Sommardröm

[Dröm nummer 461. Natten till den 28 april 2022.]

Jag befinner mig på en utomhusutställning med uppfinningar. Några av dem är svenska. En av uppfinningarna är utformad som ett litet ställ, där man placerat färgade plastcylindrar med en diameter på ungefär tio centimeter och en längd på kanske tjugo centimeter. Man riktar in dem i en vinkel uppåt och skjuter sedan iväg dem, varefter de sakta dalar till marken. Det framstår inte som speciellt märkvärdigt och jag blir lite besviken.
              Men det finns ett reglage där man ställer in hur avancerat man vill ha det.
              Jag vrider upp reglaget ett snäpp och skjuter iväg cylindrarna på nytt.
              Nu skjuts de iväg högre och längre och mångfaldigas och gör något slags luftkonster innan de tar mark.
              Jag vrider upp reglaget till max och skjuter iväg dem igen.
              Nu förvandlas cylindrarna till människor som utför akrobatiska luftstrider mot varandra. De går till attack och gör loopar och dykningar. Alltsammans är otroligt avancerat och faktiskt väldigt vackert.
              Jag tänker att det vore kul om någon programmerat in en bugg.
              Eller om någon helt enkelt tar över.            
              Vilket någon verkar ha gjort.
              Jag ser ett ansikte. Ett mansansikte med kort men tät och svart skäggstubb. Bakom ansiktet tonar den australiska kontinenten fram. Nu tillkommer ett kvinnoansikte, också det med kort men tät och svart skäggstubb.
              Ett av ansiktena måste gå.
              Gå sitt öde till mötes.

[Dröm nummer 460. Natten till den 27 april 2022.]

Mikael Persbrandt berättar för mig om duvor eller fladdermöss. Hur de undviker att välja en partner som står ut. För att inte dra till sig onödig uppmärksamhet.
              Jag ser en grupp duvor flyga uppför en trappa i ett borgtorn. En människa följer efter dem, men de visar ingen rädsla.
              Jag springer i en cirkel runt Persbrandt. Han håller mig i tyglar, som en häst.
              ”Du ska veta det, Sommarström, att alla försöker ta ner mig. Ger mig skitroller. Statist! Va?! Kan du tänka dig!”
              ”Det vore ju idiotiskt”, säger jag medan jag flåsande springer runt, runt, runt honom. ”Alla ser ju att det är du.”
              ”Exakt! Dom ser inte: där kommer en statist, en bärare. Eller vad det nu kan vara för skitroll jag fått. Dom ser: där kommer Persbrandt!”
              ”Det är lite som med duvorna, som undviker att välja en partner som är alltför speciell.”
              ”Precis!”
              Nu sitter Persbrandt till häst. Jag springer fortfarande flåsande runt, runt, runt honom.
              Han och hästen gör ett elegant hopp, faller ihop och blir liggande. Hästen kunde brutit benet, men Persbrandt är mycket skicklig. Kraften i hoppet har gjort att även jag slagits till marken.
              Nu ligger de där. Hästen har sitt huvud i Persbrandts knä. Han smeker mulen och viskar:
              ”Vet du, Sommarström, jag älskar verkligen den här hästen.”

[Dröm nummer 459. Natten till den 26 april 2022.]

Jag vaknar, sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en mycket tunn och dålig kulspetspenna i vit plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag tycker att greppet att ange åldern på dem jag drömde om är fullkomligt genialt, men jag har problem med att skriva. Trots att mitt sovrum är mörkt, kan jag ändå se hur svårlästa siffrorna är, men jag tänker att det kan jag rätta till imorgon. Jag försöker fortsätta skriva, men händelserna i drömmen blandas ihop, far omkring och vill inte låta sig återges. Långsamt tonar allt bort.
              Jag vaknar – på riktigt denna gång – sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en ordinär, men fungerande kulspetspenna i grå plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag står i kö för att köpa spritflaskor och något ätbart i en butik. En man är före mig i kön. Hans bricka är enorm och jag blir osäker på om hela brickan verkligen kan vara hans. Han betalar, tar sina saker och går, men lämnar brickan. Det kan alltså inte ha varit hans. Jag betalar mina varor till en avmätt kassör.
              Joakim är besviken för att jag bara köpt två flaskor sprit. Det är en med jordgubb och en med någon annan smak. Jag undrar vad jag ska dricka?
              Jag pratar med två tyska kvinnor. De är kyliga men liderliga.
              ”Du kan få köra en av oss hem om du vill”, säger den ena av dem och det är alldeles uppenbart vad de är ute efter.
              Jag vänder mig till de andra och säger:
              ”Men vi är väl inte färdiga här än?”
              ”Nej, nej, vi blir kvar minst en timme till”, säger de.
              ”Sorry, ni hörde”, säger jag till kvinnorna, som ser arga ut. ”Ni ska veta en sak”, fortsätter jag, ”norrmän är för svenskar som vad litauer är för finnar.”
              Björn ”Trisse” Frölander dyker upp och berättar att han har blivit krigsplacerad vid Moldau.
              ”Det är för att vi är med i NATO”, säger jag.

[Dröm nummer 458. Natten till den 23 april 2022.]

Jag sitter på en uteservering i London. Mittemot mig sitter John Cleese. Jag berättar för honom att jag satt på en uteservering i London och att han satt mittemot mig.
              I fönstret till en kiosk visas en film med upprörda människor. Jag förklarar för Cleese, att det är lätt att tro att de är fascister, men att det i själva verket är ett humorprogram. Jag tycker det är konstigt att filmen inte är textad på svenska. Då inser jag att jag befinner mig i London. Jag berättar om just detta för Cleese, i en evig loop.
              ”Do you think I’m crazy?” säger jag.
              “Not at all”, säger Cleese.
              Jag berättar också för Cleese hur han var klädd när han satt mittemot mig på den där uteserveringen.
              ”Ordinary British style. Suit. Checkered shirt. Open collar.”
              “I see …”
              Han ser lite frågande ut.
              Jag tar mig ur loopen och går därifrån.
              I handen har jag en spindelkropp utan ben, stor som min handflata. Den ligger på rygg. En grå tät och kort päls täcker den runda kroppen. Den verkar sjuk. Hostar. Det kommer ett orangegrönt sekret ur dess nos. Spindeln är motbjudande. Ändå tycker jag synd om den.

[Dröm nummer 456. Natten till den 21 april 2022.]

Jag är i en källare på något slags uppträdande. Som en del av uppträdandet har jag tillverkat en maskin, det är något med musik och jordgubbar.
              Angus Young gästspelar.
              När jag ska sätta mig är min stol upptagen, men jag hittar en ledig plats bredvid min bror och mor och precis framför min morbror. Han är rätt gaggig, men känner trots allt igen mig.
              Efteråt pratar jag med Angus om gitarrer. Frågar honom vad han tycker om Fender Telecaster. Han tittar på mig med en blandning av tvivel och avsmak och säger:
              ”It’s not a great guitar, you know.”
              ”But Bruce Springsteen plays a Tele?”
              “He’s the exception.”
          Han visar mig sin Gibson Les Paul*. Jag ber honom köra ett riff.
              ”Which one?”
              ”Whole Lotta Rosie!”
              Precis när han spelar det ropar man på mig. Det är min tur att uppträda.
              Johan De Bourg ringer och tackar för underhållningen:
              ”Jävligt rock’n’roll!”
              I bakluckan på Volvo-kombin väntar Ulf Englund och Fredik Hammar. De har köpt två stycken jordgubbstårtor till middag.
              ”Kunde ni inte köpt pizza eller nåt?” säger jag och skär en bit.
              Ulf ser illamående ut. Han har ätit för mycket tårta.

* Angus spelar ju för fasiken på en SG!

[Dröm nummer 445. I gryningen den 20 april 2022.]

Per Sahlin ska fira sin födelsedag på familjens landställe. Det är middag med många gäster och vi håller som bäst på att sätta oss vid borden. Jag markerar min plats med ett fyllt vinglas och går för att hämta mat. På vägen tillbaka har jag gylfen öppen och min slaka kuk ute. Ingen annan har sin kuk ute och nu ser jag att någon har tagit min plats.
              ”Kan vi få in en stol till?” säger jag.
              Någon lyfter dit en barnstol, som jag försöker sätta mig i. Den extra stolen gör att det blir för trångt och stämningen är irriterad.
              Min bordsgranne vänder sig mot mig och säger:
              ”Så, blir det tal om SJ i år?” Han minns att jag på en tidigare fest för Per hållit ett bejublat tal om det statliga järnvägsföretaget.
              ”Nej, inte SJ i år”, säger jag och blinkar. ”I år blir det något annat.”
              En av presenterna ligger framme. Det är en bilderbok i stort format för barn. Till varje sida finns ett försättsblad av kalkerpapper. På ett av dem har någon ritat av Fred Flinta. Nu ritar någon annan en dinosaurie. Plötsligt får den liv och rör sig över pappret.
              I en glänta i skogen ligger vårt hus. Jag upptäcker att vi faktiskt har en liten göl alldeles intill. Solen lyser genom det klara gröngula vattnet och jag kan se abborrar och mörtfisk. Tänk att de lyckats ta sig hit!
              Jag pekar på ett berg och säger till en okänd:
              ”Däruppe, det syns inte härifrån, hade jag en flickvän. Deras hus hade en otrolig utsikt. De ägde också det där huset”, säger jag och pekar på ett jättelikt rött stenhus. ”Hennes pappa var kompositör och ganska märklig. Han tog alltid emot mig med ett maskingevär hängande över bröstet. Jag tror han hade gangsterkopplingar.”

[Dröm nummer 453. Natten till den 15 april 2022.]

Jag ska på semester med mina vänner. Men utan Simona, som har valt att stanna hemma. Jag uträttar några ärenden, bland annat på ett Eurocardkontor. Sedan ansluter jag till mina medresenärer. Det är Björn Colliander, Jan Dahlström, Joakim Pirinen och några andra. Till min förvåning ser jag att även min exhustru är där. Det visar sig att det är Jan som bjudit in henne. Han visste inte att Simona inte ska med och tänkte att det skulle vara bra om hon och mitt ex får träffa varandra.
              Jag blir ursinnig och väser:
              ”Är du inte riktigt klok? Fattar du vad som hade kunnat hända om Simona följt med?”
              På Arlanda upptäcker jag att mitt Eurocard är försvunnet. Jag letar och letar, men är tvungen att åka tillbaka till stan för att försöka hitta det.
              Jag sitter på en matarbuss på väg tillbaka till stan. Vägen är smal och isbelagd och i dåligt skick, vilket jag tycker är märkligt. Vi är nära att köra på några joggare. I fjärran anar jag tornen på Gröna Lund. Tänk att det är så nära ändå.
              Flyget ska strax avgå. Jag gör ett sista försök att hitta mitt kort på Eurocardkontoret. Det är samma kvinna som tidigare bakom disken. Hon känner igen mig.
              ”Vikingshillsvägen? Sommarström?” säger hon leende och räcker mig en brun papperspåse med kortet.
              Jag är mycket lättad.
              ”Du vet väl att du inte behöver nåt kort? Att det räcker med din adress?”
              Hennes kollega blandar sig i.
              ”Det stämmer inte. Vad skulle då chipet vara bra för?”
              De kommer fram till att kortet faktiskt behövs.
              Nu är det bråttom! Björn möter upp. Vi passerar en demonstration med en samling luggslitna individer. Deras skäggige frontman sjunger med väldig stämma:

              Alla jävla svin som bor i bostadsrätt!

              Jag tänker, att om ni inte supit upp era pengar, så hade ni också kunnat ha en.
              Vi kommer aldrig hinna med flyget. Men vad gör väl det.

[Dröm nummer 452. Natten till den 14 april 2022.]

Jag vaknar av att jag är kissnödig. När jag kommer tillbaka till sängen är den upptagen av min exhustru.
              I en annan säng sover Anna Ringberg.
              Jag vill inte störa, så jag går till den tredje sängen i mitt hem. Där ligger Joakim Pirinen. Han är vaken och säger att han vill ha sex, men det vill inte jag.
              Jag känner att jag måste ha luft och går ut i regnet. Jag sätter mig på en stol på trottoaren. En bit bort ligger Björn Collianders och Jörgen Lindströms korvkiosk. Det kommer ett varmt ljus inifrån kiosken som kontrasterar mot mörkret och regnet. Jag kan se dem stå där och steka, men jag vill inte gå dit. Jag behöver vara ensam en stund.
              När jag ska gå tillbaka hem upptäcker jag att jag glömt nyckeln. Jag går in på ett hotell och ber att få låna telefonen. Det går bra om jag betalar fem kronor. Men vilket nummer ska jag ringa? Jag kämpar för att komma ihåg det. 295 15? Kan det vara mitt hemnummer?
              Telefonen är stor och röd och sifferknapparna är i genomskinlig plast, som lyser rött när man trycker på dem. Jag trycker fel, men det går att ångra.
              Jag kommer fram! Joakim svarar och jag ber honom gå ner och öppna.
              När jag lägger på får jag växel tillbaka av mannen bakom hotelldisken.
              ”Oj, det var billigt!” säger jag.
              Jag följer min mor till en busshållplats. Vi har ingen brådska och har tid med en korv hos Björn och Jörgen.

[Dröm nummer 447. Tidig morgon den 3 april 2022.]

Jag övar gitarr och försöker låta som Ed Perry*, som är supersnabb. Men jag trasslar in mig i strängarna och ger upp.
              Jag pratar om gitarrspel med en okänd vän på krogen. Han undrar om Perry.
              ”Ja”, säger jag, ”han övade och övade tills han blev supersnabb. Sen åkte han upp i sitt flygplan och störtade och dog.”
              ”Där ser man. Men du kanske skulle gräva upp honom och gifta dig med honom?”
              ”Men det skulle ju vara nekrofili? Det är ju olagligt!”
              ”Inte om det är ömsesidigt.”

* Googlade och upptäckte att det faktiskt finns en gitarrist med det namnet och att jag aldrig hört talas om honom. Så här ser han ut:

[Dröm nummer 446. I gryningen den 3 april 2022.]

Jag går in på en vårdmottagning. Jag är egentligen inte där för att få vård, utan vill bara fundera lite. Sätter mig på en bänk. Sköterskor kommer och börjar undersöka mig. De lyssnar på mitt hjärta.                     
             ”Det låter så bra så.”
              ”Kan ni lyssna på lungorna också?”
              De gör det jag ber om och konstaterar att även lungorna är friska.
              Jag berättar för kollegorna och skäms lite för att jag inte betalade.
              En hisskorg hänger i en tunn vajer under en helikopter. Det är därför jag undviker hissar.
              En grannkvinna säger att det luktar konstigt i husets hiss. Något kemiskt.
              ”Det är nog bekämpningsmedel”, säger jag.                             
              ”Ja, så klart!”
              Jag går förbi en husrenovering. Säckar med putsbruk bildar väldiga berg intill. Huset blir en båt, som jag går ombord på. Arbetare isolerar väggarna med formbröd. Det gör mig lite upprörd att man använder mat till sådant och jag pratar med Annika Huetts man om det.
              ”Det finns väl en risk att det blir fuktigt och att det börjar växa vete på väggarna?”
              ”Ja, det finns förstås en risk.”
              ”Jag drack ett glas vete häromdagen och det föll en droppe på min …”, säger jag och pekar på mitt skrev.
              ”Din dongel?”
              ”Ja, mitt lilla tält. Tänk om det börjar växa väte där?”
              ”Vete menar du?”
              ”Ja, vete. Tänk om det växer upp ett veteax? Då blir jag Mannen med veteaxet.