Sommardröm

[Dröm nummer 631. Tidig morgon den 18 oktober 2022.]

Jag står på Östermalmstorgs tunnelbanestation och väntar på ett tåg till Mörby Centrum. På perrongen finns en likkista uppställd på ett podium och som resenär erbjuds man att spika fast locket. En kvinna går fram, lyfter upp hammaren som ligger på locket och tar en spik ur en burk intill. Hon måttar snyggt i mitten vid ytterkanten på locket och drämmer till. Med bara ett par slag har hon drivit i spiken helt perfekt. När hon lägger ifrån sig hammaren ser jag min chans och går fram. Det är bara en enda spik kvar i burken. Jag måttar så att den hamnar precis mellan två andra spikar. Symmetrin är viktig! Slår till. Spiken åker in ett stycke i träet, men böjer sig. Jag lyckas räta upp den och driver in den ytterligare ett stycke i träet. När det bara är en centimeter spik kvar lyckas jag återigen få till ett felslag och spiken böjer sig så att spikhuvudet sticker upp som en liten krok. Alla tittar bekymrat på mig. Det är tyst. Jag lägger ifrån mig hammaren. Mörby-tåget kommer in och alla som bevittnat mitt misslyckande kliver på. Jag väljer att vänta på nästa tåg.

[Dröm nummer 629. Natten till den 16 oktober 2022.]

Jag och min bror städar garaget på Ryttarvägen. Det är fullständigt överbelamrat. Till och med från taket hänger det saker, bland annat några gamla cyklar.
              ”Kan vi inte slänga en cykel?” säger min bror.
              ”Nej, den kan vara bra att ha.”
              På en hylla högst upp står några lådor som vi aldrig öppnat. Jag ställer dit en stege och klättrar upp. Öppnar en av kartongerna. Den innehåller vår fars fotogrejer; gamla filmrullar och dior och annat. Ett objektiv ligger i sin originalförpackning. Det ser alldeles nytt ut. Vår far hann förmodligen aldrig använda det innan han dog. Jag lyfter försiktigt ner det.
              ”Det här kan vi ju inte heller slänga”, säger jag.
              I en annan kartong ligger vår mors gamla vinylsinglar, som hon spelade in*.
              I en kartong hittar jag tre långa värjliknande stickor i silver från Dalarna. Bröllopsgåvor till min bror. Ytterligare tre något annorlunda, men matchande silverstickor i en annan kartong var ämnade åt hans blivande hustru. Stickorna var tänkta att placeras framför brudparet under bröllopsmiddagen, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg dem. Under middagen efter garagestädningen kommer silverstickorna äntligen till användning.

* Vår mor uppskattade musik, men höll sig till att lyssna.

[Dröm nummer 624. I gryningen den 12 oktober 2022.]

Jag och Karl-Johan Ekbom spånar idéer till en film. Vi vet så mycket att den ska handla om en lärare. En sådan där som inspirerar eleverna. Jag vill göra honom till hjälte.
              ”Varför det?” säger Karl-Johan.
              ”För att världen behöver hjältar.”
              Vi kommer fram till att läraren har problem med sitt kärleksliv. Han kan inte få stånd. Kanske av någon psykologisk orsak. På något sätt måste mannen befrias från sina problem. Förlösas. Men vad ska filmen heta? Vi spånar vidare.
              ”Ståndlös?” föreslår Karl-Johan.
              ”Tillstånd saknas?” försöker jag.
              ”Tillstånd till stånd?”
              Jag tystnar och stirrar på Karl-Johan. Säger sedan:
              ”Du, där har du en jävligt bra titel.”

[Dröm nummer 623. Natten till den 9 oktober 2022.]

Jag och några vänner tänker söka in till Dramatens skådespelarutbildning. Jag övar på talet. Skolan ligger ju på Östermalm, så jag artikulerar väldigt tydligt och försöker låta som om jag bodde där.
              Inför intagningsprovet behöver jag nya kläder. Jag skaffar en gul jumper och en mörkblå skärmmössa. Runt midjan har jag ett skärp med guldspänne. Jag tänker sjunga och spela gitarr och övar in Evert Taubes Stockholmsmelodi.
              På vägen till intagningsprovet möter jag Sven Dolling, som blir mycket imponerad av min klädsel.
              Det är mycket folk på intagningen. Vi ställer oss i kö.
              Johan Nordin är försvunnen. Spricker det nu?
              Det närmar sig.
              Nu gäller det.
              Nu är det på riktigt.

[Dröm nummer 622. Tidig förmiddag den 8 oktober 2022.]

Jag och Joakim Pirinen befinner oss i en pastoral miljö vid vattnet. Vi dricker mitt hemmagjorda vin och samtalar. Över vattnet svävar vita texter med pilar, som visar var i vattnet Joakim har dumpat benresterna av människorna han mördat. Vadben, skenben, lårben etcetera. Det är inte på något sätt märkligt och gör mig inte särskilt upprörd.
              Anna Ringberg kommer cyklande. Hon har precis gjort slut med Joakim.
              ”Här kommer en tjej som ångrar sig.”
              Anna kliver av cykeln och ger mig en försiktig kram som jag besvarar lika försiktigt. Sedan cyklar hon iväg igen.
              I ett dike ligger en monitor som visar en film med en kvinna som sitter på en stol vid vägkanten. I famnen har hon en katt som tittar in i kameran. Kvinnan vrider huvudet mot något och ler. Plötsligt kommer en lastbil och krossar henne så hon blir alldeles platt. Katten klarar sig mirakulöst nog och fortsätter att obekymrat titta in i kameran. Sedan börjar den leka och springer ut och in genom ett hål i kvinnans mage. Men det var något med kvinnans leende. Som att hon visste vad som var på väg att hända, men att hon satt kvar på rent trots.
              ”Jocke, det här måste du se!” ropar jag.
              ”Men va fan!” utbrister Joakim och ryggar äcklad tillbaka när han får se den överkörda kvinnan.
              ”Det är CIA som ligger bakom. Du måste se!”
              ”Jag vägrar.”
              Anna är tillbaka. Hon sätter sig i gräset och börjar ta av sig tröjan. Joakim ser på under tystnad.
              Jag går min väg med mitt glas. Lämnar dem ensamma.

[Dröm nummer 618. Tidig morgon den 5 oktober 2022.]

Jag och Simona är på ett kafé för att äta lunch. Vi tittar i menyn och upptäcker att de har rumänska våfflor.
              ”Du får beställa”, säger Simona. ”Och öva på din engelska.”
              ”Okej.”
              Det kommer ingen för att ta vår beställning, så jag går ut i köket och försöker göra mig förstådd hos en kvinna i personalen. Men hon tycks inte tala något språk alls.
              En mycket lång man uppenbarar sig. Det visar sig att han är svensk. Jag förklarar att jag och min hustru vill beställa rumänska våfflor. Först förstår han inte. Sedan öppnar han ett skåp som når ända upp till taket och pekar på hyllan högst upp. Jag skymtar några välvda nätmönstrade våfflor staplade i varandra, som båtskrov.
              ”Såna?”
              ”Ja, precis.”
              ”Hur många?”
              ”Tja, vi är två.”
              ”När vill ni ha dom?”
              ”Eh … typ nu. Till lunch.”
              ”Jag förstår. Med sylt?”
              ”Jag antar det.”
              På vägen tillbaka till Simona ser jag Joakim Pirinen, Jan Dahlström och Olof Halldin sitta och supa vid ett bord. De säger att de ska på konsert på kvällen och undrar om jag ska med.
              ”Nja, jag är här med Simona och har bilen. Jag åker hem först.”
              ”Gör det”, säger Jan. ”Jag har Jesper med. Han ligger och sover i rummet här intill.”
              ”Ensam?”
              ”Ja.”
              ”Att du vågar. Han är ju så liten.”
              ”Ingen fara.”
              De är redan rejält packade.
              På konserten framträder en kvinna. En stjärna från sextiotalet. Hon har rött pageklippt hår och är fortfarande vacker. Jag ser henne i profil, hur hon håller gitarren framför sig med stämskruvarna alldeles nära munnen. Hon håller bägge händerna runt gitarrhalsen och drar dem fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som om hon runkade en kuk. Hon flämtar. Hennes mun är öppen.

[Dröm nummer 617. Natten till den 5 oktober 2022.]

Jag har investerat mina samlade besparingar i två ljusblå vaktelägg och är på väg till banken för att de ska förvara dem åt mig. Min personliga bankman tar utan synbar reaktion emot äggen och placerar dem bland andra ägg i en snörombunden kartong på fönsterbrädet bakom sig. Därefter noterar han insättningen i en bok och ler vänligt. Jag tänker att äggen är en smula utsatta där i fönstret och att de kommer att bli gamla och härskna, men att det kanske inte påverkar deras värde.

[Dröm nummer 612. Natten till den 29 september 2022.]

På ett dagis hamnar jag vid ett bord med en liten pojke som utsöndrar något. En ohygglig stank. Jag försöker äta, men det är svårt.
              ”Jag har vattenkoppor”, säger pojken.
              ”Vattkoppor?”
              ”Nej, vattenkoppor”, säger pojken och hostar upp små genomskinliga vätskefyllda blåsor. Det är när de spricker som stanken sprider sig.
              Jag ser mig omkring bland de andra barnen och tänker att den lille pojken antagligen blir mobbad.
              En annan pojke reser sig från sitt bord och säger: ”Nu andas vi alla i takt.”
              Nu börjar mobbingen, tänker jag. Men vid hans ord tystnar alla, reser sig och tar djupa, långsamma och samtidiga andetag. Det får pojken med vattenkoppor att andas lugnare och blåsorna att sluta komma ur hans mun.
              Att alla andas i takt är det enda som hjälper mot sjukdomen.

[Dröm nummer 609. I gryningen den 24 september 2022.]

Jag arbetar i en matbutik och har gjort hallonvin.
              ”Det är svårt att göra hallonvin”, säger någon. ”Man måste göra mycket, för det är så känsligt.”
              Jag har bara gjort några liter i en glasvas, som jag täckt med plast och ställt i ett kylskåp. Jag öppnar plasten och häller upp lite i ett glas. Jag och butikschefen Håkan Sund provar. Smaken är mild och färgen ljusröd.
              ”Det påminner lite om beaujolais, inte sant?” säger jag.
              ”Ja, faktiskt”, säger Håkan.
              Jag ska avsluta min tjänst och lämnar över nycklarna till en ung tjej. Jag visar henne runt i butiken och vi går bort till en disk. Jag letar efter nycklarna i fickorna.
              ”Var gjorde jag av nycklarna? Fick du nycklarna?”
              ”Ja”, säger tjejen.
              ”Du börjar bestämt bli lite rörig”, säger Håkan.
              ”Det beror på att jag är en gubbe. Gubbrörig.”
              ”Haha! Gubbrörig! Det var roligt sagt”, säger Håkan.
              Vi går bort till ett ståbord där några medarbetare dricker öl.
              ”Vad händer här?” säger Håkan.
              ”De provar min öl.”
              Jag ska slänga en stor beigefärgad papperssopsäck och en lite mindre papperskasse i pappersåtervinningen. Båda är tomma, så när som på några hallonkärnor.
              ”Det är bra om du tar bort kärnorna först”, säger ett biträde.
              ”Varför det? De är ju också cellulosa.”

[Dröm nummer 608. Tidig morgon den 22 september 2022.]

Jag är på körresa i Österrike, där vi ska sjunga delar av Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.
              Utanför konserthuset står en skulptur som sträcker sig flera våningar upp. Den består av vertikala och horisontella skedformade bronsstycken av olika längd som skimrar i soldiset.
              När vi går upp för trappan till konsertsalen hör jag förspelets flöjt. Har de redan börjat? Nej, de repeterar bara.
             Vi sätter oss på stolar utanför. Jag hänger min kavaj över Joakim Pirinens, men ångrar mig och tar en annan stol.
              En liten schäfer kommer springande mot mig. Jag har träffat den förut och den är mycket glad över att jag är här. Jag kliar den bakom örat och pratar med den. Den förstår allt man säger.
              En äldre man som känner hunden kommer gående en bit bort.
              ”Har du sett?” säger jag till hunden. ”Det är ju –––!”
              Hunden viftar på svansen och springer bort till mannen.
              Max Näslund läser en tidning. Han är ursinnig.
             ”Jag kan inte mycket om politik, men den här Widar Andersson är ju helt jävla dum i huvudet.”
              ”Precis! Han tycker att fotgängare ska flytta på sig när bilarna kommer. Han kan inte lagen!”