Sommardröm

[Dröm nummer 607. Natten till den 22 september 2022.]

Jag är på väg till en plats där man en gång kunde se när B-52:orna kom in för att lägga sina bombmattor. På vägen dit står ett av planen uppställt. Flygplanskroppen är lång och smäcker, smalnar av mot slutet för att sedan bli tjockare igen. Jag vet att metallen är tunnare där kroppen är som smalast och jag tänker att det måste ha varit väldigt utsatt att sitta där.
              Jag klättrar in i cockpit. Allt är gjort i grönmålad plåt. En presenning täcker fönstret. Jag hakar av den, men kan ändå inte se något.
              När jag kommer ut igen ser jag ett ensamt jaktplan komma in lågt.
              Jag ska hyra en stuga av en ensling. Jag har hyrt av honom förut, men när jag kommer dit upptäcker jag att stugan är borta. Har den brunnit ner? Är det jag som har bränt ner den? Nej, det syns inga spår av brand och fjolårsgräset lyser fortfarande gult.
              När jag frågar enslingen, säger han att han sålt stugan.
              ”Tre hundra tusen fick jag för den.”
              ”Va? Hur är det möjligt?” Jag minns stugan som ett ruckel.
              ”Det var bra virke i den. Eftertraktat.”
              Jag får sova i lekstugan istället. Det blir bra.
              På en bergvägg hänger en järnkonstruktion, som jag ska använda när jag lagar mat. Enslingen erbjuder mig att stå på hans axlar, men jag når ändå.
              Han visar mig stallet, som också är en verkstad. Det är där jag ska tvätta mig och borsta tänderna. Vattnet får man upp med en handpump. Det är en sinnrik konstruktion, men allt är lite skitigt och äckligt.
              Nu måste jag skynda mig till utsiktsplatsen för det börjar redan skymma.

[Dröm nummer 606. I gryningen den 20 september 2022.]

Vid en liten havsvik ligger en park som helt saknar liv. På ett bord hittar jag en ritning över parken och jag tänker att den skulle kunna förbättras avsevärt. På ritningen syns en rudimentär staty över Donald Trump, som lutar sig fram över en tänkt folkmassa. Tanken är att barnen ska kunna klättra på honom. Jag tar fram en penna och fyller i så att statyn blir mer levande.
              Joakim Pirinen kommer fram för att se vad jag håller på med.
              ”Har du gjort det där? Det är ju helt otroligt!”
              ”Äsch, jag bara fyllde i lite.”
              Lite till vänster om Trump och till höger om något mycket viktigt ritar jag sedan en mycket naturtrogen staty av en häst med två huvuden. Det extra huvudet får sträcka sig ut mot vattnet, förbi Trump. Tänker att det kan bli väldigt fint.
              Sedan ritar jag en cypress, men ångrar mig. Den kommer att bli för tät. Jag tar bort den och ritar ett körsbärsträd istället. Låter grenarna sträcka sig ut mot vattnet i en harmonisk dans med hästhuvudet.
              ”Det kommer bli för tätt”, säger någon.
              ”Nejdå, körsbärsträdet lockar till sig småfåglar som vill kunna gömma sig i grenverket och skänka oss sin sång. Jag vet vad jag gör.”

[Dröm nummer 605. Tidig morgon den 20 september 2022.]

Jag är inkallad på ett jobb som fullkomligt knäckt den ordinarie copywritern. Hemma hos någon blir jag presenterad för ad:n. Vi snackar en stund. Trevlig kille. Han visar utkastet som kunden refuserat. En broschyr med tabeller och grafer och pliktskyldiga bilder på kontorsarbetare.
              ”Ja, det här var ju inte så kul”, säger jag. ”Tabellerna och graferna måste såklart med och dom som ska läsa det här är ju vana att se sånt. Men jag fattar inte varför allt måste vara så jävla tråkigt. Varför gör man inte ett reportage hos någon … en slaktare! Kött! Det gillar folk!”
              ”Skitbra idé!”
              Framför oss står några skålar med choklad. Jag tar en ljus, krämig pralin.
              ”Det är lustigt, jag var helt säker på att det skulle vara glass. Det är nåt med färgen.”
              ”Ja, när du säger det så.”
              Det börjar bli sent. Jag sneglar på teven. Om en timme börjar en film jag vill se. Jag ursäktar mig.
              ”Nej, men nu tror jag att jag har en bild av det hela. Kul att ses!”
              ”Ska du redan gå? Okej. Kul att ses!”

[Dröm nummer 604. I gryningen den 19 september 2022.]

På gränsen mellan USA och Kanada – som ligger vid Ekholmsnäsbacken på Lidingö – har militär personal från bägge länderna samlats. Det finns ett globalt hot om kärnvapenkrig.
              De kanadensiska militärerna går lite slött igenom läget.
              ”Har vi a-bomber?” säger en.
              ”Precis fått”, säger en annan och pekar på ett släp. ”Du ska köra bilen som har släp.”
              Hans kollega går närmare och säger: ”Men den har ju ingen dragkrok?”
              ”Nej, det där är släpet. Där är bilen. Det är en elbil.”
              ”Är den laddad?”
              ”Till hälften.”
              ”Ladda den.”

[Dröm nummer 602. Tidig morgon den 18 september 2022.]

Jag är gäst hos en vän som är gift med en äldre man, en filosof. Han har ett grodlikt utseende: en bred mun med tunna läppar och vattniga små ljusblå ögon bakom tjocka glas. Och håret ligger så tunt över hjässan att hans röda hy lyser igenom.
              Jag har bott där en tid och lagat mat varje dag.
              ”Imorgon tänkte jag laga –––”, säger jag.
              ”Det vill jag inte ha”, säger filosofen surt.
              Jag blir lite häpen över hans rättframhet och säger:
              ”Men då kan väl du laga mat för en gångs skull?”
              ”Självklart! Jag lagar –––.”
              ”Jag antar att du gör så att det räcker till mig också?”
              ”Nej! Det tänker jag inte göra. Du får laga din egen mat.”
              ”Men varför?”
              Filosofen har nu en utfläkt rå kyckling framför sig på bordet. Han pekar på dess olika delar när han förklarar sina principer:
              ”Av det enkla skälet att du är gäst här och vi bjuder dig på husrum.”
              ”Jag förstår. Rent matematiskt har du naturligtvis rätt.”
              ”Jag har alltid rätt”, säger han med ett leende.
              ”Det hindrar inte att du är ett arsle.”

[Dröm nummer 598. Tidig morgon den 14 september 2022.]

En smal bro förbinder klippön med det lilla samhället. Hotellet ligger alldeles intill. Trägolvet lutar ner mot receptionen. Jag frågar om man kan gå ut på ön.
              ”Ja, den tillhör kommunen, säger kvinnan bakom disken, ”men det hör till att man gör hinderbanan först.”
              ”Det skulle jag gärna göra, men jag har ont i min höft”, säger jag. I själva verket har jag inte alls ont. Men hon tror mig, för hon ser att jag är gammal.
              När jag går ut på bron hör jag min moster Gun Sahlins stränga röst:
              ”Du kunde väl åtminstone ha krupit genom röret?”
              ”Men jag säger ju att jag har ont i höften.”
              På ön finns djupa dammar fyllda med kristallklart vatten, som färgats gröngult av solen. Där simmar olika sorters fiskar, bland annat väldiga abborrar. Jag vill fiska. Skulle ju kunna äta abborre till middag. En liten pojke metar, men han verkar inte ha fått något.
              Intill en av dammarna ligger ett stort klot av kalksten. Ytan är skrovlig av väder och vind. På klotet vilar en säl i samma material. När jag petar på sälen rör den sig. Den är alltså inte förankrad utan ligger där av sin blotta tyngd.
              I viken på Muskö står Erik Gustafsson och en okänd och arbetar med något. Jag blir nyfiken och går dit.
              ”Vad gör ni?”
              ”Vi gjuter ett bryggfundament.”
              Jag blir imponerad av hur de dämt upp vattnet för att kunna gjuta en platta. Den gamla betongen har dock släppt och Erik försöker laga.
              ”Ja, vi får hoppas att vi inte gör några fynd här på botten”, säger den okände.
              ”Som de gjorde vid –––”, säger Erik och flinar.
              ”Precis. Då fick de gräva ner skelettdelarna.”

[Dröm nummer 596. Natten till den 14 september 2022.]

Jag festar med några okända på en Finlandsbåt. Vi gör uppehåll i hamn. Tiden går. Vi skulle gått iland för att äta, men nu är det bara 20 minuter kvar tills båten går och vi kommer inte att hinna.
              Två artister underhåller. Jag går backstage och köper en gitarr av en av dem. När jag kommer ut frågar en man var jag fått gitarren ifrån.
              ”Jag köpte den precis av artisterna.”
              Mannen tittar närmare på instrumentet och konstaterar:
              ”Aha, det är en –––, en riktigt usel gitarr. Du har blivit grundlurad.”
              ”Men hur är det möjligt?”
              Någon säger att tillverkaren precis har gått i konkurs.

[Dröm nummer 593. Tidig morgon den 7 september 2022.]

Jag köar till bussen. När den kommer går jag ur kön och ställer mig framför bussen. Men där är det också kö och jag hamnar sist. Jag går på och visar upp mitt betalkort. Jag är rädd att det inte ska fungera, men det gör det.
              Ett litet naket spädbarn – en flicka – kommer springande mot mig i mittgången. Hon är tydligen mitt ansvar, så jag tar upp henne och går längst bak i bussen, där hennes föräldrar befinner sig.
              ”Här kommer jag med en nakenfis!” ropar jag och håller upp den lilla.
              ”Nästa gång kan du väl låta mig klä på henne!” säger mamman irriterat.
              ”Var är vår dotter?” säger pappan. De har en äldre dotter, som jag är tillsammans med och det var hennes ansvar att ta hand om sin syster.
              ”Hon är nog där framme.”
              ”Så, har ni gift er än?” säger han sarkastiskt.
              ”Inte än.”
              ”Du är medveten om hur vacker hon är va? Och att hon sannolikt kommer att lämna dig?”
              ”Ja.”
              ”Så?”
              ”Jag tänker att jag ändå måste försöka.”
              Han ser road ut.
              Josefine kommer gående med en cigg i munnen.
              ”Va? Du röker?!” utbrister jag.
              ”Nej, nej. Jag har den bara i munnen. Det är bara för smakens skull.”

[Dröm nummer 591. Tidig morgon den 6 september 2022.]

Jag, Nille Fornelius och Jonas Lundqvist står utomhus och diskuterar ett jobb. Jag är kritisk till hur det hela har skötts.
              ”Så vi har tagit fram en idé som alla gillar, och först nu får vi briefen?”
              Nille öppnar en mapp och pekar på en samling värdeord.
              ”Så, kan vi få in det under –––?” säger Jonas.
              ”Vi har den där killen med den där låten”, säger jag. ”Han som var med i Mello.”
              De andra två grymtar missnöjt.
              ”Men han har en jävla bra röst. Vet ni att han var påtänkt för att spela in en låt för Andy Warhol?”
              De andra ser helt chockade ut.
              ”Men det blev aldrig nåt av det. Andy sa: ’Nej, vi har ju redan den där andre svensken. Det räcker med en jävla svensk’.”

[Dröm nummer 590. Tidig morgon den 5 september 2022.]

Jag sitter på tunnelbanan och pratar med Paul McCartney. Jag är den ende som känner igen honom och det tar ett tag innan jag fattar att det är han. Han är verkligen jättetrevlig. Tänk att han åker kommunalt!
              Nu sitter vi på ett fjärrtåg.
              “So, Paul, where are you going?”
              “Tylösand. Having a concert there.”
              Jag borde kliva av. Men jag sitter kvar. Borde höra av mig till mamma, som nog undrar var jag är. Men jag låter bli.
              När vi kommer fram introducerar Paul mig för folk. Ringo dyker upp och säger något, men jag hör inte vad. Och där står ju Joakim Pirinen! Jag blir glad, men också lite avundsjuk på att han naturligtvis är inbjuden. Jag går fram och kramar honom.
              ”Paul, this is incredible. This man is my best friend. I’ve known him since we were fifteen! That’s thirty years!”
              Paul tittar på mig och säger stilla: ”Must be more than that, uh?”
              ”Yeah, like forty years!”
              ”Incredible.” Han är märkbart häpen.
              ”Paul, I hate to ask you, but I would kill myself if I don’t. Is there any chance that I can go to your concert and have room at your hotel? I’d pay for it of course.”
              “No problem. We’ll fix it.”
              Hotellet är gammalt och slitet, men rätt charmigt. Det är Beatles stamställe. Paul pratar med kvinnan i receptionen, som också är en bar. Ber henne ordna mitt rum.
              ”And guards too?” säger hon.
              “Yeah.”
              Hon ger honom ett fat med hans favoritsmörgåsar – rökt prickig korv, som är utbredd likt en smet – och en liten grön drink i ett tulpanglas.
              Paul och jag går ut i den lilla staden. Det börjar regna och vi söker skydd under en buske. Ett stycke bort ser jag några butiker med utskjutande tak.
              ”Let’s go over there, Paul!”
              Vi springer dit och ställer oss under taket. Det är ganska trångt. Ändå kommer en kvinna med en cykel och ställer sig intill oss. Det är tydligt att Paul tycker att det är rätt oförskämt.
              Kvinnan går därifrån.
              Det slutar regna och vi går ut.
              Sedan börjar det snöa. Blötsnö.