Sommardröm

[Dröm nummer 170. I gryningen den 10 juli 2021.]

Flera gånger nu har jag gått tillbaka till hotellrummet där Simona ligger och sover, bara för att snart återvända till de andra i baren. Vill ha en öl till. Bara en.
         Alla är packade. Joakim Pirinen försöker säga något och jag tänker att det som vanligt kommer att vara något klokt, men det enda han får fram är:
         ”Fittslickare!”
         Sedan slocknar han.
         Det avgör saken. Jag går och lägger mig. Men jag behöver kissa. På hotellrummet finns ingen toalett. Går ut i korridoren. Hittar en toa. Går in. Ingenting. Där finns bara en förseglad dörr. Genom en glasruta i dörren skymtar jag en toalett, men dörren är omöjlig att öppna.
         Jag kommer in i ett ganska stort omklädningsrum. Det är uppdelat i en avdelning för män och en för kvinnor. Längs en vägg finns pissoarer, men på golvet nedanför står damskor på rad. Där kan jag alltså inte kissa.
         ”Det här är ju idioti!” säger jag.
         ”Då skulle du sett hur det var innan”, säger en okänd kvinnoröst.
         Jag går genom ett klassrum där det pågår undervisning. Jag känner tydligt att jag stör. Vid sidan av står en äldre man med gråsvart lockigt hår och kälkbacksnäsa.
         ”Det är ju ––– från tv-serien –––!” säger någon.
         ”Det är det inte alls!” säger någon annan.
         Om mannen berättas det att han var mitt i karriären, då han övergav allt och skapade sig ett nytt liv. Han gick längs pelargången till en kyrka och mötte en kvinna. De började prata. Det var allt som behövdes. Nu är han lycklig. Jag ser på mannen och tänker att han inte alls ser lycklig ut.
         Jag går ut i solen. En lokal förening håller möte. Jag kastar en boll av mörkbrunt papper mot en skogsbacke. Går dit och plockar upp den. Vill ju inte skräpa ner. Vecklar ut pappret och placerar mitt pekfinger i mitten av det. Solljuset skapar ett interferensmönster runt mitt finger. Koncentriska ljusgula ringar rör sig ut från det. En nyandlig rörelse menar att fenomenet är ett bevis för Guds existens. De använder fyrsidiga stavar och skapar ett liknande interferensmönster av kvadrater. Men mitt finger är ju runt och skapar koncentriska cirklar. Skulle Gud ändra form på det viset? Så dumt!

[Dröm nummer 169. I gryningen den 9 juli 2021.]

På IKEA dansar folk omkring i gångarna. Först tror jag att det är inhyrda dansare, men sedan förstår jag att det faktiskt är riktiga kunder och att det förväntas av en att man ska dansa. Jag blir mycket upprörd och protesterar. Menar att det är löjligt. En ansvarig säger att jag naturligtvis inte behöver dansa om jag inte vill, men att det blir mycket roligare om jag bjuder lite på mig själv. Dessutom får den som dansar ett slags ciabattaliknande bröd som kostnadsfri gåva.
         Det finns kvinnor där och jag vill varken visa mig löjlig eller onödigt motvalls, så jag väljer att ställa upp. Först måste jag emellertid sätta på mig dansskor. Det finns två olika sorter att välja mellan: vanliga lågskor och slalompjäxor. Jag väljer de senare.
         Det är svårt att dansa. Jag haltar omkring och har problem med balansen. Jag blir ombedd att ta en gruppbild på alla kvinnorna, men fumlar med kameran. Då materialiserar sig Ulf Englund med en mycket bättre kamera. Han charmar alla och kvinnorna gör sig till.
         ”Jag kan inte gå ordentligt”, beklagar jag mig. ”Jag haltar.”
         Ulf ser överseende på mig och säger:
         ”Det kan ju bero på att du har en slalompjäxa på bara ena foten.”

[Dröm nummer 167. Natten till den 6 juli 2021.]

Jag har tagit över Henrik Näsmans arbete och kontorsplats. Kontorsplatsen är gjord av trä och ligger en halv våning upp inuti ett yttre kontor, där resten av firman sitter. Man når den via en stege. Lite som en trädkoja. Kontorsplatsen är liten och blir mindre för varje gång jag kommer dit. Den blir dessutom alltmer spartanskt inredd. Från början var där fullt med böcker som täckte väggarna. Men nu är utrymmet tomt och jag har svårt att tro att detta var en arbetsplats för inte så längesedan.
         Jag är på cykeltur med min gamla Beckmansklass. Jag har bara en sparkcykel och är långt efter de andra. Jag ser dem i fjärran. Men det kan också vara några andra. Jag försöker hinna ikapp. Kommer till en lodrät bergvägg, som bara kan passeras om jag håller mycket hög fart.
         Annika Huett materialiseras i luften till vänster om mig. Hon visar mig en fin målning som hon gjort och säger:
         ”Man måste försöka, Per. Man måste försöka.”
         Jag klarar det och hinner ikapp de andra. Nu är jag bredvid Cecilia Melnyk.
         ”Jag brukade ju vara en typonörd”, säger jag. ”Nu är jag inte intresserad längre. Skrivandet tar all tid.”
         ”Är det verkligen möjligt?” säger Cecilia.
         ”Det är klart att jag blir glad om jag ser något bra, men i princip är det ointressant.”
         Vi kommer till en parkeringsplats. Man ska lämna sin cykelnyckel, så parkerar personalen åt en. Det är väldigt fancy. Jag pekar på en bil med en företagslogga och säger till Cecilia:
         ”Den där till exempel. Den är ju inte särskilt snygg, men man ser ju vad det står.”
         ”Den? Den ser ju inte klok ut!”
         ”Den tjänar sitt syfte. Det räcker.”
         Vi går ner i källarplanet till en restaurang. Borden är förberedda för oss och jag försöker välja en plats. Max Näslund har redan slagit sig ner. Framför sig på tallriken har han en utkavlad pizzadeg. Personalen häller ut tomatsås som de fördelar över degen. Sedan är det meningen att man själv ska ta fyllningen från buffén. Jag försöker sätta mig på en ledig stol, men blir stoppad av någon som säger:
         ”Nej, inte där. Där ska det sitta en tjej!”
         Jag fortsätter, men blir hela tiden stoppad. Ingenstans får jag sitta. Så kommer jag till platsen där Henrik Näsman sitter. Han dricker stora mängder öl och jag förstår att han kommer att bli packad. Jag ställer mig bakom hans stol, tar ett stadigt tag om den, drar ut den med honom kvar och säger:
         ”Då lyfter jag ut den här killen, precis som jag brukar.”

[Dröm nummer 166. Natten till den 5 juli 2021.]

Carlo Stecksén har uppfunnit en penna som man kan skriva under vatten med. Jag och en okänd är hos honom för att skriva kontrakt. Carlo vill att vi gör det i duschen, så att han kan demonstrera pennans förträfflighet. Men pennan fungerar inte. All text rinner bort.
         ”Jävlar!” säger Carlo.
         Vi går därifrån.
         Jag är både en liten pojke och en liten flicka. En okänd man vill visa sin skivsamling för oss. Han tar oss till ett rum bakom ett rum bakom ett rum. Vi förstår att det en gång har funnits en skivsamling där. Men nu är det tomt. Vi blir inlåsta. Han våldför sig på oss och torterar oss med elektricitet.
         På en flygplats bryter en okänd kvinna ihop på golvet.
         ”Var är mina barn?!” skriker hon. ”De skulle ha ringt!”
         Jag är också där och ser alltsammans. Jag vill ha en drink, men tänker att jag väntar tills jag kommer hem. Jag köper en bit gurka över disk. ”Är du snäll och skalar den”, säger jag till biträdet. Gurkan slås in och jag sätter mig med den i en stol.
         Lamporna fladdrar. Slocknar. Jag fattar misstankar. Förstår att något fruktansvärt händer med pojken och flickan – som också är jag.
         Jag och en okänd söker oss till gärningsmannens rum. Han är där. Och vi känner igen honom. Det är en gammal kollega. Han låtsas som ingenting. Vi ber att få kontrollera rummen. Vi hör skrik och brottar ner honom. Fjättrar honom vid en bår.
         Han bara skrattar. ”Det är för sent!”
         Jag och den andre – som nu är en katt – kommer fram till att vi måste skära honom. Men vi måste också skära oss själva. Jag använder en skalpell på min gamle kollega. Och blodet sprutar. Jag skär också i katten. Och mig själv. Jag tänker, att mig kan de kanske rädda, men att katten nog inte anses värd det.
         Gärningsmannen bara skrattar när jag sätter skalpellen i honom. ”Det är för sent! Ni kan inte rädda dom!”
         Jag hittar en kniv med krok, som jag försöker få upp dörren med, samtidigt som jag fortsätter att hugga och skära i gärningsmannen och katten och mig själv. Blod och var strömmar ut ur oss. Dörren vill inte gå upp och jag förstår att barnen – som också är jag – måste vara döda nu.
         Jag är läkare och inser att jag aldrig mer kommer att kunna utöva mitt yrke.

[Dröm nummer 165. I gryningen den 5 juli 2021.]

En amerikansk frikyrkopastor talar i en kongresshall. Han är mycket upprörd. Hans son Dave har nämligen berättat för honom att folk här i trakten använder sig av säckar med konstgödsel på ett otillbörligt sätt. Sonen sitter intill. Han har små, små pärlor inopererade i ansiktet, som är vitt och blankt. Jag vet vem det är. Han är en lymmel, som kör trimmad EPA-traktor på nätterna.
         Jag använder själv konstgödsel och känner inte alls igen mig i pastorns beskrivning. Och jag tänker konfrontera honom på nästa möte. Vilket jag vill berätta för hans son. Sonen sitter och lyssnar på en rätt söt amerikansk tjej. Hon pratar oupphörligt. Jag bryter in.
         ”Dave, bara så att du vet. Jag kommer att gå i clinch med dig på nästa möte.”
         Dave säger inget, utan går istället bort till fadern. Viskar något till honom. Fadern skiner upp och utbrister i mikrofonen:
         ”Och så ser vi fram emot att höra ––– berätta om hur det verkligen ligger till med konstgödselsäckarna. Varsågod!” säger han och gör en gest mot mig.
         Jag är inte alls förberedd och rusar ut ur rummet under publikens skratt.

[Dröm nummer 164. I gryningen den 5 juli 2021.]

På ett fullsatt konferenscenter sitter jag och Simona på golvet. Vi lutar oss mot väggen och har filtar under oss och dricker sprit med flädersmak. Den är grårosa och trögflytande, men god. Jag ber henne att inte dricka så mycket, eftersom hon är gravid.
         En vd talar. Han är mycket entusiasmerande och jag förstår varför han är vd.
         Jag har gått en sväng och är nu tillbaka. Det är fullt med filtar där jag nyss satt, men jag hittar min för jag har markerat den med en bok.
         Vd:n talar igen. Om hur viktiga barnen är. Matz Engeström* går upp och tackar och pandemihälsar med axeln. ”Tack! Jag har två barn!”
         Några ungdomar målar något på en skärm till höger om scenen. Det tar ett tag att förstå vad de gör. Men nu ser jag! Det är ett rum. Med hyllor på väggarna. När de är klara har hela scenen intill byggts om till just det rummet. Publiken jublar och vrålar:
         ”Bravo, USA!”

* Granne.

[Dröm nummer 163. Natten till den 4 juli 2021.]

Golvet på min garageuppfart behöver målas. Jag har för ändamålet införskaffat ett aggregat, men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Det drivs med tryckluft, men varifrån ska luften komma? Jag ser ett handtag och inser att det är en pump. Man pumpar helt enkelt upp trycket, som med en cykelpump. Så enkelt är det! Jag sprejar golvet med ett tunt lager svart färg. En granne parkerar sin bil intill. Jag säger något om målningen och ber om ursäkt för kladdet.
        ”Ingen fara, det händer mig hela tiden”, säger han.
         Jag ska röja undan en massa bråte från en tomt. Det är ett tjockt lager med allsköns skräp, bland annat en flera meter lång och omkring en halv centimeter tjock ståltråd. Jag frågar min bror hur lång tid det skulle ta innan den bryts ned om vi bara lät den ligga.
         ”Miljontals år”, säger han.
         ”Är det verkligen möjligt?”
         Han visar mig, förklarar hur materialet fungerar och att det faktiskt måste vara så. Det betyder att vi verkligen måste röja.
         Jag organiserar arbetet och delar ut uppgifter till mina underhuggare. Stora sjok av skräpet dras loss och släpas iväg. Det visar sig att jag är en mycket skicklig organisatör och vi är klara på någon timme. Jag tror det knappt själv. En hemmagjord cykel får vara kvar.
         Nu är festen i full gång. I en liten butik köper jag en ask färgkritor som present till en kvinna. Det finns inte mycket annat att välja på.
         En ung designerflicka ser mycket trevlig ut. Jag vill visa henne de underbara nyanser av cerise som min mors läppstift från femtiotalet hade. De döljer sig under det ätbara skalet på en burk Pepsi med körsbärssmak. Tillsammans slickar vi bort lager efter lager av skalet. Det smakar friskt av citrus. Färgerna börjar komma fram, men till min besvikelse ser jag att det ändå inte är riktigt samma som på läppstiften.
         ”Du skulle sett dem”, säger jag. ”De var ännu vackrare. Dova, sobra.”
         Hon lämnar mig och går och pratar med en kille, som står med några andra. De tittar på mig och viskar, som om jag begått ett brott. Hon och killen tycks komma bra överens. Kanske är jag trots allt för gammal?
         En fet kvinna materialiseras intill mig. Hon är mycket upprörd. Hennes ansikte är vitt och blankt och fyllt av gropar.
         ”Ser du de där två?” säger hon och pekar. ”Han är bara 25. Och hon är 40! Hur tror du att det ska gå?!”
         ”Så”, säger jag, ”tror du att det är alldeles omöjligt att de faktiskt älskar varann?”

[Dröm nummer 162. Natten till den 3 juli 2021.]

Jag färdas i en turistbuss genom glesbygd. Två kvinnor med rakt svart hår står framför mig med ryggarna vända mot mig.
         ”Det här är två mycket speciella tjejer”, säger guiden i högtalaren. De vrider sig långsamt mot mig och nu ser jag att de är asiater och att de är väldigt vackra och väldigt unga. Alltför unga.
         Vi stannar i en by nästan helt utan människor, där en stor restaurang håller öppet bara för vår skull.
         Jag pratar motorcykelmekande med en lokalbo.
         ”Här kan man väl få motorproblem och bara knacka på varsomhelst och finna välsorterade verkstäder?”
         ”Jodu”, säger lokalbon och förblir därefter tyst.
         Tillbaka i bussen. Det är trångt och jag har ätit så mycket att jag måste kräkas. Jag funderar på att ringa Martin Fälthammar och prata allvar, men det är för mycket folk omkring mig och jag vill inte ställa till en scen.
         Vi kommer till en österrikisk by, där bussen åker ner för en mycket smal och brant gata och jag undrar hur den ska kunna ta sig tillbaka upp. Där ligger en restaurang. Vi har varit här förut, men man har byggt om den för vår skull. Jag försöker ta mig ut först, så att jag ska få ett bra bord. Men trots att jag är bland de första att lämna bussen och ta mig fram till borden, blir platserna snart upptagna utan att jag hinner reagera. Det finns fortfarande några lediga stolar, men jag kan inte bestämma mig. Allt är skitigt och vidrigt. Jag tar ett smutsigt glas och sätter mig mittemot Björn ”Trisse” Frölander. Han säger ingenting, utan koncentrerar sig på att äta. Han fullkomligt skyfflar in mat. Jag tar för mig av de äckliga rester som finns kvar och häller upp dryck i mitt skitiga glas.
         Två tjejer till höger om mig pratar obegriplig österrikiska. Tjejen som är närmast vänder sig mot mig och pratar nu östgötska: ”Jag åt så mycket idag att jag kaskadkräktes nyss”, säger hon.
         ”Precis samma sak hände mig igår!” säger jag.

[Dröm nummer 161. I gryningen den 3 juli 2021.]

Jag vet inte om det än, men jag är försenad till filosofilektionen. Innan jag går in i klassrummet går jag på toaletten och river ut alla pappershanddukar och slänger dem på golvet. Mikael Eriksson* kommer in.
         ”Var har du varit?” säger han.
         ”Har ni redan börjat?”
         ”Lektionen har pågått en timme!”
         Jag går in i klassrummet. I ett litet skrivhäfte försöker jag formulera utsagor om vardagliga saker. Läraren Wolfgang Undorf** är bekymrad över att jag kommit så sent. Jag brukade ju vara en bra elev. Han läser vad jag skrivit och ger mig högsta betyg.
         Från Hersby skolas platta tak*** ser vi studentekipagen komma längs Vasavägen. Ungdomarna sitter i stora bilar och sjunger Studentsången i stämmor. Ekipagen passerar ett efter ett och sångerna tonar in och ut i varandra, så att det bildas ett slags svallande ljudmönster. Det är mycket vackert.
         Nu kommer regnet. Bilarna söker skydd. En buss står i fel körriktning. Vasavägen är förvandlad till en strömmande flod. Bussen lyckas vända och kravlar sig mot land.

* Grundskolekamrat.
** Wolfgang leder Sommarkören i Gustav Vasa kyrka, där jag brukar vara med.
***Taket på Hersby skola på Lidingö är allt annat än platt. Snarare är det ett mansardtak klätt med tegelpannor och lämpar sig mycket dåligt att sitta på.

[Dröm nummer 159. Natten till den 1 juli 2021.]

Jag och Siv Sommarström* sitter i en stuga på en skärgårdsö. Jag pekar på det färgglada vattentornet i Jarlaberg och säger: ”Se, där har du Nacka rakt österut.”**
         Siv är skeptisk. Jag bläddrar igenom boken med sjökort, men hittar inte rätt. Siv vill ta över, men jag ger mig inte. För att kontrollera saken lyfter hon telefonluren och börjar slå ett nummer på nummerskivan.***
         ”Jaha, ska du ringa dyra telefonsamtal nu också?” raljerar jag.
         Operaföreställningen avbryts. Hela ensemblen är efterlyst. Det blir en stunds paus, sedan går vi tillbaka. Men var satt jag? Jag bytte ju plats flera gånger under föreställningen. Det finns åtminstone nio balkonger som sträcker sig högt, högt upp och jag har flera biljetter att välja mellan.
         Vi ger oss ut på havet.
         Går iland på en ö, där allt är lågt, hårt och obekvämt.
         Lars Gidfeldts**** cykel slutar fungera. Kan det vara brist på vätska? En behållare bakpå cykeln tycks ha läckt ut något orangefärgat i en pöl. Det tycker Lars lille son är väldigt roligt. Men kan det verkligen stämma? Cykeln drivs väl inte med vätska?
         Flytvästarna skaver och vi vilar oss mot en klippvägg. Lars son har upptäckt hål i berget som han kan krypa genom. Jag blir rädd att han ska fastna och utbrister: ”Jaha! Välkomna ut till denna jävla ö, där man borrat en massa hål för barnen att leka i!”

* Min faster, salig i åminnelse.
** Det borde väl rimligen vara västerut.
*** Det är en gammal telefon.
**** Marknadschef på Bredbandsbolaget på 00-talet.