Sommardröm

[Dröm nummer 555. Natten till den 4 augusti 2022.]

Det råder full aktivitet på byrån inför kvällens reklamprisgala. Alla arbetar med förberedelserna.
              ”Den där reklamkampanjen för ––– vi gjorde då, minns du den?” säger jag till Ulf Enander.
              ”Ja, den var inte bra.”
              ”Nej, den var inte bra alls.”
              Mina kollegor står vid skärborden och monterar tävlingsbidrag på pannåer. Jesper Eronn får syn på mig och säger:
              ”Kan du göra klart? Vi måste iväg.”
              ”Javisst, vilka är det?”
              ”De här fem. På pannå.”
              ”Ok”, säger jag och börjar skära och montera.
              Alla är redan på väg till galan. De ska tydligen äta först. Men hur ska jag hinna äta?
              Vid Lidingö centrum är en buss på väg att backa ut i körbanan. En bil passerar med väldig fart, bara några centimeter från bussens bakdel.
              Busschauffören – en svart kvinna – kliver ut. Hon är uppenbart chockad.
              ”Det var nära”, säger jag.
              ”Ja, det var jävligt nära.”
              Jag, Gabrielle Åhlberg och Joakim Pirinen klättrar omkring på utsidan av ett hus. Jag går först, Joakim sist, med Gabrielle emellan oss. Jag är en van klättrare och instruerar de andra.
              ”Ingen fara”, säger jag när vi ska runda ett hörn. ”Ta min hand.” Gabrielle tar tacksamt emot den och tar sig utan problem runt hörnet. Joakim gör ingen ansats att hjälpa till.
              Ett fäste i en hängränna har släppt. Jag fettar in det och trycker dit det igen. Så, nu är det bara att klättra vidare! Jag vet precis vad jag gör.
              Nu är vi på ett berg och ska ta oss ner från en brant till en platå några meter längre ner. Återigen hjälper jag Gabrielle. Återigen har Joakim inte en tanke på att hjälpa till.
              ”Du är en sån gentleman!”
              ”Ja, till skillnad från Joakim.”

[Dröm nummer 545. I gryningen den 28 juli 2022.]

En grupp människor har samlats i en park. Jag ser en man med rakat huvud göra några danssteg och sätta foten på en x-krok. När han gör det ser han mig i ögonen. Jag tänker inte mer på det, men senare får jag reda på att det är en viktig del av riten.
              Några män håller fast en annan man och säger till honom:
              ”Är du säker på att du vill genomföra detta?”
              Den fasthållne mannen nickar tyst. Jag förstår att det går att slippa detta moment, men att de flesta ändå väljer att genomgå det. En av männen tar ett grepp om armarna på fången – liksom ringlar sina armar runt den andres – och knäcker dem med ren muskelstyrka. Jag kan tydligt höra det krasande ljudet. Allt går mycket långsamt och enligt ett uppgjort schema. Fången ser närmast oberörd ut. Sedan dödas han mot en lyktstolpe.
              En liten hårlös flicka står intill en ställning av järnrör; en sådan som man kan göra gymnastik i.
              ”Kan du göra ett armlyft?” säger jag i ett försök att få kontakt. Flickan ler och greppar om horisontalstången och försöker dra upp sig själv, men orkar inte. Hon är för sjuk. När det går upp för mig att också hon ska dö på samma sätt som mannen grips jag av fasa.
              ”Finns det inget man kan göra?” ropar jag. ”Finns det inga mediciner? Har ni testat att ge henne –––?”
              ”Vi har testat allt, men inte –––”, säger någon.
              ”Försök få tag på –––! Skynda!”
              Några skyndar iväg, men flickan hinner dödas innan de är tillbaka.

[Dröm nummer 544. I gryningen den 27 juli 2022.]

En vän till mig är uppfinnare och bor högst upp i ett hus. Innertaket är av järn och välvt och alldeles rostigt. I hans bostad finns mängder av märkliga maskiner och skulle något av de rör eller någon av de ventiler som löper längs taket gå sönder förstörs allt.
              Jag försöker stänga de öppna fönsterna, men det går inte. Bågarna passar inte karmarna.
              Där finns också en mycket speciell bil och jag undrar hur han kommer ut med den. Svaret: Det finns en hiss på utsidan av huset! Hissen saknar både väggar och tak och golvet är mycket stort. En av oss ställer sig längst ut och när hissen sätts i rörelse kastas han av, men överlever.
              För att få vara med om upplevelsen är det viktigt att vi befinner oss på precis rätt ställe på hissgolvet, som nu börjar fyllas med vatten. Snart har en stor spolformad, roterande våg bildats. Min uppfinnarväns gamle tjänare lägger sig ner och omsluts av vågen. Nu är det min tur. Jag lägger mig ner, men hamnar snett och bara halva jag ligger i vågen. Trots det känner jag kraften.
              I ett rum står vattentankar uppställda. Nakna människor kliver ur dem. Deras hud är täckt av koagulerad stinkande smegma som inte går att få bort.

[Dröm nummer 543. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag går mellan tomma bänkrader i operahuset, där man framför en socialrealistisk opera. Det är bara en handfull människor i publiken och de är alla knutna till produktionen. Det är lite sorgligt, för föreställningen är fantastiskt bra.
              En sopran knäcker extra som receptionist på vår reklambyrå.
              ”Det börjar en ny copy idag”, säger hon.
              Strax därefter dyker han upp. En ung kille, som visar sig vara supertrevlig och huvudet högre än alla andra. Receptionisten visar vad han skrivit.
              ”Visst är det bra?!”
              ”Jo, det är mycket bra”, säger jag.
              ”Han är musiker också!”
              Jag är på väg att säga något, då tre läkare kommer in. Två av dem är enormt långa och når nästan ända upp till taket. En tredje svävar en halvmeter ovanför golvet, men är mycket lång han också. Jag frågar hur det är möjligt att de kan vara så långa.
              ”Vi äter sill. Alla läkare äter sill varje dag.”
              ”Men kan det vara nyttigt?”
              ”Man får variera, ersätta sillen med annat ibland.”
              Den nya copyn kommer in. Han når dem bara till bröstet. Receptionisten häller upp ett litet nubbeglas till alla närvarande. Det hör till!

[Dröm nummer 542. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag och mina kollegor äter lunch på vårt stamställe. Vi ska dit ikväll också.
              ”Åh, titta vilka söta tjejer!” säger servitrisen och pekar på några kvinnliga gäster.
              ”Killarna då?” säger vi.
              I en soffgrupp sitter en umpa-umpa-orkester. Det är mitt favoritband! Jag går fram till dem.
              ”Ska ni spela i kväll?”
              ”Nej, inte på en söndag”, säger en av dem.
              ”Men det är måndag.”
              ”Ja, eventuellt.”
              Nu är vi hemma hos sångaren i bandet. Hans medmusikanter är också där. Mina kollegor har redan satt sig. Själv sätter jag mig på armstödet till soffan, bredvid sångaren. Allting är lortigt och alla i bandet är gamla och slitna och sångarens ena ben är amputerat vid höften. De är oroliga för ekonomin. Jag tittar ut över trädgården och säger:
              ”Men pioner får ni i alla fall.”
              ”Kommer de redan?” säger sångarens hustru.
              ”De börjar knoppas.”
              Sångaren ser mycket bekymrad ut och mumlar:
              ”Det är nåt i jorden som äter på växterna.”

[Dröm nummer 541. Natten till den 26 juli 2022.]

Jag är på släktträff. Det var middag igår och jag är bakis. Jag har varit här förut, men minns ingenting, för jag var bara två år då.
              I källarförrådet hittar en pojke ett piano och börjar spela och sjunga. Flera barn ansluter. Nu hör jag att det är en Stones-låt de spelar och de gör den bra. Andra släktingar blir imponerade. Jag försöker sjunga med i olika stämmor, men min röst låter inte som den brukar utan har ett märkligt, rätt obehagligt vibrato. I refrängen tar jag i lite extra och får en uppstötning som skvätter ut på golvet. Jag torkar upp. Stämningen är lite pinsam.
              ”Mår du bra?” säger någon.
              ”Ja, det är okej.”
              I trappen upp sitter två äldre kvinnliga släktingar som jag pratar en stund med.
              På nästa plan pratar några huslån.
              ”… nej, den avgiften står köparen för …”
              ”Då måste vi låna mer.”
              ”Det kan vi inte.”
              I ett rum pekar en ljudexpert på där väggen möter taket och förklarar för mig:
              ”Här kan vi sätta högtalaren.”
              ”Och den funkar till vinylspelaren?”
              ”Jadå.”
              ”Vi har kontakter, vi jobbar med högtalarföretaget och kan få ett bra pris. Ska jag sälja vinylspelaren? Det saknas en grej.”
              ”Du kan nog få en hacka.”
              Jonas Huldt Lundqvist har spelat in en vinylskiva och gjort omslaget till den. Det är senapsgult och fyllt med svartvita bilder på honom själv i kavaj.

[Dröm nummer 536. Natten till den 23 juli 2022.]

Jag har skrivit ett manifest. Det berättar om två folk som sitter i varsitt tält utan att kunna se varandra, men ändå på något vis är medvetna om det andra folkets närvaro och därför känner sig hotade.
              Jens Stoltenberg läser upp manifestet för ett av folken i deras tält.
              ”…så ser ni icke de som sitter i det andra tältet …”
              Jag får plötslig ångest över att jag skrivit ”de” och inte ”dem”.
              ”… när vi istället kunde sitta i ett enda stort tält …”
              En okänd kommer in och avbryter uppläsningen. Det är något allvarligt som har hänt. Något som gör att det andra folket alldeles säkert kommer att missuppfatta våra intentioner.

[Dröm nummer 535. I gryningen den 23 juli 2022.]

Jag försöker stänga dörren till sommarhuset på Muskö, men det är något fel på låset. Ett fjäderblad som inte vill glida in i låskistan. Jag försöker vrida på bladet, men lyckas ändå inte få igen dörren.
              Kanterna runt kanalen är stensatta. Jag tar ett elegant språng och landar snyggt på andra sidan. Erland von Heijne försöker istället ta ett stort kliv över och sätter foten på kantstenen, som lossnar och sjunker, varvid han dras med ner i vattnet. Jag får upp honom och går upp till huset för att hämta en handduk.
              ”Är du kvar?” ropar jag från huset.
              ”Ja!” svarar han.
              Jag möter en kvinna med bara en handduk runt sig. Hon lägger sig i en säng och väntar.
              Hunden Muffin springer ut. Hon får inte gå ner till vägen, så hon stannar på tomten och vaktar änderna.
              Klockan är strax efter 18 och mor har redan gått och lagt sig. Nere på stigen ser jag Håkan Gustafsson komma med sin vän. De går in i huset. Jag försöker stoppa dem.
              ”Nej! Mor sover!”
              De kommer strax ut igen.
              ”Det var väl inte så farligt?” säger de och skrattar.
              Jag pratar med Håkans vän. Det visar sig att vi jobbar ihop och att vi gör det bra. Jag ger honom en kram och säger:
              ”Det känns som att vi har hittat varandra.”
              Han ser generad ut och stämningen blir pinsam. Jag borde inte ha sagt något. Borde inte kramat honom.

[Dröm nummer 534. I gryningen den 21 juli 2022.]

Jag går längs en kanal med Cecilia Strömgren och några andra. Vi är ett gäng som går på bio tillsammans. Någon pratar om en hantverkares problem med kunder. Det var speciellt en som var krånglig: Reklambyrån Hanser, Larsson och Röstlund betalade sent och var aldrig i tid till arbetsplatsen. Så hantverkaren föreslog att få komma en timme tidigare. Då dök de upp på utsatt tid!
              Vi tjuvtittar på bio. Ägarna stormar ut och vi blir nästan tagna på bar gärning. Vi flyr.
              Jag funderar på att ansluta mig till ett annat biogäng, men dras långsamt tillbaka till mina gamla vänner.
              I källarplanet till radhuset på Ryttarvägen pågår en renovering. En stötta till en dörröppning sitter snett. Den har inget ordentligt fäste. Jag försöker få ordning på den, men det är omöjligt. Skulle man kunna skruva fast den i golvet? Det är riskabelt. Kan skada golvvärmen.
              En av hantverkarna säger glatt:
              ”Jag hittade ett halvt rör!”
              ”Bra”, säger jag, ”då har vi en meter.”
              ”Det är ett långrör. Fyra meter!”
              ”Ännu bättre.”
              Vi behöver gräva en gång för att stötta. Jag erbjuder mig.
              ”Orkar du det vid din ålder?” säger hantverkaren med röret.

[Dröm nummer 532. I gryningen den 18 juli 2022.]

Jag befinner mig på en ö med några bekanta. Det blåser upp till storm och vi söker skydd högre upp på de hala klipporna. Jag är gammal och har svårt att gå.
              ”Vad ska vi göra med honom”, säger någon och jag förstår att det är mig de pratar om. ”Vi kan ju inte ta med honom.”
              ”Vi måste döda honom”, säger en annan. ”Det finns ingen annan råd.”
              Jag hör dem. Ser dem komma. De tänker använda en knappnål för att döda mig. Trycka in den i halspulsådern. De anser att det är det mest humana sättet.
              En kvinna i sällskapet visar sig vara den mest onda. Hon dansar naken och hånar mig. Jag piskar henne med mitt skärp.
              ”Åh! Skönt! Mer!” väser hon.
              ”Häxa!”
              Jag får tag på skaftet till en skalpell. Det saknar visserligen blad, men det är tunt nog att drivas in i halsen. Jag trycker in skaftet hela vägen till hennes nackkotor och vrider om. Känner hur hon blir alldeles slapp under mig. Hon tittar förvånat på mig, som om jag hade fuskat.