Sommardröm

[Dröm nummer 184. Tidig morgon den 25 juli 2021.]

Nu är det bestämt att man måste testa för covid-19 varje dag. Överallt ringlar köerna långa till provtagningsställena. Kön jag står i delar sig och viker av åt två håll. Jag blir osäker på vilken väg jag ska ta. Plötsligt blir det min tur i den vänstra kön. Jag är naken och har stånd och sveper därför ett täcke runt mig. Jag kommer in i mottagningsrummet och tas emot av en barsk sköterska.
         ”Bar överkropp! En gång om dagen!” skriker hon.
         Jag är tacksam för att jag inte behöver ha bar underkropp. Det skulle vara så pinsamt på grund av ståndet.
         Sköterskan pekar på en kort trappa. Jag går upp och öppnar en dörr som leder in i ett mycket litet rum. Förutom en sköterska sitter redan två personer där. Nu känner jag igen dem. Det är Carlo Stecksén och hans fru. Han hälsar glatt och börjar prata om hur viktigt det är med renlighet när man gör vin:
         ”Jag hade såna enorma problem med ett vin häromsistens. Det smakade majonnäs!”

[Dröm nummer 183. I gryningen den 23 juli 2021.]

Jag bygger en bevattningsanläggning på ett berg utanför vår sommarstuga på Muskö. Jag använder stenar som jag travar till en löst sammanhållen mur. Efter en kort stunds arbete bestämmer jag mig för att det är dags för något att dricka och går in i huset. Tar fram en öl och dricker den direkt ur burken.
         Min bror Mats vältrar sig i soffan.
         ”Ligg inte där och dröna!” skriker jag åt honom. Men han bara skrattar.
         På bordet ligger ett stort pappersark med noter till en sång som Mats och Monica har sjungit.
         Jag går ut.
         Högt uppe över ett buskage svävar två segelfjärilar. Jag tänker att de är väldigt vackra. Hade jag varit en ung pojke skulle jag försökt fånga dem med en håv. Dödat dem med eter och nålat upp dem.* Men tänk om jag bara skulle lyckats fånga den ena? Då hade ju den andra blivit ensam kvar. Tanken gör mig sorgsen.
         En turistfamilj passerar. Jag pekar på fjärilarna och ropar upphetsat:
         ”Titta! Segelfjärilar!”
         De tittar på mig som om jag inte var riktigt klok och skyndar därifrån.
         Jag står vid sidan av och betraktar en filminspelning. Skådespelarna ska föreställa far och son, trots att de ser jämngamla ut. Fadern skäller på sonen. Ger honom en dansk skalle. Sonen tar sig för ansiktet och börjar gråta. Jag tänker att de är väldigt skickliga, det såg ju helt verkligt ut. Sedan ser jag att han som spelar sonen har en stor röd bula på kinden. Och hans gråt låter äkta.

* Det hände på riktigt. Fjärilssamlande var en hobby när jag var mellan 11 och 13 år. Någon segelfjäril lyckades jag dock aldrig fånga. Och numera är jag alldeles för blödig.

[Dröm nummer 181. Tidig morgon den 21 juli 2021.]

Högt upp i bergen där jag en gång åkte skidor ligger numera ett stort hotell, där jag och Josefine befinner oss. Jag pekar på en röd taklampa och säger:
         ”Ganska precis under den där bröt jag benet innan dom byggde hotellet.”
         På kvällen ligger vi många i samlingssängar. Sängarna har flera våningar, det är trångt och vi har tjocka mönstrade vadmalstäcken över oss. En fluga surrar i taket vid mina fötter. Jag ser den. Den sitter i ett gammalt spindelnät. Är det kanske en spindel? Nej, en fluga. Jag trycker till den. Dödar den. Den hänger kvar i det trasiga nätet.*
         En lila krullig peruk i syntetmaterial hänger ner i mitt ansikte och hindrar mig från att sova. Jag sliter och rycker i den, men den sitter fast i en spik. Jag rycker tills den lossnar och kastar den ifrån mig.
         ”Varför gjorde du så?” säger Josefine.
         ”Det var nödvändigt”, säger jag. ”Den störde mig.”
         ”Jag tycker synd om peruken.”
        ”Försök sova nu.”
         Jag ser en film i mobilen. Josefines plan har precis landat. En text som börjar ”Igår…” dyker upp på skärmen. Jag avbryts av Josefine, som säger:
         ”Jag tycker verkligen inte om det här konceptet ’i’ som i ’igår’.”
         En annan film med en ung Martin Roger vidtar. Han är på olika platser och ser alltid glad ut.

* Det är mer sällan än man kanske skulle kunna tro som mina drömmar handlar om sådant som hänt mig i vaket tillstånd. Men precis efter att jag vaknat, skrivit ner drömmen jag hade innan den här och lagt mig för att somna om dök det upp en fluga. Det var tredje natten i rad det hände. Och det var precis lika omöjligt att somna den här gången. Flugjäveln surrade runt mitt huvud. Satte sig på min nakna fot. Jag slog efter den, men det var naturligtvis meningslöst. Den gick mig på nerverna. Jag tände ljuset och försökte lokalisera den. Hörde den surra svagt, men den var omöjlig att få syn på. Som om den befann sig i en annan dimension. Höll jag på att bli galen? Efter en lång kamp lyckades jag till sist hitta och döda den. Precis som de två föregående nätterna. Uppenbarligen tog jag med mig flugtraumat in i den här drömmen.

[Dröm nummer 179. Natten till den 21 juli 2021.]

Mekongflodens vatten har förvandlats till en trögflytande lervälling och vår djonk rör sig knappt framåt. Vattnet måste späs ut och jag får i uppdrag att dra en slang från en närbelägen höjd. Jag kliver ur djonken och ner i leran. Jag ser fiskar som tar sig upp till ytan för att hämta luft och jag undrar hur de klarar sig. Vadar med möda bort till höjden. Den är täckt av is, så det är oerhört svårt att ta sig upp. Till slut lyckas jag ändå och fäster slangen. Jag tänder eldar för att isen ska smälta. Och nu strömmar vattnet! Det sprutar rakt upp ur slangen, som från en fontän, och rinner ner längs sluttningen, ner i floden, som blir alltmer lättflytande. Jag hör hurrarop från djonken. Vattnet strömmar även ur den andra änden av slangen! Hur är det möjligt?
         För ett kort ögonblick är jag hjälte.
         Sedan börjar berget att brinna.
         Elden sprider sig och vattenflödet upphör.
         Jag är tillbaka på djonken och vi diskuterar vad som kan göras. Vi är överens om att det fungerade för ett kort ögonblick, trots att det inte borde ha gjort det. Det måste alltså finnas en lösning.
         Kapten lägger ut ett tiotal korta bambustavar i snön. Arrangerar dem i olika mönster. En liggande och nio stående. En liggande, åtta stående och en diagonalt. En liggande, sju stående och två diagonala. Variationer på diagonalens lutning. Och så vidare. Efter varje misslyckat försök lyfter han bort bambukäpparna och slätar till snön med armen. Han kämpar för att hitta en lösning, övertygad om att det måste finnas en.
         Han håller fortfarande på.

[Dröm nummer 178. Natten till den 20 juli 2021.]

Varje torsdag förmiddag går jag i samtalsterapi. På kvällen har jag ytterligare något engagemang. Det påstås att jag är en duktig art director, men att jag inte levererar. Jag har bland annat missat att ta fram ett färgschema för en stor kampanj. Det grymtas.
         Jag och kollegorna ägnar oss åt ett slags bollspel utomhus. En tennisboll ska slås i backen med handflatan och valfri motståndare ska sedan fortsätta att slå bollen i backen och så vidare. För varje slag måste alla spelare förflytta sig ett steg till höger i en cirkelformad rörelse. När alla är tillbaka på sin ursprungsposition är matchen över och poängen räknas samman. Jag fångar bollen i nacken – vilket är tillåtet – knycker till, får upp bollen i luften och drämmer till med handflatan. Motståndaren missar. Det imponerar.
         Jag byter om på kontoret, bredvid kollegorna. Jag är helt naken. Ursäktar mig och försöker skämta bort situationen. När jag drar på mig jeansen upptäcker jag att det bara är trasor kvar av dem. Samma sak med strumporna.
         Jag går till en butik för att köpa nya jeans och strumpor. Det är den jag brukar handla i. Men där finns varken jeans eller strumpor numera. Det bar sig helt enkelt inte. Det är mycket folk och ingen håller avstånd. Jag tänker på hur Ulf Lundell skulle ha gammelmansryat.*
         När jag är tillbaka från semestern har en originalare – en ung tjej som inte jobbat så länge – lagt ut skalpeller och lösa skalpellblad mellan väggen och ett bord, precis där man ska gå. Jag flyttar dem och påtalar det dumma i att placera dem just där, att folk kommer att skada sig.
         ”Men det händer ju inte så ofta”, ursäktar hon sig.
         Det är torsdag och jag missar både samtalsterapin och mitt kvällsengagemang.

* I vaket tillstånd läser jag just nu Vardagar 5. Där ryas det.

[Dröm nummer 177. I gryningen den 20 juli 2021.]

Jag är, liksom alla andra invånare i vår lilla stad, renhållningsarbetare. Varje dag avslutas med att vi borstar gatorna fria från snö. Det är ett drygt arbete och det gäller att få tag på de bästa borstarna vid borstutdelningen. Ofta får jag nöja mig med en av sämre kvalitet.
         Gatorna lutar brant.
         Snön är brun och seg.
         Jag borstar och borstar. Det är kämpigt, men jag har min metod: Först låter jag hunden Muffin* lägga sig i snön så att den börjar smälta. Sedan är det enkelt att borsta bort snösörjan. Men Muffin dör och jag får arbeta mycket hårdare.
         På kvällen städar jag högt upp under katedralens tak. Med van hand kastar jag glas och gamla lysrör i en burk långt, långt därnere. Jag träffar burken varje gång.
         Stadens härskarinna och hennes älskarinna svävar intill mig. De dricker champagne.
         ”Alltid champagne, älskling. Alltid den bästa”, säger älskarinnan.
         Härskarinnan stör sig på mig. Tycker att jag är uppstudsig. Och det blir inte bättre av att jag nu har övergått till att kasta ner diamanter i burken. Med en liten vit spade av plast gräver jag upp diamanterna ur skrymslen och vrår under taket. Kastar sedan ner dem i burken och träffar med exakt precision varje gång. Jag skrattar åt härskarinnan och hennes älskarinna.

* Vår labrador, salig i åminnelse.

[Dröm nummer 176. I gryningen den 17 juli 2021.]

Bud Bundy har infiltrerat en kriminell organisation. Nu letar han efter en bomb i en kvartersbutik. Jag betraktar allt från en annan butik. Glaset är så tjockt att jag inte hör några ljud utifrån.
         En agent med ansiktet täckt av en stålmask kommunicerar med en annan agent. Han är mycket upprörd. Trots det tjocka glaset fångar jag upp vad han säger.
         ”Bomben kommer att explodera!”
         Al Bundy kommer krypande på alla fyra längs gatan. Han letar efter sin son. Återigen kan jag höra ljud trots glaset. ”Bud? Bud?” Nu är han precis utanför butiken där Bud befinner sig och hans huvud är jättelikt. Jag ser som i slow motion hur skyltfönstret blåses ut och hur glas och föremål från butiken sprids över gatan. Bud kan omöjligt ha överlevt den smällen. Men Al visar inga tecken på skador och fortsätter på alla fyra längs gatan, ropandes:
         ”Bud? Bud?”
         Utanför butiken där jag befinner mig ställer sig två män. Den ena är flera meter lång och bär en storrutig ton-i-ton-grå kostym. Kavajen är av normallängd, det är bara benen som är väldigt långa. Han ser mycket nöjd ut när han pratar med den andre mannen. Jag hör inget, men jag vet att det är de som ligger bakom Buds död.

[Dröm nummer 175. Natten till den 17 juli 2021.]

Jag drömmer att jag behöver skriva ner en dröm, men jag hittar inte mitt anteckningsblock. Jag går ut och letar. Hittar det* i en damm. Genomblött. Sidorna är alldeles gråa av fukt. Det går inte att skriva på.
         Jag går in i huset. Letar efter ett annat block. Jag är mycket försiktig, för jag vill inte väcka min mor. Alla block jag hittar är antingen fullskrivna eller rutmönstrade. Jag behöver ett block med vitt papper! Till slut hittar jag ett och kan skriva, men då är drömmen borta.
         Micke ”Mikeadelica” Gustafsson ska plåta åt mig. Vi är utomhus. Han visar en viktig konstruktion med bultar. Sedan presenterar han en vikarierande inspicient, eftersom den ordinarie är sjuk.
         ”Micke har ett eget kön”, säger hon. ”Det är ett nytt slags kön.”
         Micke skrattar. Och jag tänker, att så är det förstås. Måste vara så.
         Vi går in i studion. Det är fruktansvärt varmt. Ett lågt, men mycket starkt pulserande ljud går igång. Något slags larm. Det går knappt att prata, än mindre tänka.
         ”Vi behöver ha det på”, säger Micke. ”Det skrämmer bort grävlingar och rådjur.”
         ”Oj, det blir svårt att arbeta i det ljudet”, säger jag.
         Vi kommer in i ett solupplyst rum. Det är hett som i en bastu.
         ”Här kan vi vara!” skriker Micke.
         Tillsammans går vi igenom upplägget för fotograferingen. Inspicienten hittar ett rutmönstrat block och säger: ”Behöver jag anteckna?”

—**

Micke är på vårt kontor. Vi vill att han ska fota något.
         ”Det finns ingen tid!” vrålar han. Han är upprörd och hans brunsvarta lockiga hår hänger ner över ansiktet, men lyckas inte riktigt dölja en hudåkomma som gjort näsan och kinderna svarta och flagiga.
         Jag berättar om min dröm, där han bytt till ett nytt, aldrig tidigare existerande kön.
         ”Jaha?” säger Micke och verkar helt ointresserad.
        ”Det var liksom helt naturligt, inget konstigt.”
        ”Jaha?”
         En kvinna går runt på kontoret och fotar av olika saker för att skapa nya typsnitt. Det är så man gör nuförtiden. Det är varmt och vi män går omkring med bar överkropp. Efter en stund gör även kvinnorna det. Som protest.
         En frilansande formgivare kallar på mig. Hon sitter framför datorn och har också tagit av sig på överkroppen. Hon har ingen antydan till bröst, men jag skymtar lite hår mellan bröstvårtorna. Är hon man? Nej, kvinna.
         ”Per, vet du att Lumiererna klassas som en ny typsnittsgrupp?” säger hon.
         Det intresserar mig inte och jag säger:
”Jaha? Allt ser ju ändå likadant ut numera.”

* Exakt samma block som jag brukar skriva på i vaket tillstånd: Vitt obestruket papper i A5-format med vår företagslogotyp i övre vänstra hörnet.
** Vaknar. Somnar om. Drömmen fortsätter.

[Dröm nummer 173. Natten till den 15 juli 2021.]

Alla pjäsförfattare har samlats på den utomhus belägna tunnelbaneperrongen för en genomgång av våra synopsis. Vi läser i tur och ordning upp dem för teaterchefen och skådespelarna. Jag har skrivit flera synopsis och har dem samlade i en bunt i fickan. Det jag känner mest för handlar om en äldre man som inget hellre vill i livet än att få lite fitta.
         Efter uppläsningen vidtar diskussion om vilka pjäser teatern ska sätta upp och hur de ska rollbesättas. Ingen av mina pjäser väljs och jag känner mig misslyckad och sorgsen. Jag var alltså inte bra nog?
         Hans Alfredsson lämnade perrongen precis när jag läste upp min pjäs om den gamle mannen och jag tänker att det kanske inte var på grund av det jag skrivit, utan att han faktiskt behövde gå av något annat skäl. Så jag säger lite försiktigt: ”Men Hans Alfredsson kanske skulle vilja spela den gamle mannen som vill ha fitta?”
         Teaterdirektören tänker efter en stund och säger: ”Ja, kanske det. Du får väl fråga honom.”
         I samma ögonblick öppnas dörren och Hans Alfredsson kommer åter in på perrongen. Han ser butter ut. Jag går fram till honom.
         ”Skulle du vilja göra den gamle mannen i min pjäs, han som vill ha fitta?” säger jag och håller upp mitt synopsis.
         Han skiner upp. ”Ja, den var fin, men jag hann tyvärr inte höra hela.”
         ”Jag kan mejla dig imorgon.”
         ”Ja men va fan, jag kan väl ta texten du har där? Vad spelar det för roll?” fräser han.
         ”Okej då”, säger jag och räcker över mitt synopsis, plågsamt medveten om hur dum jag måste framstå.

[Dröm nummer 171. I gryningen den 11 juli 2021.]

Jag och Jonas Lundqvist befinner oss i Lena Olins studio. Jonas deppar. Han har precis varit och fotograferat en tysk bil i en annan studio och inte fått säga till om någonting.
         ”Men du är ju art director?” säger jag.
         ”Det var en jävla massa folk”, säger Jonas. ”Assistenter som sprang omkring överallt. Kunden bestämde.”
         ”Ni hade frameboys förstås? Det har man väl på alla fotograferingar numera?” säger Lena och ser lite förvånad ut. ”Det är ju dom som skapar själva bilden.”
         ”Jag har bara plåtat tvättmaskiner i Frankrike”, säger jag. ”Då var det bara jag och fotografen.”
         ”Va?”, säger Lena.
         ”Ikväll ska jag supa!” säger jag.
         ”Du dricker för mycket”, säger Jonas. ”Dina hjärnceller dör.”
         ”Det är därför man har så många”, säger jag.
         Jan Dahlström har materialiserat sig och han, jag och Jonas tar av oss på överkroppen och jämför våra gubbmagar. Lena ser bekymrad ut och säger:
         ”Det ser inte bra ut. Ni borde göra något åt det.”
         ”Det är bara slappa muskler”, säger jag och drar in magen så att den blir alldeles platt.
         ”Det bästa sättet är att kapa av fotlederna”, säger Lena.
         ”Va?” säger jag.
         ”Det är inget konstigt. Du är utan dom i nån timme bara. Sen syr man tillbaka dom. Du är nedsövd förstås. Varenda människa har väl tagit av sina händer och fötter nångång?”