Sommardröm

[Dröm nummer 130. Natten till den 9 juni 2021.]

Vi är i ett skogsområde intill en större sjö. Vi har varit där tidigare och skördat stora mängder svamp. Men nu hittar vi ingen. Jag pekar på ett område längre bort, där gula löv täcker en slänt med svartjord.
         ”Där borta borde det finnas”, säger jag.
         Vi enas om att bege oss dit.
         Svampen vi letar efter finns inte där heller. Men vi hittar mängder med penissvamp. De kallas så i folkmun, men ser inte riktigt ut som penisar. De är visserligen stavformade och svagt böjda, men försedda med en mängd utskott av olika storlek. Färgen är ljust gulvit, utom i de vanligen förekommande håligheter, där jord och smuts gärna ansamlas. Många finner den komisk, men den går inte att äta.
         Någon av oss hittar en låda med ett intressant innehåll. Vi hittar flera likadana lådor och tar ut innehållet och lägger det i våra korgar.
         ”Det här är ju superkul!” säger någon.
         ”Inte för den som äger lådorna”, säger någon annan.

[Dröm nummer 130. Natten till den 9 juni 2021.]

Jag arbetar med att sätta ihop en frilagd bild på en man med en bakgrundsbild. Det kanske ska bli en annons, och det jag gör är bara en förlaga till en senare retusch. Den frilagde mannen är Uri Geller. Det är en helbild tagen från sidan. Han är på språng och kommer in från höger i vit kostym. Han pressar övertänderna mot underläppen och ser mycket sammanbiten och aggressiv ut. Bakgrunden föreställer ett lugnt blågrönt hav.
         På tryckeriet diskuterar jag och min kollega med ägaren. Gellers ansikte har blivit brännskadat. Den svarta förkolnade huden bildar skarpa kanter mot oskadade partier av ansiktet.
         ”Det fixar vi i retuschen va?” säger jag och vänder mig mot tryckeriägaren.
         ”Ja, det är inga problem, det tar mina gubbar hand om.”
         Min kollega rättar mig och säger att det där ska vi sköta internt.
         ”Men vi har ju utrustningen”, beklagar sig tryckeriägaren. ”Ska våra gubbar aldrig få jobba med detta?”
         ”Ja, och när ska vi ses för den där bärsen vi alltid snackar om?” säger någon annan från tryckeriet anklagande.
         Stämningen blir både pinsam och en smula pressad.
         Då materialiserar sig Björn Colliander framför oss.
         ”Ja, men om du ska med Björn”, säger jag, ”ska du i så fall dricka dig redlös på champagne igen? Jag blir orolig för dig.”

[Dröm nummer 128. I gryningen den 9 juni 2021.]

Jag är på väg mot en hiss med Ninna Jansson och hennes sedan länge före detta pojkvän Tore Parment. Jag är lite bekymrad för jag har åkt den här hissen förut. Hisskorgen är invändigt täckt med ribbgjuten betong, vilket kanske inte är överdrivet märkligt. Det som ställer till det är innergolvets konstruktion. Det är upphöjt cirka två meter från ett yttre golv. Längs två av hisskorgens väggar löper golvet visserligen horisontellt, men från de diagonalt motsatta hörnen böjer golvet av i två parabler, som förenas i hisskorgens ena ytterhörn.
         Jag berättar allt detta för Tore och Ninna, men Tore lugnar mig.
         Vi går in i hissen. Och mycket riktigt glider jag omedelbart ned längst det sluttande golvet och hamnar längst ner i hisskorgens ena hörn. Jag sitter obönhörligt fast och kläms mot de ribbgjutna väggarna.
         ”Det var lite det här jag menade”, säger jag. ”Inte så bra om man till exempel är en gammal dam.”
         Tore och Ninna tittar nyfiket ner mot mig. ”Det är i och för sig sant”, säger Tore, ”men man får å andra sidan tid att tänka efter.”

[Dröm nummer 127. Natten till den 7 juni 2021.]

Mitt namn är Gunvald Liksom Gunvald och min fru har precis fallit ihop i en överdos på Plattan. Min dotter och jag har gett oss ut i snönatten och hjälper henne på fötter. Hon kräks. Det är något rosaköttartat. Vi tar hem henne.
         Vårt hem består av en säng med smutsiga lakan. Vi kryper ner alla tre. Min fru kräks igen. Jag gråter tills jag inte kan gråta längre.
         Jag befinner mig i en lägenhet som inte är min. Jag måste pinka och går på toaletten. Innan jag pinkar tittar jag ut över takåsarna och tänker att det är en fin lägenhet i ett lugnt område och att här skulle man kunna bo.
         Toalettstolen är flera meter hög och man måste klättra upp på en avsats för att kunna sätta sig. Men det går inte att sätta sig. Allt är för smalt och det finns ingen plats för fötterna. Jag klättrar ner igen och pinkar vid foten av toalettstolen. Det ligger redan pölar av brun urin där, så det kan kanske göra detsamma.

[Dröm nummer 126. I gryningen den 7 juni 2021.]

Björn ”Trisse” Frölander visar en bild på sin dotter. Hon är väldigt lik hans syster Katarina. Vi är på Trisses ö och jag försöker etablera kontakt med någon med hjälp av vågor som ska utgå från ett föremål. Men jag kan inte hitta det.
         Trisse ger mig ledtrådar till var jag ska leta. Han har låtit mig se bilder på en vacker mossbevuxen sten med en inskription och jag tänker att det måste vara den jag letar efter, att det är där vågorna kommer att finnas. Jag letar i klippskrevor och sänkor. Överallt letar jag.
         Trisse säger att jag måste tänka annorlunda.
         Vi kommer till Dagmars mosse, där det sura vattnet ligger blankt mellan träden och jag tänker, att den mossbevuxna stenen måste ligga här, nedsänkt i vattnet. Men inte.
         Då börjar vattnet att strömma. En skylt berättar varifrån det kommer. Där ska finnas en källa och en elektrisk pump som för upp vattnet. Jag rusar dit. Men inte heller där hittar jag vågorna.
         I ett flervåningshus söker en liten flicka efter något. Hon bär på en stor sorg. Gång på gång finner hon det hon tror att hon letar efter. Men det är aldrig rätt.
         Hon hör att man har hittat något i huset på andra sidan gatan. En beige cylinder som skulle kunna vara hennes pappa. Hon rusar dit. Över den farliga vägen med alla bilar. Jag ropar efter henne:
         ”Nej, vänta lite! Det kanske inte är din pappa. Du kanske blir besviken.”

[Dröm nummer 125. Natten till den 6 juni 2021.]

Det är kulturfest och champagnen flödar. Flaskor krossas, det skrattas och skriks och alla är packade. Själv dricker jag ur en flaska som gått av på mitten. Nästan all kolsyra har försvunnit.
         ”Den här ska du prova!” säger Kristoffer Leandoer och håller upp en flaska med ljusbrunt innehåll. ”Min son, som går sista året på Berghs*, har designat etiketten.” Det märks att han är stolt.
         Jag tar flaskan och försöker förstå vad som står på etiketten. Det enda jag kan tyda är ”Och var lite” ovanför det för mig obekanta engelska uttrycket ”–––”**
         ”Men det här är inte så bra”, säger jag. ”Jag vet faktiskt inte vad ’–––’ betyder. Det gör att jag känner mig dum och mindervärdig.”
         ”Det behöver du faktiskt inte göra”, säger Kristoffer. ”Man fattar ju intuitivt va.”
         ”Jo, jag tycker nog att man behöver veta vad det betyder. Det handlar om kommunikation.”
         Kristoffer blir ursinnig, rycker åt sig flaskan och vrålar:
         ”Då ska du fan inte ha nåt!”
         Alla har hört meningsutbytet och tittar åt mitt håll. Nu känner jag mig ännu dummare.
         Joakim Pirinen sitter vid samma bord som jag och tecknar. Han har gjort en grund med ljusbrun spritpenna och låtit den lite mörkare färg som blir när penndragen överlappar varandra bilda perspektivlinjer. Med en tunn svart tuschpenna tecknar han ett flygplan. Man ser det bakifrån, lite till vänster och lite uppifrån, så att även marken är med i bild. Nu tecknar han pyttesmå lastbilar. De bildar en karavan, som är på väg åt samma håll som flygplanet. Jag kan bara beundra hans skicklighet.
         En berusad kvinna lägger handen på teckningen och utbrister: ”Den har ju ingen hytt!”
         Senare, när Joakim och jag promenerar därifrån, är jag deprimerad för det som hände mellan Kristoffer och mig.
         ”Jag är rädd att Kristoffer missförstod mig.”
         ”Nja, han har ju rätt”, säger Joakim. ”Tänk på Maxwells vågor, hur dom kom till honom intuitivt***.”
         ”Men det är ju det jag menar. Han hade inte kunnat komma på dom utan att ha kunskap!”

* Det gör han inte, så mycket vet jag.
** Uttrycket bestod av två ord, som jag tyvärr inte lyckas återkalla. Det enda jag med säkerhet vet är att det var engelskt och att jag inte förstod det.
*** Hur mycket intuitionen spelade in när James Clerk Maxwell räknade sig fram till beskrivningen av elektromagnetismen har jag naturligtvis ingen aning om.

[Dröm nummer 124. Natten till den 6 juni 2021.]

Alldeles nyss gjorde jag bort mig. Det hände på tunnelbanan. På sätet mitt emot mig satt en lång svart man med sin kompis. Jag utgick från att de var kriminella, enbart på grund av deras hudfärg. Och de hörde vad jag tänkte.
         Nu visar det sig att den långe mannen känner några i min vänskapskrets och att han berättat för dem vad jag tänkt. En av mina vänner ringer mig och säger att han hört hur jag betett mig och att jag måste ringa och be mannen – som dessutom är en ganska känd person – om ursäkt.
         Jag ringer omedelbart upp honom och ber om ursäkt för att jag var fördomsfull.
         ”Det är ingen fara”, säger han. ”Det är ok.”
         ”Tack”, säger jag och tänker att det känns bra att ha det ur världen.
         Jag är på väg in i en kontorsbyggnad. Just som jag ska kliva upp för yttertrappan öppnas dörren och mannen som jag nyss bad om ursäkt kommer ut. Han är verkligen lång, säkert en bra bit över två meter.
         ”Hej!” säger jag.
         Han ser mig inte.
         ”Hej! Hallå!” försöker jag igen och nu lägger han märke till mig.
         ”Ja”?
         ”Jo, jag ringde ju dig och bad om ursäkt. Nu ber jag så jättemycket om ursäkt igen.”
         ”Du har redan bett om ursäkt. Det är ingen grej, ok?”
         ”Ja, jag vet. Det är verkligen ingen grej.”
         ”Ändå går du omkring och tänker på det?”

[Dröm nummer 123. I gryningen den 6 juni 2021.]

När bussen kommer får jag vänta en lång stund på min tur att kliva på. Busschauffören Matthew Goode* filar naglarna. Han tittar frågande på mig när jag håller fram plånboken med busskortet. Nu ser jag att allt hamnat fel. Jag bläddrar och försöker hitta busskortet, samtidigt som det bildas en kö bakom mig. Jag har redan börjat svettas. Äntligen hittar jag kortet bakom ett vitt passerkort och håller fram det.
         ”Det var bättre”, säger Matthew Goode och låter mig passera. Men jag hinner bara ta ett par steg innan han fortsätter: ”Vänta! Du anger inte dina uppgifter efter resorna. Du måste skriva när och vart du åkt och i vilket syfte.”
         ”Jag har inte hunnit.”
         Han suckar och viftar iväg mig. Sedan fortsätter han fila naglarna.
         Jag går bakåt i den långa ledbussen och försöker hitta en sittplats. Nästan varje säte till vänster om mig är spärrat med en orange vajer. Bussen kränger och svänger och jag har svårt att hålla mig på benen. När den stannar ser jag några lediga säten längre bak. Folk kliver på från alla håll och sätena blir snabbt upptagna. Jag springer fram mot det enda lediga, men en liten hund hinner före.

* Brittisk skådespelare.

[Dröm nummer 122. I gryningen den 5 juni 2021.]

Jag arbetar utomhus med något. Med en lång trästör råkar jag av misstag komma åt ett fågelbo. Det fälls ned och hänger nu vertikalt från en gren. Ett efter ett faller äggen, som är ljust turkosa med små bruna prickar, till marken och krossas. Fågeln ser hjälplöst på. Jag kastar mig fram och lyckas rädda det sista ägget. Det är nästan platt efter att ha ruvats så länge och har nu börjat spricka.
         Fågeln hoppar till min hand, tar ägget i näbben kryper in i en liten ficka på utsidan av min jacka, där den lägger sig att ruva.
         Det tar inte lång stund innan ägget kläcks. En vit sås sipprar ut och en mycket liten vit fågel, kanske bara en halv centimeter stor, visar sig. De svarta små ögonen stirrar på mig, alldeles orörliga. Är den död?
         Fågelmamman slickar och slickar för att få den att vakna. Jag tar bilder med min mobil.
         Simona kommer ut på verandan.
         ”Vad gör du?” säger hon.
         Jag hyschar henne och pekar på fickan. Vinkar henne till mig.
         ”Se, det är ett kycklingbo!” säger jag.
         Vi tittar båda fascinerat på den lilla nykläckta fågeln. Den rör sig. Den lever! Och fågelmamman ser lycklig ut.
         Utan att mitt huvud rör sig panoreras mitt synfält till vänster och in från höger dyker en asiatisk man upp. Han sitter vid ett bord och äter en kycklingrätt.

[Dröm nummer 121. Natten till den 5 juni 2021.]

Vi befinner oss på ett tåg som inte rör sig. Det finns inga kupéer eller säten. Vagnarna är öppna rum med divaner utplacerade, där människor – vänner och okända – ligger. Det finns en kvinna här som jag till varje pris måste ha. Och jag vet att jag kommer att få henne, för jag har ett mycket gott självförtroende. Hon påstår lustigt nog att hon inte är intresserad av mig, att hon är ihop med Mikael Andersson*. Jag tänker att ingen upplysning kunde vara mindre intressant. Jag har ju precis skrivit en bok och jag vet, att när hon läst den så är hon min.
         Nu är stunden inne. Hon har läst min bok och det är dags för mig att handla.
         Jag gör entré – och allting klaffar! Kvinnan ligger på en divan bredvid Mikael Andersson. De tittar båda upp mot mig. Och jag är nu helt säker, jag ser det i hennes blick – hon är min. Mikael Andersson inser omedelbart detta och jag upplever hans smärta och panik närmast fysiskt. Det finns ingenting han kan göra. Han är krossad.
         ”Jag har läst din bok”, säger hon med halvslutna ögon.
         ”Jag har också skrivit en bok”, säger ett par andra personer i mun på varann, men det är inget att bry sig om. Allas blickar är riktade mot mig.
         Jag visar min bok. Den har pärmar i grå klot. Titeln är satt med en sans serif i svart. Jag bläddrar i den, men inser omedelbart att det är fel inlaga. Det här är mina mörka tankar. Det är korta stycken – bara några rader långa – med rubriker i en senapsgul sans-serif.
         ”Men vad är det där?” säger någon som förstått att det inte är den här boken som gjort att jag vunnit kvinnan.
         ”Det är min andra bok”, säger jag. ”Det är fel.”

* Kollega på min första arbetsplats Almquist & Wiksell Läromedel.