Sommardröm

[Dröm nummer 642. Sovmorgon den 5 november 2022.]

Jag sitter vid mitt köksbord med två kunder. På bordet står en blå bunke. En av kunderna kräver att den blå bunken ska vara med i reklam på sociala medier och att det ska stå Miso på den.
              ”Varför? Det är ju inte namnet på ert företag? Det blir bara förvirrande.”
              ”Det kallas branding.”
              ”Då får ni hyra bunken av mig. Det blir dyrt!”
              Jag har byggt en igloo till katten Cooper. Han bryr sig inte om att öppningen är alldeles igensnöad och går in ändå. Hålet i öppningen är format precis som en katt och snön som han får med sig in i igloon blir en exakt kopia av honom som han leker med. Sedan går vi båda tillbaka genom nysnön till kollektivet där vi bor. Jag är barfota och det är på något vis njutningsfullt.
              En kvinna vikarierar som körledare. Hon tittar bekymrat i noterna som hon fått låna.
              ”Ni får inte markera med färgpenna. Se så det ser ut!”
              Jag tittar i mina noter där jag strukit över med markeringspennor i olika färger. Jag skäms och försöker dölja dem.
              Jag förstår inte övningen vi ska göra eller vad vi ska sjunga.
              ”Då skulle du varit med när vi var på turné i Polen”, säger en äldre man. ”Vi hade hyrt ett ställe och skulle sjunga romanser, men ingen kom.”
             Det är mitt i natten. I sin lägenhet sitter Thåström på en stol med sin gitarr. Han är vänd mot ytterdörren. Han spelar och sjunger högt, men slarvar för han druckit stora mängder alkohol.
              Det knackar på dörren och Thåström öppnar. Utanför står en äldre man, en granne. Han är inte arg, bara uppgiven och säger med en suck: ”Är vi där nu igen?”
              Nu är jag Thåström och följer med mannen ut. I min högra hand håller jag gitarren. I min vänstra en mycket stor svart smärtingväska med många fack.
              ”Så, ska du spela med Ulfs band?” säger han.
”Det är inte sannolikt.”                   

[Dröm nummer 641. Natten till den 4 november 2022.]

Jag står i ett mörkrum och experimenterar. Jag har färgseparerat ett foto på Karl-Johan Ekbom och Magnus Wretblad till flera svartvita negativfilmer, som jag nu exponerar på papper. I rummet finns ett mycket svagt ledljus, som inte påverkar fotopappret. Det finns en okänd i rummet som jag visar tekniken för.
              När den första filmen är exponerad lägger jag den i framkallningsvätskan. Långsamt växer bilden fram. Det tycks fungera!
              Slutresultatet är aningen mörkt, men det kan bli en fin effekt när man lägger ihop alltsammans.
              En städerska kommer in i rummet. Jag slås av hur olika våra arbeten är och att den kanske största skillnaden är att hon får jobba i ljus.

[Dröm nummer 640. Natten till den 2 november 2022.]

Det är natt när jag cyklar hem till en okänd. Ulf Englund är också där. Stämningen i rummet är underlig och snart går det upp för mig att en vän till oss precis har tagit livet av sig. Han befinner sig i rummet intill. Alla är sorgsna, men inte överraskade, eftersom det var väntat sedan länge.
              Jag cyklar vidare och möter Tina Himmelstrand* med några vänner, också de på cykel. Vi vill alla fika och Tina tar täten med mig efter. Backarna är branta, men varken jag eller Tina behöver kliva av och leda våra cyklar. Jag är nära att bli påkörd av en man på cykel som kommer farande från höger på en smal väg.
              Snart kommer vi hem till Tina. Det är bara vi två nu.
              ”Ja, här är det kära gamla huset.”
              ”Ja, jag känner igen det.”
              ”Snart ska du få träffa mina föräldrar, men först måste du hälsa på hundarna. Det här är —.”
              En gammal svart labrador kommer långsamt gående mot mig. Jag hälsar på den.
              Under ett bord ligger ytterligare två hundar av samma ras. De är ännu äldre och har långa grå nosar. Jag sätter mig på en stol intill den ena och stryker den över pannan. Tar hennes tass i min hand. Först ser den lite avvaktande ut, sedan lägger den sitt huvud på min fot och suckar tungt.
              ”Lugn, Molly”, säger Tina, ”snart får du tillbaka din bach**.”

* Klasskamrat i gymnasiet.

**I drömmen är bach ett annat ord för tass.

[Dröm nummer639. Natten till den 31 oktober 2022.]

Stadens invånare har samlats för ett möte med kommunstyrelsen. En kvinnlig chef berättar om en ny väg som ska byggas. 50 miljarder kronor kommer den kosta och den ska finansieras med lån från staten.
              Niklas ”Nille” Fornelius är bekymrad över att vägens lutningar inte är anpassade efter dagens kortare bilar. Det finns en risk att de fastnar. En skalenlig modell av en bit av vägen visar att asfalten knäckts i ett backkrön, vilket talar för att Nille faktiskt har rätt. Han presenterar en alternativ lösning, men viftas undan.
              ”Men kan vi vara säkra på lånen?” säger någon.
              ”Tvärsäkra”, säger den kvinnliga chefen.
              I en annan lokal står Jacob Wallenberg framför en gulnad skrivtavla av trä. Tavlan är full av mycket små svarta prickar, som Wallenberg mycket noggrant skrapar bort. Samtidigt berättar han om ett flygplan, som under andra världskriget användes för att rädda flyktingar. På något sätt finns det ett samband mellan flyktingarna och de svarta prickarna.
              När vi berättar om kommunens vägplaner är han mycket skeptisk.
              ”Känner du den kvinnliga chefen?” undrar vi.
              ”Aldrig hört talas om människan.”

[Dröm nummer 633. Tidig morgon den 22 oktober 2022.]

Kören Basta ska sätta upp Jesus Christ Superstar. Jag ska spela Jesus och har lovat att vara på plats 18.30.
              Innan föreställningen är jag och Simona ute på stan. Hon går i förväg. Jag tycker att jag har gott om tid. Men det börjar ösregna och stormbyar bryter ut. En blixt slår ner i gräset framför mig. Jag inser faran och ålar mig fram till foten av en sluttning med höga träd. Fortsätter att åla och välter en barncykel.
              Jag hinner precis till 18.30 och byter om till mörk kostym och vit skjorta.
              Under den sista måltiden vägrar Jesus äta och kräver att all mat ska vara hundra procent vegetarisk. Han får stöd av Kaifas, som benådar honom.

[Dröm nummer 632. I gryningen den 22 oktober 2022.]

Jag och Simona ligger i en säng i ett okänt sovrum, där det surrar av flugor. Vi hänger upp ett glesvävt tyg för fönstret. Flugorna dras till det. Sätter sig som svarta fläckar. Jag mördar dem, flera i taget, med en flugsmälla. Simona försöker slå dem innan de sätter sig på tyget.
             ”Inte än!” fräser jag.
              Det kommer allt fler flugor. Nu är de bakom tyget också. Jag mosar dem mot fönstret med smällan.
              Det har tillkommit en okänd person i rummet.
              Det sitter en död apollofjäril på tyget. Arten är numera mycket sällsynt.
              Den okände öppnar en lucka i en fläkttrumma och sticker in handen.
              ”Se!” säger han och håller upp en tjock bunt döda apollofjärilar. De tunna vingarna påminner om sedlar. Jag tänker, att om de nu är så sällsynta så måste de vara värda väldigt mycket.

[Dröm nummer 631. Tidig morgon den 18 oktober 2022.]

Jag står på Östermalmstorgs tunnelbanestation och väntar på ett tåg till Mörby Centrum. På perrongen finns en likkista uppställd på ett podium och som resenär erbjuds man att spika fast locket. En kvinna går fram, lyfter upp hammaren som ligger på locket och tar en spik ur en burk intill. Hon måttar snyggt i mitten vid ytterkanten på locket och drämmer till. Med bara ett par slag har hon drivit i spiken helt perfekt. När hon lägger ifrån sig hammaren ser jag min chans och går fram. Det är bara en enda spik kvar i burken. Jag måttar så att den hamnar precis mellan två andra spikar. Symmetrin är viktig! Slår till. Spiken åker in ett stycke i träet, men böjer sig. Jag lyckas räta upp den och driver in den ytterligare ett stycke i träet. När det bara är en centimeter spik kvar lyckas jag återigen få till ett felslag och spiken böjer sig så att spikhuvudet sticker upp som en liten krok. Alla tittar bekymrat på mig. Det är tyst. Jag lägger ifrån mig hammaren. Mörby-tåget kommer in och alla som bevittnat mitt misslyckande kliver på. Jag väljer att vänta på nästa tåg.

[Dröm nummer 629. Natten till den 16 oktober 2022.]

Jag och min bror städar garaget på Ryttarvägen. Det är fullständigt överbelamrat. Till och med från taket hänger det saker, bland annat några gamla cyklar.
              ”Kan vi inte slänga en cykel?” säger min bror.
              ”Nej, den kan vara bra att ha.”
              På en hylla högst upp står några lådor som vi aldrig öppnat. Jag ställer dit en stege och klättrar upp. Öppnar en av kartongerna. Den innehåller vår fars fotogrejer; gamla filmrullar och dior och annat. Ett objektiv ligger i sin originalförpackning. Det ser alldeles nytt ut. Vår far hann förmodligen aldrig använda det innan han dog. Jag lyfter försiktigt ner det.
              ”Det här kan vi ju inte heller slänga”, säger jag.
              I en annan kartong ligger vår mors gamla vinylsinglar, som hon spelade in*.
              I en kartong hittar jag tre långa värjliknande stickor i silver från Dalarna. Bröllopsgåvor till min bror. Ytterligare tre något annorlunda, men matchande silverstickor i en annan kartong var ämnade åt hans blivande hustru. Stickorna var tänkta att placeras framför brudparet under bröllopsmiddagen, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg dem. Under middagen efter garagestädningen kommer silverstickorna äntligen till användning.

* Vår mor uppskattade musik, men höll sig till att lyssna.

[Dröm nummer 624. I gryningen den 12 oktober 2022.]

Jag och Karl-Johan Ekbom spånar idéer till en film. Vi vet så mycket att den ska handla om en lärare. En sådan där som inspirerar eleverna. Jag vill göra honom till hjälte.
              ”Varför det?” säger Karl-Johan.
              ”För att världen behöver hjältar.”
              Vi kommer fram till att läraren har problem med sitt kärleksliv. Han kan inte få stånd. Kanske av någon psykologisk orsak. På något sätt måste mannen befrias från sina problem. Förlösas. Men vad ska filmen heta? Vi spånar vidare.
              ”Ståndlös?” föreslår Karl-Johan.
              ”Tillstånd saknas?” försöker jag.
              ”Tillstånd till stånd?”
              Jag tystnar och stirrar på Karl-Johan. Säger sedan:
              ”Du, där har du en jävligt bra titel.”

[Dröm nummer 623. Natten till den 9 oktober 2022.]

Jag och några vänner tänker söka in till Dramatens skådespelarutbildning. Jag övar på talet. Skolan ligger ju på Östermalm, så jag artikulerar väldigt tydligt och försöker låta som om jag bodde där.
              Inför intagningsprovet behöver jag nya kläder. Jag skaffar en gul jumper och en mörkblå skärmmössa. Runt midjan har jag ett skärp med guldspänne. Jag tänker sjunga och spela gitarr och övar in Evert Taubes Stockholmsmelodi.
              På vägen till intagningsprovet möter jag Sven Dolling, som blir mycket imponerad av min klädsel.
              Det är mycket folk på intagningen. Vi ställer oss i kö.
              Johan Nordin är försvunnen. Spricker det nu?
              Det närmar sig.
              Nu gäller det.
              Nu är det på riktigt.