Sommardröm

[Dröm nummer 197. I gryningen den 1 augusti 2021.]

Jag sitter vid ett stort runt bord. David Mobrand sitter till vänster om mig. Vi har beställt våfflor. Jag säger:
         ”David, du som åker hoj*, vet du om det finns framhjulsdrivna motorcyklar?” Jag vet att de finns, men behöver bara lite bekräftelse.
         ”Det skulle det i och för sig kunna göra”, säger David. ”Varför vill du veta det?”
         ”Jag drömde igår natt om en man som dog när han gjorde en burnout på en framhjulsdriven motorcykel. Framhjulslagret skar och det blev tvärstopp och han flög iväg och krossade skallen.”
         ”Intressant”, säger Lennart Norström**, ”har aldrig hört talas om nån sån hoj, men teoretiskt är det så klart möjligt.”
         Våfflorna kommer in. Ett helt berg på varje tallrik. Jag märker att avståndet mellan mig och bordet är väldigt stort, vilket gör det svårt att nå våfflorna.
         ”Du sitter på tjockisplatsen”, säger David. ”Det är för att man ska få plats med magen!” Alla skrattar.
         Jag går genom snön till en busshållplats. Lyssnar i hörlurar på låten Tyska Marionetter med bandet jag en gång spelade i. Jag återkallar händelsen i minnet. Hur jag försöker lära Kalle Krantz att spela den avancerade basgången.*** Kalle kommer inte in i spelet, men det låter rätt okej ändå.
         Jag kliver på bussen. Istället för säten finns lösa stolar av olika modeller utplacerade lite här och var. Douglas Sandor säger hej. Jag nickar igenkännande, men går runt ett hörn och sätter mig.
         Bussvärdinnan ställer ut en ny stol. Telefonen ringer. Det är min bror som ringer från vårt barndomshem. Jag försöker klicka på svara-knappen, men lyckas inte. Ändå hör jag hur han pratar med några andra.
         ”Hallå?” säger jag, men lyckas inte få kontakt.
         Min brors samtal med de andra fortsätter.
         Jag vet inte var på skärmen jag ska klicka för att komma med i samtalet. Det är en jävla massa reklambanners som stör.
         Till slut bryts samtalet.
         Jag hatar den här jävla Telia-telefonen.

* David kör mig veterligen inte motorcykel.
** Lennart är en mycket erfaren motorcyklist.
*** Låten och bandet fanns på riktigt, men basgången – som inte alls var särskilt avancerad – spelades av en annan Calle Ottestam.

[Dröm nummer 196. Natten till den 1 augusti 2021.]

Det är kväll. Jag går nerför en gata. Hotfulla män närmar sig bakifrån. Jag skyndar på stegen och kommer fram till en port. Tar upp nyckeln och försöker låsa upp, men lyckas inte. Männen närmar sig snabbt.
         En okänd kvinna kommer gående över gatan och visar hur man använder nyckeln. Det visar sig att vi är hemma hos henne. Där väntar två amerikanska pojkar, den ene runt fyra, den andre kanske åtta.
         ”Hello, how are you doing?” säger den yngre av dem.
         “I’m doing fine”, säger jag och tar honom i hand.
         Den okända kvinnan presenterar mig för barnens mor, en vacker amerikansk kvinna, som visar sig vara den okändas nya pojkväns exfru. Jag blir lite ställd och frågar var exmannen/pojkvännen är.
         ”Suicide by motorcycle”, säger exfrun. Hon berättar att hennes exman nyligen gjorde en burnout med sin framhjulsdrivna motorcykel*. Hjullagret skar och det blev tvärstopp. Mannen slungades iväg och slog i asfalten. Krossade skallen.
         Barnen har blivit lite äldre och vi går ut. Vinden viner och det är svinkallt. Men barnen tycker att det är varmt. På himlen virvlar molnen. Man kan ana månen bakom. Jag tänker att det är konstigt att jag som svensk tycker att det är kallt, medan de amerikanska barnen går i kortbyxor.
         ”Jag antar att det är mycket luftföroreningar så här års?” säger jag.
         ”Så är det”, säger någon.
         Det äldre barnet utbrister, full av förhoppningar och längtan: ”Om bara molnen försvann, så skulle vi se månen!”
         Jag tänker på alla de gånger jag själv gjort en burnout med min framhjulsdrivna motorcykel och hur uppenbart nära döden jag varit. Jag får helt enkelt sluta med det.

[Dröm nummer 295. I gryningen den 31 juli 2021.]

Vi står vid Slussen och väntar på skärgårdsbussarna. Det är jätteköer till alla bussar utom till vår. Chaufförerna går omkring och letar efter sina passagerare. En frågar om det är vi, men det är inte vi. Efter en stund kommer vår chaufför. Han visar sig vara italienare, vilket är bra. Italienare tycker om barn. Jag är glad att han inte är ungrare. De tycker inte om barn.*
         Vi går ombord på bussen och fyller en fryskista med mat. Jag placerar även en skål med mammas agater där. Men det gör tyvärr så att kistan inte går att stänga.
         ”Kanske kan stenarna stå i barnens rum?” föreslår någon.
         ”Är det så klokt?” säger jag. ”De är ganska dyrbara.”
         Jag ställer dem där ändå och ger instruktioner till barnen att inte röra stenarna.
         Vi firar julafton med vår släkt. Jan Dahlström är också med. Det är han varje år. Men inte på reprismötet veckan därpå, då allting upprepas exakt. Någon måtta får det vara.

* Det har jag naturligtvis inga som helst belägg för.

[Dröm nummer 193. Natten till den 30 juli 2021.]

En något yngre version av mig själv praktiserar hos Socialdemokraterna. Vi är på resa i Sydafrika och under ett studiebesök på en ––– blir vi kvarhållna av säkerhetspersonal. Andra får passera, men inte vi. En representant för ––– dyker upp. Han beklagar sig och säger att alltsammans är ett missförstånd.
         Vi sitter i ett mötesrum. Jag har skrivit ett tal till Stefan Löfven. Han kliver upp i en talarstol och börjar tala, men avbryter sig efter en stund och söker mig med blicken.
         ”Per, det här är ett fantastiskt bra tal. Hur gör du? Har du några knep?”
         ”Jag skriver det som jag minst av allt vill ska hända. Sedan tar jag hem det med en motsats.”
         I en paus äter vi våra matsäckar. Jag har med mig smörgåsar. Jag tänker att det är kul med uppskattningen och att talskrivare är något jag skulle kunna bli efter min karriär som copywriter. Men är jag kanske för gammal? Nej, inom politiken är man alltid ung!
         Nu har något hänt. Något sorgligt. Det råder förstämning och upprördhet bland de församlade socialdemokraterna. En kvinnlig sekreterare läser upp ett meddelande. Hon inleder med början av mitt tal, det som Stefan Löfven tyckte så mycket om:
         ”Det ingen vill ska hända är på väg att hända. Men om ingen vill att det ska hända måste det ligga i allas vår makt att se till att det inte händer.”*
         Sedan säger hon det sorgliga. Flera av de församlade gråter, samtidigt som de berömmer mig för mitt mästerliga tal.
         Jag går på toa. Jag glömmer låsa, men det gör detsamma eftersom dörren är av glas och alla kan se mig kissa. Men jag skäms inte och visar upp hela härligheten.
         ”Är du klar snart?” säger Lena Sparring. Alla skrattar.

* Jag lyckas tyvärr inte återkalla den exakta ordalydelsen, men andemeningen var ungefär densamma: babbel och till intet förpliktigande nonsens.

[Dröm nummer 191. I gryningen den 29 juli 2021.]

Jag sitter på en bänk med min chef Ulf Enander och ett par andra kollegor. Vi diskuterar en kommande utflykt. Där finns också två vackra systrar som ska stå för mat och dryck. Med en mun säger de: ”Då kan vi ta med –––drinkar!”
         ”Nej, det räcker med –––drinkar”, säger Ulf bestämt.
         En smal, snygg kille med långt, lockigt mörkt hår ställer sig i ett hörn där det hänger en elgitarr. Han lyfter ner instrumentet och börjar spela något slags speed metal. Han är oerhört snabb och skicklig och använder händerna på helt nya sätt; lägger hela handflatan över strängarna och låter den glida upp och ner för halsen. Dessutom sjunger han mycket bra.
         Jag känner hatet växa i mig.
         I en sal där det står en flygel håller en kvinna ett föredrag om pianospel.
         ”Tonen h på klaviaturen är den ton som är längst ifrån vad den skulle varit i naturtonserien.” Hon fortsätter: ”När man slår an en tangent och låter tonen klinga samtidigt som man slår an en annan tangent så kallas det orgelton.”*
         Jag reser mig för att visa. Nu finns det plötsligt två flyglar i salen. Jag väljer den sämsta och trycker ner en tangent. Låter den klinga, samtidigt som jag slår an en annan ton. Tangenterna är som segt skum under mina fingrar.
         ”Ungefär så här?” säger jag.
         ”Eh … ja, ungefär. Kanske”, säger kvinnan.
         Svårt förnedrad lämnar jag lokalen för att gå upp på mitt rum. En grönsaksodling utanför huset ser fantastisk ut. Även på detta område visar jag mig vara underlägsen och jag fylls av sorg.

* Det stämmer inte alls. Orgelton (eller korton) avser orglar som var stämda något högre än den rådande normaltonen. Skälet var enkelt (men i vårt moderna överflödssamhälle kanske inte helt lättbegripligt): det gick helt enkelt åt mindre material för att göra orgelpipor med högre ton.

[Dröm nummer 189. Tidig morgon den 28 juli 2021.]

Hela Lou Reeds band, där jag och Kristin Sköldebäck ingår, sitter i en soffa för att fotograferas. Lou är kvar i köket och fotograferingen börjar utan honom. Kameran smattrar och vi ombeds att se glada, ledsna och arga ut. Men bilden är ju inte komplett utan Lou, så vi ropar på honom:
         ”Lou, kom nu! Du måste också vara med på bilden!”
         Till slut släntrar han ut och slår sig ner bredvid oss. Fotograferingen återupptas. Sedan går han ut i köket igen.
         Till höger om mig i soffan, som nog snarare är en säng, sitter Kristin. Bredvid henne sitter regissören. Resten av bandet är försvunnet. På teven visas bilderna, som nog snarare är en film, som nyss togs av oss.
         Jag vänder mig till Kristin och säger:
         ”Kan du meddela regissören att det är en väldigt bra film.”
         ”Det går inte! Det är för långsamt bredband!” säger hon och trycker upprepade gånger på en knapp på en liten manick.
         Jag vänder mig direkt till regissören och säger:
         ”Great movie! Great start!” Sedan pekar jag på Kristins manick och säger: ”Sorry. Slow broadband.”
         Jag går ut till Lou i köket. En liten vit hund, en Jack Russell skulle jag tro, går oroligt av och an. Den verkar behöva kissa, så jag tar med den in på toaletten.

[Dröm nummer 188. Natten till den 27 juli 2021.]

Efter ett sprucket förhållande bor jag kvar i Göteborg.* Jag gör lönlösa försöka att finna en ny kvinna, men innerst inne vet jag att jag inte kommer att lyckas. Ensam vandrar jag stadens gator, men trots att jag bott här så länge känner jag mig inte hemma. Jag känner inte ens igen mig.
         Plötsligt ser jag en möjlig ljusning. Jag träffar en kvinna som det aldrig blev något av med. Jag berättar om min ensamhet och hon säger att hon känner någon som skulle kunna passa mig. Av det blir inget. Jag är och förblir alienerad, både i min hemstad och i mig själv.
         Nere i hamnen viner stormen. Grov sjö med issörja slår in mot kajen. En reslig man vadar ut i vågorna. Han tar sig in i en bar omgärdad av eld. Att gå genom vattnet och isen och elden är enda sättet att ta sig dit. För det krävs mod och styrka. Det har inte jag.
         Det är folk överallt. Alla super. Jag går till en uteservering som jag nyss besökte. Jag letar efter en passare som jag tror mig behöva. Den ska ligga där, i en låda i ena hörnet av serveringen. Men jag hittar den inte.
         Jag irrar. Går upp för en grustäckt kulle. Där finns stora monument och tegel. Jag är inte ensam om att ha svårt att hitta. Ett äldre par tycks inte veta var de befinner sig.
         ”Det borde väl vara tegel även på denna sida?” säger mannen.
         Jag går ner för en brant stig, som på bägge sidor är kantad av samma slags träd. Till höger om stigen finns en skylt med det latinska namnet på träden. Till vänster en annan skylt med texten:
         ”Detta är bara utfyllnad för att få symmetri.”
         Jag ser en tax. Det är en hane. Någon säger med beundran och längtan i rösten:
         ”Tänk att få vara den taxens bihustru!”

* Förutom under ett halvårs veckovis jobbpendlande i början av 2000-talet har jag aldrig bott i Göteborg.

[Dröm nummer 187. Tidig morgon den 27 juli 2021.]

Cyklar på Dannemansvägen på Lidingö på väg upp mot Ryttarvägen, där jag bor. Vägen är fylld av issörja och det går trögt. Plötsligt går det så trögt att jag knappt kan trampa. Sedan går det lättare igen. En man går förbi mig och säger något. Åkte han snålskjuts på mig, den jäveln?
         I backen upp mot Ryttarvägen pågår ett vägarbete. För att ta sig vidare måste jag cykla över en smal spång. Men där har vägarbetarna ställt sig, så att det inte går att komma fram. Är tvungen att be dem flytta på sig.
         Jag vänder mig om och ser att kudden som satt på pakethållaren är försvunnen. Då kommer jag inte kunna sova i natt! Var det det som mannen som passerade mig försökte påtala? Den plötsliga insikten får mig att skämmas.
         Tomflaskor på vägen gör det svårt att komma fram.
         ”Inte klokt som det ser ut här”, säger jag till någon.
         Jag ska träffa Elisabeth i ett stort lägenhetskomplex. Korridorerna tyder på att byggnaden en gång varit en skola. Jag har varit här förut, men känner inte riktigt igen mig. Högst upp delar sig korridorerna. Om jag går åt det ena hållet borde jag komma rätt. På en skylt läser jag: ”—vägen”. Det stämmer. Men vilket nummer är det jag ska till?
         Jag kommer till en teknikbutik, där en skylt berättar att butiken upphör. Det är utförsäljning och fullt med folk. Jag ser en tjock bok om de första rymdresorna. Den verkar intressant, men när jag bläddrar i den ser jag att den är på tyska. Så jag avstår.
         Jag tränger mig igenom folkmassan och hittar en ny korridor. Det står ”—vägen” även på den, så jag är fortfarande på rätt väg. Men var är Elisabeths lägenhet?
         Nu ser jag henne komma ut ur en dörr och gå ner för en trappa. Jag ropar efter henne och går dit. Hon skäller ut mig för att jag är sen. Hennes kompis häller upp champagne, vänder sig skrattande till mig och säger:
         ”Men var ska du bo?”
         Jag känner mig ganska säker när jag svarar henne:
         ”Jag tror att jag kan bo i den gamla smörfabriken.”

[Dröm nummer 186. Natten till den 26 juli 2021.]

På ett galleri ställer Elsa Beskow ut sina målningar. Det är de vanliga idylliska motiven med barn och blommor. Men här finns också konst i hennes nya, mer rebelliska stil, där hon målar medvetet dåligt, med mycket svart och glitter. Mest av allt gillar jag ett verk där hon utgått från en bild med små gulliga barn i ljusa akvarellfärger. Över hela bilden har hon sedan, i uppenbart ursinne, skrivit med färgkritor:
         ”DRA ÅT HELVETE ERA JÄVLAR!!!”
         Jonas Bolin* och hans rullstolsbundna kollega är också på galleriet. Även lilla Ida är där. Alla ska vi gratta Elsa på hennes födelsedag. Lilla Ida har gjort en tårta med grädde, sylt och grus. Jag kan se den i genomskärning. I botten ett lager fint grus och grädde och sylt, sedan grövre grus blandat med grädde, överst bara sylt och grädde. Lilla Ida är mycket stolt över sin tårta, men jag är lite bekymrad för hur Elsas tänder ska klara den. Samtidigt vill jag ge flickan en möjlighet att visa vad hon går för.
         Lilla Ida och jag cyklar i förväg till Elsa. Tårtan sitter på Idas pakethållare.
         Innan vi kommer fram inväntar vi Jonas och hans kollega. Jag går ner för en backe och spanar efter Jonas. Efter en stund ser jag honom komma på sin cykel. Efter honom kommer kollegan i rullstol. När de ska upp för backen går kollegan ur rullstolen och fäster den på pakethållaren på en cykel som materialiserat sig. De cyklar upp för backen till mig och lilla Ida. De har redan varit hos Elsa och bjudit henne på grustårtan, trots att den fortfarande sitter på lilla Idas pakethållare. Det gick tydligen bra och Elsas tänder klarade sig.
         Det är kompanjonens sista dag. Jonas tar fram ett metallföremål, med vilket han ska bevisa att det måste vara så. Det består av två stycken cirka en centimeter tjocka järnstänger som löper parallellt med cirka fem centimeters mellanrum. Innanför stängerna löper två andra, något tunnare järnstänger. I ena änden på de inre stängerna sitter ett järnstycke. Jonas visar hur man med en vridande rörelse kan få de inre och yttre stängerna att släppa från varandra. Med detta har han bevisat att det är kollegans sista dag och att det inte kan vara på något annat sätt.

* Inredningsarkitekt, tillika vår lärare i ”Fria övningar” på Beckmans.

[Dröm nummer 185. I gryningen den 25 juli 2021.]

Hela Beckmansklassen är samlad för en genomgång med vår lärare Carl Fredrik Hultenheim.* På golvet står stora lådor fyllda med arbetsprover och lösningar på uppgifter.
         Hultenheim sitter vid ett piano och spelar, samtidigt som han kritiserar mina arbeten. Han menar att de visserligen är bra, men att de hade kunnat göras bättre. Jag kan inte riktigt förstå vad han menar.
         När vi packar ihop allt för att ta oss till en annan lokal upptäcker jag att mina arbeten är försvunna. Jag letar och letar, men förgäves. Jag vet att Hultenheim vid något tillfälle höll i dem och frågar honom om han möjligen har en aning om var de kan befinna sig.
         ”Det vet väl inte jag heller!” säger han surt.
         Jag fortsätter att leta, men hittar ingenting.
         I den nya lokalen håller alla på med sina arbeten. Jag sitter handlingsförlamad och otröstlig.
         ”Du får väl göra om dem”, säger en klasskamrat i ett försök att muntra upp mig.
         ”Men det var ju typografi”, säger jag. ”Det är åratal sen jag höll på med sånt!”
         Vi går till ett utekök. Jag har varit där förut och ätit gott. Personalen är ny, bland annat en ganska söt tjej, som bara pratar engelska. Jag förklarar vad jag åt förra gången och att jag vill ha samma igen:
         ”And then you gave me something from the other restaurant over there”, säger jag och pekar på ett utekök alldeles intill. Hon verkar inte riktigt förstå vad jag pratar om, utan ställer fram en orangeröd katt framför mig. Jag klappar den och stryker den över tassarna. Den är mycket varm.
         Tjejen pratar med de andra om något som nyligen inträffat och jag hör henne säga:
         ”And then we really had them in this punggrepp.” Alla skrattar.
         Jag väntar på att jag ska få tillbehöret till katten, så att jag kan äta. Jag säger:
         ”Excuse me, but the cat is getting cold.”

* Vi hade aldrig Carl Fredrik Hultenheim som lärare. Däremot gick jag några år efter Beckmans hans typografikurs Schola Antiqua.