. Den är stoppad med något mjukt, gjord i flera delar och ihålig, så att man kan ta den på sig. Det är vad jag ska göra. Jag ska ta på mig dockan och dansa en ryckig dans framför kameran och få det att se ut som att det är en docka som dansar. Men först måste jag ta upp knappnålen som ligger på sängen.
              Nu dansar jag till en melodi i moll*.
              Och om någon såg mig skulle denne uppfyllas av en ännu värre fasa än den som uppfyller mig.

* Jag tog med mig musiken in i vakenheten och spelade in den. Den låter bekant och sorglig.

[Dröm nummer 566. Tidig morgon den 11 augusti 2022.]

Jag och Simona hämtar paket och brev i en automat. Några av försändelserna som vi väntar på saknas och jag kontrollerar siffrorna på paketen och breven mot våra avier.
              ”Är det inte bättre att …?” försöker Simona.
              ”Nej, det här är bäst.”
              Jag kan snabbt konstatera att det är försändelserna med vintillverkningsutrustning från England som saknas. Typiskt England. Tar alltid sådan tid.
              Jag öppnar luckan till automaten och frågar personalen om försändelserna, men de vet ingenting.
              Under en släktträff visar en manlig släkting ett papper för mig och min bror Mats.
              ”Jag fick det av min far”, säger släktingen. ”Det är en samling sentenser av kinesiska tänkare.”
              Jag försöker läsa. Det är svårt, men det jag lyckas tolka är rena plattityder och alldeles ointressant. Men en liten målning fångar mitt intresse. Den föreställer en krigare till häst i en pastoral miljö med mycket grönska. Omkring sig har han män, kvinnor och barn. Överst står textat ett namn som jag inte känner igen.
              ”Det är general –––, som slogs mot Mao”, säger den manlige släktingen. ”En vän till våra familjer.”
              ”Jag förstår.”
              ”Jag är väldigt rädd om det där pappret. Herregud, jag vet ju knappt vilka mina förfäders ättlingar är!”
              Jag vänder mig till min bror och säger:
              ”Vi vet i alla vilka vår fars ättlingar är. Det är du och jag, min dotter och dina båda söner.”

[Dröm nummer 564. I gryningen den 11 augusti 2022.]

Jag ligger naken i min säng på ett hotell, där jag ofta bor. Det händer att katter och hundar gör mig sällskap och nu ligger jag och väntar på dem.
              Det knackar på dörren. Jag går och öppnar och döljer mitt stånd med täcket. Utanför står Cecilia Strömgren.
              ”Får jag sova här?”
              ”Javisst får du det.” Hon har gjort det flera gånger förut.
              ”Skit med min kille.”
              ”Jag förstår. Kan du hjälpa mig med sängen, den har glidit ut från väggen.”
              Cecilia häller upp portvin till oss och går ut på balkongen.
              ”Vi kanske får sällskap av några katter och kanske hundar”, säger jag.
              Hon ser besviken ut.
              Några katter tittar upp från under sängen och säger:
              ”Får vi sova här?”
              ”Javisst får ni det. Titta, Cecilia, dom är redan här!”
              Cecilia kommer och lägger sig intill mig. Katterna är överallt.
              ”Ja,” säger jag och tittar henne djupt i ögonen, ”nu kan vi varken sova … eller göra nåt annat …”
              ”Men … men … det är ogiltigt!” säger Cecilia.

[Dröm nummer 563. I gryningen den 9 augusti 2022.]

I trappan upp på väg till en sammankomst möter jag Johan Kylander. Han är aggressiv och jag vet att han kommer att förstöra för oss. Han tar fram kronan och andra delar till ett armbandsur, som han en gång lånade av mig och fräser:
              ”Ta dom här du!”
              ”Men Johan, klockan är ju trasig. Ska du inte laga den innan du lämnar tillbaka den? Äh förresten, det kan göra det samma. Behåll den du.”
              Mitt svar är mer än han står ut med. Utom sig av vrede rusar han ner för trappan och försvinner.
              Jag ska fotografera ett barn, en liten flicka. Fotografiet ska fungera som skydd mot förövare. Jag vet precis hur jag ska göra för att det ska bli en bra bild. Jag ska fotografera henne framför ett hus en solig dag. Ljuset ska komma från sidan och jag ska använda svartvit film.
              ”Är det inte bättre mot det där huset”, säger Joakim Pirinen och pekar på ett hus som står i direkt solsken.
              ”Nej, det blir för starkt”, säger en kvinna. ”Allt blir utfrätt.”
              ”Så är det, Joakim”, säger jag.
              Kvinnan vänder sig till mig och säger: ”Ljuset är –––. Du ska fotografera med slutartid 30, plus upp ett snäpp och ner ett snäpp.”
              För att få ett mjukare ljus inväntar jag ett moln.
              ”Se, snart kommer ett stort moln! Är ni beredda?”

[Dröm nummer 562. Natten till den 9 augusti 2022.]

Stanley Kubricks film A Clockwork Orange är finansierad av en rik äldre dam. Man har provfilmat delar av filmen och rollfiguren Alex görs av en fantastisk skådespelare. Damen har dock gjort klart att rollen ska gå till Malcolm McDowell.
              Salongen är fullsatt. Publiken förväntansfull. Så rullar filmen igång och scenerna som visas är verkligen fantastiska.
              Efter visningen kommer skådespelarna in längs salongens sidogångar. De har sina kostymer från filmen på sig och tar emot publikens jubel. Alex sätter sig längst fram med ryggen mot publiken. Alla är överens om att det är den här skådespelaren som ska göra Alex, inte McDowell. Men damen har bestämt sig.
              Bioduken förvandlas till en spegel och åskådarna ser sig själva i dunklet.
              Några börjar skandera:

              Kommer vi få se ––– som Alex?
              Kommer vi få se ––– som Alex?
              KOMMER VI FÅ SE ––– SOM ALEX?!

Allas blickar är riktade mot damen. Hon känner sig naturligtvis mycket pressad, men hon är obeveklig. Det blir Malcolm McDowell.

[Dröm nummer 561. Natten till den 8 augusti 2022.]

Jag är kallad till möte på en kulturinstitution. Bakom ett skrivbord sitter institutionens chef och hans assistent. De undrar om jag skulle vilja gå igenom alla Joakim Pirinens anteckningsböcker. Jag blir förstås både överraskad och glad och säger att det givetvis är en ära.
              ”Du bör veta att det är ett omfattande arbete, oklart exakt hur omfattande.”
              Jag tackar ändå omedelbart ja och ombeds skriva på ett kontrakt. Texten i kontraktet är på portugisiska, men jag lyckas i alla fall förstå var jag ska skriva på.
              ”Det är lustigt ändå”, säger jag, ”fram till för några dagar sen trodde jag att jag inte visste att Joakim hade några anteckningsböcker. När jag pratade med honom då frågade jag om han förde dagbok. Sen slog det mig, att det hade jag ju frågat tidigare och att han hade visat sina anteckningsböcker för mig. Jag hade helt enkelt glömt bort det!”
              Jag sitter i en lunchservering på ett företag. I en kyldisk under en välvd glashuv är mängder av mat utlagd på en stoppad grå galonbädd. All mat har på ett eller annat sätt med film att göra.
              ”Jag får ångest av att vara filmare”, säger en okänd. ”Jag blir hela tiden påmind av all den här maten.”
              En bekant till mig har en bil med ett överdrag av samma slags galon som kyldiskens. Han kämpar med att få loss det. Det är sprängningsarbeten utanför som gjort att det fastnat.

[Dröm nummer 558. I gryningen den 6 augusti 2022.]

Jag och Joakim Pirinen sitter på en bänk inför en utomhuskonsert. En liten flicka säljer biljetter. Vi kan välja mellan olika artister. Mat ingår. Jag väljer Chuck Berry. Joakim väljer något annat.
              På kvällen är det fest. Jag befinner mig i ett lyssningsrum, där man kan köpa kassettband med artisten som spelas. Själva köpet är en komplicerad och lång process, där man först måste godkänna ett avtal, som säger ungefär följande: ”Godkänner du, att du endast använder detta band för eget bruk?” När man har godkänt avtalet måste bandet laddas, vilket tar en stund.
              Joakim Pirinen har försvunnit genom en dörr. Vart tog han vägen? Jag letar, men hittar istället Olof Halldin, som jag inte sett på många, många år. Det blir ett kärt återseende.
              ”Jag ska snart gå i pension!” jublar Niklas ”Pilken” Lindström, som inte kunde bry sig mindre.
              En stor, svart och raggig hund sover under en matta. Den tycks övergiven och betraktar mig med sorgsna ögon. Kanske känner den min kärlek? I ett angränsande rum ligger en annan hund av samma ras. Det är en tik och den har en nyfödd valp. I tikens blick ser jag att hon födde flera valpar, men att alla utom denna dog. Jag klappar henne och säger:
              ”Jag förstår att det är svårt, men nu måste du ta hand om ditt enda barn.”

[Dröm nummer 557. Tidig morgon den 5 augusti 2022.]

Jag promenerar i det vackra skånska landskapet, när jag plötsligt hör ljud av ett propellerplan. Nu ser jag det. Det kommer in lågt. Det är stort. Ett transportflygplan. Nosen är trubbig och det har två par deltaformade vingar; det bakre paret sitter aningen högre än det främre. Det går in för landning på ett fält. Klarar med nöd och näppe ett djupt dike. Studsar över det. Piloten hinner precis få stopp på planet innan det krockar med bondens skördetröska.
              Jag springer dit. Hjälper till att lasta av en stor behållare med säckar, som tydligen ska innehålla sättpotatis. Men när vi tömmer ut en säck visar sig innehållet bestå av gammalt elektronikskrot och bara enstaka sättpotatisar. Jag ser också några röda sättpotatisar ligga bland gruset på marken.
              ”Va fan!” säger piloten. ”Fick vi inte med oss mer? Hur kan hon ha missat det, hon som är så noggrann?”
              ”Då får jag ta av mitt förråd”, säger bonden.
              Jag hittar lite användbara grejer.
              ”Vi har i alla fall rep och snöre.”
              Piloten och bonden sätter ihop en mojäng av multnande trä.