[Dröm nummer 178. Natten till den 20 juli 2021.]
Varje torsdag förmiddag går jag i samtalsterapi. På kvällen har jag ytterligare något engagemang. Det påstås att jag är en duktig art director, men att jag inte levererar. Jag har bland annat missat att ta fram ett färgschema för en stor kampanj. Det grymtas.
Jag och kollegorna ägnar oss åt ett slags bollspel utomhus. En tennisboll ska slås i backen med handflatan och valfri motståndare ska sedan fortsätta att slå bollen i backen och så vidare. För varje slag måste alla spelare förflytta sig ett steg till höger i en cirkelformad rörelse. När alla är tillbaka på sin ursprungsposition är matchen över och poängen räknas samman. Jag fångar bollen i nacken – vilket är tillåtet – knycker till, får upp bollen i luften och drämmer till med handflatan. Motståndaren missar. Det imponerar.
Jag byter om på kontoret, bredvid kollegorna. Jag är helt naken. Ursäktar mig och försöker skämta bort situationen. När jag drar på mig jeansen upptäcker jag att det bara är trasor kvar av dem. Samma sak med strumporna.
Jag går till en butik för att köpa nya jeans och strumpor. Det är den jag brukar handla i. Men där finns varken jeans eller strumpor numera. Det bar sig helt enkelt inte. Det är mycket folk och ingen håller avstånd. Jag tänker på hur Ulf Lundell skulle ha gammelmansryat.*
När jag är tillbaka från semestern har en originalare – en ung tjej som inte jobbat så länge – lagt ut skalpeller och lösa skalpellblad mellan väggen och ett bord, precis där man ska gå. Jag flyttar dem och påtalar det dumma i att placera dem just där, att folk kommer att skada sig.
”Men det händer ju inte så ofta”, ursäktar hon sig.
Det är torsdag och jag missar både samtalsterapin och mitt kvällsengagemang.
* I vaket tillstånd läser jag just nu Vardagar 5. Där ryas det.