Sommardröm

[Dröm nummer 40. I gryningen den 18 april 2021.]

Ronald Reagan

Jag försöker ta mig fram genom en väldig snödriva i området Herserud på Lidingö. Nu kör jag en lätt lastbil, fylld av möbler och bråte genom samma område. Nu är det mina gamla vänner Anders ”Jutta” Roger och Björn ”Trisse” Frölander som sitter i förarsätet. Även min mor Gunborg, min dotter Josefine och vår hund Kakan – en brun labrador, död sedan mer än ett decennium – är med. Nu har vi stannat. Det är något problem med lasten. En bräda sticker ut och hotar att ramla av. Och Kakan sitter inte säkert bland all bråte. Något måste göras, men ingen tycks veta vad. Jutta och Trisse flinar i framsätet.
         Min mor tar över ratten, irriterad över att allt går så långsamt. Hon kör som en galning.
         Området, som i vaket tillstånd är ett klassiskt gammalt villaområde med stora sekelskifteshus och trädgårdar, har plötsligt blivit mer vidsträckt. Det är glesare mellan husen och vägen är bredare och grusbelagd.
         I vansinnesfart kör vi in på en väg som jag vet kommer att ta slut alldeles strax. Hon hinner med nöd och näppe bromsa. Lastbilen gör en sladd och ställer sig på tvären precis där vägen tar slut.
        Ett stycke bort står ett flervåningshus, från vars bortre vägg en byggnadsställning sticker ut som en liggande rektangel eller kanske en väderkvarnsvinge. Dess övre vänstra hörn är fäst i luften med en skruv och jag inser att tyngdkraften kommer att få ställningen att svinga nedåt till vänster bakom huset. Vilket är precis vad som händer. Samtidigt uppenbarar sig en 20 meter lång och mycket smal indiankvinna bakom huset. Hon bär gula kläder. Det är uppenbart att hon kommer att träffas av ställningen när den svingar tillbaka och jag skriker för att varna henne. Men det är för sent. Ställningen slår in i henne bakifrån. Men hon blir bara lite irriterad och går därifrån.
         Ut ur husets port kommer två rånare springande. De är iförda något slags grått täcke som får dem att likna ett fordon, till formen inte olikt Ahlgrens Bilar. De ser latinamerikanska ut. De skrattar. Kanske påminner de också lite om Bröderna Dalton i serien Lucky Luke. Nu ser jag att det är sex springande ben och att det därför måste vara tre rånare. Omedelbart efteråt poppar den tredje rånarens huvud upp genom en liten lucka i den främre delen av ”fordonet”. Rånaren bär en gummimask föreställande en leende Ronald Reagan.

[Dröm nummer 38. Natten till den 17 april 2021.]

Transponerad dröm

Jag befinner mig i min vän Joakim Pirinens lägenhet. Alltså, det är inte samma lägenhet som är hans hem i det vakna livet. Den här ligger högre upp, är mindre och annorlunda planerad. Joakim ser också annorlunda ut. Han är yngre, har svart hår och är klädd i svart skinnjacka. Runt halsen hänger en svart gitarr som han plinkar på. Han är stressad. Står i dörren. Måste iväg. Hans fru ska ha barn och han lämnar mig att ta hand om ett litet spädbarn som han har sedan tidigare.
         I ett rum i ett annat hus sitter en kvinna vid ett matbord. Jag försöker se hennes ansikte. Men var jag än ställer mig vänds det bort från mig. Hon förblir ansiktslös. Och grå. Hela tiden hör jag en enkel men märklig melodi, där sluttonen i varje fras är en annan än man kan förvänta sig utifrån den enkla harmoniken. Kvinnan håller en behållare med ett grått pulver som rinner ut över bordet.
         Jag står i dörröppningen till ett flerbostadshus. Jag har en överfull kundvagn som effektivt spärrar vägen för alla som ska in eller ut. I fickan har jag en enorm nyckelknippa. Den är så stor att tyget spruckit. Den läcker samma grå pulver som kvinnans behållare.
         Nu har jag gått in i hissen. Utan kundvagn. Två andra män med indiskt utseende kliver in. De pratar högljutt. Jag skäller ut dem för att de står för nära och pratar för mycket. De bryr sig inte om mig och när de ska av går de demonstrativt nära mig och skrattar.
         Nu har jag på något sätt transponerats till ett högre, finare plan. Joakim bor i en jättestor våning och går omkring iklädd en lyxig morgonrock. På badkarskanten ligger ett dussin persikoliknande frukter. Några av dem har börjat ruttna.
        ”Vad ska du säga till gästerna om frukterna?” säger jag.
        ”Det jag ska säga är: dessa ska Per göra vin av”, säger Joakim, som om det vore alldeles självklart.

[Dröm nummer 36. Natten till den 16 april 2021.]

Tysk marsch

Den unge dirigenten har fått en eftertraktad tjänst i en tysk stad. Han är full av tillförsikt när han träffar orkestern och berättar om sina musikaliska visioner.
         Men ingen tycks förstå honom.
         På programmet har han storslagen symfonisk musik av Brahms och Mahler, men också kammarmusik och sånger av Schubert och körverk av Pärt.
         Men orkestern vill bara spela marschmusik, med mycket bastuba, cymbal och virveltrumma.
         Hur dirigenten än försöker, förvandlas varje stycke inom mindre än en minut till en taktfast orgie i bleckblås och slagverk. Han försöker med Mozarts pianokonsert i C dur. Nästan omedelbart blir den till umpa-umpa-musik värdig Hofbräuhaus. Han fortsätter med Carl Nielsens underbara, flyktiga Dimman lättar. Det tar bara fyra takter in i tvärflöjtens stämma innan den mjukt böljande tretakten markeras av virveltrummor och cymbaler, som med metronomisk precision omvandlar musiken till något som bättre passar en haltande pluton än en konsertsal.
         Under lunchrasterna vill ingen prata om annat än marschmusik. För han något annat på tal tystnar alla och stirrar misstänksamt på honom.
         Han är mycket olycklig och säger upp sig efter bara några dagar.

[Dröm nummer 35. Natten till den 16 april 2021.]

Dansk teater

En dansk teatergrupp är på besök i staden (som kan vara Stockholm). Den består av tre skådespelare – två män och en kvinna. De spelar en pjäs som på något sätt handlar om Förintelsen. Deras rollkaraktärer är judar. De har vardagliga yrken. Någon är polis, en annan bagare. De låtsas som inget. Här finns inga faror. De befinner sig i sin allra mest vanliga vardag.
         Nu sitter de alla tre i en bil, med kvinnan bakom ratten. Kvinnan börjar långsamt flyta upp från sätet. Hennes kropp förvrids, armarna virvlar i luften. Men allting sker i extrem slow motion. Vi i publiken förstår att hon gestaltar någon som exploderar. Kanske en handgranat har briserat under henne.
         Jag har tipsat Jens Olow* om pjäsen. Sagt att han bara måste köpa biljetter. Jag möter honom dagen efter på Ropstens tunnelbanestation. Han säger att nästan alla biljetter till föreställningen finns kvar. Hans röst är precis sådan jag minns den för fyrtio år sedan. Djup, lite släpig och lätt nasal. Varje ord uttalat med ett leende och glittrande ögon. En röst som bär på löften om kommande styrelseuppdrag. Jag försöker ta teatergruppen i försvar och säger något om att det ju var premiär igår och att biljettförsäljningen ännu inte kommit igång ordentligt. Men innerst inne känner jag att pjäsen faktiskt inte var särskilt bra.

* Gick i min parallellklass i gymnasiet.

[Dröm nummer 34. Natten till den 14 april 2021.]

Origato!

Det är något slags militärbarack vi sitter i. Ulf Englund* säger att han fick den billigt. Utsidan är rosaröd. Vi är några stycken som samlats. Det är trångt. Vi dricker alla alkoholfritt. Ulf, svag av ålder, berättar en historia om en europeisk utbytesstudent i Japan.
         Studenten bor hos en ensamstående medelålders man. Det är oklart om mannen tidigare haft familj. Hemmet är välstädat och smakfullt inrett i traditionell japansk stil. Studenten, som är i övre tonåren, och mannen trivs i varandras sällskap. Mannen kan nästan ingen engelska och den unge mannen har bara läst japanska i ett år, så till en början kommunicerar de med gester och de fåtal ord de behärskar. Trots det får de snabbt fin kontakt. Vänskapen djupnar i takt med att den unge mannen lär sig japanska och de utvecklar snart ett far- och son-liknande förhållande.
         Den unge mannen träffar naturligtvis andra unga japaner. Och en dag begår han ett misstag. Han pratar för mycket om sin vänskap med sin värd. Hans vänner uppfattar det som skryt och de sitter tysta, generade.
         När den unge mannen kommer hem väntar hans värd. Han är tyst och tittar ned i golvet. Den unge mannen förstår att något är fel och inser att han gått över en gräns.
         Nu tittar värden upp mot honom och det syns i hans ögon att han är mycket upprörd. Han börjar skälla ut den unge mannen. Skriker att gjort han gjort honom till åtlöje, tagit sig friheter som han inte hade. Han har kort sagt vanhedrat honom.
         Den unge mannen försöker be om ursäkt, men det är lönlöst. Hans värd är nu lugnare, men när han talar gör han det lågt och med iskyla. Han förklarar för den unge mannen att denne omedelbart måste packa ihop sina tillhörigheter och lämna hans hem. Ingen tid får förspillas. När den unge mannen öppnar munnen för att säga något går hans värd till attack. Springer mot honom och riktar en spark mot hans ansikte, samtidigt som han skriker: ”Origato**!”. Foten stannar, darrande, bara några centimeter framför den unge mannens ansikte. Är det ett skämt, tänker han i ett förtvivlat försök att förstå vad som händer.
         ”Ah, du skojar. Du menar arigato?” säger han på sin numera utmärkta japanska och skrattar.
         ”Nej, idiot! Det är hederstecknet! Du måste ut! Nu! För att rädda både mitt och ditt ansikte. Packa ihop dina saker. Du måste bära allt själv, inte ta hjälp av någon. Sedan måste du gå många varv runt huset med all packning innan du går till tågstationen, återigen utan hjälp att bära.”
         ”Hur många varv?” säger den unge mannen försiktigt.
         ”Det måste du själv avgöra.”
         Den unge mannens hjärta fylls av sorg och han förstår att även hans värd är förkrossad över att detta måste ske. Men han gör som han blir tillsagd. Han packar ihop sina saker, som hunnit bli rätt många, tar på sig sin ryggsäck och hänger remmar runt halsen att fästa resväskorna i. Han och hans värd ser på varandra en sista gång utan att kunna säga något. Bådas ögon fylls av tårar. Han lämnar huset. Stänger dörren utan att vända sig om. Och börjar gå. Stapplar under tyngden. Han går 20 varv runt huset. Sedan vandrar han den långa vägen till tågstationen. När han kommer fram är han förbi av trötthet.
         Ulf tystnar och stirrar ut i intet.
         ”Vad hände sedan”, frågar jag.
         ”Åh, de blev snart vänner igen. Den japanske mannen älskade ju den unge mannen som en son. Efter bara några dagar tog han kontakt med honom och bad om ursäkt.”

* Mångårig vän.
** Det närmaste jag kommer ett japanskt ord som liknar detta är arigato, som ju betyder tack.

[Dröm nummer 32. Natten till den 12 april 2021.]

Barnet i maten

Jag besöker min gamla arbetsplats Almqvist & Wiksell Läromedel på Gamla Brogatan i Stockholm. Jag var vaktmästare och det var mitt första jobb efter gymnasiet. Numera är jag av någon anledning oerhört framgångsrik. Jag visas in i lokalerna, som helt ändrat karaktär sedan min tid. Då, för 40 år sedan, var det klassisk kontorsmiljö, med plastmattor på golven, vitmålad fiberväv på väggarna och små kontorsrum med gabondörrar. Nu är väggarna färgglada och har organiska former, med mjuka in- och utbuktningar. Dessutom har avståndet mellan väggarna krympt, så att man får pressa sig fram. Ur väggarna växer citronträd med ett överflöd av frukter och jag känner ett styng av avundsjuka när jag tänker på mina egna odlingsförsök.
         Jag kommer till kontorsserviceavdelningen, där jag en gång i tiden jobbade med att sortera post och kopiera manuskript. Då ser jag honom. Christer Gidewall, min chef och kollega. Är det verkligen möjligt att han jobbar kvar? Han var ju mer än 10 år äldre än jag. Jo, det är han! Och han har samma kortklippta gråsprängda hår med lugg som han hade då. Jag går fram till honom.
         ”Christer! Har inte du gått i pension än? Och samma frisyr som förr!”
        ”Ja, naturligtvis. Men du har bytt ser jag”, säger han lakoniskt och vänder sig om.
         Då ser jag att han trots allt ändrat frisyr. En lång hästsvans hänger ner över hans rygg.
         Jag sitter på en bänk i en vänthall på en flygplats. Bredvid mig har jag min klasskamrat från gymnasiet, Tina Ström med sitt karaktäristiska vätesuperoxiderade långa hår.
         En liten pojke kommer åkande uppför rulltrappan till platsen där vi befinner oss.
         ”Men det är ju Jolly Bod*!”, säger Tina.
         ”Nej, det kan inte vara Jolly Bod”, säger jag.
         Pojken är i femårsåldern, har runda beigefärgade bågar och sitter i en jättestor tallrik med mat. Strålande av glädje vänder han sig mot oss och säger:
         ”Jag ska få åka till Amerika och det ska bli så roligt!!!”
         Omedelbart därefter byts maträtten ut mot en annan och han far vidare.
         I högtalarna säger någon att det inte längre kommer att vara tillåtet med ståplatser på tunnelbanan.
         Jag och Tina Ström reser oss och går. Vi diskuterar en nyligen spelad fotbollsmatch.
        ”Uppenbarligen en läggmatch”, säger jag.
        På golvet ligger citroner. Några har börjat ruttna.

* Egentligen ett öknamn på en annan klasskamrat, Bengt Gustafsson, som för all del var både rätt kort och barnslig.

[Dröm nummer 29. Natten till den 10 april 2021.]

Tåget i Jena

Vi går ner för trappan mot perrongen. Trängseln är påtaglig och jag krockar med folk som är på väg upp. På en avsats sitter en övergiven mops. Den jag är där med har våra tågbiljetter och springer i förväg, vilket ställer till det för mig, för vid trappans slut finns en spärr där man måste mata in biljetterna för att ta sig förbi. Men spärren är så låg att jag enkelt kan kliva över.
         Vi är i den tyska staden Jena och ska åka tillbaka varifrån vi kom. Returresan går med ett annat tåg.
         En anställd dyker upp och säger att det är en halvtimme tills tåget ska gå och att vi måste lita på honom. Han ber oss följa med in på tåget. Vi är flera passagerare som följer med honom. Vi slår oss ned på bänkar och han drar undan draperierna framför fönstren. Utanför ser jag en havsbukt och bebyggelse.
         ”Ser ni bron där borta?” säger han och pekar.
         I fjärran anar jag något som skulle kunna vara en bro. Den är kvadratisk, tunn och smäcker och täcker in hela havsbukten.
         ”Vad tror ni den kostade att bygga?” säger den anställde.
         Ingen svarar honom.
         ”40 miljoner!” utbrister han med illa dold stolthet och jag förstår att det är väldigt billigt.
         Nu har vyn utanför fönstret ersatts av en annan, trots att tåget fortfarande står stilla. Det är markytan i genomskärning. Jag kan se en tunn tall och dess rötter som söker sig långt ner i jorden. Tallen är på väg att falla sönder.
         ”Träden här är mycket härdiga”, säger den anställde. ”Det beror antagligen på alla bomber som föll.”

[Dröm nummer 28. Natten till den 10 april 2021.]

På flodbåt i Waco

Jag och min fru Simona befinner oss på en flodbåt i Waco, Texas.
         ”Är detta Hemingways flod?” undrar någon.
         ”Nej, detta är Wacofloden, hans är Mississippi”, svarar någon annan.*
         Sedan vi klev ombord har vi varit mycket medvetna när vi tagit i saker och vi handspritar oss hela tiden. Nu närmar vi oss kaj och två tjocka rostiga kättingar drar oss allt närmare.
         Vi går av.
         Det är varmt och fuktigt och i alla skrymslen slingrar ormar. De flesta är små, inte större än en välmatad daggmask. Under våra fötter ligger döda ormar i vattenpussar, krossade av passagerare som klivit av innan oss.
         Hissen som för oss neråt innehåller ett kvadratiskt facksystem av trä. Det når nästan ända upp till taket. Som djupa hyllor som ställts på högkant. För att få plats måste man krångla sig in ovanpå facksystemet. Det är väldigt trångt. När hissen sätts i rörelse börjar facksystemet röra sig i sidled, så att kvadraterna omformas till romber och man måste vara mycket försiktig så att man inte fastnar med ett ben eller en arm.
         Framme hos vårt värdpar får vi följa med högst upp till ena hörnet av flerbostadshuset, där det har sitt fäste. De hade letat mycket länge innan de äntligen fann denna bostad, som hade precis vad de sökte efter – ett Hessensee-fäste!

* När jag vaknar tänker jag först, att det finns väl ingen flod i Waco? Jodå, men floden som rinner genom staden heter Brazos River. Och vad Hemingway har med Mississippi att göra vet jag faktiskt inte.

[Dröm nummer 27. Natten till den 9 april 2021.]

Hasse måste bada!

Det är sen fest i en stor våning på nedre botten. Stämningen är avslagen, de flesta har redan gått hem. Det ligger ett slags misslyckande i luften. Det är inte så här det ska vara och jag är själv besviken.
         Jag går under namnet ”Professorn”* och är en känd festprisse. Varje gång det kommer till mina vänners kännedom att jag ska ut och festa vrålar de unisont ”Hasse måste bada!”. Om Hasse är mitt riktiga namn eller ej är oklart, men jag antar att själva badandet är en analogi för att dricka kopiösa mängder alkohol.
         Vi som är kvar diskuterar om det finns en möjlig fortsättning på natten, men vi har fått reda på att stället vi brukar frekventera är stängt. Uppgivna börjar vi gå mot garderoben.
         När jag ska ta mina kläder får jag reda på att jag vunnit ett pris. Ett reklampris. Garderobiären räcker över det till mig. Det är något slags otymplig rörkonstruktion och mycket fult. Men jag blir ändå lite stolt, och några av mina vänner från Beckmans reklamskola kommer fram för att gratulera mig.
         I samma stund kommer nyheten: Stället vi brukar gå till är trots allt öppet! När det står klart för alla att festandet kan fortsätta tittar de på mig och vrålar: ”Hasse måste bada!”

* Jag har faktiskt under en enda kväll blivit kallad ”Professorn”, eller snarare ”The Professor”. Det var när vi gick ut med jobbet och spelade shuffleboard. På något vis var min kropp helt i balans och som ett sällsynt undantag i min annars rätt bedrövliga (och i sanningens namn obefintliga) sport- och spelkarriär, låg jag på topp. Varje gång jag placerade en puck rätt, skrek mina kollegor ”The Professor!” och skålade.

[Dröm nummer 25. I gryningen den 7 april 2021.]

Den amerikanske gangsta-rapparen

Jag är i min mors rum hemma i radhuset på Ryttarvägen 49 på Lidingö. Hon är inte hemma, men jag måste byta filtar i hennes säng. Filtarna kastar jag ned för trappen. Nu får jag besök!
         In i rummet kommer en amerikansk gangsta-rappare med sitt entourage. Han är mycket känd men jag vet inte hans namn. Han är vit, medelålders och bär vardagliga men prydliga kläder – en senapsgul pullover och grå byxor. Håret är grått och välklippt. Han ser sympatisk ut, lite som en ung Jon Voight eller teve-journalisten Sven Lindahl*. Han slår sig ned på en stol. Hans entourage är suddigt. Någon placerar en bergsprängare på ett bord och slår på den. Det hörs musik. Beats. Min fru Simona blir förbannad och stänger av.
         ”Du gillar ju inte ens rap!” säger hon.
        ”Nej, det är sant”, säger jag. ”Men det här är bra!”**
         Det görs en omröstning bland de närvarande. De som vill höra gangsta-rap (alla utom min fru) vinner.
         Bergsprängaren slås på igen. Det är musik med ett skönt groove. Någon sjunger en fras, varpå gangsta-rapparen svarar. Han lutar sig fram mot mig, ser mig i ögonen och pratsjunger, lite slött men med en kraftig, undertryckt erotisk energi. Så där håller det på. En sjungen fras ur bergsprängaren följs av pratsång från den übercoole rapparen. Det svänger något otroligt och alla i rummet – även min fru – rör sig gungande till musiken. Men vi förblir sittande.

* Sven Lindahl skrev också Mälarö kyrka, som Magnus Uggla gjorde
en cover på.
** Vilket är helt i överensstämmelse med verkligheten. Jag har väldigt svårt för rap, inte minst svensk rap, där nödrim staplas på varann till musik helt utan sväng. Amerikansk rap, däremot, kan jag uppskatta.