Sommardröm

[Dröm nummer 497. Natten till den 17 juni 2022.]

Jag befinner mig på nöjesavdelningen på ett av den amerikanska marinens fartyg. En av soldaterna är mycket smal och mycket lång.
               En annan soldat går fram till honom och säger:
              ”Hey, my kid told me to ask you how much you weigh.”
              ”Why?” säger den mycket smale och mycket långe skyggt.
              ”Because he wanted to know”, säger den andre och flinar. “And because he thinks you might be the thinnest man in the navy. You know, there might be a lesson to be learned here!”
              Den mycket smale och mycket långe ser alltmer besvärad ut.
              Ytterligare en soldat dyker upp och säger:
              ”You know, there’s no kid. He’s just messing with you. And so am I! We just want to know how it feels to hit a much thinner man!”
              De bägge männen börjar misshandla den mycket smale och mycket långe, som när han försöker värja sig liknar en skadad harkrank.
              Dansen börjar.  
              Jag fattar tycke för en tjej. Hon är rädd för alla andra människor. Dansgolvet fylls med allt fler. Jag försöker skydda henne. Motar bort folk. En bioföreställning har precis avslutats och ännu fler människor väller ut. Hon grips av panik. Jag leder henne till en yta med mindre folk, men även den fylls på från alla håll. Hon är livrädd. Jag gör vad jag kan för att hålla undan. Försöker skapa luft omkring oss.
              En kille dansar yvigt mot oss. Jag knuffar bort honom. Han blir arg och går till angrepp.
              Jag knuffar igen.
              Och igen.
              Igen.
              Allt mindre luft.

[Dröm nummer 496. Tidig morgon den 16 juni 2022.]

Jag befinner mig i Ukraina*, där jag följer med på en guidad tur för att titta på arkitektur. Vi färdas i bil genom ljusa lövskogar. Vår guide berättar om husen vi passerar.
              ”Och här ser vi några av –––s över 30 byggnader. Notera att han arbetar uteslutande i ek.”
              Och –––s arkitektur är verkligen märklig. Där finns rum som öppnar upp sig mot skogen. Oväntade vinklar som inte tycks betyda något. Överskjutande partier. Djupt sittande fönster. Eken obehandlad och vädergrå. Jag tycker väldigt mycket om det.
              Några i gruppen berättar om hus de fått sig tilldelade. Hur de lärt sig att älska dem.
              Vi passerar en gammal kvarn, nu renoverad och bebodd.
              Vid ett av husen stannar vi till för att få en visning. Där finns en enorm bokhylla, målad i en skimrande grå nyans.
              Vår guide tar upp ett målarverktyg från en av hyllorna. Det är vitt och ser ut att vara gjort i plast. Han säger:
              ”Märkligt att folk fortfarande använder felaktiga verktyg när de arbetar med den här typen av färg.” Han tittar närmare på hyllplanen, stryker med händerna över ytan. ”Men här måste man ha använt ett annat verktyg. Se, så slät och fin yta!”
              ”Vad heter kulören?” säger någon.
              Nu upptäcker guiden att hyllplanen är täckta med ett tunt skikt av glas.
              ”Det ändrar brytpunkten!” säger han, tydligt upphetsad.
              Jag hittar min faster Sivs bok om färger i en av hyllorna. Den ligger på sidan i en hög med andra böcker. Tjock och påkostad. Ett helt kapitel i boken ägnas åt olika kulörers brytpunkter, vilket illustreras med millimeterstora cirklar fyllda med respektive kulör. Men det är alldeles för smått för att man ska kunna bilda sig en uppfattning.

* I drömmen råder inget krig.

[Dröm nummer 494. Natten till den 14 juni 2022.]

Jag sitter i en bar och försöker få fram mjukglass ur en apparat. Bakom bardisken står en redaktör från Almqvist & Wiksell Läromedel*. Han har gråsprängt vågigt hår och bär en blå- och vitrandig skjorta.
              För att få bort en spärr på apparaten trycker jag på en grön blinkande pil. Pilen blir röd och ett larm börjar tjuta.
              ”Vad är det du försöker göra?” suckar redaktören.
              ”Jag vill ta bort spärren. Är det inte så man gör?”
              Han kommer runt och stänger av larmet. Tar mig avsides. Lägger armen om mig och talar allvar, som till ett barn.
              ”Du vill alltså ha mjukglass?”
              ”Ja …?”
              ”Fast du redan har ätit massor av mjukglass?”
              ”Ja …?”
              ”Men blir du lyckligare av att äta all den där mjukglassen?”
              Frågan gör mig helt svarslös.
              ”Nej”, säger han och trycker in pekfingret i min mage, ”du är fet.”
              Fortfarande svarslös betraktar jag hans mage, som trots att han är mycket äldre än jag, är hård och senig.
              ”Och berusad är du också”, säger han.

* Har tyvärr glömt hans namn. Möjligen hette han Wahlgren.

[Dröm nummer 492. Tidig morgon den 13 juni 2022.]

En symmetrisk ljuskrona ritas upp i ett mörkblått, i övrigt helt tomt rum. När ljuskronan är färdigritad kommer något att hända. Men vinklarna måste vara exakta!
              Jag springer på enorma plogvallar av snö, grus, sten och stora klippblock. Jag har bråttom. Vig som en stenget passerar jag alla andra människor.
              I en förfallen kommunal byggnad ligger en gitarr på en säng. Jag har spelat på den förut. Jag tar upp den och känner på de slappa stålsträngarna. Försöker stämma den, men blir stoppad av Jan Dahlström.
              ”Den där gitarren ska ha nylonsträngar”, säger han. ”Det kan gå illa. Stallet håller inte. Har själv varit med om det. Kostade mig flera tusen.”
              Jag går till bussen från mitt hem på Sporrvägen* på Lidingö. Efter 20 minuter kommer jag på att jag glömt min väska. Jag är nästan framme vid busshållplatsen, så det kan göra det samma. Jag sätter mig i en kur och väntar. Bakom ett glas sitter en kontrollant.                   
              ”När kommer bussen?” säger jag.
              ”Det är osäkert”, säger han utan att titta upp.
              Nu ser jag den komma. Den stannar.
              ”Är det den?”
              ”Det kan det vara.”
              Jag försöker resa mig, men det går trögt och jag inser att jag förmodligen inte kommer att hinna.

* På Sporrvägen har jag aldrig bott, däremot på Ryttarvägen. Och det tar max fem minuter till bussen.

[Dröm nummer 491. I gryningen den 10 juni 2022.]

Jag befinner mig på Ryttarvägen på Lidingö för att stryka radhustaken med kokande asfalt. Min okände kollega pratar i mobilen.
              ”Men han kanske förlorar sin arm?” säger han bekymrat.
              Jag är helt ointresserad av det och vill komma igång med arbetet så fort som möjligt.
              När jag stryker ut asfalten med en borste uppstår det små glödbränder som sakta äter sig igenom taket och sprider sig i den kraftiga vinden.
              Jag överväger att hämta en vattenslang, men struntar i det. Märkligt obekymrad.

[Dröm nummer 489. Natten till den 7 juni 2022.]

I en bokhandel gör jag ett fynd: ett mycket sällsynt Tintin-album! Det är i folioformat och mycket tjockare än ett vanligt Tintin-album. Större delen av det består av en atlas, där alla geografiska kopplingar till Tintin finns utmärkta.
              En okänd ser mig och utbrister upphetsat:
              ”Var har du hittat det där?! Det har jag letat länge efter.”
              ”Åh, det stod här borta”, säger jag och pekar. ”Sista exet är jag rädd.”
              Han grämer sig, men gratulerar mig trots allt.
              Jag sätter mig vid ett bord, där Jan Dahlström och Simona slagit sig ner för att bläddra i sina fynd. Jag sitter mitt emot dem och för långsamt över Tintin-albumet till deras sida.
              ”Se vilken fin kartbok jag hittat”, säger jag.
              Jan genomskådar mig omedelbart. Han inte bara känner igen boken, han äger naturligtvis ett exemplar av den. När jag försöker säga något faller han mig i talet. Förödmjukar mig inför Simona.
              En okänd pratar om märkliga utgåvor av inbjudningskort. Påstår att de är samlarobjekt. Jag frågar Joakim Pirinen om det.
              ”Nej”, säger han trött, ”dom är sällan värda nånting. Dom brukar aldrig komma längre än till dom inbjudna.”

[Dröm nummer 488. Natten till den 6 juni 2022.]

Jag är med Joakim Pirinen och några andra vänner på ett köpcentrum i Tyskland. Vi letar efter ett ställe att äta på. Det är gott om restauranger och några är helt folktomma. När vi frågar berättar man för oss att det handlar om olika kvalitetsnivåer. De tomma restaurangerna kommer att fyllas senare.
              Vi väljer en elegant pizzeria.
              Jag bläddrar i Joakims nya album. Varje sida har en egen stil och intill varje bild finns en förklaring till varför han valt att teckna i just den stilen, historien bakom, vilka utmaningar han ställdes inför och så vidare. Det ligger ett oerhört arbete bakom, det förstår man, men det är kanske inte så lättillgängligt.
              Till vänster om mig sitter en liten pojke. Han är fräknig och mycket förväntansfull och han har en söt mamma.
              Nu är pojken ersatt av en man.
              Servitrisen ställer sig intill mannen och gör något vid hans skrev. Han börjar stöna. Men inte av sexuell upphetsning, utan av smärta. Hon lägger förband på hans pekfinger, vars hud är alldeles bortfläkt. Jag frågar honom om det.
              ”Det är ett –––sår som aldrig läker. Det önskar du inte din värste ovän.”
              ”Det låter jobbigt.”
              För att lätta upp stämningen vill Joakim berätta om en dröm jag haft.
              ”Hur var den nu”, säger jag, ”jag drömde att jag var en … vad heter det … förlöselseläkare … nej … en födelseläkare … en förlossningsläkare!”
              ”Ja, du var förlossningsläkare”, säger Joakim. ”Förlöste barn. Klippte navelsträng. Men ett tunt metallrör runt din egen navel ville inte föras in i dig!”
              Även mannen med –––såret skrattar gott åt detta.

[Dröm nummer 484. Natten till den 3 juni 2022.]

Jag äter buffélunch med Simona. Huvudrätten är potatisbullar. Någon dyker upp med en bricka fylld med egna potatisbullar, som jag tycker ser goda ut. Men Simona har redan tagit av de andra.
              ”Se!” säger jag. ”Dom tar jag! Dom är hemmagjorda”!
              ”Men dom ser inte goda ut”, säger Simona.
              Hon har helt rätt. De saknar stekyta. Istället tar jag dubbel portion av restaurangens, som är gyllengula och knapriga.
              Vi tar våra brickor och går tvärsöver gatan till en annan restaurang. Min tallrik har spruckit, men den håller ihop.
              Restaurangen är tom, så när som på ägaren – en kvinna med sydamerikanskt utseende – och ett par anställda.
              ”Får vi sitta här?” säger vi.
              ”Ja, det är ju fredag, så det får ni”, säger ägaren uppgivet och anvisar oss ett bord.
              Jag har kommit överens med min bror om vissa resedokument som ska hanteras på distans.
              En telefon ringer. En kvinna i personalen håller fram den till mig och säger:
              ”Är du …? Det är din bror.”
              ”Ja”, säger jag”
              ”Ok. Mitt kodnamn är Brad”, säger kvinnan. Hon lyssnar i telefonen. Säger till oss att vara tysta. Vänder sig sedan åter till mig och säger: ”Har du ett skriftligt avtal på att din bror får hantera detta?”
              ”Ja, det ska jag ha.”
              Avtalet. Var la jag det? Jag letar i fickorna. Hittar det inte.
              En kvinna har två små döttrar som ska börja på Backeboskolan till hösten.
              ”Min dotter gick precis ut!” säger jag. ”Hon är på väg hit. Det kanske skulle vara spännande för dina barn att prata med henne?”
              ”Skojar du?! Det skulle så klart vara fantastiskt!”
              Hennes barn ser mycket förväntansfulla ut.

[Dröm nummer 483. Natten till den 2 juni 2022.]

Jag och mina vänner har anordnat en stor middag med musik. Hyrt en lokal. Mycket folk. Vi har anlitat en känd musiker, en svart kille från Jamaica. Han uppträder under middagen och är helt fantastisk. Springer mellan borden. Sjunger. Rappar. Alla sjunger med i hans stora hit Subejo.
              Som extranummer kör han sin hit igen. Jag står upp och vrålar med i refrängen:
              ”Subejo! Subejo! Subejo!”
              Han tittar strängt på mig och rättar mig mitt i låten:
              ”Subello*, man. SubeLLo!” Sedan gapflabbar han. Jag har tydligen inte fattat vad låten heter.
              Efteråt är han kvar och festar med oss. Han är verkligen skittrevlig. Och jävligt stolt. Vi snackar, han och jag.
              ”So, where’s your girlfriend, Per?”
              “I don’t have one.”
              “Sure you do, you’re good looking.”
              “Thanks.”
              Han lägger armen om min hals och tar mig på kuken och viskar:
              “Maybe you’re into … you know …you and I … we could …?”
              ”I’m sorry, you’re a great guy, but …” säger jag och avlägsnar vänligt men bestämt hans hand.
              ”Sure? We could have a good time!”
              Han nöjer sig tack och lov med mitt nej.
              Josefine dyker upp med två vänner, bägge kinesiskor. Jag säger till Josefine att jag kan fixa så att hon får snacka med artisten. Hon blir superglad, försvinner med honom och lämnar mig med kinesiskorna.
              ”Nu ser ni till att hon kommer hem ordentligt”, säger jag till dem. ”Var bor ni?”
              Efteråt har alla samlats utanför lokalen. Jag erbjuder artisten att dela en taxi med mig.
              ”Where can I drop you off?” säger jag.
              Jag pratar med hans vänner och har bara lovord.
              ”Trevlig kille. Så medveten och stolt.”
              Plötsligt dyker han upp och vrålar till mig:
              ”DID YOU WRITE SOBELLO?! NO, YOU DIDN’T, DID YOU?!” Han låtsas vara arg, men brister omedelbart ut i sitt karaktäristiska gapskratt. Han är en verkligen skämtare. Fan, vad jag gillar honom.
              I gryningen kommer en häst. Josefine gullar med djuret.
              ”Du hade kunnat vara Lucia och ridit hem till honom och lussat för honom”, säger jag. ”Då hade han blivit glad!”
              Hon säger inget. Smeker bara hästens svans, med blicken i fjärran.

* När jag googlar lär jag mig att Subélo (med ett ”l”) är en låt med Anuel AA, Myke Towers & Jhay Cortez. Den låter inte alls som i drömmen och jag rekommenderar ingen att lyssna.

[Dröm nummer 482. I gryningen den 2 juni 2022.]

Jag har fått ett läkarutlåtande. Det är fyllt av förkortningar på läkemedel. ”ABC” är en av dem. Vad betyder det? Jag läser i bipacksedeln, men hittar ingen förklaring.
              Jag frågar min mor.
              ”Åh, det betyder inget särskilt”, säger hon.
              Jag som trodde det var cancer. Då ser jag: högst upp står förkortningen ”ONK”.
              Jag kör Ulf Englunds motorcykel i ett område på Lidingö, där alla mina kunder finns. Mest Bygg & Trädgård. Jag kör in på ett område. Det är folktomt. Verkar stängt. Kör in i en butik. Är den också stängd? Nej, det är några där. Eller är det ägarens barn?
              Några män pratar golfresor. Jag kör förbi dem och ut ur butiken.
              Jag och några vänner har samlats hos Ulf. Han är inte hemma, utan befinner sig i Finland för att ta emot ett pris.
              ”Hur mycket orkade kopplingshandtaget att lyfta?” säger någon, samtidigt som kopplingshandtaget släpper från styret och faller till marken.
              ”Så mycket”, säger någon blixtsnabbt och alla skrattar.
              ”Det är något fel på det, oklart vad.”
              ”När får jag hem min motorcykel?” säger jag.
              ”Den har du redan fått hem”, säger någon och ler.