Sommardröm

[Dröm nummer 105. Natten till den 27 maj 2021.]

Jag är hos min mor i radhuset på Lidingö. Äter gröt till frukost och ska snart byta om till mörk kostym inför en konsert med kören. Men först ska jag vara med i en kanottävling.
         Kanoterna ligger redo vid bryggor i Stockholms skärgård. Man ska sitta två i varje kanot och vi är indelade i olika lag. Det visar sig att jag är tredje reserv och jag blir osäker på om jag ska byta om eller ej. Så jag avvaktar. Det finns trots allt en chans att jag får vara med och då är det opraktiskt att vara klädd i kostym. Men Josefine Sommarström och hennes vänner ska tävla, så mycket står klart.
         Nu är det uppställning vid kanoterna. Alla de tävlande gör sig redo och det är tydligt att jag inte kommer att vara med.
         Josefine och hennes lagkamrat får en dålig start och hamnar långt efter. Vilket inte är så konstigt, eftersom alla de andra kanoterna har små utombordsmotorer monterade i aktern.

[Dröm nummer104. I gryningen den 25 maj 2021.]

Jag gör i ordning vaccindoserna. Lägger dem i sina respektive papperskuvert, ljusbruna med mönster i rött och mörkare brunt. Nålarna sticker fram ur pappret och jag måste vara mycket försiktig så att jag inte sticker mig.
         Jag räknar kuverten. Ett, två, tre, fyra, fem. Ett för varje katt.
         Men nu blandades katterna och jag vet inte vem som är vem och inte heller vem som ska ha vilket vaccin.
         I en soffa ligger en man och sover ruset av sig. Han vaknar och sätter sig upp och kräver att få kuverten. Jag ger dem till honom. Han håller dem så lätt som bomull i sin hand och sjunger med blicken i fjärran:

[Dröm nummer 103. Natten till den 25 maj 2021.]

Det är morgon. Jag har festat hårt hela natten och ligger i en biografstol och tittar på en film. Bakom mig ligger Petter Heldt* och hans flickvän. De nojsar och hånglar och börjar snart stöna av vällust. Jag förstår hur det kommer att sluta och rusar ut för att tillfredsställa mig själv.
         Nu är jag helt nedsölad och försöker skölja bort säden från mina händer i en offentlig dusch. Den bildar klumpar som proppar igen golvbrunnen. Andra människor, som även de masturberat, försöker också skölja sina händer. Smegma och vatten blandas med cementdamm och duschen blir helt igensatt.
         Jag mår fruktansvärt.
         Petter Heldt har nu ersatts av Joakim Pirinen, men flickvännen är densamma.
         Jag förklarar för dem att det är viktigt att jag är hemma till elva. De säger, att om vi gör detta nu så kommer jag att vara hemma i god tid.
         Jag tittar på mina händer. De är uppbyggda av ett finmaskigt metallnät och fyllda av cement som börjat torka och spricka och falla sönder. Jag håller mina sönderfallande händer framför Joakim och hans flickvän och skriker:         ”Jag vet inte, jag tror jag är psykotisk!!!”
         ”Äsch, det är nog inte så farligt”, säger Joakims flickvän. ”Det går snart över ska du se. Följ med oss nu.”
         Jag lyder och försöker undvika att tänka på mina händer.
         Vi kommer ut på ett underjordiskt torg, där en kvinna sitter bakom ett bord framför en väldig byggnad.
         ”Här är vårt hus”, säger Joakim.
         ”Hur kan det ens bo människor i detta hus?” säger jag upprört till kvinnan bakom bordet.
         ”Du måste förstå att det är ett väldigt stort hus, flera kilometer långt”, säger kvinnan.
         ”Vi bor i nummer –––”, säger Joakim.
         Utanför ett café sitter en liten chihuahua som börjar gläfsa och vifta på svansen när den får syn på oss. Inne i caféet känner jag igen en samling figurer som jag vet är inbördes antagonister. Till allas förvåning ska de vara med i en jury. Alla undrar hur det ska gå och om de kommer att ryka ihop med varandra.
         Vi köper varsin bakelse. Klockan är redan elva.

* Skådespelare och gammal vän till Joakim.

[Dröm nummer 102. Natten till den 25 maj 2021.]

Jag ska ta mig till Lidingö genom att gå på vattnet. Jag vet att det fungerar. Så jag kliver ner från kajen vid Värtahamnen, ställer mig på det grumligt bruna vattnet och börjar gå i riktning mot brofästet på Lidingösidan. Men när jag kommit ett hundratal meter ut på fjärden får jag problem med en kraftig sidvind och avdriften gör att jag kommer ur kurs. Jag börjar ta in vatten och är tvungen att ta mig till Finlandsfärjorna innan jag sjunker.
         När Finlandsfärjorna, som är mycket små, ska angöra hamn löper de in genom två hål i en plankvägg. Jag simmar in och konstaterar att båda färjorna ligger vid kaj, men att de egentligen inte är färjor, utan snarare segelbåtar, som påminner lite om vikingaskepp.    Jag klättrar ombord och börjar diskutera färjornas egenskaper och hur de är byggda med en vacker kvinna. Allt är mycket komplicerat och jag förstår att det är hon som är färjornas konstruktör.
         Jag följer efter henne ut ur färjebyggnaden. För att ta sig vidare måste man kliva upp på husets sockel, nypa sig fast på den putsade väggen och långsamt ta sig fram steg för steg. Kvinnan visar hur man gör och jag följer efter. Det är svårt, men det går.

[Dröm nummer 101. Natten till den 24 maj 2021.]

Mitt förslag till nyöversättning Tintin är antaget och jag är inbjuden till förlaget.
         När jag kommer dit är det fullt med folk. Ett hov av anställda svassar efter en känd författare och erbjuder honom än det ena, än det andra. Han svarar dem inte ens.
         Jag blir presenterad för mitt team på fyra personer och väljer att ta i hand och anlägga en formell ton. De tittar konstigt på mig och verkar tycka att det är märkligt.
         Jag får ett eget kontor och en väldigt fet kvinna säger att jag kan få vad jag vill, det är bara att säga till så fixar hon det.                
         Till min stora glädje upptäcker jag att det är Anders Roger som är min redaktör.* Han är visserligen glad över att få jobba med mig, men säger att han inte gillar serier. Att han faktiskt hatar dem. Han har dessutom arbetat hela sommaren med ett projekt och är helt slut.
         ”Men vad kul ändå, att det blev språk”, säger jag. ”Det var lite oväntat ändå.”
         ”Jag har alltid varit intresserad av språk”, säger Anders med is i rösten och rättar till de tonade glasögonen.
         Det blir tyst och jag är fortfarande inte klar över vem av oss som ska göra själva översättningen.

* Jag tolkar det som att han är den femte personen i mitt team.

[Dröm nummer 100. Natten till den 23 maj 2021.]

Det är fullt i matsalen. Några bord bort har Anders Andersson* precis slagit sig ner med ett par andra av mina kollegor. Jag tar min lunchbricka och går dit. De är inbegripna i en diskussion och ser mig inte. Anders Andersson halvligger i stolen. Hans skjorta är uppknäppt till brösthöjd. Jag frågar om jag kan slå mig ner.
         ”Sure”, säger Anders Andersson och ler nedlåtande. Han gör en gest mot den enda lediga stolen.
         Precis när jag satt mig sprätter Anders Andersson iväg en använd mikropåse portionssnus mot min tallrik. Påsen landar i maten och alla skrattar. Utan ett ord tar jag upp påsen och sprätter den tillbaka mot honom. Den landar innanför hans skjorta. Han tystnar. Vet inte vad han ska göra. De andra skrattar. Högre denna gång. Anders Andersson är tillintetgjord. Och alla vet att detta är en vändpunkt.

* Kollega på HLR &  Co.

[Dröm nummer 99. Natten till den 23 maj 2021.]

När jag lämnar den kinesiska fabriken efter arbetsdagens slut blir jag upphunnen av några kamrater. I hårda ordalag kritiserar de mig för att jag är för frispråkig. De säger att det inte bara är jag som kan råka illa ut utan även de och att jag borde behålla mina märkliga tankar för mig själv.
         Jag vet inte om det är en del av straffet, men jag har hamnat på ett sämre tåg än vad jag är van vid. Det är gammalt och slitet och när jag försöker sätta mig på en av träbänkarna blir jag tillrättavisad av lokförararen, som är röd av ilska. Han anvisar mig en plats bredvid en äldre illaluktande kvinna, vilket jag ser som oerhört förnedrande. Jag sätter mig så långt ifrån henne som det bara är möjligt utan att det ska se ut som om jag försöker vägra att lyda order. Jag tittar ner i golvet och säger ingenting.
         Tåget färdas ut i ödemarken, över berg och över floder. Jag sneglar försiktigt på lokföraren, som drar i spakar och vaggar i takt med tågets rörelser. Han ser glad ut nu och nynnar på en populär melodi. Och jag har ingen aning om vart vi är på väg.

[Dröm nummer 98. I gryningen den 23 maj 2021.]

Rektorn på den brittiska internatskolan är känd som mycket hårdför och påminner inte så lite om Margaret Thatcher, både i sättet hon pratar och i sitt kroppsspråk. Och håret är på thatcherskt vis format med mängder av hårsprej och hårt som ett skal. Den enda skillnaden är att det är mörkt. Nu sitter hon i biblioteket och pratar med en lärare.
         ”She’s back, you know”, säger hon bekymrat, samtidigt som en annan kvinna kommer in i biblioteket. ”Shhh, that’s her mother …”
         I korridoren utanför står en av eleverna, en ung kvinna som ler självsäkert. Andra elever samlas runt henne. Det råder ingen tvekan om att hon nu är deras ledare.
         Rektorns frisyr är förändrad. Håret faller i mjuka lockar över hennes axlar och hon ser mycket rädd ut.
         På en irländsk pub sitter ett fyllo med en pint framför sig och sjunger:

[Dröm nummer 97. I gryningen den 22 maj 2021.]

Jag sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på en kassettbandspelare. Simona ropar från köket och ber mig sänka. Jag försöker stänga av, men det går inte. Jag slår på alla knapparna samtidigt, vilket bara resulterar i att en ny låt drar igång. Jag känner inte igen den, men jag vet att det är vårt gamla band som spelar.
         ”Vet du vilka det här är?”, ropar jag till Simona.
         ”Det är väl ditt gamla band antar jag”, säger hon avmätt och med ett mått av medlidande i rösten.
         ”Precis!”
         Det är en bra låt, med en catchy refräng.
         Rätt vad det är måste vi iväg på begravning! Jag har ingen aning om vem som dött, men bråttom har vi.
         Simona har klätt sig i en tulpankostym.
         Nu ligger det en annan kvinna i sängen. Jag har konstruerat en älskogsmaskin, som jag skänkt henne. Men hon är en smula besviken.
         ”Kunde du inte gjort nåt gulligare?”, säger hon.
         Och det är sant, maskinen kanske är lite väl mycket maskin. Så jag lyfter undan den och förbereder mig för att träda i dess ställe. Men innan jag hinner göra det ligger en annan man intill henne.
         De är båda nakna och börjar smeka varandra.
         Jag sitter på en stol och tittar på.

[Dröm nummer 96. Natten till den 22 maj 2021.]

Håkan och Sussi Gustafsson kikar in genom fönstret i sommarhuset på Muskö, där jag befinner mig. Fyller jag år? Jag tittar på klockan. Datumet visar visserligen siffran 6, men klockan är trasig, så det kanske inte stämmer. Jag släpper hursomhelst in mina grannar.
         Sussi visar upp sina skitiga händer. Hon berättar stolt att hon precis varit hos Linda Haglund, som bor ett stycke bort, och att hon tagit hand om hennes hästar. Hon strålar av lycka.
         ”Linda Haglund?”, säger jag. ”Är inte hon död?”
         ”Nej nej, absolut inte”, säger Sussi. ”Hon undrar om du kan sköta hennes hästar när hon och hennes man reser bort.”
         Jag säger omedelbart ja och vi beger oss dit.
         Linda Haglund och hennes man bor i ett mycket litet hus. Det är hennes man som tar emot oss. Han säger inget och Linda visar sig inte. Inte heller ser jag till några hästar.
         Linda och hennes man har fyra små söta flickor som springer omkring på tomten och leker. De pratar alla engelska med varandra.*
         Jag ställer mig i det ytterst trånga köket och borstar tänderna bredvid Lindas man. Mannen verkar djupt sorgsen och är fortfarande tyst. Bredvid vattenkranen står en mugg med sex borsthuvuden till en eltandborste. Jag gurglar och när jag spottar ut sköljvattnet träffar det både borsthuvudena och Lindas man.
         Han säger fortfarande ingenting.

* Linda Haglund dog 2015 och var gift med amerikanen Houston McTear, som dog tre veckor innan Linda och efterlämnade fyra barn.