Sommardröm

[Dröm nummer 497. Natten till den 31 maj 2022.]

Vi tror oss vara jagade av fiskliknande varelser och flyr till en plats där vi känner oss säkra. Hit når inte signalerna. Här kan de inte upptäcka oss.
              Vi smyger genom korridorer. Man har sagt oss att allt ska vara genomsökt, att det inte ska vara någon fara.
              Någon pekar på en dörr och säger:
              ”Är du säker på att du verkligen tittade där?”
              Vi närmar oss långsamt dörren. Öppnar den försiktigt. Vi är mycket rädda.
              I bortre änden av rummet står en man och sorterar något. Han utstrålar vänlighet och är inte hotfull alls. Han är en av dem vi trodde var fiskliknande och farliga.
              Vi har gjort oss en bild av honom som inte stämde.

[Dröm nummer 478. I gryningen den 28 maj 2022.]

Det är en ny tid, där människor upplever allt digitalt. Gatorna är tomma. Ändå samlas grupper av människor för att göra saker tillsammans, närmast som en motståndshandling.
              Carlo Stecksén* har tagit med mig och några andra för att spela spel. Vi måste skynda oss dit, eftersom det kan vara farligt att befinna sig utomhus. När vi närmar oss hör vi ljud från andra människor. Jag kommer på efterkälken, men hinner ikapp mina vänner.
              Vi kommer fram till en anonym dörr, som öppnas inifrån. Det är mycket folk därinne och stämningen är god. Det finns en förväntan i rummet.
              Då ringer min mobil. Det är en engelsman, en av Randal Stranickys** affärsbekanta. Han behöver min hjälp med att skriva en text.
              ”When do you need it?” säger jag.
              “Now”, säger han.
              “Well, I’m sorry, I’m busy tonight. Tomorrow?”
              “Maybe I can write it myself and you can have a look at it tomorrow? Is that possible?”
              “Yes, that could work.”
              “Great.”
              “Ok.”

* Gammal kollega från HLR&CO, Trampolin och Roi Division.
* Gammal kund.

[Dröm nummer 477. I gryningen den 28 maj 2022.]

Jag och en okänd hittar ett skadat bergslejon. Vad ska vi göra? Jag lyckas sätta mig på djuret och får det att hålla sig stilla.
              ”Det verkar stressat”, säger jag. ”Men kanske känner det ändå att vi vill det väl?”
              Vi ringer en veterinär, som kommer. Han undersöker djuret och säger:
              ”Det har några brutna revben, men det är ingen fara. Det kommer att klara sig.”
              Nu är vi i vattnet utanför badstranden vid mitt gamla sommarställe på Muskö. Plötsligt kommer en hjord med hästar, elefanter och andra djur springande mot oss. Bergslejonet blir skrämt och simmar iväg, trots att de andra djuren är vänliga.

[Dröm nummer 476. Tidig morgon den 25 maj 2022.]

Jag befinner mig på en filminspelning. Något som ser ut som en jättelik kabelvinda i trä ska åka utför en brant backe, träffa en husgavel och krossa huset där några medverkande skådespelare befinner sig. Observera att kabelvindan inte ska rulla mot huset utan färdas vinkelrätt mot sin cirkelform. En vajer ska stoppa kabelvindan precis innan huset träffas.
              Ett test görs. Kabelvindan far med våldsam fart ner mot huset. Vajern spänns, men fästet i vindan brister och huset krossas. Om några varit därinne hade de dött.
              Det hela är mycket bekymmersamt.
              Ett slags ljusfibrer som sammanflätats till en tunn ledning representerar en kvinnas döda make. Enligt vissa beräkningar kan fibrerna vara oändligt långa. Skulle så vara fallet har maken evigt liv i den dimension han befinner sig. Men det innebär samtidigt att hela universums existens är hotad.
              Kvinnan nyper och drar i fibrerna, som släpper från kabeln. De är bara några centimeter långa. Hon sätter sig på golvet. Gnider försiktigt fibrerna mellan fingrarna och gråter stilla.

[Dröm nummer 473. I gryningen den 23 maj 2022.]

Jag och Simona är på en resa i Sydeuropa arrangerad av Nael Toukan*. Vi ska åka linbana och väntar på linbanekorgen. Kanske sitter vi redan i den. I högtalaren hör vi Åke Söderbloms röst:
              ”… och så rekommenderar vi att ni betalar med Nael Toukans egna kreditkort Amfonia. Använd inga andra kort! Då jävlar! Fattar ni!!!”
              Hans aggressiva tonläge skrämmer Simona.
              ”Det är ingen fara. Han bara skojar”, säger jag, samtidigt som jag letar efter mitt Amfonia-kort i kavajen. Men jag hittar det inte. Och jag minns inte koden. Är det samma kod som till mitt Eurocard?
              Åke Söderblom fortsätter, sjungande och nu betydligt gladare:

              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Det finns ingen raison för dej
              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Att ha något annat kort, nej!**

* En jovialisk irak-palestinier som var min arbetsgivare när jag gick på Beckmans och jobbade extra som sättare och originalare på hans företag Adman Reklam.

** Melodin finns inspelad. Precis när jag var på väg att vakna hade jag med mig en fullständig sång, med flera rim på franska. Kanske var den perfekt. Den följde med mig in i vakenheten och jag försökte förtvivlat minnas varje ord – samtidigt som jag försökte komma ihåg hur melodin gick. Men likt nattens daggdroppar förångades orden, ett efter ett, när vakenhetens klara ljus träffade dem. Det jag fick med mig är bara ett banalt fragment. Resten är borta för alltid.

[Dröm nummer 469. Tidig morgon den 17 maj 2022.]

Tomten på Muskö är större, finare och mer kuperad än den är i vaket tillstånd. Sommarhuset är dessutom utbyggt och försett med ett flertal entréer och märkliga utrymmen.
              Jag förbereder en stor fest och det har redan samlats många gäster.
              På en bro över en djup ravin, genom vilken det rinner en liten å, spelar jag bordtennis med Monica Sommarström. På marken ligger ett tunt snötäcke och det är svårt att se bollen.
              ”Nu måste vi sluta”, säger Monica.
              ”Bara en till.” Jag missar bollen och gör ett nytt försök, men den här gången slår jag bort den.
              ”Nu slutar vi!”
              ”Okej.”
              ”Imorgon kommer det störtregna. Då kommer allt flyta bort.”
              En okänd har problem med utomhusgrillen, som ska hängas upp i två kedjor, fastgjorda i två stolpar på ömse sidor om grillen. Den ena kedjan släpper hela tiden och grillen faller i backen. Jag visar. Då blir det rätt.
              ”Ska jag flytta den större grillen hit?” säger den okände.
              ”Nej, vi flyttar båda grillarna och ställer dem mitt emellan. Då får vi en grillplats.”
              Inne i huset finns ett överdåd av mat och dryck, som jag ska bära ut. Men jag har inte riktigt lärt mig husets planlösning än. Det finns en tvådelad dörr, men man kan bara öppna den övre halvan, så där kommer jag inte ut.
              ”Ska du följa med på tävlingen på den brittiska ön?” säger Ylva Hultén.
              ”Nej. Men jag trodde den låg utanför Irland?”
              Ylva visar på en karta. Ön ligger utanför Skottland. Det ser fantastiskt ut och jag ångrar mig redan.
              ”Vilka åker?”
              Ylva räknar upp ett antal personer, ingen av dem närmare inblandad i projektet, som var min idé. Jag ligger bakom alltsammans. På ön väntar middagar och utflykter och tryckeriet bjuder på allt. Det måste kosta en förmögenhet. Jag känner sorg och ilska. När jag för en gångs skull skapat något bra, så följer jag inte med utan låter andra ta åt sig äran.
              Olof Halldin och Katte Salomon dyker upp.                               
              ”Jag har inte riktigt lärt mig generalplanen än”, säger jag.
              ”På franska heter det –––”, säger Katte.
              ”Ja, just det!”
              Katte säger att hon är rädd för krypskyttar.
              ”Ja, då är väl det här inte riktigt rätt ställe”, säger jag och pekar på en brant, krönt av en mur med stora klippblock. ”Där skulle vara idealiskt för en krypskytt.” Istället visar sig några hästar med sina föl bakom muren. De bor på tomten och springer fritt. Godmodigt tittar de ner på oss. ”Se! Vi går upp till dom!”
              Hästarna är mycket vänliga och ett av deras föl flyttar flera gånger sin pläd till ett nytt ställe, som det antagligen upplever som bekvämare.

[Dröm nummer 467. I gryningen den 13 maj 2022.]

Det är vanligt att folk bor i jättestora lägenheter och vindsvåningar. Jag visar för Simona.
              ”Se, i en sån var vi och repade häromkvällen. Varför ska vi bo så smått?”
              En fest är på väg att spåra ur. Sven Melander och några andra klänger omkring i en takkrona. Sven klättrar upp för sladden, mot taket. En blå ljusblixt lyser upp hela sladden. Kortslutning! Sven klättrar ända upp och drar ur kontakten. Ingen är skadad och stämningen är mycket god.
              En ung Nils Brandt* smyger iväg med en lika ung Lena Nyman för att knulla på vinden. De klär av sig och lägger sig på en madrass.
              ”Jag kan inte fatta att jag älskar dig så”, säger han och pekar på två spritfyllda MER-flaskor som står i en hylla.
              ”Men jag kommer slockna om jag dricker det där”, säger hon.
              Simona och jag ligger i sängen och ser allt detta på teve.
              Hasse & Tage dyker upp på teven. De är utklädda i kostymer som gör att deras huvuden ser ut att vara avhuggna. De lallar omkring på en bara delvis gräsbevuxen fotbollsplan för att spionera på Lena och Nils. Plötsligt rycker de av sig maskerna och börjar sjunga.
              ”Såg du?” säger jag till Simona. ”Det var ju helt vansinnigt roligt!”
              ”Nej”, säger Simona, som är upptagen med sin iPad.
              ”Du måste se. Hur kul som helst! Vänta, jag spolar tillbaka.”
              Vi ser sekvensen med Hasse & Tage igen, men Simona tycker inte att det är det minsta roligt.

* Känd från Jönssonligan.

[Dröm nummer 465. Natten till den 10 maj 2022.]

Jag är i London med två okända systrar. Jag är gift med den ena systern och vi bor på samma hotellrum alla tre. Med på resan är också Joakim Pirinen och Anna Ringberg.
              Jag och systrarna är nakna och förbereder oss för en trekant. Jag sitter på toaletten och skiter medan systrarna låtsassmeker varandra.
              ”Skulle ni kunna smeka varandra på riktigt?”
              ”Nej, inte på riktigt. Vi är ju systrar.”
              ”Hur ofta får du bajs på fingrarna när du skiter?” säger systern som inte är min fru.
              ”Du menar The Big One? Det händer.”
              Mitt svar får henne att fnittra alldeles underbart.
              Hotellpersonal kommer in i rummet och blir både upprörda och generade när de ser vad som pågår.
              Kvällen därpå är det fest på ett tak. De båda systrarna står lutade mot räcket med varsin drink. Det finns en sorg hos systern jag inte är gift med. Jag kan se det i hennes ögon. Jag minns att det kunde varit hon och jag, men att hon gjorde något. Hon var full. En ren slump. Det gick aldrig att reparera. Hennes hår har blivit silvergrått över natten. Hon är fortfarande mycket vacker.
              Jag pratar med Joakim och Anna. De föreslår att vi ska gå på en utställning imorgon.
              ”Så ses vi efteråt, innan flyget”, säger de.
              ”Okej.”

[Dröm nummer 464. I gryningen den 7 maj 2022.]

Jag bläddrar i en tidning och ser en bild på en finsk hamburgare. Under den finns en text på finska, uppdelad på tre spalter. Jag har fått i uppdrag att göra en svensk version, men har ingen aning om hur jag ska göra. Jag kan ju inte finska.
             ”Testa Google Translate”, säger någon.
              ”Ja, så klart!”
              Det visar sig vara en ganska radikal grupp som skrivit en politisk text, där hamburgaren bara är medlet för att nå ut.
              ”Ska vi behålla formen?” säger någon.
              ”Nej, använd så lite som möjligt av formen. Vi vill inte blanda in politik.”
              ”Det låter gott.”
              ”Ja, faktiskt.”
              Jag vänder mig till någon annan och säger:
              ”Du är född i Finland va?”
              ”Ja, annars skulle jag inte kunna tala finska.”
              ”Jag har hört att det är ett svårt språk. Med nio kasus.”
              ”Vad är kasus?”
              Jag tänker efter en stund och säger sedan:
              ”Det är väl typ ’var’ och ’vart’? Nej, vänta. Det kan inte stämma.”

[Dröm nummer 463. I gryningen den 6 maj 2022.]

Jag befinner mig på en buss med Sveriges statsminister Magdalena Andersson. Jag ska strax gå av och står vid den bakre dörren. Hon är precis bakom mig. Plötsligt tränger hon sig förbi och kastar sig av i farten. Jag tänker, att det var ganska oförskämt gjort.
              Någon förklarar för mig:
              ”Hon såg en väninna och bestämde sig för att shoppa. Hon är väldigt spontan.”
              Imorgon ska jag intervjua Magdalena Andersson. Då ska jag berätta för henne det jag inte hann berätta nu. Att jag mötte Sveriges förre statsminister Stefan Löfven på bussen igår. Jag tänker, att det är ett litet land vi lever i.
              När jag kommer hem bråkar jag med Simona. Sedan går jag och lägger mig.
              Vaknar vid 13.15. Herregud! Statsministern kommer ju vid 13.30! Jag kan ju inte öppna i morgonrock.
              Så jag skiter i det.
              Sedan är Simona och jag vänner igen.