Sommardröm

[Dröm nummer 22. I gryningen den 5 april 2021.]

Feuer, feuer für drei

Stockholms vattenytor är plötsligt enormt mycket större. Likt ett expanderande universum har de utvidgats i alla riktningar. I ett disigt fjärran anar jag Västerbron. Och långt bortom den ser jag en av världens vackraste sjöar ur fågelperspektiv.
         Jag är kvarlämnad här vid strandkanten. Något hundratal meter ut, till vänster om mig, ligger en holme med ett fallfärdigt ruckel och konstruktioner av ruttnande brunt trä. Men där finns också en nybyggd villa. Jag tänker att det är ett paradis och att det vore underbart att få bo där, men att man måste ha båt.
         Mina vänner Joakim Pirinen och Olof Halldin har redan åkt iväg med färjan. Jag kan se dem stå i aktern och vinka och ropa till mig. Där finns också andra människor. Joakim och Olof bestämmer sig för att vända om. Men när färjan närmar sig har den förvandlats till en jättelik gul och läckande kajak. Jag kliver ombord och försöker pressa ner mig i ett ledigt hål. Det är trångt, men jag måste klara det. Jag vet ju att min vän Niklas ”Pilken” Lindström klarade det! Men det är länge sedan nu.
        Det är krig. Bomber slår in i husen omkring mig. Ett befäl sätter sig intill mig på en parkbänk.
         ”Det är ryssarna som är här”, säger han lite avmätt. ”Vill du ha Süßmilch?”
         Jag packar upp mina kläder i ett rum. En okänd berömmer mig för hur snygga de är och nu ser jag tydligt en senapsgul pikétröja, med alla detaljer och en logotyp. Den är verkligen snygg! Jag anmärker att kläderna inte är nya, att de är skrynkliga och smutsiga.
         Någon skriker: ”Feuer, feuer für drei!”

[Dröm nummer 21. Natten till den 4 april 2021.]

Joakim Pirinen är försvunnen

Jag försöker spela gitarr, men strängarna är gummiartade och har en egen vilja under mina fingrar. Micke Wall*, som också spelar något slags stränginstrument, säger att det låter illa. Han är mycket bättre. Jag frågar om min gitarr är banjostämd, vilket han bekräftar. Jag lägger ifrån mig instrumentet och frågar om det finns någon annan gitarr jag kan spela. På ett bord ligger en elgitarr. När jag tar upp den visar den sig vara fylld med luft. Den är uppblåsbar. Någon visar mig hur man med ett par enkla handgrepp rullar ihop den.
         Den smala vägen smalnar av ytterligare där den hästdragna kärran stannar till. Vägen är belagd med tryckimpregnerade brädor. Kusken är gammal och skäggig. Vägen sluttar brant ned mot en badplats där människor vinterbadar. Jag och min dotter Josefine kliver upp i den täckta kärran.
         Jag berättar detta på en fest. Festdeltagarna har samlats runt mig och lyssnar andaktsfullt. Joakim Pirinen är försvunnen. Några tror att han är i bastun och knullar. Jag fortsätter berätta, men intresset börjar svalna hos lyssnarna, som droppar av en efter en. Det är synd, för jag har inte kommit till poängen än. Det är nånting med att kusken är väldigt höger och ond – medan jag och min exfru Elisabeth är vänster – och att kusken kommer att få sig en minnesbeta.
         Kärran sätter sig i rörelse ned mot vattnet. Det går allt fortare och jag och dottern inser att kusken inte kommer att svänga av. Vi hamnar i vattnet. Kärran sjunker snabbt och nu är vi under ytan. Vattnet är grönskimrande och kallt.
         Ingen lyssnar längre. Mina vänner Anders och Ylva Lindgren har dragit igång ringdans i köket. Anders spelar gitarr – och han gör det bra! Jag ansluter till ringdansen, som i glädjeyra går genom lägenhetens alla rum. Snart får jag sällskap av tre hundar. De vill bara vara med mig. De dyrkar mig. Jag gullar med dem och blir alldeles nedsölad av deras drägel.
         Jag och Elisabeth går nerför en ranglig trappa som avslutas med en kartong.
         Joakim Pirinen är fortfarande försvunnen.

* Grafisk formgivare och musiker.

[Dröm nummer 19. Natten till den 3 april 2021.]

Get outta here!

Natten är över. Vi ligger ner på filtar och liggunderlag. Vi kan vara medlemmar i något slags sekt. Jag är sjuklig och har svårt att röra mig. De övriga betraktar mig som något av en guru. Kvinnan intill mig frågar om jag vill ha lite bröstmjölk. Det finns kvar i den nappflaska som mannen intill henne druckit ur. Jag tackar nej. Säger ”I’m fine”.
         En okänd placerar elektronisk utrustning på mitt bröst. Sladdar. En mikrofon. Ytterligare en okänd kommer till mig med en gåva. Det är en vinylskiva, med cellofanet obrutet. En skiva med Björn Olsson. Jag minns att han har spelat med gruppen BDO*. Jag blir glad. Reser mig till halvliggande och bryter cellofanet. Leif GW Persson tar skivan ifrån mig och placerar den på en skrivmaskin försedd med tonarm.
         Till en början är det en mycket vacker musik som strömmar ur högtalare jag inte kan se. Men så tystnar den. GW konstaterar att det är fel på apparaten. Pickupen går inte som den ska, utan löper på tvärs över skivans spår, vilket har resulterat i en stor och djup repa. GW suckar.
         Mikael Persbrandt bär en hjälm prydd med färgstarka fjädrar. Han stirrar in i kameran och skriker till musik: ”Get outta here!”. Det är en mycket påkostad reklamfilm. Man har i princip återskapat en populär spelfilm, med mängder av kända skådespelare, många från USA. Alla scener är återskapade i detalj, med alla repliker. Och så ovanpå detta Persbrandt, skrikandes till musik.
         En ungdomlig Tage Erlander kommer ner för en trappa. Han bär knallblå kostym och flinar. Jag undrar om det verkligen är möjligt att han fortfarande lever.

* Björn Olsson spelade bland annat i Union Carbide Productions och The Soundtrack of Our Lives. Någon uppgift om att han skulle ha varit medlem i ett band med namnet BDO kan jag inte hitta.

[Dröm nummer 18. Natten till den 3 april 2021.]

Beppes golfskola

Vattenytan går precis i nivå med underkanten på fönstret. Den delvis isbelagda sjön är en spegel utanför. Väggarna är inte mer än decimetertjocka och jag undrar hur de kan stå emot trycket, inte minst nu när isen lägger sig. Golvet är knöligt under fötterna, som om vatten redan har börjat sippra in. Ett intilliggande rum är särskilt utsatt, eftersom det är dåligt grundlagt. Det rör sig i sidled, vajande som sjögräs i strömmen.
         Jag trycker ut en rejäl klick tomatpuré över mosters portion, som tornar upp sig som ett berg på tallriken. Moster tycker att maten är god.
         På CNN eller Öppna kanalen demonstreras musikers skicklighet. Ett antal folkmusiker i gula folkdräkter ligger på rygg och spelar samtidigt som en person kliver omkring på dem. De stånkar och stönar under tyngden, men spelar inte fel en enda gång!
         Beppe Wolgers står naken i ett rum. Framför sig i ansiktshöjd har han en liten rund stålkorg med några centimeter stora maskor, ungefär som hönsnät. Han spottar ut en golfboll som landar snyggt i korgen!

[Dröm nummer 5. Natten till den 24 januari 2019.]

Östermalmsdröm

Vi befinner oss på min chefs kontor. En i branschen välkänd gammal reklamräv är också där, särskilt inbjuden av min chef. Uppdraget är tydligen väldigt viktigt. Reklamräven har på sig en fotsid vit morgonrock, under vilken en liten kalaskula tittar fram. I övrigt är han smal och senig och grevelik och krönt med en silvervit hårman. Själv är jag en kombination av mitt unga, oerfarna jag och mitt gamla, snart överspelade. Min chef presenterar oss och börjar förklara uppdraget.
         ”Vi skulle kunna göra en trailer”, säger jag. ”På min gamla byrå gjorde vi ofta trailers.”
        ”Nej, nej, det blir alldeles för dyrt”, säger min chef.
         Greven plirar på mig. ”Du använder fortfarande det gamla uttrycket ’trailer’?” säger han och ler överseende.
         ”Men du använder ju själv det ordet, det står i briefen”, säger jag och tittar på min chef, som nu har börjat rodna.
         Nu sitter vi alla tre på en uteservering, jag gissar att det är på Östermalm, för husen är stora och välhållna. Fast uteserveringen ser mer ut som en kiosk, med löpsedlar utanför dörren.
         ”Jag föreslår att vi går in till mig”, säger greven, som, visar det sig, bor i huset intill.
         Vi går in genom en väldig ekport och blir insläppta i hans våning. Han visar oss runt. Vita tyllgardiner släpper in solljuset i de stora salarna. Över golvbrädorna sträcker sig en bågformad glipa. Golvet i den inre delen av glipan rör sig långsamt. Jag förstår att den är en del av en fullständigt perfekt cirkel, som delar av huset i en fast och en rörlig del och att cirkelns centrum också är husets absoluta centrum. I den rörliga cirkeldelen av våningen finns ett bageri, där många människor arbetar. Det finns ingen vägg mellan grevens del av våningen och bageriet. Jag hälsar på kvinnan som driver bageriet. Hon är glad, tjock och mjölig. Plåtar med nygräddade bakverk fyller rummet.
         ”Rummet snurrar för att bullarna ska bli perfekt jämt gräddade”, förklarar greven.
         ”Ja, naturligtvis”, säger jag och inser att jag faktiskt känner till det, att jag läst det någonstans och att jag inte borde avslöjat mig som så okunnig.
         ”Nej, nu måste vi ha lite mat”, säger greven och leder oss ned för en trappa som tar oss till en liten saluhall. Jag känner igen en kvinna som står bakom en disk. Det är ju –––*, tänker jag. Jag berättar för de övriga att jag känner henne, att jag jobbat med henne. Nu är jag plötsligt osäker på om det faktiskt är hon eller någon som bara är lik henne.
         ”Ja, det var en sorglig historia”, säger greven. ”Mänskan gick ju och gifte sig med en muslim. Det blev aldrig bra, det där.”
         Min chef nickar instämmande.
         ”Hon fick visst inte äta vad hon ville,” fortsatte greven. ”Jag vill minnas att han faktiskt slog henne. Hon var så ledsen, kunde inte jobba. Fick väl inte för honom. Vi fick ju höra talas om det där och ringde upp honom. Minns inte om det var jag eller någon annan. Fick honom att ta sitt förnuft till fånga, om jag säger så. Till slut blev hon fri, men då var det så dags. Vad vill du ha att äta förresten?” säger greven och tittar på mig.
         ”Tack det är bra. Har redan ätit”, säger jag, osäker på om så verkligen är fallet.
         ”På vägen tillbaka till våningen (?) har vår lilla grupp fått sällskap av mina gamla kollegor Björn Colliander och Jörgen Lindström, den senare i andeform.
         ”Nej, nu måste vi jobba!” säger greven och tar täten uppför trapporna.

* Mindes inte hennes namn i drömmen, men i verkligheten heter hon Kerstin Andersson och var projektledare på reklambyrån HLR&Co/BBDO.

[Dröm nummer 17. I gryningen den 1 april 2021.]

Asfaltläggerskan

Där är hon.
         Asfaltsläggerskan!
         Hon är ung och vacker, med svart lockigt hår som faller ner över en orange arbetsoverall. Trots sin ungdom är hon en mycket erfaren asfaltsläggerska. Själv är jag novis och hon ska visa mig hur man gör. Vårt jobb är att asfaltera ett lastbilsflak. Det är ett ganska litet flak med låga kanter. Bottenplattan består av ett brunorange linoleummaterial, inramat av mörka brädor. Innan man lägger asfalten – det ska vara ett tunt lager! – måste man förbereda bottenplattan så att asfalten får fäste. Det görs genom att man med ett knivliknande verktyg karvar ett abstrakt mönster i linoleummaterialet. Vi hjälps åt med detta. Det blir ett vackert mönster och hon berömmer mig. Hon berömmer mig också för att jag har målat en stuga så fint med rödfärg. Jag säger att jag bara målat några av brädorna och att de sitter löst.
         Någon asfalt läggs aldrig.
         Jag går på ett torg med Joakim Pirinen. Han får syn på sin far Erkki och Niklas ”Pilken” Lindström* och säger att han måste ”untraila” mig. Han är faktiskt ganska oförskämd och nedlåtande. Bara lämnar mig där och går fram till de båda andra. Pilken upplöses snart. Och även Erkki försvinner bort. Nu är Joakim ensam.
         Jag möter Kurt**. Han har hört att jag fått ett nytt jobb, att jag är något slags allt-i-allo, någon som plockar med småsaker. Han är glad och hånfull. Jag vill invända att jag är både textredaktör och ansvarig utgivare, men han hinner försvinna.
         En fil på min dator heter Att inneha elden.

* Gammal vän från Lidingö.
** Gammal kollega från Almqvist & Wiksell Läromedel och mannen som kom på namnet Socker-Conny!

[Dröm nummer 15. Natten till den 29 mars 2021.]

Hessensee & Krebs

I egenskap av utrikesreporter äter jag lunch på restaurang. Runt hörnet hör jag en radioröst (märkligt nog på svenska): ”Vi söker alltså namnet på en vanlig fisk, som är cirka 30 centimeter lång. Fisken lever alltid i symbios med en liten encellig självlysande alg, vars ljus strålar ur fiskens innanmäte. Skicka ditt svar till Radio –––”.
         En skåpbil far med väldig fart in på en lekpark och bromsar in.
         Vår grupp har tagit sig upp på höjden men vi har svårt att bestämma oss för hur vi ska fortsätta. Bakom oss störtar berget lodrätt ner. Vägen framåt går antingen högre upp eller i dalgången. Jag går i förväg och upptäcker ett sluttande område, fullt av grönska och genomskuret av bäckar och forsar. Solljuset strilar genom vattnet, som, ser jag nu, är fullt av mycket små fiskyngel som pilar fram mellan den ljusgröna växtligheten. Detta gör mig mycket glad. Jag förstår att här även finns större fiskar och plötsligt framstår det som självklart att det är vägen genom dalen vi måste ta.
        I ett rum fyllt med böcker sitter en äldre mustaschprydd man i slipover och förklarar Hessensees bekanta tes, att alla allianser är lagbundna, vilket i praktiken betyder att de måste slutas, att inga andra är möjliga. Bilden interfolieras av ett fotografi med oklart motiv signerat av Hessensee. Signaturen påminner om fotografen Henry B. Goodwins. Krebs å sin sida menar, som alla vet, att du som enskild människa bara kan påverka något exakt på den plats du befinner dig.

[Dröm nummer 12. Natten till den 16 januari 2021.]

Mästaren och Lärjungen krossar ägg

Lärjungen utbrister: ”O, Mästare, jag är väldigt sugen på ägg!”
         När Mästaren får höra detta försvinner han kvickt in i ett närbeläget hus. Lärjungen väntar tålmodigt utanför. Efter en stund uppenbarar sig Mästaren i dörröppningen. På raka armar bär han ett stort kylskåp, som han med kraft slungar i gatan så att kylskåpsdörren vräks upp. Lärjungen går fram till kylskåpet och upptäcker att det är fullt med ägg och att alla äggen är krossade. Han skiner upp.
        ”O, Mästare, nu förstår jag hur du menar!”

[Dröm nummer 9. Natten till den 1 februari 2020]

Mästaren och Lärjungen bevisar att jorden är rund

Vid en husvägg intill det stora torget sitter en tiggarkvinna. Runt huvudet har hon dubbla sjaletter för att hålla den värsta kylan borta. Hon är klädd i en lortig röd täckjacka, under vilken man kan skymta en grön yllekofta. En färgglad klänning täcker till hälften hennes svullna ben som hon sträckt ut framför sig. På benen har hon tjocka stickade yllestrumpor med ett enkelt rutmönster i svart och vitt. Hon är barfota. I handen håller hon en skrynklig pappmugg, som hon sträcker ut mot alla som passerar. Ingen ger något, ingen tar notis om henne.

Då kommer Mästaren och Lärjungen gående! De stannar framför kvinnan, som reflexmässigt håller fram sin mugg . De ger henne naturligtvis ingenting, utan börjar istället diskutera sinsemellan.

”Ser du den här kvinnans ben?” säger Mästaren.

”Ja”, svarar Lärjungen.

”Ser du hur tätt de ligger an mot stenläggningen?”

Lärjungen nickar.

”Det är ett bevis för att jorden är platt! Om den vore rund skulle ju inte kvinnans ben ligga så tätt intill stenläggningen, de skulle sväva i luften, inte sant?” säger Mästaren och lägger armarna i kors över bröstet.

Lärjungen nickar. Sedan vänder han sig mot kvinnan, som ler förvånat med sina trasiga tänder, eftersom hon tror att hon kanske trots allt ska få ett mynt eller två i sin mugg.

”Kvinna”, säger Lärjungen, är du lycklig?”

”Nej, jag är inte lycklig”, säger kvinnan.

”Antag att vår jord var mycket mindre och att du själv var mycket större, skulle du vara mer eller mindre lycklig då?”

”Det skulle vara samma”, säger kvinnan utan att behöva tänka efter det allra minsta.

”Mästare”, säger Lärjungen och vänder sig mot densamme, ”kan vi kalla detta en ren sanning? Att oberoende av den här kvinnans storlek relativt storleken på vår jord, så är hon precis lika olycklig?”

”Jag antar det”, säger Mästaren efter att ha funderat en stund.

”Ett axiom alltså?”

”Ja. Utan tvekan.”

Kvinnan säger ingenting utan tittar bara på de två männen. Lärjungen vänder sig åter till kvinnan.

”Res dig, kvinna!”

Kvinnan gör som hon blir tillsagd, inte utan möda.

”Ser du granitklotet där?”

”Ja”, säger kvinnan, som frågar sig själv om han kanske tror att hon är blind? För hela det stora torget är inramat av cirka 70 centimeter höga granitklot, utplacerade med några meters mellanrum. 

”Sätt dig på det där klotet!” befaller Lärjungen och pekar på det närmsta klotet.

Kvinnan gör som hon blivit befalld.

”Nu, sträck ut benen!”

Kvinnan sträcker ut sina ben. 

Lärjungen går fram till henne, pekar på benen och luften mellan dem och klotet.

”Se, Mästare. Kvinnans ben är helt raka. Ändå ligger de inte dikt an mot klotet.”

”Ja, det är tydligt”, säger mästaren och nickar eftertänksamt.

”Jag har därmed bevisat att jorden är rund!” säger Lärjungen. 

”I sanning, det har du”, säger Mästaren.

När de går därifrån sitter kvinnan fortfarande kvar på klotet, med utsträckta ben.