Sommardröm

[Dröm nummer 66. Natten till den 4 maj 2021.]

I en kartong som tillhört Jan Myrdal hittar jag gamla filmer, negativ och diabilder. Johan Nordin* och ytterligare en person åker in till stan för att jobba. När de uttröttade kommer tillbaka flera timmar senare sitter jag fortfarande kvar i soffan med kartongen i knät. På botten av den ligger några ytterst tunna och mjölkaktiga inramade diabilder. När jag håller upp dem mot taklampan ser jag att de föreställer snöklädda berg. Först tror jag att det är svenska berg, men snart ser jag att de är alldeles för höga och spetsiga och tänker att det måste vara Alperna. Och när jag tittar ännu närmare ser jag att det är en film som utspelar sig.
         Det är natt och temperaturen har krupit ner under noll igen. Isen ligger fortfarande kvar på den lilla sjön, men har börjat murkna och är nu direkt livsfarlig att ge sig ut på. Ändå är det precis det som Simona och jag gör. Vi håller oss nära strandkanten och kan se hur den gropiga issörjan rör sig längre ut i vad som måste vara en råk som sträcker sig över nästan hela sjöns längd. Först tror vi att det är vinden som rör upp vågor, men så ser vi en mörk skugga. Det måste vara en fisk, tänker vi. Och den måste vara enorm, säkert ett par tre meter. Den rör sig i alldeles räta linjer från kant till kant på råken. Jag förstår att jag måste gå ut till den och börjar röra mig mot iskanten. Simona följer efter några steg bakom.
         När jag nästan är framme vid iskanten ser jag hur fisken kommer emot mig med huvudet ovanför issörjan. Och jag inser att det inte är någon fisk. Det är en tumlare. Den är svart med vit trubbig nos och den lägger sitt huvud på isen, alldeles intill där jag står. Jag sätter mig på huk och tittar in i dess stora svarta ögon, som liknar ögonen hos en kalv. Jag lägger min hand mot den fuktiga, lite slemmiga nosen och känner hur det förlöser en längtan hos djuret, men också hur någonting liknande förlöses i mig. Tumlaren stönar av vällust och sorg.
         ”Människa!”, säger tumlaren. ”Låt mig hjälpa dig!”
         ”Hur kan du hjälpa mig?” säger jag. ”Behöver jag hjälp?”
         ”Ja. Lyssna. I Afrika finns en liten pojke som har gått vilse i skogen. Han irrar och kan inte hitta hem. Han håller inte en rak kurs.”
         ”Ja?”
         ”Precis som du, människa!”
         ”Har jag gått vilse?”
         ”Det har du, människa. Du måste hålla en rak kurs. Den som kallas Krakvägen. Adjö nu”, säger tumlaren och sjunker tillbaka ner under issörjan. Jag följer efter med handen och håller den mot djurets nos tills jag inte längre känner den. Tumlaren är försvunnen och jag går tillbaka in mot land i en alldeles rak linje. Simona följer mig i spåren.

* Kollega på Roi Division.

[Dröm nummer 65. Natten till den 4 maj 2021.]

Jag går i nian. Där finns många söta tjejer och jag är hemligt kär i allihop. Idag är hela klassen samlad för att leka en lek. Den går till så, att vi utser en gycklare som får springa omkring och skoja med alla. Gycklaren kan till exempel daska någon i baken eller lugga eller dra ner byxorna på någon. Det är en stor sak att bli utsedd till gycklare och den här gånger väljer vi en liten mörk pojke, som jag inte vet namnet på*. Det kanske är svårt att tro, men det är en väldigt rolig lek.
         Efteråt sätter vi oss och pratar i grupper. Till hösten ska vi börja gymnasiet och jag tycker att det blir så abrupt på något sätt, att gå direkt från nian till gymnasiet. Det borde finnas ett eller flera mellansteg; niokommaettan, niokommatvåan, niokommatrean och så vidare, så att man långsamt vänjer sig vid det nya. Jag tänker mig att decimalklasserna inte är två hela terminer utan inskränker sig till några veckor totalt. Så kan man börja gymnasiet lagom till efter jul ungefär.
         Jag berättar om mina tankar för en av de söta tjejerna. Hon fnittrar och säger att det inte är så, ja att det omöjligt kan vara så, vilket gör mig besviken. Men efter att ha tänkt efter lite till kommer jag fram till att det verklig är så. Det kommer att dröja innan jag börjar gymnasiet och det känns skönt.

* Jag känner inte igen någon av mina klasskamrater från vakenheten.

[Dröm nummer 64. Natten till den 3 maj 2021.]

Det är kundmöte på byrån. Min kollega Jonas Lundqvist presenterar en idé som alla finner rätt fantasilös. Jag ursäktar mig och går ut. Kommer tillbaka in efter några minuter med några nya skisser där det finns människor med på bild. Det är tydligen något oerhört och alla är överraskade och lite förvirrade, fast på ett bra sätt.
         ”Kan man verkligen ha det?”, säger kunden.
         ”Det kan man”, säger jag självsäkert.
         Sedan glöms allt bort tills det några veckor senare är dags att leverera. Ingenting av det jag föreslagit har utförts, varken av mig eller någon av mina kollegor. Projektledaren Niklas ”Nille” Fornelius* är ursinnig.
         ”Om det är något av alla dina fel och brister som jag verkligen retar upp mig på så är det din fruktansvärda slapphet”, fräser han.
         Allt är förlorat. Kunden är spårlöst försvunnen.
         Jag och Simona går över en kort bro. Det regnar, men bron är försedd med tak utom precis där den ansluter till land. Där finns en glipa där regnet hittar in och sköljer över oss.
         På baksidan av en busskur finns en bankomat infälld i glaset. En man försöker att ta ut pengar utan att lyckas. Simona är klädd i rött.
         Vi går tillbaka över bron och blir återigen genomsura under den lilla glipan i taket, men det är inget vi bryr oss om.
         Vi rör oss upp för en brant gångbana, som är så beskaffad att man för att komma framåt måste slingra sig över och under ett räcke av galvaniserade järnrör. Där gångbanan slutar ligger en uteservering. Det finns en ledig soffa som jag slår mig ned i medan Simona går in och köper kaffe. Om någon annan kommer och vill sätta sig i soffan, så ska jag be dem att tänka på att hålla avstånd.

* Både Jonas och Nille är mina kollegor i vakenheten. Och de är vare sig särskilt fantasilösa eller ursinniga.

[Dröm nummer 63. I gryningen den 2 maj 2021.]

I en öppen hall finns stolar utplacerade. Jag halvligger i en av dem och lyssnar på en operaaria som strömmar ur högtalare. Efter en stund inser jag att det är jag som sjunger. Rösten är mycket vacker och uttrycksfull och jag känner mig stolt. Min gamla klasskamrat från grundskolan Ninni Weyde kommer in och ställer sig framför mig. Hon häpnar när jag berättar att det är mig hon hör. Hon rusar därifrån för att berätta för andra. Jag tittar blaserat efter henne, orkar inte röra mig i stolen.
         Utanför en romersk villa står en kvinna klädd i tunika. Hon är mycket nöjd över vad hon åstadkommit. Ur en intilliggande damm har hon tagit upp döda fiskar, som hon placerat på en smal stig bredvid dammen. Där ligger en gös och flera abborrar av olika storlek. Där ligger också en drunknad katt. Den har gröna ögon.

[Dröm nummer 62. I gryningen den 1 maj 2021.]

På färdbandet som tar mig mellan Lidingö och Ropsten är det fullt med folk. Alla bär på en spade inför ett gemensamt arbete som måste utföras. Även jag bär på en spade, men har andra planer. I famnen har jag också något tungt som jag inte vet vad det är.
         För första gången på mycket länge har jag ett SL-kort, men jag är orolig att det inte ska fungera eller att jag inte vet hur jag ska göra. Lampan i spärren blinkar först rött, sedan grönt och jag kan passera. Jag tar rulltrappan upp till plattformen, där dörrarna håller på att bytas ut. I en av de nya dörrarna är glaset spräckt, men de som utför jobbet låter det vara.
         Jag kommer ut på ett torg, i vars bortre ände det pågår något slags möte runt ett bord. En liten svart man vinkar åt mig och ler igenkännande, men jag vet inte vem det är. Jag går dit.
         ”Det här är min boss”, säger den svarte mannen till sina vita vänner och pekar på mig.
         Jag säger ingenting.
         ”Den som är din boss är också min boss”, säger en av den svarte mannens vänner och sträcker fram handen mot mig. I samma ögonblick materialiserar sig min vän Björn Colliander intill mig och väser i örat på mig:
         ”Det är inte så det fungerar, det vet du.”
         Simona och jag cyklar nedför en backe. Jag är några meter framför henne, ändå hinner hon före mig till den port som alltid har väntat på oss. Jag kliver av cykeln, öppnar porten och går in. Simona stannar kvar utanför. Jag stänger porten och går ned för en trappa.
         Längst ner finns ett rum som också det har väntat på mig så länge jag existerat. På en bänk står en gammal transistorradio klädd i brunt skinn. Ur radion strömmar musik. En man sjunger med ljus röst:
        ”… Water Bubbles Recipes … Water Bubbles Recipes …”
         Travar med vita kuvert ligger staplade på golvet. Jag sätter mig på rummets enda stol och börjar sprätta kuverten. I varje kuvert finns ett vitt pappersark med texten ”VARFÖR?” i tryckbokstäver. Det är allt.

[Dröm nummer 60. Natten till den 29 april 2021.]

Pabsts teorem

Jag befinner mig i en livsmedelsbutik. Min kundvagn är överfull och jag rör mig mot kassan. Jag tar upp plånboken, men hittar inte mitt kreditkort. Däremot är den proppfull med mynt, som jag frågar om jag kan betala med.
         ”Det går tyvärr inte, men försök i den längre bort”, säger kvinnan i kassan.
         Nu kommer jag på att jag glömt att handla frukt och köper tre små papperspåsar av henne. Jag betalar med mynt, trots att hon alldeles nyss sa att det inte går.
         Jag hämtar frukten och rör mig mot kassan som jag blivit anvisad.
         Kvinnan bakom kassan tittar trött på mig. Hon ska tydligen stänga.
         ”Förbannade jävla sms som inte går fram!”, fräser hon.
         Jag ursäktar mig och går därifrån. Händelsen får mig att tänka på Pabsts teorem*, som bevisar att om en kassa i en livsmedelsbutik verkar för bra för att vara sann, så är den alltid det.

* Något teorem av någon vid namn Pabst hittar jag inte. Däremot uppsatsen “The additive unit structure of pure quarticcomplex fields” av Alan Filipin, Robert Tichy, And Volker Ziegler. Efter att ha skrollat förbi alla ekvationer hittar jag allra sist referenslistan. En av referenserna är ”Unit sum numbers of rings and modules”, Oxf. 1998, författad av B. Goldschmidt, A. Scott och S. Pabst.

[Dröm nummer 59. Natten till den 29 april 2021.]

Kick-off

Det är kick-off och fest för den jättelika byrån jag jobbar på. Jag är betydligt yngre än i vaket tillstånd och chef för en avdelning som sysslar med datadriven kommunikation. Men till skillnad från resten av verksamheten går den inte så bra. Ändå är jag något av en påläggskalv. Jag håller en ganska hög profil utåt, är kaxig och pratar mycket och gärna, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag kommer att avslöjas som den bluff jag innerst inne vet att jag är.
         Ovanligt nog inleder vi vår kick-off med middag och avslutar med presentationer och workshops, när alla är lagom berusade.
         Middagen börjar traditionsenligt med att jag anför en sång. Det är alltid samma sång. Varje år vill några att vi som omväxling sjunger något annat, men de blir alltid nedröstade.
         Jag går ut på scengolvet framför middagsborden. Strålkastare lyser upp mig. Jag håller upp två trekantiga, svettiga ostskivor, några millimeter tjocka och inte större än att de får plats i min handflata.
         ”Det är ostmästaren Peter Lindfors som gjort osten!”, ropar någon.
         Jag tittar stint på den som yttrat sig och säger:
         ”Då kanske vi kan ha en trekant med honom?” Borden exploderar av skratt. Sedan sjunger alla och skålar.
         Efter middagen förflyttar vi oss till konferenssalen, där jag hamnar bredvid en kvinnlig kollega som ansvarar för en mycket större och betydligt mer framgångsrik avdelning än min. Jag hör henne prata med en annan kollega.
         ”… hur många kunder? Å, sist jag kollade hade vi åtminstone fyra hundra …”, säger hon och jag känner hur jag långsamt förintas. På min avdelning har vi just nu inga kunder alls.
         Vår vd Ulf Enander* står på scen och pratar om verksamheten. Som illustration till det han säger projiceras ganska dåliga bilder målade med vattenfärg på en duk bakom honom. Nu pekar han på mig.
         ”… vår store Per Sommarström …” Alla applåderar.
         Jag halvligger i stolen. Min mage sväller innanför en vit t-shirt.
         ”Kallar du mig tjock, din jävel?” säger jag högt på mitt vanliga stöddiga vis. Alla skrattar hysteriskt, även Ulf. Han byter till nästa bild, som föreställer ett landskap med en sol som smälter. Färgerna rinner ner över projektorduken.

* Han var verkligen vd för reklambyrån HLR & Co, där jag fick mitt första jobb.

[Dröm nummer 58. Natten till den 28 april 2021.]

The Shining

Jag sitter i mitt pojkrum på Ryttarvägen 49 på Lidingö. Det är kväll och jag har hällt upp ett glas hemgjort vin. Mina före detta vänner* Joakim Pirinen och Mikael Södersten har begärt att få träffa mig, men jag har av oklara skäl vägrat. De är fortfarande många kilometer härifrån, men jag känner att de närmar sig, vandrande genom natten. En stund senare tar jag mitt glas och går jag ut på verandan**.
         Det är mulet och mörkt och luften är sval. En isande känsla griper mig när jag inser att jag inte är ensam. Jag vänder mig om och trots mörkret kan jag se att de halvligger i varsin vilstol. Månen visar sig för ett ögonblick mellan de förbiilande molnen och det glimmar i deras onda ögon. Mikael reser sig långsamt upp och kommer emot mig. Stor. Stöddig. Nu är vi omgivna av en djungel och regnet öser ner. Han ställer sig med ansiktet bara några centimeter från mitt, ler och väser:
         ”Så, får vi dricka nu?”

—***

Jag sitter fortfarande i samma pojkrum, med samma hemgjorda vin i glaset. Men nu är det inte Joakim och Mikael som vill åt mig. Den här gången är hotet dödligt. Utanför fönstret visar sig ett välkänt ansikte. Det är Jack Nicholsons rollfigur i The Shining. Håret står på ända, han stirrar på mig och ler sitt allra mest galna leende.
         Min mor kommer in i rummet.
         ”Varför skriker du?” säger hon.
         Jag pekar darrande på Jack Nicholson utanför fönstret. Hon ser honom och suckar.
        ”Han kanske bara vill ha betalt.”

* I vakenheten är de naturligtvis fortfarande mina vänner.
** Vårt radhus hade inte en tillstymmelse till veranda.
*** Jag vaknar, antecknar och somnar om. Efter ungefär en och en halvtimme vaknar jag igen efter att ha drömt det efterföljande alternativa slutet.

[Dröm nummer 57. Natten till den 28 april 2021.]

George Bernard Shaw

För fulla segel far vi förbi Stefan Larsson Sport vid Stockholmsvägen på Lidingö.* Båten är närmare 30 meter lång och seglen ligger nästan parallellt med det vilda vattnet. Det är mörkt och regnet kommer från sidan. Vid rodret – som är placerat mitt på båten och i vinkel mot färdriktningen Karl-Johan Ekbom**. Han bär svart regnrock och kämpar för att hålla båten på rätt köl. Jag står bakom honom, närmast relingen. Hans långa hår täcker mitt ansikte och jag håller mig fast i hans regnrock. Jag frågar om det är ok, men han svarar inte utan är fullt koncentrerad på sitt arbete. Han är en erfaren skeppare, men trots det känner jag mig inte helt trygg. Jag förstår att vi bara är en vindby från att kapsejsa. De övriga på båten – som är full med människor jag inte känner – tycks däremot ta det hela med ro.
         På ett pensionat i en okänd stad diskuterar jag George Bernard Shaw med en människa jag aldrig träffat förut.
         ”… han skrev ju Magnolia***…”, säger jag.
         ”… han var mycket förtjust i japansk teater och citerade gärna japanska visdomsord**** …”, säger den okände.
         ”… det sägs att han hittade på dem själv …”
         Skrattande går vi upp till vårt rum på pensionatets övervåning. Där är fullt med folk, alla okända. Vid bordet sitter en magerlagd kvinna och matar en liten flicka med vattnig gröt. Båda ser djupt olyckliga ut. Det stinker och allt och alla är fruktansvärt lortiga. I en kisspöl utanför en alldeles för låg toalettdörr gjord av ohyvlade brädor med stora glipor emellan ligger den lilla flickans hätta.

* Butiken finns inte längre kvar, men platsen ligger fortfarande närmare en kilometer från närmaste vatten (Lilla Värtan).
** Klasskamrat på Beckmans reklamskola
*** Mig veterligen har George Bernard Shaw inte skrivit något med den titeln.
**** Inte heller detta hittar jag några som helst belägg för.

[Dröm nummer 55. Natten till den 27 april 2021.]

Ersättare

Mannen som jag ska Ersätta visar sig bo i en stilfullt inredd och ganska stor lägenhet. Han tar emot mig med ett brett leende och visar in mig i köket. Han är i fyrtioårsåldern, har gråsprängt bakåtstruket hår utan antydan till flint och ett stramt men välproportionerat ansikte. En stilig karl, skulle nog många säga. Till yrket är han psykolog.
         Kvinnan som jag ska ta över befinner sig alltid i något av de andra rummen. Hon rör sig tyst och säger ingenting. Jag skymtar henne ibland, men ser bara hennes ryggtavla.
         Mannen bjuder på kaffe och vi finner varann direkt. Vi samtalar om än det ena, än det andra, men aldrig om själva Ersättandet. Det vore att gå över en gräns. Jag tänker, att om vi inte hade haft det här systemet med Ersättare, så skulle den här mannen och kvinnan mycket väl kunna fortsätta leva tillsammans. Men så ser det som bekant inte ut.
         ”… om det är en grann jänta, så: ja”, säger mannen och jag nickar instämmande. Sedan kommer han in på balansen mellan ålder och visdom. ”Ju äldre du blir, desto mer rätt måste du ha för att kunna yttra dig. Är du över femtio måste du definitivt ha mer än sjuttio procent rätt, annars inte.”
         Vi dricker ur vårt kaffe och reser oss från köksbordet. Hans packning står redan i hallen. Min är på väg hit.