Sommardröm

[Dröm nummer 589. Tidig morgon den 4 september 2022.]

Jag är med och planerar inför en fest i skogen och har blivit tillfrågad om jag vill spela med Jan Dahlström och några andra. Jag är tveksam. Det var länge sedan jag höll i gitarren. Orkar fingrarna?
              Mitt i natten samlas vi i skogen för att repetera. Jag bär svarta kläder och en gul, mönstrad fluga. Projektledaren efterlyser enhetlig klädsel.
              ”Ja, jag skulle ju kunna ha på mig en badge också”, säger jag.
              Alla går iväg. Jag och Jan stannar kvar och pratar om vad vi ska bjuda på för mat.
              ”Jag funderar på helstekt gris”, säger han.
              ”Är du säker på det? Det tar ju många timmar att laga.”
              ”Gör det?”
              ”Ja, minst fem timmar.”
              Mitt svar gör honom mycket besviken.

[Dröm nummer 588. Tidig morgon den 30 augusti 2022.]

Jag besöker en släktgård och fikar med två unga snygga tjejer. De pratar häst.
              ”Minns du han som red naken?” säger den ena. ”Det var det knäppaste jag varit med om.”
              ”Ja, vi skulle köpa sperma”, säger den andra.
              Jag försöker berätta om mitt intresse för att skapa med händerna.
              ”Jag gjorde en gång en figur som var alldeles platt och målade den i olika färger.”
              De tittar konstigt på mig.
              Den ena tjejen håller i en centimetertjock glasbit och säger: ”Vet ni att forskare har kommit fram till att man inte kan känna tjockleken på glas om man blundar?”
              ”Få jag känna”, säger jag och sträcker mig efter glasbiten. ”Jo, jag känner visst hur tjock den är.”
              ”Du är ju knäpp, du tittar ju!”

[Dröm nummer 586. Natten till den 30 augusti 2022.]

Jag och några vänner är på Västkusten och super. Dagen därpå ska vi dyka ner till en forskningsstation som ligger på hundra meters djup. När jag kommer tillbaka till hotellrummet väntar Mikael Södersten under sängen.
              ”Drack ni mycket?” säger han.
              ”Nej, inte så farligt”, säger jag och lägger en tom helflaska Bombay Sapphire intill honom. ”Vi får fortsätta på vår uppsats imorgon.”
              Dagen efter går jag en promenad med Johan Annell.
              ”Har du dykt förr?”
              ”Många gånger”, säger han. ”Du drack mer än jag igår.”
              ”Gjorde jag det?”
              Forskningschefen visar oss den delen av forskningsstationen som ligger på land. Stora salar, fyllda av maskiner. Vid en check-point inser jag att jag glömt mitt företags organisationsnummer, men det går bra ändå. Jag får skriva min namnteckning på en väldigt liten papperslapp istället.
              Jag tänker på dyket och ser en bild framför mig där jag långsamt sjunker ner genom havet och hur allt är upplyst av stora strålkastare, som kastar sina ljuskäglor genom vattnet. Och jag tänker på vad som händer om jag får panik. Jag brukar ju få ont i öronen även om jag tryckutjämnar. Och nu ska jag dyka mycket djupare än jag någonsin gjort förut. Och jag tänker på min dotter, som kommer att ha en far som har dykt.
              Jag pratar med forskningschefen.
              ”Hur lång tid tar dyket?”
              ”Två och en halv timme.”
              ”Oj. Vad gör man under tiden? Har du några knep?”
              ”Man tänker inte mycket.”
              ”Det är tur att vattnet inte är varmare.”
              ”Va?”
              ”Då skulle det kunna finnas vithajar.”
              ”Haha! Nej, det är ingen risk.”
              Jag berättar för honom om en barnbok med en vithaj, som biter huvudet av folk.
              ”Den är faktiskt riktigt rolig.”
              ”Jag älskar sånt! Smaklösheter och splatter. Men du måste berätta om det utan att tveka, annars blir jag irriterad!”
              Hustrun till en av mina dykarkollegor kommer för att ta adjö av sin man. Hon bär deras två tvillingflickor på vardera armen. De är rödhåriga och har långa, tjocka flätor. Jag gullar med flickorna.

[Dröm nummer 585. Tidig morgon den 29 augusti 2022.]

Joakim Pirinen har gjort en film om några män och kvinnor som spelar bordtennis. Att spela bordtennis är mer än bara en sport, det är ett viktigt arbete. Jag försöker ge feedback på klippningen av filmen, som jag inte tycker fungerar.
              ”Du måste vara tydligare med övergångarna, jobba mer med kontraster.”
              Joakim är skeptisk. Och hans kvinnliga assistent hatar mig och tycker att jag pratar skit. Men jag står på mig.
              ”Lyssna, du visar ett traditionellt manligt arbete, men du har också med kvinnor. Det är bra. Men du måste visa tydligare, att det inte spelar nån roll om kvinnorna inte råkar jobba på det ’rätta’, manliga sättet.”
              Jag frågar Josefine vad hon tycker. Hon håller helt med.
              ”Se! Min dotter håller med mig och hon läser faktiskt feminism på universitetet!”

[Dröm nummer 584. Natten till den 26 augusti 2022.]

Familjen Roger har precis kommit tillbaka efter en vandring i Pyrenéerna. Per Sahlin har också varit med. Det har varit en fantastisk, men fysiskt mycket utmanande upplevelse.
              Jag vaktar en hund, som sliter sig. När jag letar efter den i skogen hittar jag trattkantareller, trots den svåra och långvariga torkan.
              Någon är knivmördad. Polisen är förtegen. Jag misstänker att mördaren är en tygdocka som bor hos Helena Sahlin.
              Nu vill dockan mörda mig. Jag blir upphunnen utanför ett slott av dockan och dennes kumpan. Dockan tar fram sin kniv. Men istället för att hugga mig stöter den vapnet i sin vän. Bara för att visa att den kan.
              Efteråt träffar jag dockan hos Helena. Den spelar oskyldig. När jag konfronterar den gör den en baklängesvolt och blir sittande under fönstret, till synes livlös. Jag försöker övertyga Helena att dockan är en mördare och visar ett knivhugg som den av misstag tillfogat sig själv. Helena kan inte tro att det är sant.

[Dröm nummer 583. Tidig morgon den 26 augusti 2022.]

Jag är på fest med några vänner i en fin villa vid havet. De går före mig uppför trapporna till ett tornrum. Trapporna blir allt trängre ju högre upp vi kommer. Väggarna är madrasserade och gråa. Tornet svajar, så högt upp är vi! Jag förväntar mig en strålande havsutsikt, men när jag tittar ut är jag i nivå med vågorna.
              Jag inser att jag är på en båt och att jag drömt alltsammans.
              ”Hörni”, säger jag till mina vänner på båten, ”jag måste berätta, jag drömde så märkligt. Vi var …”
              Jag sitter i en gummiflotte som driver bort från båten. Hör de mig?
              Jag har fått nya trevliga grannar. En dag går jag över till dem för att stjäla lite björkris. Det är ingen hemma. Jag står i deras förråd och har lagt riset i en plastpåse. Jag håller i en vedsåg. När mamman kommer med sina barn hinner jag inte reagera. Och hennes besvikna blick när hon ser mig med vedsågen i handen kommer jag bära med mig resten av livet.
              Jag försöker förklara att jag behövde låna en såg, men hon vet ju att jag har en egen.
              De går mot huset. Jag smiter in i boden för att hämta plastpåsen med riset.
              Om de vänder sig om …
              Allt är så skört.

[Dröm nummer 582. Tidig morgon den 25 augusti 2022.]

Vi står i kö till en föreläsning. I dörren står Överbefälhavaren*. Han avvisar flera av oss, bland annat mig. Säger att vi har fel kläder. Jag frågar artigt (för jag vill verkligen veta) vad som är fel.
              ”Det är fel material i tröja och byxor”, svarar han mycket sakligt.
              Vi är försenade till en konferens och står i en varuhiss som krånglar. På grund av att jag tryckt på fel knappar har hissen åkt med vansinnesfart ner till gatuplanet. Vi trodde att vi skulle krossas, men hissen bromsade in i sista sekunden.
             Gamle Chefen kommer in i hissen. Jag trycker på flera knappar för att åka upp.
              ”Nej, du måste trycka på den stora upp-knappen också, annars fungerar det inte”, säger Gamle Chefen och pekar på en vit lysande knapp, stor som en tennisboll.
              Allt är väldigt krångligt.
              För att rädda situationen kommer vi fram till att Gamle Chefen ska stå i garderoben. Han gillar garderoben. Minns gamla tider.
              Vi går genom konferenssalen, som är fylld till hälften av konferensdeltagare. Folk är upprörda över att de fått vänta. De stampar med fötterna och skanderar ramsor.
              Gamle Chefen börjar ta av sig kläderna och gör sig redo för att byta om till garderobiärsuniform.

* Det är inte Micael Bydén, men likafullt är det Överbefälhavaren.

[Dröm nummer 581. I gryningen den 23 augusti 2022.]

Det är påskhögtid. En gitarrist står inför en domare.
              ”Du får inte arbeta idag”, säger domaren.
              ”Men konserten är säkert på kvällen”, försöker gitarristen.
              ”Du får inte arbeta då heller.”
              ”Well, I’m not working, I’m playing”, säger gitarristen och börjar till domarens stora häpnad stämma sitt instrument.
              Nu är gitarristen omgiven av sina barn och deras gitarrer, som alla är identiskt lika faderns. Också de börjar stämma sina instrument. Trotsigt.

[Dröm nummer 578. Natten till den 21 augusti 2022.]

Jag befinner mig med några vänner på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Det var inte alls svårt att få tag i biljetter, däremot var det väldigt krångligt att köpa platsbiljett, så jag är väldigt irriterad på systemet.
              ”Vem fan behöver inte sitta när han åker från Göteborg till Stockholm? Platsbiljett borde ingå automatiskt!”
              En avdelning i tåget är fylld med norrlänningar som gör reklam för Norrland. Hela avdelningen är fylld med snö och norrlänningarna kastar snöboll och skojar med sina medresenärer. Men allt går överstyr och slagsmål utbryter.
              En kvinna blir uppraggad på tågets dansgolv. När tåget stannar vid en station går hon av och missar att gå ombord igen. Hon sätter sig i en bil och gör en bredsladd som sveper med sig flera andra bilar, vilket jag upplever som helt ologiskt.
              Jag går genom en vacker park. Körsbärsträden dignar av bär, men de är alla maskätna. Så är det varje år.
              Vid en liten damm sitter min bror Mats och hans exhustru Monica. De har plockat rödgul trumpetsvamp och deras korgar är fyllda. Jag sätter mig i en slänt ner mot vattnet och plockar. Svamparna är större och köttigare än vad rödgul trumpetsvamp brukar vara. Min bror blir mycket förvånad över att jag hittar svamp, trots att han själv redan plockat på samma ställe.

[Dröm nummer 576. I gryningen den 20 augusti 2022.]

Rolling Stones har precis uppträtt på en liten scen. Jag tycker att de var otroligt bra. Efter Stones är det Anders Lindgrens tur. Vi pratar lite innan.
              ”Är inte Stones rätt kassa ändå? Nu ska du få höra nåt originellt istället”, säger han.
              ”Faktiskt inte. Dom gör något annat än du och det finns plats för båda”, säger jag och märker att han blir lite stött.
              Han spelar en deltaformad mattsvart ståelbas och har tejpat fingrarna som han slår an strängarna med.
              Olle Källgren och Joakim Stannow spelar något slags elektronisk pop. Olle sjunger svagt och inte särskilt bra.
              En gammal flamma i publiken flörtar med mig och bjuder mig sin drink ur ett sugrör av koppar.
              Jag och Simona försöker ta oss hem från en fest på den engelska landsbygden. Vi vet knappt var vi är, bara att det är mycket långt att gå. Vi möter en man och frågar honom hur man kommer till vår by.
              ”Oh, that’s quite far”, säger han och börjar gå för att visa oss vägen.
              ”Oh, you don’t have to follow us all the way. Maybe you could draw a map?”
              Han börjar rita på ett papper.
              ”What was the name of the village again?”
              “–––“
              “And the street?”
              “–––“
              När han är klar lägger han kartan i ett sidofack på vår väska. Men facket har ett hål i botten och pappret glider ur. Han försöker igen, i facket på väskans andra sida.
              ”Nu har vi mobiltäckning”, säger Simona till mig. ”Kolla Google Maps.”