Sommardröm

[Dröm nummer 158. I gryningen den 29 juni 2021.]

Stockholms gator är isbelagda och ovanligt branta. Jag tar mig fram genom att elegant glida på skorna och till skillnad från många andra håller jag mig på fötterna. Jag kommer till ett antikvariat som jag brukar besöka. Känner ett omedelbart tvång att köpa fler böcker fast jag vare sig har plats eller hinner läsa dem jag redan köpt*. Ägaren är mycket upprörd. Han kommer att tvingas flytta och har ett enormt boklager i källaren som han inte vet vad han ska göra av.
         Det är samling på jobbet inför lunch. Men det är oklart vem eller vilka jag ska äta lunch med. Jag försöker få kontakt med Per Sahlqvist och Magnus Wretblad**, men de håller sig undan.
         Vi är ute på jobb i en träskmark och dimman ligger tät. Per Sahlqvist har lurat av mig mina orangea gummistövlar och mina tumhandskar i samma material och färg. Han menar egentligen inget illa med det, vill bara skämta. Jag går barfota i det dyiga iskalla vattnet och tänker att nu skulle min dotter se hur jag sliter.
         Jag letar fortfarande efter mina stövlar och handskar när det är lunchdags. Sahlqvist är tankspridd och minns inte var han lagt dem. Mina kollegor försvinner en efter en och lämnar mig ensam kvar. Då hör jag Johan Nordin ropa från båten som vi kom med: ”Kom nu, Per! Vi måste vara ute i god tid om vi ska få bord!”
         Magnus Wretblad och jag diskuterar en annons i en tidning. Annonsen är för en politiker som heter Lars Samnlli. Hans lilla gimmick är att göra en poäng av att hans efternamn tycks sakna ett ”e”. En blå pil i annonsen pekar på efternamnet och är försedd med texten ”Se – utan e!”.
         ”Är det inte otroligt löjligt?” säger Magnus.

* En exakt återgivning av verkligheten!
** Lumpen- respektive Beckmanskompisar.

[Dröm nummer 157. I gryningen den 28 juni 2021.]

En havande kvinna befinner sig på sjukhus för att föda sitt barn. Efter en i stort sett normal förlossning föder hon en katt. En fullvuxen svart katt. Det uppstår en viss förvirring, men de närvarande finner sig snart. Katten verkar dock inte må bra. Den har svårt att andas och man placerar den intill kvinnan. Den sitter vid hennes sida med slutna ögon och nosen i vädret. Andningen är ojämn. Vi stryker den över pälsen för att den ska bli lugn. Någon säger att vi bör ge den sprit. På en vagn intill står en flaska vodka och en flaska bourbon. Jag säger till en kvinna i sällskapet att hälla upp exakt tio milliliter i ett glas med vatten. Hon häller upp bourbon.
         ”Nej nej, inte bourbon!” säger jag. ”Det är för mycket skit i den. Ta vodkan!”
         Kvinnan tömmer ut glaset och sköljer ur det, fyller det med nytt friskt vatten och mäter upp vodkan.
         Vi stryker vätskan över kattens nos och huvud. Andningen blir lugnare och ögonen öppnas. Den stelnar till, som om den tidigare inte varit medveten om vår närvaro och nu plötsligt finner sig omgiven av främmande varelser. Den stirrar på oss, blottar tänderna och jamar. Öronen stryks bakåt. Ögonen svartnar. Den ser ut att vilja gå till attack.
         ”Jag tror faran är över”, säger jag. ”Den kommer att klara sig.”

[Dröm nummer 156. I gryningen den 27 juni 2021.]

Jag är på besök hos min kund Sten Kaiser* på hans kontor. Rummet har små låga bord, som på ett dagis. Vi sätter oss och går igenom min presentation. Kommer överens om några ändringar. Men jag behöver åka till Göteborg för att göra dem, vilket är lite irriterande. Men om jag åker nu kan jag jobba på vägen, och svänga förbi Sankt Eriksplan och köpa en ny e-sträng till gitarren.
         Jag kör en gammal väg. Jag minns att det är den min mor tog när vi skulle ut ur stan, innan de byggde den nya vägen. Den är vacker men smal och omgärdad av grönska. Höga granar har röda blommor. Det har jag aldrig sett förut
         Jag går igenom mina idéer med några assistenter. Jag vill att de ska bygga en rutnätskonstruktion. De har svårt att förstå vad jag menar.
         ”Hade det inte varit bättre om du gjort en ritning?” säger en av dem.
         ”Jo, men det har jag nog …”
         ”Så säger ni allihop. Inga ritningar!”
         Jag ritar en enkel skiss och håller fram den. ”Men det var en sån här jag gjorde, det är jag säker på.”

* Sten var kund på Apple när jag jobbade med dem på 90-talet.

[Dröm nummer 155. Natten till den 27 juni 2021.]

Vid Karmelbergets fot ligger Israels heligaste väg*. Det är närmast en grusbelagd stig, som knappt har plats för en bil. Jag och en okänd man går mot den. Men innan vi kommer fram stannar vi till vid ett upplag för vägarbetsmaterial. Det är orangea koner och vägbommar.
         ”Snart är det väl slut med den här typen av jobb?” säger någon.
         ”Nej, tvärtom. Det blir bara mer och mer”, säger en annan och samlar ihop vägarbetsmaterialet med en maskin.
         Jag och den okände går uppför den heliga vägen. Vägarbetare borrar hål och apterar vägen med dynamit. Vi får ändå passera, men aktar oss noga för att inte kliva på stubintrådarna.
         Den okände är nu en kvinna. Det är mörkt. Men har det precis blivit natt eller är det på väg att bli dag? Eller har någon gjort dagen mörk? Våra klockor fungerar inte, så vi vet inte. Vi befinner oss mitt i en filminspelning och förstår nu att det är en skicklig regissör som har mörklagt hela området. Nu låter han en konstgjord sol vandra över himlen. Men solen är förmörkad och det är fortfarande såsom natt.
         Jag har fått i uppdrag att sätta ihop en apparat för stansning av hål. Den består av tio kort av trä, cirka två gånger tre centimeter stora och ett par millimeter tjocka. De ligger förpackade i plast och är av dålig kvalitet. Man har snålat på materialet och använt de yttersta delarna av trästammen, så att några av korten har en svag rundning. Och stiften som ska igenom hål i korten är trasiga och av olika längd.
         Min uppdragsgivare och hans fru visar sig. Jag förklarar problemen som uppstått, men de är måttligt intresserade. Pratar mer om sina egna affärer. Sedan visar han upp de första sidorna av min bok.
         ”Vi öppnar med dina matematiska skämt, de som du drömt fram”, säger han.
         Hela första sidan är täckt med formler. De är faktiskt ganska roliga och vi enas om att det blir bra.
         Han visar, som en jämförelse, en skiva av guld, stor som ett A4-ark, med ingraverade texter och datum. När man drar ett reglage först åt höger, sedan rakt ner, ändrar guldet färg och blir ljusare. En ingraverad text berättar att skivan är en gåva från maffian.
         Vi fortsätter med att försöka få rätsida på min stansapparat, när en medarbetare kommer in. Han är stor och tjock och har en solkig svart kavaj. Han ställer sig alldeles för nära och säger: ”Hur går det med manualen?” utan att förstå att det är den vi håller på med. Han är helt enkelt lite dum.
         ”Tio kort i snippan!” säger min uppdragsgivares fru och fnissar.
         Jag skrattar lite förläget, men inser att hon har rätt.

* Det gör den naturligtvis inte alls.

[Dröm nummer 154. Natten till den 27 juni 2021.]

Jag sitter och väntar på att jag ska få träffa Johnny Cash i hans hem. Jag har med mig min gitarr och sitter och plinkar. Fastnar i ackordföljden E – H – F#. Jag spelar utan plektrum, men har lite svårt att få till det.
         Johnny dyker upp i dörren. ”That’s pretty good, son. I recognise that song.”
         Jag säger att det bara är några ackord.
         Johnny har synpunkter på att jag spelar utan plektrum. Jag säger att jag gillar det, att mina fingrar får en närmare kontakt med strängarna.
         ”That’s true of course, but try one of these”, säger han och räcker över ett plektrum. Det är tunt och sladdrigt som ett blad. Jag försöker spela, men det låter inte alls bra.
         ”You see”, säger jag, ”I don’t like the sound, it adds a plastic feeling.”
         “Okay, try with your fingers again.”
         Nu blir det ett annat slags missljud.
         ”You hear that?” säger Johnny. “That’s the sound from your fingers. Try the pick again.”
         Fortfarande samma sladdriga ljud. Och nu ser jag att den nedersta strängen har gått av.
         ”Oh, I’m sorry”, säger jag.
         ”That’s okay, son. These things happen sometime.”

[Dröm nummer 153. Natten till den 25 juni 2021.]

Under en lektion i musikhistoria på universitetet berättar min lärare om den brittiske operasångaren Pidgetty, som levde på 1700-talet. Redan då var alla överens om att han var en fantastisk sångare och konstnär, men också en fruktansvärd människa, ökänd för sitt vilda leverne och sin lust för småpojkar. Han var kort sagt ett monster.
         Efter lektionen frågar jag läraren om en annan historisk figur: Al-Husseini. Läraren suckar.
         ”Att det ska vara så svårt att lära sig hans fullständiga namn. Han heter Ibrahim-Al-Husseini.”
         Jag skäms för min okunskap och ber om ursäkt.
         Jag är på studiebesök i ett arkitektoniskt mästerverk. Det är en stor sal i ena hörnet av en byggnad. Taket bärs upp av fyra valvbågar som möts i dess centrum. Varje valvbåge återspeglas i golvet och ger upphov till ett kalejdoskopiskt ljud- och ljusfenomen. Pidgetty står på en av valvbågarnas återspegling. Med höfterna gör han obscena rörelser i luften. På en annan återspegling står en liten pojke och gråter. Tittar man i en speciell riktning ser man Pidgetty våldta pojken.
         ”Det här tycker du om va?” säger Pidgetty och stönar.
         Det är en hemsk scen. Men jag kan inte låta bli att tycka att den är fascinerande rent arkitektoniskt.
         Så börjar Pidgetty sjunga, samtidigt som han fortsätter att våldföra sig på pojken. Hans röst är ren, hög och klar och så vacker att jag vill gråta.
         När jag vaknar* berättar jag alltsammans för Olof Halldin och Joakim Pirinen. Men jag kan för mitt liv inte komma på namnet på sångaren/pedofilen.
         ”Det låter som att det är Pidgetty du menar?” suckar Joakim med allvetarens brist på tålamod med en okunnig.
         ”Precis! Det var Pidgetty han hette!” utbrister jag. Jag tror inte mina öron. Kan jag verkligen ha drömt om en figur som funnits på riktigt? Jag googlar. Jo, det stämmer. Karln hette faktiskt Pidgetty!**

* I drömmen.
** När jag vaknar på riktigt googlar jag hans namn. Men någon brittisk sångare och pedofil vid namn Pidgetty har, så vitt jag vet, aldrig funnits. Däremot finns det faktiskt en man vid namn Ibrahim AlHusseini. Han är grundare och vd för riskkapitalistbolaget Husseini Group. Han har även varit exekutiv producent för den egyptisk-amerikanska dokumentärfilmen The Sqaure (ej att förväxla med Ruben Östlunds film med samma namn). Jag är ganska säker på att jag aldrig har hört talas om honom.

[Dröm nummer 150. Natten till den 23 juni 2021.]

Det har bildats en bilkö utanför ett radhus. En skåpbil kommer farande i mycket hög hastighet på insidan av kön. Bakom ratten sitter en man som heter Alex*. Han tappar kontrollen över fordonet, som studsar mot några kantstenar, slår i marken och välter. Jag gapskrattar. Slår mig med händerna på knäna, så vansinnigt roligt tycker jag det är att se. Jag gillar nämligen inte denne Alex, eftersom han tidigare har gjort mig något ont. Det är en stöddig person och nu får han vad han förtjänar, tänker jag.
         Han försöker ta sig ut ur bilen, som är alldeles platt, men är fastklämd. Till slut lyckas han ta sig loss och ålar bakåt. Men innan han hittar en öppning faller han ner i en grop som är förbunden med vraket. Händer drar ner honom. Han är innesluten i en gråblå gummisäck och hamnar i en apparat som rådbråkar honom i ett system av valsar. Han tjuter av smärta. Till slut spottas han ut, bara för att transporteras till en annan tid, en annan plats och en annan dimension.
         Alex sitter längst bak i en buss, iklädd svart nazistuniform. Han har svår ångest, för han förstår att det inte är bra för honom att tas för nazist på den här platsen, under den här tiden och i den här dimensionen.
         En motorcykel med en ung Kurt Russell kör upp bredvid bussen och gör tecken åt föraren att följa efter honom. De kommer fram till en sambandscentral inhyst i ett hotell. Vid disken tar Kurt emot en stor silverglänsande pistol av en kvinna. Alex får också en pistol. Den är smal, böjd och svart. Och mycket, mycket liten.

* Det finns kända personer som heter Alex och jag känner några med samma namn, men den här mannen är helt obekant för mig.

[Dröm nummer 149. Natten till den 22 juni 2021.]

Av oklar anledning befinner jag mig i samma säng som Joakim Pirinen. Vid mina fötter ligger en ung manlig student. Han pratar om hur mycket bättre allting är ute i Europa.
         ”I kyrkan behöver man inte bära högtidsdräkt till exempel.”
         Han kryper upp och lägger sig bakom mig. Trycker sig mot mig och kramar mig. Han är alldeles för närgången och jag protesterar.
         ”Nä, hörru. Nu får du ge dig.”
         Han går upp och ställer sig vid sängens fotända och snyftar. Joakim går upp och kontrollerar honom och utbrister:
         ”Nä men va fan! Du har ju jordens ståkuk!”
         ”Förlåt, men det var så längesen jag hade sex. Och det var närmast en våldtäkt. Nu måste jag vänta ytterligare två veckor.”
         ”Varför just två veckor?” säger jag.
         Han ler skälmskt mot mig. ”För att då kan jag göra ett nytt försök med dig!”

[Dröm nummer 147. Natten till den 21 juni 2021.]

Jag jobbar på ett företag inom den grafiska branschen. Min chef har bett mig leta efter en manual för företaget. Han säger att han är säker på att den finns och att det borde gå att få fram den. Jag misstänker att den gömmer sig i en skrivare, men misslyckas med att hitta den.
         En affärskontakt är på besök och när jag berättar om mitt dilemma säger han med ett överlägset leende:
         ”Finns ingen manual, säger du? Vänta lite. Allt finns.”
         Han rotar runt i skrivaren och får fram papper efter papper. Han tar med mig ut och visar allt han hittat. I en grässlänt står stora kartonger staplade. De är alla fyllda med dokument. Det är enorma mängder och helt oöverskådligt.
         ”Ingen manual, va?” säger kontakten och ler ännu mer överlägset.
         Vi tar in en del av dokumenten och börjar gå igenom dem. På många av dem har någon tecknat. Väldigt fina teckningar, det är porträtt och karikatyrer på anställda. I en bunt med självkopierande papper finns samma teckningar på alla sidor i bunten.
         Kontakten skiner upp när han ser dem.
         ”Det är –––*. Han var legendarisk. En av firmans bästa säljare någonsin. Han kunde ringa tusen säljsamtal på en dag. Sen slog han sig ned framför säljdokumenten, som alla stod prydligt förpackade i kartonger på golvet, och sa till de andra anställda ’Ja ni grabbar, det är så man gör!’ Och han var som du ser en jävel på att teckna också.”
         Bland dokumenten hittar jag också flera texter av –––s penna. Bland annat en prosadikt på fyra rader, som jag förstår att han skrivit efter ett säljmöte med några kollegor på annan ort och hur de festar på kvällen. Diktens avslutande ord lyder:

         Sorry gubbar, men nu är det bra för mig.
         Dit ni går, går jag ej.
         Man vill ju inte komma hem till frugan och lukta fisk.

Men ––– har även gett dikten en elegant grafisk utformning, som jag tycker passar väldigt fint med hur en festnatt kan vara. Den översta radens bokstäver har han lämnat hela. I rad nummer två har han skurit bort den undre fjärdedelen av bokstäverna. I den tredje raden har han bara lämnat kvar den övre halvan av orden. Och i den sista raden syns bara bokstävernas övre fjärdedel. Men det går ändå att läsa texten!

* Jag kämpade med att försöka minnas hans namn när jag vaknade, men det är för alltid försvunnet.

[Dröm nummer 146. Natten till den 20 juni 2021.]

Sjukdomen drabbar alltfler. Min arbetsgivare, vän och älskare sedan många år, Stephen Fry, har hållit sin modebutik och ateljé stängd i flera månader nu. Jag går ändå dit. Stephen har inte orkat arbeta och har inget att visa upp, men har ändå ansträngt sig och draperat ett vackert och dyrbart tyg i skyltfönstret. Jag står en stund och beundrar arbetet. Sedan låser jag upp. Jag hör honom i ateljén.
         ”Hallå? Vem där?” säger han med svag röst och kommer ut. ”Åh, är det du? Du vet ju att du inte får sätta din fot här, din odugling.”
         ”Jag var tyvärr tvungen, måste ju se att du inte gör bort dig alldeles.”
         Han ser mycket sjuk ut och det kan vara sista gången vi ses. Jag älskar honom väldigt mycket och jag vet att han älskar mig.
         Jag är Brian Monet. Jag provar ut en kostym i en butik. Tyget är smårutigt i olivgrönt och rostrött.
         En oerhört lång och smal kund pratar med sin fru.
         ”Det var den enda dom hade kvar, älskling.” Byxorna slutar långt över anklarna och skjortan går inte att knäppa. Ändå köper han den.
         Han som hjälper mig med min kostym dyker upp. Tittar på mig från topp till tå.
         ”Brian, den är utsökt. Den är du. Jag tycker verkligen att du ska ta den.”
         Jag ser mig i spegeln och kan bara hålla med.