Sommardröm

[Dröm nummer 143. Natten till den 18 juni 2021.]

Äktenskapet med min okända fru har havererat. Skälet är enkelt: hon har förvarat vår samlade förmögenhet – hundratusentals kronor i sedlar – i ett slags sinnrika behållare konstruerade av Ulf Englund. Men hon har gjort fel och fyllt behållarna med mjölk, så att sedlarna lösts upp, vilket gjort oss utfattiga. Jag är naturligtvis rasande och avslutar äktenskapet. Nu är jag ensam. Nu har jag ingen.
         Jag berättar allt detta för Ulf när vi går och handlar. Han suckar och skakar på huvudet.
         Framför oss i kön till kassan står en mycket gammal och rätt tjock kvinna. Utan att tveka lägger Ulf sina händer på kvinnans höfter och trycker till nedåt, så att kvinnan får hålla sig i kundvagnen för att inte falla. Hon vänder sig om och ler skälmskt mot Ulf. Leendet betonar på något sätt hennes mustasch av vita, tjocka och glest sittande strån.
         ”Vill du fortsätta så är inte jag den som är den inte”, väser hon fram med halvslutna ögon.
         Ulf flinar. Han kan inte rå för det. Han går på alla kvinnor han ser. Och de går på honom. Nu dyker det upp fler som erbjuder sina tjänster. Det är alla sorter – unga och gamla, vackra och fula. Och Ulf, han bara flinar. Framme vid kassan kommer det fram en riktigt vacker kvinna som han omedelbart blir ihop med, hon hinner knappt säga något. Men hennes lika vackra väninna står intill och ser ledsen ut.
         ”Jag kommer aldrig att få någon”, suckar hon.
         ”Men jag finns här”, säger jag.
         ”Du?”
         ”Ja, vi kan bli ihop, du och jag.”
         Hon betraktar mig en kort stund och säger sedan: ”Tja, varför inte”, varefter vi omedelbart blir ett par.
          ”Du måste vara lite yngre än jag?” säger hon.
         ”Nej, jag är rädd för att det är precis tvärtom.”
         ”Det gör inget.”
         När vi betalat går vi därifrån alla fyra, arm i arm.

[Dröm nummer 142. Natten till den 18 juni 2021.]

Jag och mitt okända ressällskap har hamnat hos en okänd familj och vi kan inte ta oss därifrån. Familjen består av en pappa och en mamma, en farmor och två små snoriga barn. Hemmet är inrett med möbler i blank hårdplast, de flesta alldeles för små för sin funktion. Pappan förevisar en rad meningslösa ting. Hans ansikte är för stort och försett med stora fyrkantiga glasögon. Håret är glest och råttfärgat. Familjen är vänlig, men obehaglig. De bjuder på mat som inte går att äta. Barnen snorar intill bordet. En tigerrandig katt som jag haft med mig har ätit av maten och ligger och dör vid mina fötter.
         ”Är det något som är fel?” säger pappan och ser uppriktigt frågande ut.
         Nu trängs jag på ett enormt stort och fullsatt tåg. Jag försöker komma upp för en brant trappa, men jag har flera personer framför mig. En av dem är Björn Colliander, som har uppenbara problem med att ta sig uppåt. Jag hjälper till och trycker på bakifrån.
         ”Hur går det, Björn?” säger jag.
         ”Jovars, det här är det enda sättet jag håller mig form på”, skrockar han och klappar sig med händerna på baken. Ögonblicket efter stelnar han plötsligt till och ser illamående ut. Ingen hinner reagera när han kräks upp en vattenliknande vätska över en liten pojke som står intill på trappan. Spylukten är påtaglig och jag och en okänd smiter därifrån för att slippa hjälpa till.
         Vi hinner inte mer än komma ut på ett stort dansgolv förrän tåget skälver till och stannar. Vi är under attack! En bomb briserar och jag och den okände rusar av. Folk omkring oss dör. Jag och två okända kvinnor håller ihop och gömmer oss i ett buskage. Vi springer tillbaka till tåget, som har börjat rulla baklänges. En ny bomb briserar och hela tåget sprängs i bitar. Vi konstaterar att ingen kan ha överlevt den smällen. All vår packning var ombord och vi äger bara det vi går och står i.
         ”Nu är vi ensamma”, säger jag. ”Men vi lever. Vi kommer snart att börja lukta illa, men vi lever.”
         Vi hasar ner för en brant intill en strand, där det ligger några hus. Någon närmar sig i en stor eka. Vi ser omedelbart att han vill oss ont.
         ”Där är dom!” ropar han.
         Några bybor får syn på oss och tar upp jakten. Vi hamnar i ett träskområde. Åt ena hållet har vi vatten, åt andra hållet de onda byborna. De kommer närmare, skriker och hotar.
         ”Ta dom! Ta dom!”
         Men nu har jag fått nog och går med bestämda steg mot en tjock och otäck kvinna som går längst fram. Hennes ansikte är blekt och hennes haka är alldeles för stor. Hon bär på en soffa som hon tänker döda oss med. Jag är nästan framme vid henne nu. Jag har slutat att vara rädd och i händerna håller jag en plastbräda som jag hotar henne med.
         ”Are you sure?” vrålar jag och stirrar henne i ögonen, samtidigt som jag höjer brädan och tar några steg mot henne. ”ARE YOU SURE???!!!”
         Kvinnan blir rädd, kastar ifrån sig soffan och vänder. De andra byborna följer henne.

[Dröm nummer 141. Natten till den 17 juni 2021.]

Josefine Sommarström har gett mig en stor flaska parfym. Det är det märke jag alltid brukar få, men som jag egentligen inte gillar. Jag har kvar över hälften av förra flaskan. Och nu har jag ytterligare en jätteflaska som kommer att räcka i många år och som jag inte kommer att tycka om. Säger jag inget kommer samma sak upprepas nästa år. Jag säger inget.
         Jag sitter vid ett restaurangbord med en samling okända vänner. Vi har precis fått in det vi beställt, men vi är inte nöjda med ölen. Vi klagar för personalen, som stirrar ner i golvet och ber om ursäkt. Vi är mycket tydliga med att ölen är odrickbar, ja vi menar att det inte ens var den ölen som vi beställde.
         ”Se här”, säger vi och pekar i menyn, ”det var denna vi beställde, inte den här odrickbara!”
         Personalen ursäktar sig igen och springer ut för att hämta ny öl – rätt sort den här gången. Vi muttrar om deras inkompetens.
         Lite senare står jag i baren och förklarar för en annan i personalen att jag vill ha en öl som inte är för stark, men inte heller för svag. Jag pekar på en tappkran. Den kanske? Vi diskuterar. Återigen är jag mycket tydlig med vad jag vill ha. Han föreslår något. Jag accepterar och han häller upp.
         ”Ursäkta”, säger jag efter att ha tagit en klunk, ”detta är ju lättöl? Jag var mycket tydlig med att jag ville ha en  –––öl.”
         ”Men den sa ni förut vid ert bord att ni inte gillade?”
         ”Hördu, bara för att jag sitter vid samma bord som några andra behöver väl inte betyda att vi är överens om allting, inte sant?”
         Mannen är tillintetgjord och häller under tystnad och med sänkt blick ut ölen och ger mig den öl som jag menar att jag i själva verket bad om.

[Dröm nummer 140. I gryningen den 16 juni 2021.]

Jag är en liten pojke. Med enbart tankekraft kan jag skapa bilder av helt nya föremål. Föremål som aldrig har existerat tidigare och som ingen riktigt förstår hur de fungerar. Jag kan få bilderna att projiceras på vilken yta som helst. Föremålen som jag skapar är enkla och inte fullt utvecklade och antagligen skulle de helt sakna funktion om någon bestämde sig för att bygga dem efter mina bilder. Ändå pratas det mycket om mig. Man säger att jag är ett märkligt barn med en märklig gåva.
         Det finns också en annan liten pojke, som precis som jag kan projicera bilder av sådant som ännu inte existerar. Men den pojkens bilder är oerhört avancerade och detaljrika och föremålen som bilderna föreställer har funktioner som det inte har funnits något behov av förrän just i det ögonblick då bilderna skapas. Då är behovet plötsligt enormt. Pojkens bilder har gjort forskarvärlden alldeles häpen och han är naturligtvis ännu mer berömd än jag.
         Tyvärr saknar jag de grundläggande egenskaper som krävs för att jag skulle kunna uppnå hans förmågor.

[Dröm nummer 139. Natten till den 16 juni 2021.]

Ryttarofficeren skriker och skäller. Varför är han så upprörd? För att man har låtit riva övre delen av det ridhus där han brukar träna sin favorithäst. Nu har man börjat bygga upp det igen. Ryttarofficerens häst, som är svart och blank och ser ut som om den är gjord av plast, spränger rusig av glädje fram över en ströbelagd husgrund, i vars ändar det ligger en tröskel i samma slags plastliknande blanksvarta material som hästen är gjord av. Varje gång hästen når fram till en av husets ändar bromsar den in, böjer ner sitt huvud och rör med mulen vid tröskeln, för att sedan tvärvända och springa åt motsatt håll.
        Jag och den okände väntar vid en grusväg.
         ”Ryttarofficeren är snart här”, säger den okände. ”Han kommer att ha sin häst och sin hund med sig.”
         En äldre svart Mercedes närmar sig långsamt. Bilen körs av en chaufför. Ryttarofficeren sitter i baksätet, omgiven av två unga vackra flickor. Han bär rutig keps och verkar inte ta någon notis om mig och den okände. En dörr öppnas och en hund springer ut och hälsar på oss. Det är en mycket glad hund. Den slickar oss på händerna och viftar på svansen. Men någon häst syns inte till.
         ”Varför har Ryttarofficeren två så unga och vackra flickor med sig?” säger jag.
         ”Det är det ingen som vet”, säger den okände.

[Dröm nummer 138. Natten till den 14 juni 2021.]

Vi sitter på en tätt packad turistbuss. Sätena är placerade tre och tre. Jag sitter på mittsätet. Snubben närmast gången tar för mycket plats och väller sig liksom över mig på ett mycket obehagligt vis. Alla på bussen har fått ett paket med tusentals kronor i sedlar.
         Bussen stannar till i en liten by, känd för framförallt två saker: sin medeltidskyrka och sin lilla butik med klassiskt godis och konsthantverk. När vi går av tar jag för säkerhets skull med mig paketet med sedlar.
         Medan de flesta andra väljer att gå in i medeltidskyrkan styr jag stegen mot butiken. Den ligger i ett mycket litet trähus, där ytterpanelens brädor är målade i ömsom vitt, ömsom blått.
         Jag försöker hitta något kul, men det är inte så lätt. Jag stannar framför lösgodiset, som ligger öppet i stora tråg. Det är färgglada karameller, med och utan fyllning, bland annat en knallröd rund stång med ljusgul fyllning som brutits i tumslånga bitar. Det ser lite kladdigt och ohygieniskt ut alltsammans, som om många redan har varit där med sina händer. Jag plockar ändå på mig så mycket jag kan i en papperspåse. En obehaglig unge med snorigt ansikte står tyst bredvid och väntar på sin tur, alldeles för nära. Jag tar också några klubbor inslagna i mjölkvit plast. Klubborna är ljust orangea och smaksatta med jäst. Det är ett verkligt klassiskt godis som jag inte sett på åratal och som gör mig riktigt nostalgisk. Här finns även handgjorda olivgröna tvålar. Elisabeth, som alldeles nyss materialiserades bredvid mig, tar den största och jag får den minsta. Hon ber mig betala och säger att vi löser det senare.
         Butiksinnehavaren, en medelålders kvinna med trött ansikte, dyker upp.
         ”Jag vill göra dig uppmärksam på att vi inte tar kort”, säger hon.
         ”Tar ni Swish?”
         ”Det gör vi, vid kassan.”
         Det hela drar ut på tiden och jag inser att jag kommer att missa den guidade turen i medeltidskyrkan. Men när jag ändå är här passar jag på att fylla ett par påsar med vaxkritor i olika färger.
         Jag går fram till kassan och lägger upp allt jag plockat på mig på disken.
         Kvinnan öppnar godispåsarna och tittar trött på mig.
         ”Har du räknat godisarna?”
         ”Va? Väger ni dem inte?”
         ”Jo, det kan vi förstås göra.”
         Det är samma sak med kritorna. Jag borde ha räknat dem, men hon går med på att väga också dem. Det är många kulörer i många olika storlekar och nu ser jag att de är av ganska dålig kvalitet, trasiga, smuliga och smutsiga. Jag genomför ändå köpet och swishar pengarna.
         Kvinnan tittar på mig, om möjligt ännu tröttare.
         ”Det är en flickskola i Bangladesh som har gjort kritorna. Och för att köpet ska bli giltigt måste du vid hemkomsten gå in på deras hemsida och fylla i ett formulär.”
         ”Va?”
         ”Det är så det går till. Annars kommer köpet inte bli giltigt.”

[Dröm nummer 127. Natten till den 13 juni 2021.]

Håkan Gustafsson vill gärna visa mig sitt gevär. Slutstycket förvarar han långt inne i en låda fylld med skräp, smutsiga kläder och gamla leksaker.
         ”Det är en mycket säker förvaring”, säger Håkan. ”Det finns gott om spindlar som skrämmer bort tjuvarna.”
         Ett flygplan transporteras från en högre belägen flygplats till en lägre. Det sker med ett speciellt fordon framtaget enkom för den här typen av transporter. Flygplanets vingar är infällda och hela ekipaget åker långsamt ner till rätt nivå.
         Jag är ute och går med en okänd grannkvinnas hund. Grannkvinnan ligger i en grop med en filt över sig.
         ”Jag orkar inte mer”, säger hon förtvivlat. ”Kan jag inte bara få vila?”
         Jag tar med mig hunden till Inga Sommerfeldts* radhus på Lidingö. Jag öppnar dörren och släpper in hunden som omedelbart bajsar på golvet. Korvarna ser inte ut som korvar, utan påminner mer om tjocka skivor av fläsk. Jag försöker få upp dem, men de glider ner till våningen under genom glipor mellan golvbräderna. Där står Elisabeth och lagar mat, men hon blir inte arg.
         Jag lämnar radhuset, som nu är en liten stuga i Norrland, och går upp för en backe fylld med sommarblommor. Jag möter PG Lundberg**, som pratar för sig själv. Han bär cylinderhatt, har stort, krulligt kolsvart hår och är blackface-sminkad. I handen håller han ett glas med en gul, kolsyrad dryck. Det är inte öl, men kanske cider. Jag hejar på honom, men han tar ingen notis om mig. Jag ropar lite högre, men får ingen reaktion. Jag ser honom vandra bort mot en folksamling och följer efter.
         Det är något slags möte i hans norrländska hembygd. Stämningen är ömsom gemytlig, ömsom upprörd. PG förklarar för någon varför han har kommit ihop sig med sina kristdemokratiska partivänner.
         ”Jag kallade Ebba Busch för en kall blomma. Det skulle jag inte ha gjort.”
         ”Så kan det vara ibland”, säger Jörgen Lindström och flinar.

* Elisabeth hyrde ett rum hos henne.
** Kollega (salig i åminnelse) på den kortlivade reklambyrån Karmegran Lundberg Sommarström.

[Dröm nummer 134. Natten till den 12 juni 2021.]

Jag är på flickläger på Värmdö. Jag har ingen aning om vad jag gör där, men förstår snabbt att det råder en sträng regim. Den manlige föreståndaren skäller ut flickorna för att de tagit om mat i bespisningen. Här får man nöja sig med en portion!
         Flickorna får tvätta sig nere vid havet. I upphuggna vakar vid strandkanten sätter de sig skrikande och sköljer sina sköten med det iskalla vattnet. Om det är av solidaritet eller av något annat skäl vet jag inte, men jag väljer att göra likadant. När jag går därifrån tar jag vägen genom flickornas omklädningsrum, men det är ingen där. Jag lämnar jordiga fotavtryck efter mig.
         Jag träffar Joakim Stannow och vi står och pratar en stund. Någon viskar till mig att Stannows har sommarställe här ute på Värmdö. De har två andra sommarställen också – ett i Skåne och ett på Fårö – men de behövde ett som ligger närmare Lidingö.
         Vi slår oss ned vid ett bord med några andra. Där sitter också Joakims syster Matilda. Jag pratar med alla. Joakim är tyst och tittar ner i bordet. Det visar sig att jag har gemensamma vänners vänner med snubben mittemot. Han känner till exempel Ollie Olson väldigt väl. Ollie har jag bara träffat några gånger, men vi enas om att han är en trevlig prick.
         Sedan kommer vi in på bandet Hockeyhoran och gitarristen Kalle och hans avskurna öra*.
         ”Vore det inte kul”, säger Sudden, som precis har materialiserat sig vid bordet, ”om du skar av mig örat, så kunde vi liksom återuppstå som band?”
         ”Men det behövs väl inte? Bandet kan väl återuppstå ändå?” säger jag. Alla gapskrattar och stämningen är riktigt gemytlig. Men Joakim är tyst och sjunker allt djupare ner i stolen, tills han plötsligt avbryter:
         ”Vänta lite här nu! Här sitter jag bland okända människor. Ingen pratar med mig, men ni pratar om avskurna öron. Ni borde skämmas!”
         ”Men Jocke, jag känner inte heller någon här. Jag pratar ändå. Det är väl ingen grej?”
         ”Det hör inte hit.”
         ”Okej, förlåt då. Men vad vill du prata om då?”
         ”Vet inte.”
         ”Vill du kanske prata om när vi samlade på fjärilar som barn?”**
         ”Nej.”

* Kalles (salig i åminnelse) öra var alls icke avskuret. Däremot var det lite skadat efter ett slagsmål på en av teatergruppen Sputniks efterfester.
** Det gjorde vi faktiskt.

[Dröm nummer 133. Natten till den 11 juni 2021.]

Det är nutid och Hitler och hans nazister leder Tyskland sedan några år. Trots en nästan 90 år lång försening är det mesta som man kan förvänta sig: världskrig, diktatur, repression och folkmord.
         Jag är högt ansedd teknisk expert och dessutom hemlig agent för de allierade.
         I en stridsvagn visar jag en kamera som mitt team tagit fram för en officer. Nazistsvinet är mycket imponerad av vårt arbete och öser beröm över oss. Ändå kan jag inte låta bli att tänka att vår tekniska utveckling har stagnerat, ja kanske till och med börjat backa. Det var inte länge sedan man kunde stiga ombord på en jättelik buss med plats för flera hundra passagerare, slå sig ned på ett bekvämt säte och med hjälp av ett enda knapptryck på en liten apparat få mynt och sedlar transporterade i en slang direkt till sin sittplats, utan inblandning av andra människor!
        Det kan man inte längre.

[Dröm nummer 131. Natten till den 10 juni 2021.]

Soldaterna har lagt sig i skydd inför en väntad helikopterattack. Murphy är ny i gruppen. Han är irländare. Mörk. Över två meter lång och rätt tjock. Alltid ett tuggummi i munnen. Han blir snabbt omtyckt av de andra. Man kan lita på Murphy. Och han har humor.
         Attacken dröjer och soldaterna reser sig en efter en. Men snart dyker helikoptrarna upp bakom ett berg och börjar beskjuta vår grupp med automatkanoner. Alla kastar sig ner. Men inte Murphy, som står kvar och stirrar mot helikoptrarna. Och tuggar sitt tuggummi.
         ”Murphy för i helvete! Ner med huvudet!” skriker någon.
         Murphy tar det lugnt och lägger sig ner i en takt som passar honom, samtidigt som projektilerna viner runt honom. Det är ofattbart att han inte träffas.
         När helikoptrarna befinner sig alldeles framför gruppen slutar de skjuta, saktar in, lägger sig i två lager och börjar hovra på kanske 30 meters höjd. Ingen förstår varför. Då ställer sig Murphy upp igen och riktar sitt vapen mot en helikopter i det övre lagret. Han skjuter en salva. Den träffar motorn, som börjar hosta och lägger av.
         ”Undan för satan! Den kommer att krascha!” Alla i gruppen börjar springa för att komma så långt bort från nedslagsplatsen som möjligt.
         Men inte Murphy. Han står kvar och tittar upp mot skådespelet. Ser hur den övre helikoptern tappar höjd och slår in i rotorbladen på helikoptern under. Han gör ingen ansats att springa. Tuggar bara sitt tuggummi. Han förstår att det är kört.