Sommardröm

[Dröm nummer 426. I gryningen den 19 mars 2022.]

Jag har tagit med mig en manick till en verkstad för att få den reparerad. Manicken är stor som en tändsticksask och täckt med ett tunt lager vax. Reparationsverkstaden är samtidigt ett jättelikt antikvariat med tusentals böcker. Precis när jag ska gå in ser jag Douglas Sandor. Han bär på en liten bur och är på väg till veterinären, som ligger i samma byggnad.
              ”Hej, Douglas! Hur är det med hunden? Jag ser dig här ofta.”
              ”Det är illa. Antingen dyr vård eller avlivning. Vi får se.”
              Han släpper ut det lilla djuret på gräsmattan, där det kryper omkring och sniffar. Jag noterar att det har ett gristryne. Andra hundar kommer och nosar på djuret.
              ”Är det verkligen en hund?” säger jag. ”En gris kanske?”
              ”Nej, nej, det är en hund. En –––hund. Själv då? Vad gör du här?”
              Jag visar manicken för honom.                      
              ”Jag vet inte hur många gånger jag reparerat den”, säger jag och härmar reparatören, som pratar stockholmska. ’Tja hurrudu, nytt vaxlager. Det blir trehundra spänn. Och sen tillkommer ––– och –––.’ Herregud, jag är snart uppe i vad en ny kostar!”
              Jag är på ett museum med Joakim Pirinen och Anna Ringberg. De har gått in före mig och jag ser dem på andra sidan en stor glasvägg. Jag letar efter kassan och hittar en kvinna bakom ett litet skrivbord.
              ”Ja, men där är den ju!” säger jag och går dit för att betala. Jag har varken kort eller kontanter och kvinnan ber mig att betala med mitt id-kort.
              ”Håll kortet över läsaren där. Man kan gå in där också”, säger hon och pekar på en trappa som leder ner i underjorden.
              Men jag vill inte ta trappan.
              Biljetten skrivs långsamt ut. Kvinnan reser sig från skrivbordet, går fram till en kvinnlig kollega och säger, samtidigt som hon pekar på mig:
              ”Om exakt tio sekunder ska du ge mannen där hans biljett.”

[Dröm nummer 422. Natten till den 17 mars 2022.]

Jag befinner mig på ett möte med ett stort konsultföretag. Vi sitter runt ett bord i ett konferensrum, där väggarna är täckta med bilder från alla delar av världen. Jag ser en film som visar ett högt torn. Den är grynig och lite oskarp, så den är antagligen filmad med ett teleobjektiv. Högst upp runt tornet löper en balustrad, innanför vilken några hästar travar. Nu är en av hästarna utanför balustraden och den kan gå där, trots att det är så smalt. Allt känns helt unikt och jag är mycket imponerad.
              ”Fantastiskt!”, utbrister jag och reser mig upp. ”Jag får alltså reda på att Mr ––– befinner sig här.” Jag pekar på en av bilderna och granskar den närmare. ”Men inte vilken lön han har!”
              ”Nej”, säger en representant för konsultbolaget, ”där går gränsen!” Alla skrattar.
              Stämningen är god, när vi tas med på en rundvandring.
              Sedan vidtar orgien.
              Vi är alla nakna i ett mörkt rum. Män och kvinnor om vartannat. Jag blir avsugen, jag gissar att det är av en kvinna, och sprutar med kraft över min egen mage. Alla kommer samtidigt och blir helt nersölade av kroppsvätskor.
              Efteråt, i mörkret, är stämningen avslappnad.
              ”Nu skulle det vara gott med en Varma Koppen”, säger jag.
              När ljuset tänds är vi påklädda och sitter åter runt konferensbordet. Det egentliga föremålet för orgien kommer in. Det är en äldre man, vars hustru har deltagit i sexlekarna. Han är blek och ser lite sorgsen ut. Han har missat alltsammans och suckar:
              ”Jag var tvungen att göra affärer.”

[Dröm nummer 421. Natten till den 16 mars 2022.]

I en fabrik i Tyskland låter ägaren avrätta misshagliga arbetare i en avrättningsmaskin. Ingen kan riktigt avgöra hur det går till, bara att konstruktionen är sinnrik, med hydrauliskt drivna kolvar och lyftanordningar.
              Joakim Pirinen har gjort en gul plastmodell av avrättningsmaskinen, med vilken han tänker demonstrera hur fel det är att avrätta arbetarna. Men det visar sig att han har kopplat slangarna alldeles galet och att det dessutom är fel färg på dem! Joakim har använt röda slangar till de röda anslutningarna på topplocket. I den verkliga avrättningsmaskinen är slangar och anslutningar gröna. Färglös och genomskinlig hydraulolja läcker ut. Allt blir fel och ingenting fungerar. Joakim är tillintetgjord.
              ”Vad var det jag sa?” skrockar fabrikören.
              I ett mötesrum yrkar Joakim på skadestånd för arbetarna på 100 000 kronor. Fabrikören ser bekymrad ut.
              ”Joakim, som du förstår är det problematiskt. Ska vi säga att vi drar av för ditt misslyckande med maskinen?”
              Joakim nickar tyst, väl medveten om att han inte har något att sätta emot.
              ”Ska vi säga 30 000? Hur är det med flickvännen förresten?”
              ”Äh, jag har gjort slut”, säger Joakim.
              ”Varför?” Fabrikören verkar uppriktigt förvånad.
              ”Hon sätter för mycket färg på väggarna i vårt hem.”

[Dröm nummer 420. Natten till den 15 mars 2022.]

Det är fest på en MC-klubb. Mannen jag snart ska döda sitter vid bardisken, omgiven av unga kvinnor. Jag är stor och muskulös och ser att kvinnorna attraheras av mig, men det är inget jag kan bry mig om nu.
              Jag tar upp min revolver och skjuter mannen i ryggen med flera skott. Försvinner snabbt i det plötsliga kaoset. Springer ner för trappen. Ut genom dörren. Sätter mig på min HD och åker därifrån. Ner för en brant kullerstensbelagd gata, mellan fotgängare och tätt parkerade bilar.
              Jag gjorde det.
              Kvällen därpå är jag tillbaka på klubben. Tänker att ingen skulle tro att mördaren skulle vara så dum att han visar sig igen. Det är mitt alibi.
              Försöker smälta in. Stämningen är tryckt.
              För mitt inre ser jag hur mordet såg ut för en utomstående betraktare. Hur oerhört nära det var att jag inte kom undan. En man var precis på väg att greppa tag i mig, men kom inte åt i trängseln.
              I garaget arbetar man med den dödes hoj. Jag har bluffat och påstått att jag kan något om motorcyklar. Men det är fel. Jag kan nästan ingenting.
              En vajer ska dras ut ur styret. Jag låtsas kunna. Det handlar om att veta vilken sorts vajer det är. Jag drar ut den och konstaterar att den är koniskt flätat och att den smalnar av mot änden.
              ”Vilken sort är det?” säger någon.
              ”Är det en Benji?” säger någon annan.
              ”Haha! Han tror att det är en Benji. Vilken idiot!”
              Det var precis det jag hade tänkt gissa på. Det var nära ögat. Jag försöker tolka de suddiga bokstäverna och siffrorna som den koniska delen av vajern är märkt med.
             ”Det är en –––”, säger jag.
              Det visar sig vara rätt. Jag är räddad.

[Dröm nummer 419. I gryningen den 14 mars 2022.]

I speciella inglasade rum i en offentlig byggnad kan man träffa politiker och beslutsfattare. Ställa frågor. Be dem förklara sin politik. Det är en service från samhällets sida för att stärka demokratin.
              Jag tycker att det är ganska intressant och givande och vid det här laget är jag en van besökare. Jag vet hur man gör. Joakim Pirinen, däremot, har inte varit här förut och är en smula bortkommen. Han går in i fel rum. Jag får förklara hur det fungerar. Först skaffar man sig en snabb uppfattning om den aktuella politikern. För detta ändamål finns ett antal datorer utplacerade. Därefter går man in och pratar med politikern.
              Någon omkring oss är skeptisk till alltsammans och skriker:
              ”Allt är skitsnack! Det är bara teater!”
              Jag håller inte alls med, utan fortsätter att visa Joakim hur man gör.

[Dröm nummer 417. Natten till den 11 mars 2022.]

En okänd har flyttat in i Monica Eskils och Mats Sommarströms hus vid sjön*. Det muddras och klipps vass. Jag inspekterar arbetet, även på andra sidan sjön. Det blir fint, men jag är orolig för att det kanske kan bli överexploaterat.
              I skogen finns trädhus. Det går trappor upp genom de ihåliga och utvändigt rödmålade stammarna till själva husen högst upp. Något träd har en stam inuti en stam. Jag förstår inte hur man kan ta sig upp genom så smala stammar när man bär på matkassar. Träden är angripna av larver och har börjat murkna. Husen förfaller och är inte längre värda något.
              Annat är de med husen som byggts uppe på höjden. Utsikten är fantastisk och de har stigit i värde. Ägarna till dessa hus är vinnarna.
              Nille Fornelius är på lekhumör. Han räcker mig en liten vit kula, som jag stoppar i munnen. Jag sjunger med kulan svävande i munhålan:

              Sorg, sorg, sorg
              Åh, så sorgligt**

Jag spottar ut kulan, som landar i ett glas. Alla omkring mig jublar. Jag får en ny kula, en orange denna gång, och sjunger på nytt:

              Nere på stan
              Nere på stan***

Jag spottar ut även denna kula, som nu landar i en skål fylld med orange vätska, på vars yta någon skrivit ”Nere på stan” i vit skrivstil.
              ”Det borde stå ’Downtown’”, säger Nille.
              ”Nej, för fan”, säger jag, ”det är ju en låt!”

* I vaket tillstånd ligger huset på en höjd utanför Rättvik med några hundra meter till närmaste sjö.
** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.
*** Melodin är tyvärr försvunnen för evigt.

[Dröm nummer 416. Natten till den 10 mars 2022.]

Jag, Jonas Lundqvist och Nille Fornelius åker motorcykel. Vi har inga hjälmar och lägger ner hojarna i kurvorna så att de nästan ligger parallellt med asfalten. Det går oerhört fort. Vi är på väg till Lidingö. Till en trendig krog.
              Vi anländer i bil.
              Vi får ett bord och blir serverade vin ur märkliga flaskor. Maten är fjantig och oätlig. Nille dricker en roströd vätska ur ett litet provrör med handskriven etikett. Nille och Jonas skrattar åt mig för att jag inte fattar storheten.
              De reser sig för att gå. Det är tydligen jag som ska betala, så jag vinkar till mig en servitris.
              ”Får jag betala”, säger jag.
              ”Nej!” säger hon utan att försöka dölja sin fientlighet. ”Betalar gör du i kiosken på våning –––!”
              Mina vänner, som är på väg därifrån, suckar för att jag inte förstår hur det fungerar.
              ”Får jag pengar av er sen då?” ropar jag till dem.
              ”Det ordnar sig”, ropar de tillbaka.
              Jag är klädd i en 1700-talsdräkt och går genom en korridor. Jag möter Janne Schaffer, som står och pratar med någon.
              ”Hej, Per!” säger han och tycks vara glad att se mig.
              ”Hej”, säger jag.
              Jag hittar till kiosken. Går in och säger att jag vill betala. Innehavaren tittar bekymrat på mig och säger: ”Vilket bord?”
              ”Fem, tror jag.”
              Han visar mig en digital skärm, en översikt där borden är representerade med siffror. Vid varje bord finns andra siffror, som representerar gästerna.
              ”Vem var du?” suckar han.
              ”Åh”, säger jag och tittar på siffrorna runt bordet och försöker minnas. ”Fem, tror jag.”
              Sedan ändrar sig siffrorna. Byter plats. Blir suddiga. Det blir omöjligt att veta vilken siffra jag var.
              Andra gäster i kiosken verkar ha samma problem. Men skenet ska hållas upp. För att det är fancy.

[Dröm nummer 415. Natten till den 8 mars 2022.]

Det pågår en tävling i badhusets dusch- och omklädningsrum. Tävlingen går ut på att man ska glida fram på mage över de vattenbegjutna golven. Den som kommer först fram vinner. Det är jag, Fredrik Hammar, Olle Halldin och Jan Dahlström som ska tävla. Utgången är given. Det är Fredrik som kommer att vinna. Men jag får ett tips av en okänd. Om jag gör en snabb sväng runt en pelare kan jag ta mig in före Fredrik. Men först måste jag kissa. Det är bråttom. Jag hittar en nersölad toalett med ett sjabbigt fyllo som jag jagar ut. Snabbkissar. Tävlingen kan börja!
              Vi lägger oss på mage. Starten går och jag gör precis som jag blivit tipsad: svänger till vänster om en pelare och glider lätt och ledigt in framför Fredrik. De andra är långt bakom. Jag vinner helt oväntat och blir gratulerad.
              Det är dags för middag och vi diskuterar var vi ska sitta. Jag vill ha en plats så långt bort som möjligt från de andra gästerna. Nära skogen. Mina vänner protesterar. Jag beställer en grillbit. Vid ett bord sitter Carlo Stecksén och Torbjörn Lindgren. Alla vill att vi sätter oss där. Men inte jag. Jag vill längre bort.
              ”Det blir för kallt”, klagar de.
              Men jag framhärdar och får som jag vill. För att hålla värmen tar jag på mig en tröja under kavajen. Vi går alltså förbi Carlos och Torbjörns bord. De häpnar över att vi inte sätter oss där. Längst bort går vi, till ett ensamt bord på ett trädäck, med skogen alldeles intill.
              Jag känner mig nöjd.
              Men plötsligt blir jag osäker. Kommer de servera vin så här långt bort?

[Dröm nummer 414. I gryningen den 7 mars 2022.]

I en skog på Irland ligger en motorbana för bilar. Tävlingen ska precis börja då en funktionär kommer och talar om för mig att jag inte får vara där.
              ”You take the exit there”, säger han med tydlig irländsk accent och pekar bort mot havet.
              Jag går dit. Men det är något lurigt med alltsammans. En gräsbevuxen brant som stupar ner mot havet. En gammal slottsruin inuti berget. Jag försöker ta mig ner, men förstår snabbt att det vore livsfarligt. Jag hittar en dörr. Tar mig vidare in genom en lucka och ner ett halvplan. Kommer inte längre. Jag inser att jag står inför något slags prövning, en gåta som måste lösas. Jag är oerhört smart och lyckas snabbt lista ut hur jag ska ta mig vidare.
              Jag går till depån, som också är en pub, där funktionären väntar. Han har nu ett stort krulligt svart hår. Jag är rätt stolt över att vara tillbaka och han döljer inte att han är imponerad. Vi börjar prata.
              ”So you like Bob Dylan?” säger han.
              “No, not that much.”
              “But he won the prize! The Nobel Prize!” säger han och slår ut med armarna.
              “Well, do you like him?”
              “No, not really.”
              För att komma därifrån behöver vi synkronisera oss. Det innebär att vi knyter ihop våra skor. Hans högra skosnöre träs in i min vänstra sko och mitt vänstra skosnöre träs in i hans högra sko. På något sätt kopplas också hans vänstra skosnöre ihop med min högra sko och vice versa.
              ”Vi måste synkronisera våra klockor också”, säger jag.
              Men det vill han inte. Han visar klockan på sin telefon. Den har decimaler, som inte går jämt upp med min klocka, så det är matematiskt omöjligt. Vi får försöka ändå.
              Vi utför något slags dans, tar hoppsasteg, ett steg åt sidan, nästa bakåt. Sammantaget ändå en mjuk framåtrörelse. Allt är mycket elegant utfört. Och helt synkroniserat.

[Dröm nummer 411. Natten till den 3 mars 2022.]

Jag är vid sommarhuset på Muskö. Snart måste jag åka hem, för jag har mycket att göra. När jag går stigen upp mot huset möter jag en okänd kvinna med två små barn. Hon är ganska vacker och jag lägger märke till att hon har ett smycke runt sin ena nakna vrist.
              På verandan väntar min kusin Lennart Sommarström. Han är kort och ganska kraftig och hans bara överkropp ser skadad ut, eller om den är täckt med något slags röda koppor.
              ”Tjena! Det var längesen!” säger han.
              Jag hälsar snabbt. Vill inte fastna här med honom. Stressad.
              Intill Lennart står en medelålders man som visar sig vara gift med den okända kvinnan. Han har grått hår och grått skägg och ser ganska sympatisk ut. Han säger att han är intresserad av vem jag är och vill att jag berättar om mig själv. Jag förklarar för honom att jag inte har tid att prata.
              ”Jag måste få lite grejer gjorda”, säger jag och börjar jobba med något.
              ”Inga problem”, säger mannen.
              ”Har du hittat nån svamp?” säger Lennart, som har ställt sig bredvid mig.
              ”Nej, bara ett par liter. Och nu är det för torrt.”
              Den okända kvinnan är tillbaka och jag känner att det finns en ömsesidig attraktion där, men den är omöjlig att utveckla.
              Nu är jag en hunk, med svällande biceps. Jag dyker ner i det djupa vattnet intill huset. När jag kommer upp till ytan ser jag att Josefine har klättrat tio meter upp på en bergvägg. Men det är ingen fara. Hon är en van klättrare.
              Nu gör jag bomben, fast inuti huset. Vattnet är djupt. Ska jag aldrig sluta sjunka? Botten borde komma snart. Jag tittar upp mot den alltmer avlägsna grönskimrande ytan. Touchar lerbotten och rör mig långsamt uppåt.
              Jag börjar få ont om luft.