Sommardröm

[Dröm nummer 444. Natten till den 2 april 2022.]

Jag har hyrt en vibratormaskin, som jag vill använda när jag filmar, eftersom jag har kommit på att vibrationerna kan skapa en intressant effekt.
              Jag trycker på en knapp på maskinen, som startar och rör sig långsamt framåt. Jag börjar filma, men vibrationerna är väldigt svaga och den eftersträvade effekten uteblir nästan helt.
              Jag är djupt besviken och stänger av maskinen.
              ”Men du har ju inte satt den på max”, säger någon och vrider på en ratt.
              Maskinen startar igen och arbetar sig iväg under mycket kraftiga vibrationer. Allt skakar och jag har svårt att hänga med. Den välter allt i sin väg. Alla skrattar.
              Jag har lyckats filma hela tiden, men nu blev effekten för stor. Jag får stopp på maskinen och lämnar tillbaka den.
              ”Hur gick det?” säger någon.
              ”Nja, det blev nog inget.”
              När jag ska betala matar maskinen ut bilderna som blev. Det är två stycken och jag konstaterar att den första bilden föreställer fyra körsångare. Den andra hann aldrig bli riktigt färdig och visar två av fyra rockmusiker.
              Jag tappar den sista bilden på marken och funderar på om jag ska låta den ligga och slippa betala för den. Men två snubbar som sitter på en mur intill har sett mig. Jag tar upp den tappade bilden och säger till uthyraren:
              ”Fyra körsångare och en halv rockgrupp.”

[Dröm nummer 442. I gryningen den 2 april 2022.]

Jag har fått en biljett till en rockkonsert, som ska hållas vid en sjö. Biljetten är gjort i metall, med mitt namn i upphöjda spegelvända bokstäver. Men jag ser att det är felstavat och att man har lagt till en genitivapostrof efter ”r” i ”Per”.
              Jag pratar med Nille Fornelius om det.
              ”Ligger isen på sjön?” säger han.
              ”Jag tror det. Fast det är varmt och soligt.”
              ”Det kan bli svårt med sittplatser.”
              Jag visar min biljett för Anna-Karin Lundgren och nämner genitivapostrofen:
              ”Så placerar man ju inte en genitivapostrof på något språk.”
              Hon häpnar över misstaget.
              Nille vänder sig till mig och säger allvarligt:
              ”Du borde låta vissa saker tas om hand av yngre män, som kan saker som kanske inte unga kvinnor kan.”
              Anna-Karin ger honom en bister blick.
              Min hund Kakan springer runt och leker med folk bland körsbärsträden.
              ”Hon är mycket intelligent och läraktig. Jag skulle kunna lära henne att jaga bort folk från de här körsbärsträden”, säger jag och pekar, ”men att från de där, från dom får dom plocka.”
              Av detta blir alla mycket imponerade.

[Dröm nummer 441. I gryningen den 1 april 2022.]

I vardagsrummet i mitt gamla barndomshem på Lidingö har det fiskbensmönstrade parkettgolvet närmast fönstret mot baksidan ersatts av ett djup vattenfyllt dike. Det är något slags inredningsgrej. Runt diket och någon centimeter under vattenytan löper en fris av grå skiffer. Ljusbrytningen i vattnet gör så att stenen ser ut att luta.
              Mannen som ansvarar för ombyggnationen sitter i soffan framför teven. Jag och Simona och Josefine sitter också i soffan. Den byggansvarige är inte nöjd med placeringen av soffan och soffbordet. Han reser sig upp och vrider dem, så att de står snett i förhållande till teven.
              ”Nu är det mycket bättre!” säger han.
              Men nu har jag hamnat så att en bokhylla skymmer mitt högra öga. Den byggansvarige bryr sig inte om mina invändningar utan är stöddig och bestämd.
              På teven visas ett program om rysk filmkonst. Det är färgfilmer från 30-talet. En hårt sminkad kvinna med cylinderhatt och en oproportionerligt liten uppnäsa sjunger ryska militaristiska schlagers. Hon är den stora stjärnan och ansågs när det begav sig vara mycket vacker. Jag tycker att hon ser bisarr ut. Det är snabba klipp och nu ser vi två vakter med en fånge som ligger vid deras fötter. Vakterna är helt röda. Inte bara deras kläder, utan också deras ansikten. Kameran zoomar snabbt in till den ena vaktens ansikte, som är närmast uttryckslöst. Vi hör hur han avfyrar sin k-pist mot fången. Skotten kommer i oerhört tät följd. B-r-r-r-r-r-r-r-r-r-r-t! Snabb utzoomning, så att vi återigen ser båda vakterna, som blixtsnabbt ändrar färg till vitt.
              Alla ska gå. Den byggansvarige, Simona och Josefine. Alla. Men Josefine har precis missat bussen och frågar om hon kan stanna och vänta på nästa.
              ”Ja, naturligtvis”, säger jag.

[Dröm nummer 439. Natten till den 30 mars 2022.]

Vi har samlats några stycken inför en atombombsdetonation, som kommer att döda oss alla. Jag drar ut och tömmer lådor med svarta plåtbottnar. Städar hyllor. Allt måste ordnas innan det smäller.
              I rummet råder en blandning av uppgivenhet och skräck. Alla tänker: vi kommer aldrig få tillbaka detta.
              Vi är fler i rummet nu. Paniken har lagt sig och stämningen är närmast andäktig.
              Tiden närmar sig noll.
              Någon visar ett dokument med ordet LEG på framsidan.
              Någon annan säger: ”Jag är övertygad om att när ögonblicket är här kommer LEG bli LEGEL. Allt kommer att visa sig vara en projektion av en högre intelligens och allt kommer att börja om igen!”
              Andra är mindre säkra.

[Dröm nummer 436. Tidig morgon den 28 mars 2022.]

Bredvid mig vid bordet sitter Gabor Palotai*. Över hans stolsrygg hänger en tygpåse, i vilken jag skymtar en tjock bok i folioformat. Omslaget är vitt med svart text, där ett stort gement ”f” är den mest framträdande bokstaven.
              ”Ursäkta, låt mig se”, säger jag och tar upp boken ur påsen. ”Vad är detta?”
              ”Det är en bok om typografi”, säger Gabor.
              Jag berättar om min resa, att jag varit typograf och formgivare och att jag nu är copywriter.
              ”Ah, jag tänker mig en bok om typografin i fanzines. Då kan du skriva!”
              ”Fast jag vet ingenting om fanzines.”
              ”Du kan lära dig.”
              På morgonen väcks jag av att Gabor vill börja arbeta med boken. Jag tänker att det blir bra. Men också att det är tråkigt att min gamla typografilärare Lars E Petersson inte längre är i livet och får uppleva detta.

* Grafisk formgivare. Kan inte minnas att vi någonsin träffats, annat än flyktigt.

[Dröm nummer 435. Natten till den 28 mars 2022.]

Jag arbetar på ett företag i Schweiz. Ägaren till företaget ligger på rygg i en särskild ställning. Han är iklädd ljusblå pyjamas och hans bägge ben är amputerade strax nedanför ljumskarna. Pyjamasbyxorna ligger släta mot ställningen. En sköterska står intill honom. Ägaren ber henne sänka temperaturen i rummet.
              ”Det är lite för varmt härinne. Det var nog därför jag kissade på mig förut.”
              Jag och Björn Colliander bär omkring på en eka.
              ”Vi borde lägga den i vatten”, säger Björn.
              ”Men hur?”
              Vi springer med ekan emellan oss mot stranden, som är fylld av stora runda stenar. Vi hoppar i båten och glider fram över stenarna, ut i vattnet.
              ”Vi borde fiska”, säger Björn.
              ”Men hur?”
              I båten finns en gammal nylonrev med krokar. Vi slänger i den efter båten och börjar ro. Men reven måste göras fast i något, annars riskerar vi att förlora den om vi får napp. Jag hittar ett kvastskaft och med en kniv ristar jag ett spår i dess ände, så att linan kan få fäste. Jag lägger reven i spåret och gör en knut, men reven är gammal och går av. Knyter ihop den igen och fäster. Kommer den att hålla?
              Björn hittar en plastpåse med gamla drag och mer rev och sänken och krokar. Jag försöker fästa ett drag i änden på reven, men det är inte rätt sort.
              Reven går av igen.
              Nu är den bara någon meter lång.
              Kommer den att hålla?
              Kommer det att finnas fisk?

[Dröm nummer 433. Natten till den 26 mars 2022.]

Jag dricker kaffe med Johan Annell och ytterligare en person. Johan berättar att den världsberömde modeskaparen ––– kommer till Stockholm imorgon och att han ska gå och lyssna på honom.
              ”Tja”, säger jag utan att försöka dölja mitt ointresse, ”mode är ju inte riktigt min grej.”
              ”Jag lovar dig, att om jag hade råd skulle jag köpa kläderna som han bär imorgon!”
              ”Det där förstår jag inte. Då blir du ju bara en kopia på honom. Det är ju inte särskilt originellt, eller hur?”
              Johan argumenterar för varför han ändå skulle köpa exakt samma kläder som modeskaparen om han bara hade pengar.
              Jag försöker förklara hur jag menar:
              ”Så här: Du ska inte klä dig som honom, utan som om honom.”

[Dröm nummer 432. I gryningen den 26 mars 2022.]

Jag sitter på ett tåg och samspråkar med en vän och dennes vän, som ser bekant ut. Han är militärklädd och betydligt yngre än jag.
              ”Jag känner igen dig”, säger min väns vän till mig. ”Vi har varit på militärövning tillsammans.”
              ”Det tror jag inte.”
              ”På Mörkö.”
              ”Där har jag aldrig varit på militärövning.”
              ”Är du säker på det?”
              Jag frågar honom om jag är på rätt tåg och han svarar ja. Därefter somnar jag.
              När jag vaknar inser jag att vi befinner oss i Saltsjöbaden. Det är långt hemifrån. Jag anklagar honom för att ha vilselett mig, men han urskuldar sig. När jag tittar ut genom fönstret ser jag Huddinges röda hyreshus. Hur ska jag nu komma hem?
              Längst bak i tågvagnen löper ett barn amok. Det kastar saker, förstör och häller ut vatten. Jag går dit och konfronterar barnet. Frågar var föräldrarna är. De ger sig till känna och jag visar dem de förstörda sakerna. Men de utstrålar bara slöhet och oförstånd. Jag tänker att det är alldeles oerhört, men går tillbaka till min plats.
              ”Såg du det där?” säger jag till Niklas Fornelius.
              ”Ta det lugnt. Du vet inte vad som ligger bakom.”
              ”Jag förstår inte?”
              ”Är det inte dags för den där drinken nu?”
              ”Jo!”
              Vi går genom en trädgård, där det växer uråldriga plommonträd.
              ”Är det duvägg?” säger någon och pekar på stora klasar av vindruvsstora, svårt angripna smutsgula frukter.
              ”Nej, det är plommon. De är angripna av –––. Se!” säger jag och pekar på en tjock murken gren som är avbruten och full av ovala hål efter larver.

[Dröm nummer 431. Natten till den 25 mars 2022.]

Jag förbereder mig för att gå på fest. Jag har beställt nya byxor, som jag väntar på ska levereras.
              Jag sköljer av något. Min mörkgrå kavaj ligger under det jag sköljer av och jag måste vara försiktig, så att jag inte blöter ner den.
              Budet kommer med mina nya byxor. Jag öppnar paketet. Byxorna är gjorda av vinröd smalrandig manchester och mycket stiliga. Men när jag granskar dem närmare upptäcker jag att tyget är slitet och trådigt och fullt med små hål. Först blir jag lite besviken, men inser snart att det ska vara så. Det är ju Salain-byxor av senaste modell!
              Jag har redan förutspått nästa trend: byxor i bredrandig saffransgul manchester.

[Dröm nummer 429. I gryningen den 21 mars 2022.]

Jag är ensam hemma och ringer Joakim Pirinen. Frågar om vi ska gå ut och äta middag. Han säger nej.
              Jag ringer istället Jonas Lundqvist och Niklas Fornelius och frågar om de vill gå på bio. De säger också nej. De är på jobbet och blir irriterade över att jag inte också är där.
              Jag är alldeles ensam och bestämmer mig för att gå på bio själv. Kastar i mig middag och dricker en flaska vin. Tittar på klockan. Det är bråttom!
              Biografen är svåröverskådlig och fylld av trappor. Det är en film jag vill se, men jag kan inte hitta den. Går planlöst omkring i lokalen när jag får syn på ett bekant ansikte: Mikael Södersten.
              ”Hej, Micke! Är du i Sverige?”
              ”Ja, tre gånger per år är jag här. Vår och sommar. Och nu till julen.”
              På väggen hänger en stor ljusbild, ett porträtt av Micke. På golvet framför står ett trumset.
              ”Sätt dig vid trummorna, så tar jag en bild”, säger jag.
              Precis när han satt sig kommer hans kompis och sätter sig bredvid. Han är långhårig och flinar och vill också vara med på bild.
              ”Kan vi få en med bara Micke?” säger jag.
              ”Naturligtvis”, säger kompisen och flyttar sig. Men jag hinner bara ta en enda bild, så är han tillbaka igen. Jag kämpar för att få ett bättre utsnitt, utan kompisen.
              ”Vad gör du med kameran?”
              ”Jag zoomar för att få ett bättre utsnitt.”
              Kompisen är mycket imponerad och säger, fortfarande flinande:
              ”Det här kommer bli bra!”
              När jag tittar på kameran ser jag att filmen är utdragen och förmodligen förstörd.
              ”Det blir nog tyvärr ingen bild”, säger jag.
              I en annan del av biografen möter jag Joakim Pirinen och Anders Lindgren. Joakim är häpen över att se mig där.
              ”Men du frågade ju om middag?” säger han och det är tydligt att han skäms för att han inte frågade om jag ville följa med på bio.
              ”Vad ska ni se för film?” säger jag.
              ”America’s Fall”, säger Joakim.
              ”Ska jag se den?”
              ”Ja, det tycker jag.”
              Jag försöker köpa en biljett och medan jag fumlar med sedlarna säger jag till Joakim och Anders:
              ”Vet ni vem jag mötte nyss?”
              ”Nej”, säger de med en mun.
              ”Micke Södersten!”