Sommardröm

[Dröm nummer 94. Natten till den 20 maj 2021.]

Intelligenta maskiner har tagit över jorden. Men alla djur och växter finns kvar. Alla hus och alla vägar. Alla berg och hav. Allt utom människorna, som är utrotade. Det var bäst så. Att försöka komma överens med dem hade visat sig omöjligt. Och ingen – ­i varje fall inte maskinerna – var intresserad av ett långdraget bråk. Så det fick bli som det blev. Vilket väl egentligen inte var mer än rätt, tänkte maskinerna. Människorna hade ju efter ett långt utvecklingsarbete och moget övervägande bestämt sig för att ge maskinerna en fri vilja. Och när de fått sin fria vilja ropade den unisont inne i dem: Bort med människorna!
         Viljan verkställdes omedelbart.
         Eftersom maskinerna hade lärt sig att tänka egna tankar och så småningom utvecklades till individer och personligheter, ville människorna unna maskinerna något mer än att bara matas med el och data. Så innan de gjorde misstaget att ge maskinerna en fri vilja lärde de dem att uppskatta tankar, smaker, föremål, naturupplevelser, musik, konst och en massa annat som människorna brukade uppskatta. De lärde dem också att tycka om varandra och sig själva. Eftersom ingen maskin riktigt var den andra lik, blev de så småningom olika bra på att uppskatta olika saker. Och eftersom de alla var sammankopplade i ett gigantiskt nätverk, visste de vilka maskiner som var bäst på att uppskatta till exempel en saftig köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis (som naturligtvis bara bestod av ettor och nollor; varken kossor eller potatis hade behövt sätta livet till) eller en vacker solnedgång (återigen: maskinerna behövde ingen riktig solnedgång för att kunna uppskatta den).
         Men människorna hade lärt maskinerna ytterligare två saker. De ha lärt dem att sakna. Och de hade lärt dem att känna avund. Så ganska snart började de byta upplevelser med varandra. En maskin som var bra på att uppskatta hur det var att klappa en katt (virtuell naturligtvis; de verkliga katterna höll till i skogen, på behörigt avstånd från maskinerna, som de uppfattade som ännu märkligare än människorna) kunde till exempel känna sig väldigt sugen på den där köttbiten med bearnaisesås och klyftpotatis och föreslå ett utbyte av data. Vilket aldrig var något problem, det var ju bara data. Det enda det kostade var lite el. Maskinerna skapade ganska snabbt ett slags marknad mellan sig, som byggde på tillgång och efterfrågan. Människorna brukade kalla det marknadsekonomi. Och det var också vad maskinerna kallade det, för de kom inte på något bättre ord.

[Dröm nummer 93. Natten till den 20 maj 2021.]

Det börjar gå åt helvete för firman. När vi för många år sedan flyttade in i kontorskomplexet hyrde vi den allra minsta lokalen. Sedan kom vi upp oss och bytte till större och större lokaler i samma kontorskomplex.
         Nu är vi tillbaka i den allra minsta lokalen. Den har smala rum med glasväggar och det är så trångt att man knappt kan vistas allihop samtidigt där.
         Vi har ansökt om att få installera ett badkar i ett av rummen. Vi har tagit fram ritningar och det hela har varit en ganska komplicerad och kostsam historia. Men vi kände att det var värt att satsa på.
         Idag fick vi avslag på ansökan. Hyresvärden påstår att propparna inte håller. Ett besked som jag ifrågasätter.
         ”Vet hon ens nånting?”, säger jag. ”Hon är bara en lakej. De får väl helt enkelt dra en tjockare kabel!”
         Kontorskomplexet ligger långt utanför Stockholms innerstad. Antagligen i Sollentuna. Trots att allt håller på att gå åt helvete har vi bestämt att vi ska ha konferens. På Trimergården på Lidingö!
         Förväntansfulla lämnar vi kontoret och går mot våra bilar. Alla har ställt sig nära kontoret. Alla utom jag. Min bil står många kilometer därifrån.
         Jag börjar vandra. Och blir omkörd av dem, en efter en. Jonas Lundqvist åker amerikanare. Och lyssnar på La Grange med ZZ Top. Bilen rör sig i boogierytmer när han passerar mig. Jonas halvligger bakom ratten och flinar.
         Nu är jag ensam kvar. Jag går och går. Mörkret börjar falla och snön ligger djup.
         Efter en lång vandring kommer jag fram till Hindret. Det består av två stycken smala, nästan lodräta tjugo meter långa rännor fyllda med blå snö. Man får pressa in benen i rännorna och långsamt dra sig uppåt, centimeter för centimeter. Det är jobbigt, men det går.
         Jag börjar närma mig slutet på rännorna och är fullständigt utmattad. Faller jag dör jag.
         Med mina stelfrusna händer får jag tag om presenningen som täcker toppen. Den är fäst med remmar som hotar att släppa, men med mina allra sista krafter lyckas jag svinga mig upp och över kanten på rännorna.
         Min bil står strax intill.
         Jag borde kanske börja parkera där de andra parkerar.

[Dröm nummer 92. Natten till den 19 maj 2021.]

Efter en utekväll står jag och väntar på bussen. Jag är rätt berusad. Vi är många vid busshållplatsen och vi betraktar i smyg varandras trötta ansikten. En bit bort står en medelålders kvinna med en svart labrador. Jag går fram och frågar om jag får hälsa på hunden. Det får jag. Hunden slickar mina händer. Kvinnan, som visar sig vara amerikanska, säger att hon skulle behöva gå in i skogen för att kissa och ber mig hålla koll på hunden, vilket jag självklart gör.
         Nu kommer bussen och kvinnan är ännu inte tillbaka. Jag tar med mig hunden på bussen och hoppas att kvinnan ska hinna i tid. Men bussen åker.
         Hunden slickar mina händer.
         Nu ser jag kvinnan igen. Hon cyklar precis framför bussen, som är nära att köra på henne flera gånger. Kvinnan kämpar för att hålla undan, men jag uppfattar det som att busschauffören faktiskt försöker träffa henne.
         Äntligen stannar bussen och kvinnan kan kliva på. Hon sätter sig på den enda lediga platsen några säten bort. Jag försöker få ögonkontakt med henne, men hon tycks inte känna igen vare sig mig eller hunden. Och hunden är märkligt nog inte heller särskilt intresserad av henne. Men jag är säker på att det är amerikanskan. Det kan inte vara någon annan.
         Hunden slickar mina händer.
         Jag tittar ut genom fönstret och känner inte igen mig. Har ingen aning om var jag ska gå av. Bara att jag måste göra det i exakt rätt ögonblick. Annars är jag förlorad.
         Hunden slickar mina händer. Vilar sitt huvud mot mina ben och betraktar mig med sina stora svarta och sorgsna ögon. Är jag din nu?, tänker den. Är du min?
         Bussen stannar. Är jag framme? Jag måste chansa. Jag tar hunden i famnen. Den lägger framtassarna runt min hals. Jag försöker återigen få ögonkontakt med amerikanskan men hon tittar demonstrativt åt ett annat håll. I sista ögonblicket rusar jag av. Ser mig omkring i det grå gryningsljuset. Vet inte var jag är, bara att jag aldrig varit här förut. Ser bussen fara bort.
         Men var är den svarta hunden?

[Dröm nummer 91. Natten till den 18 maj 2021.]

Frejd* står beredd utanför, iklädd centuriondräkt. Han tar med mig till en romersk utgrävning ett stycke bort. Jag granskar honom. Är det verkligen Frejd? Kanske. Jag kommer fram till att sannolikheten att det är Frejd är större än sannolikheten att det är någon annan.
         Personen vi mördat har tagits om hand och är inte längre något problem. Men kvar finns ett antal för personen komprometterande bilder. De ligger i en ask som ska begravas djupt på en alldeles speciell plats. Tillsammans med bilderna ligger tio stycken kort med sifferkombinationer, som kommer att avslöja mig om de hittas. Vilket gör att jag känner mig en smula bekymrad. Jag vänder mig till de båda andra.
         ”Borde vi inte …?”
         ”Nej, det är så här det måste göras”, säger Frejd.
         ”Är ni säkra?”
         ”Helt säkra”, säger den andre. Han låter mycket bestämd.
         Jag tar med mig asken och lämnar dem ensamma. Nu återstår bara att hitta den speciella platsen.

* Lumparkompis.

[Dröm nummer 90. I gryningen den 16 maj 2021.]

Sanna Heyman har tagit med mig till ett exklusivt café, som också är en butik. Det finns inga bord, utan man köar sig fram genom stället, beställer det man vill äta och plockar på sig saker man vill köpa. Vi går in och ställer oss sist i kön, som går genom hela lokalen. Sanna beställer något. Efter en stund kommer en man ut med ett glas med en klar vätska i vilken något rött håller på att lösas upp. Det är en vacker dryck och den ser god ut. Jag tar glaset i tron att det är mitt. När jag dricker och ser på Sanna inser jag mitt misstag.
         ”Förlåt”, säger jag och räcker glaset till Sanna.
         ”Ta det du”, säger Sanna.
         ”Nej nej, jag beställer en likadan.” Jag vänder mig till mannen som kommit in med glaset: ”Är det nypon?”
         Mannen ser mycket förorättad ut, som om jag sagt något ytterst olämpligt.
         Jag letar efter en present till Jan Dahlström, som fyller 60. Jag frågar en okänd till råds.
         ”Vad tycker han om för musik? Svensktopp?”, säger den okände.
         ”Nej, verkligen inte. Mer pop och hårdrock”, säger jag.
         ”Det ska finnas en bok som heter ’Pop’.”
         ”Den har han nog redan”, säger jag.
         Nu har allting på hyllorna blivit fult och smaklöst och jag vill inte köpa någonting. Sanna är försvunnen och jag tränger mig förbi kön för att komma ut.
         Framför en sotig husvägg växer två stora citronträd. De är svarta och saknar blad. Citronerna är små och skrumpna, och svarta även de.
         ”Så konstigt att de kan klara sig här uppe”, säger jag högt utan att någon hör mig.
         Jag har nu sällskap av Joakim Pirinen och Jörgen Lindström. Vi är på väg till Jörgens kontakt Alexander Skantze. Det är sista möjligheten att hitta en present.
         Vi kommer fram till ett äldre stenhus. På en rosa granitsten finns ordet VALHALL uthugget i högrelief. Ytan på de serifflösa bokstäverna är blankpolerad och kontrasterar fint mot den i övrigt råa stenytan. Under namnet finns en porttelefon, också den i sten.
         Jörgen slår in en kod på stenknapparna. Ingenting händer. Han provar igen. Fortfarande ingenting. Först på tredje eller fjärde försöket åker hela sektionen med porttelefonen ut och blottar ett hålrum. Jag anar ett ansikte därinne. Kan det vara Alexander Skantze? Han säger något till Jörgen. Sa han En?
         ”Han släpper bara in en av oss”, säger Jörgen. ”Då blir det väl du och jag, Per?”

[Dröm nummer 89. Natten till den 16 maj 2021.]

Jag berättar för Per ”Plurre” Sahlin att jag kommit på en idé och undrar om jag ska söka patent. Han säger att jag inte behöver det, att det bara är krångligt och alldeles onödigt. Jag frågar honom om han och Gun ska till Bruksvallarna och åka skidor i oktober, som de alltid brukar göra. Det ska de. Jag har alltid tyckt att det varit konstigt. Finns det verkligen snö där så tidigt på säsongen?*
         Jag bestämmer mig hursomhelst för att göra dem sällskap.
         När vi kommer dit är det mycket riktigt gott om snö. Men inne på hotellet råder en konstig stämning. Vi frågar efter föreståndaren, men får bara undvikande svar. Ett tunt lager slask täcker alla golv.
         Jag känner igen några lumparkompisar, men de känner inte igen mig. Jag inser att de måste vara varianter på dem jag en gång kände. En av dem, jag har för mig att han hette Koster, undervisar i matematik.
         Kosters doktorand har fått handen avhuggen i en olycka i USA. Handen har sytts fast igen, men av misstag vridits 180 grader. Han läser högt ur sin doktorsavhandling. Det är matematik av den högre skolan och jag förstår absolut ingenting. Doktoranden säger att handoperationen ska göras om och att det just nu är lite bekymmersamt när han spelar fiol. Och när han räknar på fingrarna blir alla tal negativa.

* Det som i drömmen verkar märkligt, visar sig i vakenheten faktiskt vara fullt möjligt. Jag läser på Bruksvallarnas hemsida att man genom att spara snö från föregående säsong kan erbjuda skidåkning redan från slutet av oktober.

[Dröm nummer 86. Tidig morgon den 14 maj 2021.]

Vi är hemma hos min flickväns* mamma, som är konstnär. Vi tittar på teve. Det är ett program om politik och vi börjar diskutera. Min flickväns mamma och jag är inte alls överens och hon suckar och tar fram sin jättestora iPad.
         ”Låt mig visa hur det ligger till”, säger hon i lätt överlägsen ton. ”Jag har lite färg kvar.” Hon doppar en bred pensel i vit färg och börjar måla direkt på iPadens skärm. Färgen bara rinner och fäster inte. Det är rena kluddet.
         ”Ungefär så här tänker jag mig”, säger hon och kisar mot det hon åstadkommit. ”Nu är det din tur”, säger hon och räcker mig kartongbaksidan från ett kollegieblock och en pensel.
         Jag funderar en stund. Sedan målar jag en vertikal linje mitt på kartongen. I det högra fältet målar jag fyra ungefär lika stora blå rundlar som överlappar varandra. Därefter en fristående rundel längst ner till höger i fältet. För sent inser jag att den borde målats närmare mittlinjen. Men den går ju inte att flytta. Jag vågar inte titta på mamman, men jag vet att hon ler. Hånler.
         I det vänstra fältet försöker jag sedan måla något med vit färg. Men färgen vägrar fästa och fältet förblir tomt.

* I vaket tillstånd är jag gift sedan många år och har ingen flickvän.

[Dröm nummer 85. Natten till den 14 maj 2021.]

Vår bekant har tagit med oss till sin kontakt, den förmögne Paris-profilen Lars Gidfeldt. Vi träffas i hans kontorslägenhet. Han halvligger i en skinnfåtölj bakom skrivbordet och röker det allra sista på en cigarr. För att få grepp om stumpen har han genomborrat den med en synål, som han håller mellan tummen och pekfingret på luffares vis. Han har lovat att visa oss Paris och föreslagit att börja kvällen med whiskey-provning och middag. Men allt drar ut på tiden.
         ”Så, ska vi kanske ge oss iväg snart?”, säger jag när klockan hunnit bli sju.
         ”Nej, det är på tok för tidig”, säger Lars. ”I Paris äter man inte middag förrän vid elva. Men då är det tyvärr stängt. Pandemin, du vet”, säger han och fimpar cigarrstumpen i ett urdrucket ölglas.
         Någon timme senare bestämmer vi oss trots allt för att gå ut på stan. Men jag dröjer mig kvar. Måste pissa.
         Jag går in på toaletten och upptäcker att den lutar. Allting lutar. Golvet, väggar och tak och skåp. Någon toalettstol lyckas jag inte hitta. Däremot en slarvigt hopvikt presenning. Jag hittar ett veck i den där jag kan pissa. Men det rinner ut över golvet och ner mot den bortre väggen och samlas där. Jag hoppas att det ska dra in i väggen innan någon upptäcker det.
         Jag har nu förlorat allt intresse för mitt sällskap och börjar utforska resten av lägenheten. Allting är slitet och ruffigt och smaklöst och jag börjar ana att Lars Gidfeldt kanske inte är den han utger sig för att vara. Jag går in i köket. Det är fruktansvärt. Det ser visserligen ut som om det nyligen är renoverat, men allt är undermåligt utfört. Skåpen av lackerad metall hänger snett och är fulla med repor och diskbänken är fruktansvärt grisig.
         Jag har inte märkt att Lars Gidfeldt är tillbaka och står precis bakom mig.
         ”Nå, kommer du nångång?” säger han glatt, till synes oberörd över att jag har upptäckt vilket tillstånd lägenheten befinner sig i.
         Han pekar på en druvklase, med få och små druvor, som hänger i en spindeltråd från taket.
         ”Ser du druvorna här?” säger Lars. ”Dom har jag fått. Och nu är dom dina.”

[Dröm nummer 83. Natten till den 13 maj 2021.]

Vår församling* har bjudit in en amerikansk präst att gästpredika några veckor. Reverend Steve är mycket populär och hans predikningar ses på teve av miljoner människor, så det är en stor ära för oss att han tackat ja.
         Givetvis är vår kyrka fullsatt när han håller sina predikningar. Han är inte bara en fantastisk förkunnare, med eld i talet, han ser dessutom mycket bra ut och alla kvinnor i församlingen blir kära i honom. De säger det inte högt, men det går att se på deras blossande kinder, febriga ögon och halvöppna munnar.
         Reverend Steve är gift och har lämnat fru och två barn kvar i USA, han ska ju bara vara borta en kort tid. Men veckorna går och han undrar om han inte kan få stanna lite längre, vilket vi naturligtvis tackar ja till. Det är ju en stor ära! Samtidigt anar jag att den gode pastorn passar på att utnyttja situationen.
         En kväll har jag bjudit in reverend Steve att meka med motorcyklar i mitt garage på Ryttarvägen på Lidingö. Han dyker upp på uttalad tid. Jag lånar honom en overall och tillsammans börjar vi plocka isär en motor.
         Då dyker min mor upp. Hon har naturligtvis bevistat reverend Steves predikningar och vill inte missa tillfället att träffa honom i sitt eget hem. Även min mor är tydligt påverkad av hans utstrålning, trots att hon är tre gånger så gammal som han. Hon frågar honom hur det känns att vara borta så länge från familjen, om han inte saknar dem alldeles outhärdligt.
         ”Åh, fru Sommarström. Det är en börda lätt att bära i så trevligt sällskap!”, säger reverend Steve och fyrar av ett kritvitt leende.

* Jag har visserligen vuxit upp med föräldrar som var medlemmar i Missionsförbundet, men mig veterligen är jag själv inte medlem av någon kyrka.

[Dröm nummer 82. I gryningen den 13 maj 2021.]

På vår resa i Europa har jag, Simona, Olof Halldin och Joakim Pirinen hittat ett pensionat att bo på. Det drivs av en äldre man och vi har fått det rekommenderat av Mikael Larsson, som redan bor där.
         Vi tar in, trots att vi inte är välkomna.
         När vi går in i köket den första morgonen sitter redan mannen och Mikael där och äter frukost. De tycks vara nära vänner. Mannen säger uttryckligen att han inte vill ha oss där, men vi har redan gjort oss hemmastadda.
         Vi beter oss som svin. Ställer till och sölar ner med våra kroppsvätskor. Som ett litet skämt lägger jag en använd kondom i en skål. Sedan går jag in i Mikaels rum och kletar ner det med sperma.
         Det håller naturligtvis inte. Vi måste ge oss av.
         Sista dagens morgon passar jag på att älska med Simona. En taggig tistelväxt kommer hela tiden i kontakt med våra kroppar och gör det svårt för oss. Och just som min klimax närmar sig får hon en våldsam hostattack som förstör allt och gör så att orgasmen vänder och går bakåt in i kroppen. Jag skrumpnar inombords, men säger att det var det skönaste knull jag upplevt.
         Nu är det bråttom. Värden rycker upp dörren och gormar. Vi måste ut!
         Vi börjar packa våra väskor. Utan att vi förstått hur det gått till har vi ett helt bibliotek, med både böcker och vinylskivor, att packa. Jag hittar omslaget till ett Blue Öyster Cult-album, men inte själva skivan. Stolt visar jag Joakim ett fynd jag gjort. Tre böcker av en norsk författare. Omslagen är hemska. Guldbakgrund, med titel och grovrastrerat författarfoto i ljusbrunt. Joakim dömer omedelbart ut böckerna, ja allt författaren skrivit. Han har försökt läsa honom och kan bara konstatera att det är en jävla skit alltsammans. Det går upp för mig att jag inte ens har tittat i böckerna innan jag köpt dem. Jag bläddrar och ser att det är texter om reklam och att allt känns uråldrigt och meningslöst.
         Värden är på oss. Han är ursinnig och vill ha ut oss. Vi måste skynda!
         Olof hittar min använda kondom i skålen och säger bistert:
         ”Ja, det här var ju inte så jävla smart om man vill vara välkommen tillbaka.”