Sommardröm

[Dröm nummer 528. I gryningen den 18 juli 2022.]

Jag är DJ åt Josefine på Muskö. Min utrustning består av en trälåda med olika manicker, linblått tyg och små handtextade lappar med olika teman. Lapparna är fastsatta med synålar vid manickerna.
              ”Åh, så bra att du tar hand om detta”, säger en okänd. ”Då slipper jag. Jag kan ju inget.”
              ”Men det är ju bara elektronik”, säger en annan okänd. ”Man måste ha musik också.”
              Jag håller i en frilagd bild på Jens Carlanders huvud. Han har tomtemössa och tomteskägg. Jag behöver ytterligare en synål för att fästa bilden. Min mor har en glasburk, i vilken jag hittar en synål. Hon ser bekymrad ut när jag tar upp nålen och fäster Jens-bilden vid manicken.
              Allt är klart.
              Festen kan börja.

[Dröm nummer 526. Natten till den 15 juli 2022.]

Bara förarbetena till ett projekt har bränt hela budgeten och vi har krismöte på byrån. Vi skulle tagit fram en kampanj för en ny produkt och vi har en bra, PR-driven idé. Intervjuer visar att det finns ett behov för produkten. Nu drar chefen in nästan allt arbete. Men hur ska vi då kunna lyckas?
              Det kommer fram att enorma summor har gått till representation.
              ”Det kostar med gubbmeny”, säger Dan Andersson*. ”Vi får väl helt enkelt sätta några sjömän på att skriva reklamlappar.”
              ”Nej, Dan!” vrålar jag. ”Inga sjömän!!!”
              I köket har Niklas Fornelius precis tagit ut en förpackning med möglig filmjölk ur kylen. Gröna klumpar flyter omkring i en klar vätska. Jonas Lundqvist stampar med foten och vägrar att lyssna.

* Kollega på HLR & Co.

[Dröm nummer 525. Tidig morgon den 12 juli 2022.]

Jag ligger efter med studierna. Jag måste bland annat skriva ett antal musikerbiografier till Carl-Fredrik Hultenheims* föreläsning på tisdag. Jag borde hinna göra det imorgon. Men nu ser jag att det ju är tisdag imorgon! Jag kommer aldrig att hinna. Det kommer bli svårt att få godkänt nu. Men det spelar inte så stor roll, jag gör det för mitt nöjes skull. Men jag inser att jag pysslar med för mycket grejer.**
              Jag går omkring på stan med en stor tom champagneflaska, som jag skurit av halsen på. Det här kommer att bli bra. Det är sällan man hittar något sådant. Glastillverkaren har låtit gjuta in sitt firmamärke i botten. Kommer det att påverka hållbarheten? Håller flaskan för trycket? Folk tittar konstigt på mig.
              Jag möter bekanta på väg till meditation. De är utklädda.
              Jag ligger på sängen och bläddrar i en gammal veckotidning. Jag får upp bilder på rätt häpnadsväckande erotisk konst. En kvinna – Rosie – har målat porträtt på sig själv och sin man. Hon suger hans kuk som en slickepinne. Båda ser mycket lyckliga ut. Men det är något med hennes ögon. De är bara smala springor. Hon skelar. Är hon blind? Efter mycket bläddrande hittar jag till slut början på artikeln. Rosie är en mycket begåvad ung kvinna. En societetsskönhet som gifter sig med en brittisk adelsman. Äktenskapet är mycket lyckligt, vilket om inte annat framgår av tavlorna. Det blir naturligtvis skandal. Men hon fortsätter måla. Så drabbas hon av sjukdom. Foton visar hur hon förändras. Ansiktet som långsamt smalnar av, kinderna som sjunker in. Ögonen blir smalare och snedare. Pupillerna drar sig mot näsroten och försvinner till slut helt. Huden är genomskinlig som glas. Ändå fortsätter hon att måla. Men mannens affärer går allt sämre. Det blir utmätning av gården. En film visar när mannen, nu gammal, bärs ut liggande i en smal säng. Sedan bär utmätningsmännen ut bohaget. Ljusblå dekorerade porslinstallrikar i travar, ombundna av snöre. Arbetsledaren manar på.
              ”Come on, lads!”
              De skjuter de skallrande tallrikarna framför sig över gräsmattan.
              Arbetsledaren blir intervjuad.
              ”We only lost a couple of plates.”

* I vaket tillstånd undervisade Hultenheim i typografi, mig veterligen inte i musik.
** Sant!

[Dröm nummer 524. I gryningen den 12 juli 2022.]

Jag ringer Joakim Pirinen och frågar om han var på gårdagens premiär av Johan Rheborgs film om en matrecensent.
              ”Nej, den såg jag i förrgår. Igår var jag på en annan premiär.”
              ”Du roar dig du. Men hur var filmen?”
              ”Ärligt talat inte särskilt bra. Matrecensenten – Rheborg – hade slagit vad med sin kompis om att han kunde äta på en vanlig restaurang utan att gå in i sin roll som recensent. Men det kunde han naturligtvis inte. Han kör med personalen. Klagar och gnäller. Och skriver så klart en recension. Nej, inte särskilt bra.”

[Dröm nummer 520. Tidig morgon den 10 juli 2022.]

Jag, Josefine och hennes mor Elisabeth går av bussen. Elisabeth ska vidare, medan Josefine och jag ska äta medhavda räkor till lunch. Vi letar efter en plats utomhus där vi kan sätta oss. Josefine föreslår ett ställe, men det är lite skuggigt. Det är höstlikt ute, men solen värmer fortfarande, så jag föreslår en annan plats med mer sol. Där finns också gott om gamla torra träd och grenar, så jag är säker på att jag snabbt kan göra upp eld.
              Jag befinner mig i den fängslade mördaren Whitmans lägenhet i New York. På en grov spik inslagen i väggen hänger post. Jag öppnar breven, ett efter ett. Även tjocka jiffypåsar. Ett brev är från Per Moberg. Jag hinner läsa att han vill intervjua Whitman, sedan faller det sönder. Så gammalt är det. Jag är noga med att plocka upp varje fragment och samlar dem i en plastpåse. En jiffypåse innehåller räkor. De är fortfarande helt färska.

[Dröm nummer 519. Natten till den 10 juli 2022.]

På vägen till jobbet passerar jag tidningskiosken där jag alltid köper Dagens Nyheter. Men idag köper jag den inte. Då kommer ägaren ut, leende. Han säger att jag är hans bästa kund och att han vill ge mig tidningen. Jag tar tacksamt emot den.
              Jag omväxlande promenerar och åker bil längs en trafiklänk mellan två Stockholmsförorter. Den kallas Huthögsmotet. Det är vårvinter. Snön har smält, men det har fryst på igen under natten. Längs vägen ligger vattensamlingar och mindre sjöar. Vattnet har runnit undan, men isen ligger kvar, vilande på pelare av is. Pelarsalar med kristalltak som skimrar i solen. Det är väldigt vackert och jag bestämmer mig för att jag åka tillbaka hit imorgon och fotografera. Inte med mobilen, utan med en ordentlig kamera. Mamiyan* med rullfilm kanske. Funkar den fortfarande? Och går det att få tag på film?
              Jag sitter i ett väntrum hos en schweizisk läkare. Det är något med magen. Läkaren visar på en stor tallrik med fårkött, kokt vitkål och vit sås, som jag ska äta innan undersökningen. Det ser gott ut. Men jag behöver gå på toaletten och tvätta händerna först.
              ”Mycket klokt”, säger läkaren och visar med handen att toaletten ligger runt hörnet.
              På vägen dit möter jag Per-Erik Brolinson**. Jag morsar, men har svårt att placera honom. Tror först att han är någon annan.
              Toalettdörren går inte att låsa. Man kan dra igen den, men det är fortfarande en stor glipa. Skitsamma, jag ska bara pissa.
              Jag går över ett torg vid Lidingö gamla centrum. Det är snöslask. Jag måste tillbaka till Huthögsmotet för att fotografera. Det är bråttom. Jag hoppar upp på taket på ett fordon, som visar sig vara X2000. Jag sitter längst fram. Genom en glasruta kan jag se in till föraren. Än så länge går tåget långsamt och jag tänker att jag ska kunna hoppa av i farten. Men nu accelererar det. Det råder vänstertrafik och tåget har en egen, mycket smal körbana utan räls. Vi möter en liten blå bil, som åker vingligt och oroväckande nära tågets körbana. Det är precis att vi undviker kollision. Nu är farten så hög att jag inte vågar hoppa och jag förstår att jag aldrig kommer att hinna till Huthögsmotet.

* Jag äger faktiskt en sådan kamera. Den har legat oanvänd under de senaste två eller tre decennierna.
** Min lärare och handledare under mina studier i musikvetenskap vid Stockholms Universitet.

[Dröm nummer 510. Natten till den 3 juli 2022.]

Simona och jag ska gå på bio och tänker ta en drink först. Men vi är redan försenade och kommer inte hinna med drinken.
              Ute är natthimlen beige och rastrerad. Någon säger att det kommer att hända något stort i natt och att de som haft vett att satsa pengar kommer att bli mycket rika.
              Jag beställer en bild på hela himlen. Längst ner i högra hörnet av bilden lyser en ensam stjärna. Den är på något vis avgörande.
              Vid busshållplatsen har kommunen satt upp väldiga emaljerade skyltar som man kan bläddra i. Det är ganska otympligt men väldigt intressant läsning. En av skyltarna visar en världskarta. Man kan tydligt se inlandsisen i Kanada. Ännu längre norrut syns en flera kilometer lång och många hundra meter hög stenmur som förbinder två bergstoppar. Jag tänker att det är konstigt att den håller för kontinentaldriften.
              I en tidning läser jag ett reportage om en journalist och en fotojournalist. Den senare har dömts till livstids fängelse för att ha avslöjat statshemligheter. Det har med Palmemordet att göra. Nu är han på permission, men är uppgiven när han pratar med sin vän.
              ”Hur länge har du varit ute nu?” säger vännen.
              ”En månad.”
              I slutet av reportaget framgår det att han inte orkade längre utan tog sitt liv.
              På vägen hem möter jag en liten flicka med en katt och en guldfärgad fågel. Djuren är vänner och leker med varandra.
              ”Vilken söt liten fågel”, säger jag. ”Får jag klappa den?”

[Dröm nummer 507. Natten till den 29 juni 2022.]

Min drömbok är antagen av ett förlag och förlagsredaktören Anders Lindgren möter upp och föreslår att jag och Joakim Pirinen kommer hem till honom för att fira.
              ”Kom nu, vi har mycket att prata om”, säger Anders. ”Det är inte varje dag man får in sånt här i Sverige!”
              Hemma hos Anders ber han mig berätta om boken.
              ”Ska jag berätta ur en rent kommersiell synvinkel? Det är ju det jag jobbar med.”
              ”Du menar att du känner Jocke och vill använda dig av hans namn?”
              Det var listigt av honom att räkna ut det tänker jag och säger: ”Ja … det kan funka. Och det gagnar ju Jocke också.”
              ”Hm … möjligen.”
              ”Ska jag berätta om en text jag skrev för en kund? Den är baserad på egna upplevelser och är verkligen helt knäpp.”
              ”Ja, varför inte.”
              Anders kompis dyker upp och jag får inte tillfälle att berätta.
              ”Jag tror jag har en död duva uppe på vinden”, säger Anders. ”Känner ni stanken?”
              Jag och Anders kompis klättrar upp på en stege. Strax under nocken sitter ett fönster, genom vilket jag anar lukten av död och förruttnelse.
              ”Vänta”, säger Anders kompis, ”jag går in!”
              Han klättrar in genom fönstret och strax därpå hör vi honom utstöta ett avgrundsvrål, samtidigt som han vräker ut en stor diskho av vitt porslin genom det öppna fönstret. Diskhon landar med ett brak. Anders blir stående, stirrar på förödelsen framför sig och säger:
              ”Du, det där hade jag också kunnat göra.”

[Dröm nummer 502. Natten till den 23 juni 2022.]

På en främmande himlakropp står en okänd man. I händerna håller han en glödande sfär. Sfären är uppbyggd av lager, som ett efter ett skalas av och faller till marken.
              Sfären lämnar mannens händer och rullar ner i en trattformad dal, i vars botten det ligger en sjö. Sfären sjunker. Efter en stund stiger den över ytan igen, men nu har den tappat nästan en hel dimension och är förvandlad till en tjock glödande skiva.
              Mannen håller i skivan.
              Han trodde att han var i besittning av en stor kraft, men sfären visade sig vara innehållslös. Lager efter lager skalas av från skivan och till sist återstår bara en mycket tunn skiva som slutat glöda.
              Det mörknar. Kylan kommer snabbt. Mannen fryser till is. Nu är allt ett enda gråmörker och mannens konturer kan bara anas.
              Där ska han stå i evighet.

[Dröm nummer 500. Natten till den 20 juni 2022.]

Jag befinner mig hos Svenskt Papper* och pratar med vd:n. Jag säger att jag beundrar deras designprogram.
              Jan Aksberg** dyker upp för att prata om något jobb med vd:n. Långsamt går det upp för mig att det är Jan som gjort designprogrammet. Hela reklambranschen har alltid undrat vem som ligger bakom det. Jag är jävligt imponerad och mimar att jag ringer mina kollegor. Grabbar, we found him!
              ”Det fick ni väl Guldägg för?” säger jag.
              Jan blir lite generad och säger: ”Ja, jo, det kanske vi fick.”
              ”Jag tycker att det är helt rätt att det är kunden som får Guldägget”, säger jag till vd:n. ”Det visar på mod.”
              ”Och om det ökar försäljningen och jag blir befordrad?” säger vd:n.
              ”Då borde byrån få mer betalt!”
              ”Jaså du, din jävel!” Hans ton är både aggressiv och skämtsam.
              I rulltrappan möter jag Jörgen Lindström. Jag vill berätta för honom om designprogrammet. Han ser att Björn Colliander precis har köpt en glass och säger:
              ”Vänta, jag ska också köpa en glass. Jag kommer snart!”

* Svenskt Papper finns inte längre kvar, men var en pappersgrossist som hade sin storhetstid på 80-talet och 90-talet. Designprogrammet var i vaket tillstånd framtaget av reklambyrån Hall & Cederquist, som också gjorde väldigt begåvad reklam för företaget.
** Kollega i Akademiska kören