Sommardröm

[Dröm nummer 53. Natten till den 25 april 2021.]

Framgångsrik

Jag är erkänd kreatör på en större reklambyrå. Jag och min vän Joakim Pirinen ska bli intervjuade inför vår medverkan i en reklamtrycksak. Magnus Wretblad, min gamle studiekamrat från Beckmans, är art director. Jag ska bli fotograferad i en liten studio som finns på byrån. Studion är kilformad, inklämd i ett hörn och invändigt klädd med obehandlade plywoodskivor. Jag har svart polotröja och när jag ser mig i spegeln tänker jag att jag borde klippt mig innan fotograferingen. Håret faller grått och böljande långt ner över ryggen. Men det gör detsamma, för jag blir aldrig fotograferad.
         På ett stort bord har någon lagt ut ett provtryck i format A0. Jag kan inte minnas att jag har blivit intervjuad, men allt är redan klart. Texten handlar mycket riktigt om Joakim och mig, men den är satt i alldeles för liten grad, med för långa rader, och layouten är ful och obalanserad. Istället för foton har Joakim illustrerat oss i Hergé-stil. Joakim är Tintin och jag är Kapten Haddock. Jag konstaterar att teckningarna faktiskt inte är särskilt bra.
         Nu är jag på en mycket mindre byrå. Mina kollegor står samlade runt ett arbetsbord som är täckt med skisser. Min gamle vän Anders Roger och hans yngre bror Martin jobbar där. Jag frågar Martin hur det är med jobb.
         ”Det är dåligt”, säger Martin och hänger med huvudet. Hans bror flinar.
         ”Been there”, säger jag. ”Det är tufft.”

—*

Jag sitter på en busshållplats. I knät har jag en plastmapp med material ­till reklamtrycksaken om Joakim och mig. Där finns textfragment, Joakims originalteckningar och ett vitt C4-kuvert. Det är uppsprättat men tomt. Materialet hotar hela tiden att ramla ut ur mappen och jag har fullt sjå med att hindra det från att hamna på marken. Jag behöver skriva något och i brist på annat tänker jag använda baksidan på det tomma kuvertet.
         Nu sitter jag med mappen på ett tunnelbanesäte bredvid ett par ungdomar. De pratar högt och stöddigt och rätt vad det är nappar killen som sitter närmast mig åt sig ett papper ur min plastmapp. Han skrattar. Jag sliter åt mig pappret och vrålar åt honom:
         ”Ska’ru ha stryk, din jävel?!”

* Jag vaknar. Sätter mig på sängkanten och antecknar i mörkret. När jag somnar om fortsätter drömmen.

[Dröm nummer 52. I gryningen den 25 april 2021.]

Drömmarnadröm

Min kusin Per ”Plurre” Sahlin besöker mig på mitt hemmakontor. Vi pratar jobb. Han verkar bekymrad för mig, men han har hört att när pandemin är över kommer proppen gå ur och sådana som jag – män i 60-årsåldern – bli efterfrågade. Bland annat i Ungern.
         ”Jag har hittat guld”, säger jag och berättar om mina drömmar och hur jag skriver ned dem. ”De kommer att sälja stort. Jag behöver aldrig mer jobba.”
         Plurre ser skeptisk ut.
         ”Drömmer du?” säger jag.
         Plurre skruvar på sig, slår ner blicken och muttrar efter en stund: ”Nej.”
         Nu är även Plurres fru Gun och hans syster Helena med. Där finns också en hund. Jag bjuder på hemgjord öl som skummar alldeles för mycket. Helena är arg för att hon inte får smaka. Gun kan inte heller dricka, eftersom hon ska köra bil. Från en märklig bryggapparat droppar ölen ur en glasklocka. Hunden sätter sig under klockan och slickar i sig. Nu får även Gun och Helena dricka.
         Under uppvaknandet sjunger någon:
         ”Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är …”

[Dröm nummer 51. I gryningen den 24 april 2021.]

Tomatoes and lettuce

I en tågkupé sitter en medelålders engelsman. Han bär kostym och ser allmänt välvårdad ut. Han kan mycket väl ha studerat vid Eton. Mittemot honom sitter vd:n för en kinesisk matvarujätte. Männen betraktar likgiltigt varandra. Plötsligt ställer sig den välvårdade mannen upp och utbrister:
        ”Man kan lagra potatis! Men man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Kinesen tittar misstroget på honom. Sedan börjar den välvårdade mannen att sjunga, som om det vore en teveserie av Dennis Potter.
         ”Man kan inte lagra tomatoes and lettuce, nej man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Melodin är glad och medryckande och kinesen ser allt mindre misstrogen ut. Han rör huvudet i takt med sången och tappar med fingrarna på låret. Den sjungande mannen börjar nu klättra omkring på väggarna i kupén. Som en spindel rör han sig. Stannar till ibland. Stirrar leende på kinesen och sjunger med en röst som skulle passa en kuplett:
         ”Man kan inte lagra tomatoes and lettuce, nej man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Kinesen är på riktigt gott humör nu och slår sig på knäna med handflatorna.
         Mannen klättrar upp på bagagehyllan och fortsätter sjunga. Längst in mot väggen hittar han ruttnande tomater och salladshuvuden som förvandlats till grön gegga. Han sjunger och kastar de förstörda grönsakerna omkring sig. Hela tågkupén blir alldeles nedsölad och kinesen fnissar hysteriskt.
         ”MAN KAN INTE LAGRA TOMATOES AND LETTUCE, NEJ MAN KAN INTE LAGRA TOMATOES AND LETTUCE!”
        Vd:n för den kinesiska matvarujätten försöker befria sig från den röda och gröna sörjan samtidigt som han kiknar av skratt.

[Dröm nummer 49. I gryningen den 23 april 2021.]

Getostraclette

Jag är hemma hos Erik Törnblom*. Det är mörkt och jag kan inte se någonting. Erik tänder en lampa och rummet visar sig vara något slags garage med betonggolv, myssoffa, skräp och cyklar i en salig röra.
         Nu är vi i en trädgård och spelar ett bollspel. Det går ut på att man genom att prata konstant ska distrahera motspelaren så att denne missar bollen.
         ”Minns du den där KAMPANJEN, Erik?!”, skriker jag samtidigt som jag slår iväg en mjuk gul boll av samma storlek som en tennisboll.
         Erik missar och bollen hamnar i gräset. Samtidigt utbryter ett jubel i publiken, som uppenbarat sig från ingenstans.
         Det är sent. Erik är försvunnen. Jag har druckit alldeles för mycket och stått flera timmar i kö för att köpa en korv. Vid en bänk sitter Simona och dricker en gul grumlig vätska ur ett glas.
         ”Vad är det?”, säger jag. ”Är det vin?”
         ”Nej, det är te. Men jag är så hungrig, så hungrig.”
         ”Ska jag köpa något?” Jag bävar för att behöva ställa mig i den långa matkön igen. ”Jag kan köpa en korv åt dig med.”
         ”Nej”, säger Simona och räcker mig en sedel. ”Köp en getostraclette.” *

* Lekskolekamrat.

[Dröm nummer 48. Natten till den 22 april 2021.]

Sprechen Sie Deutsch?

Jag är med min vän Jens Carlander på en tågstation. Jag vet inte när tåget ska gå och jag saknar en viktig detalj till min biljett. Jens går i förväg genom spärrarna med en uppenbarligen giltig biljett. Han säger inte ens hej då. Jag känner paniken stiga. När går egentligen tåget till Stockholm? Och hur ska jag få tag på den saknade detaljen?
         Vid ett mycket litet bord sitter en man och en kvinna. Mannen är svart, kvinnan vit. De är uniformsklädda, vilket jag tolkar som att de jobbar här. Och nu ser jag också att det ovanför dem sitter en skylt med ordet ”INFORMATION” i versaler. Jag går dit. Frågar något på svenska.
         ”Sprechen Sie Deutsch?” säger den svarte mannen och flinar. Kvinnan säger inget.
         ”Ja, wann fährt der Zug ab?” säger jag och håller fram biljetten.
         Han fortsätter flina och säger först att det beror på, sedan att tåget avgår om fem minuter men att jag behöver en giltig biljett. Han ber mig komma tillbaka om en kvart. Han och kvinnan skrattar.
        Jag blir ursinnig.
         ”Fünf Minuten sind weniger als fünfzehn Minuten! Idiot!” skriker jag.
         Jag går därifrån och får syn på min vän Fredrik Hammar. Han kanske kan hjälpa mig med biljetten? Han ser djupt sorgsen ut och verkar inte särskilt glad att se mig, men han lovar att försöka hjälpa mig. Men först måste vi ha varsin öl.
         På något vis får vi tag i en fungerande biljett och kliver på tåget, där vi fortsätter att dricka.
         Vi når vår slutdestination och kliver av. Fredrik försvinner snabbt. Det är något viktigt han måste göra. Jag blir ensam kvar. Jag ser mig omkring och känner inte igen mig. Det här är inte Stockholm. Jag börjar gå.
         Efter en stund ser jag ett hus som jag tycker mig känna igen. Jag korsar gatan och blir så när överkörd av en vit skåpbil, som kommer bakifrån och svänger vänster framför mig. Nu ser jag vad det är för hus. Det är ett lågt och mycket oansenligt operahus. Jag är i Göteborg!
         Vid entrén sitter en samling kvinnor och män i tjugoårsåldern och pratar. En kvinna är mycket plågad av magsmärtor. Hon säger till de andra att hon kanske inte orkar mer.
         Jag följer med henne upp på ett högt berg. Ett vittrande kalkstensberg. Utsikten är vidunderlig. Kvinnan berättar något för mig, under allt svårare magplågor. Sedan ställer hon sig på en avsats. Och jag är helt säker på att hon kommer hoppa.

[Dröm nummer 47. Natten till den 22 april 2021.]

Jagulf

Jag styr en motorbåt genom Stockholms skärgård. Jag är där på uppdrag av min vän Ulf Englund, som är framgångsrik och mycket förmögen.
         I en vik ligger en ganska stor, öppen träbåt för ankar. Ulf beordrar mig på telepatisk väg att stanna och kontrollera båten. Han vill veta om den är till salu. Jag gör en U-sväng, åker in i viken och lägger till vid träbåten. En bit därifrån ligger ett rött trähus och jag antar att det är där båtens ägare bor. Men ingen syns till.
       På något vis går nu Ulf upp i mig och vi blir ett.
         Jagulf går ombord på båten och börjar inspektera den. Den är omkring trettio meter lång, har öppen spant och saknar durk. Träet är svart. När jag rör mig mot aktern sjunker den och börjar ta in vatten. Grönt och sjögräsbemängt rinner det in över relingen. Men Jagulf vill ändå köpa båten.
         En kvinna visar sig i huset. Hon schasar ut två små barn. De bär på något och går i riktning mot Jagulf. Det visar sig vara en korg med mat. Jagulf tar emot korgen. Barnen är glada och Jagulf pratar med dem och ger dem godis. De springer omkring på båten och leker.
         Jagulf delas upp, och nu är Ulf på plats i båten. Äcklade upptäcker vi att maten vi fått är alldeles lortig och oätlig.
         Nu är Ulf på ett kontor på en tågstation. Han jobbar som stins. Han har uniform och en svart skärmmössa med blanka mässingskanter. Två av hans vänner är på besök. Själv är jag inte där fysiskt, utan betraktar allt som genom en skärm. De två vännerna berättar fnittrande för Ulf att de precis haft sex och att de som vanligt inte använt kondom.
         ”Ni borde ha använt kondom. En röd kondom”, säger Ulf lite barskt. ”För att få variation!”
         Han reser sig upp och går ut på perrongen. Det är tid för avgång. Han blåser i sin visselpipa och vinkar av tåget, inte med en flagga utan med ganska stor röd och slokande tulpan.

[Dröm nummer 46. Natten till den 21 april 2021.]

Kvinnan i buren

Jag är i Frankrike. Jag är där för att söka upp en kvinna som jag en gång i tiden var olyckligt kär i. Jag har fått reda på att hon numera lever med en kvinna. Jag har ingen aning om varför jag är där eller vad det ska tjäna till.
         Nu är även min gamla kollega Lotte Kölare med mig.
        Utanför huset där paret bor står en bur. Den är ett par meter stor och konstruerad av ärggrön ett par millimeter tjock metalltråd. Inuti buren sitter kvinnan som min gamla olyckliga kärlek lever med. Hon är naken. Hon tycks glad och sorgsen på samma gång. Hon säger åt oss att titta vad som händer med metalltråden när hon klättrar omkring i buren.
        ”Den kommer att ändra färg”, säger hon och börjar klättra.
         Och mycket riktigt. Så fort hon släppt taget om tråden eller flyttat en fot lite högre upp omvandlas den ärggröna färgen långsamt till en djupt blodröd nyans. Den blir den flytande och börjar droppa.

[Dröm nummer 45. I gryningen den 21 april 2021.]

Konstutställning

Peter Arnell* och jag planerar en båtresa med jobbet. Min gamla kollega Erik Larsson vill gärna följa med, men Peter och jag bestämmer att det inte är möjligt.
         Nu är vi på väg till en lunchrestaurang. Det är ett speciellt ställe som är svårt att hitta till. Vi pratar om den förestående båtresan och att de som arrangerar den har meddelat att vi har rätt att skicka två mejl till dem. Det tycker vi låter rimligt.
         Vi kommer aldrig att hitta fram till restaurangen, men på vägen dit stannar vi framför ett skyltfönster, där någon har arrangerat ett slags konstutställning. Den består av vardagliga föremål upphängda på en fondvägg. Det är gamla dagstidningar, en sliten grågrön kappa, böcker och annat som man i vanliga fall kanske inte skulle ägna så många tankar. Men de här har på något vis en textil kvalitet, något tweedliknande, och har alla försetts med samma text.** Det är ett ord eller en mening, som kanske inte betyder något särskilt, men som av sammanhanget får en sällsam kraft. Jag tror att vi tycker om konsten. När vi går därifrån hör vi en äldre kvinna säga till sin väninna:
        ”Kvinna eller man – ingen kommer att tycka om det där.”

* Studiekamrat på Beckmans Reklamskola.
** I vaket tillstånd kommer jag att tänka på Joseph Beuys verk i filt.

[Dröm nummer 42. Natten till den 20 april 2021.]

BOB-locket

Ett barn sitter vid ett matbord. Det är ett ansiktslöst och ont barn. Det skriker och kastar saker omkring sig. Ett viktigt föremål far ut genom ett öppet fönster. Det landar i skogen intill. Jag och min dotter Josefine måste söka efter det. Vi går ut. Skogen är nu även ett rum. Blåbärsris och mossa tittar fram mellan stolsben. Tallar och granar växer ur golvet. Nu ser jag föremålet, men jag säger inget. Låtsas fortsätta leta.
         Nu är jag en häxa. Jag ser fortfarande ut som min dotters pappa, men jag har förändrats. Jag har makt. Ond makt. Jag ser på min dotter. Hon ser på mig, utan att säga något. Men det finns något slags tveksamhet i hennes blick. Anar hon något? Jag känner hur hon plötsligt fylls av en isande fasa. Jag skrattar lite för mig själv och går fram till föremålet som ligger bland blåbärsriset under sängen. Jag plockar upp det och visar det för min skräckslagna dotter. Det är ett rött skruvlock med ordet ”BOB” i stora vita bokstäver.

[Dröm nummer 41. Natten till den 19 april 2021.]

Betvad

Jag dröjer mig kvar i ett klassrum. Det finns en lärare där som jag vill prata med. Hon är rätt sexig, men det är inte därför jag dröjer mig kvar. Jag har en pappersrulle under armen. På pappret har jag tejpat fast textsjok och foton. Det är en pjäs som jag skrivit på min kurs i svenska. Jag vill visa min pjäs för läraren. Hon ler och ber mig vänta. Det är något problem med insticksprogrammet Betvad. Det kanske måste installeras om. Jag undrar om det inte går att kopiera det från någon annan dator. Hon säger att det kanske går, men att det är bäst att hon pratar med IT. Hon ber mig vänta.
         På en pappskiva som står lutad mot ett bord har någon satt upp bilder från något evenemang. På en av bilderna står Tommy Lundberg*. Han har hockeyutrustning på sig. Bakom honom syns en teveskärm med ytterligare en person iförd hockeyutrustning.
         Den sexiga läraren kommer inte tillbaka. Men vid ett skrivbord sitter en blandning av förre kulturministern Bengt Göransson, art directorn Lasse Larsson** och min gamle svenska- och historielärare Lennart Lindstedt***. Jag berättar om mitt pjäsprojekt. Han/de säger att det verkar spännande. Och tycks verkligen mena det.

* Musiker och granne.
** ”L-et” i legendariska reklambyrån HLR & Co, där jag fick mitt första jobb. Det var Lasse som anställde mig.
*** Lennart var en av mina bästa lärare i Hersby skola på Lidingö. Han arbetade också som busschaufför.