Sommardröm

[Dröm nummer 211. Tidig morgon den 8 augusti 2021.]

Kön till Café Opera börjar redan vid Norrmalmstorg. Det är mitt på dagen och två personer har redan ställt sig längst fram. Mitt emot dem ligger en bar med ett stort skyltfönster som solen gassar genom. Det måste vara olidligt varmt. Det är dessutom väldigt trångt mellan skyltfönstret och bardisken.
         Barchefen, en ung kvinna med kortklippt mörkt hår, blir intervjuad utanför. Hon håller i en tom vodkaflaska.
         ”Du dricker själv inte alkohol?” säger intervjuaren.
         ”Nej, jag har sett för mycket.”
         Jag och Joakim Pirinen sitter vid en pool. På sitt bröst har Joakim fyllda, maskliknande mjölkkörtlar, som han masserar.
         ”Jag har något liknande i ljumsken”, säger jag. ”Fast det är inte mjölk, det är mer som nervknippen.”
         Utan att jag hinner reagera klämmer Joakim till om en av sina körtlar och skickar en stråle mjölk mot mitt nakna ben. Jag blir helt stum.
         ”Vissa ögonblick glömmer man aldrig”, säger Joakim och flinar.
         Djupt äcklad tar jag mig till poolen, släpandes mitt nersölade ben efter mig. Jag sköljer av mig och går naken tillbaka. Joakim har nu sitt giftblå hår uppsatt i en stor rundel.
         ”Jag var hos Annas morfar, som skulle klippa mig. Jag har väntat så länge nu. Men just den gången kunde han inte, så jag satte upp det istället.”
         ”Ah, jag trodde du hade klippt dig”, säger jag. ”Det är snyggt.”
         Vi sitter i vår bungalow och diskuterar om vi ska slå till på villan för sex miljoner. Den har ju pool.
         ”Vi köper den!” säger Joakim. ”Vi trivs ju så bra tillsammans. Och man behöver inte vara homosexuell bara för att man delar hushåll.”

[Dröm nummer 208. Natten till den 7 augusti 2021.]

Det är antagligen sent 1800-tal. Ett antal män och kvinnor befinner sig i Nordafrika på forskningsresa. Jag är själv inte närvarande, utan får allt uppspelat för min inre syn.
         Lokala krigare har tillfångatagit forskarna, som misshandlas och torteras. Nu håller man ner en av männen mot ökensanden så att han inte kan röra sig. Jag tänker att det är min värsta fasa, att inte kunna röra sig. Att långsamt kvävas.
         Man skär och sticker mannen med långa knivar. Sedan skär man av honom huvudet. Efter en kort stund syr man fast det igen och väcker mannen till liv. Hur överlevde han det? Tja, på något sätt.
         Efter många år i fångenskap och under ständig tortyr befrias forskarna.
         Hur gick det till?
         Någon berättar för mig, att mannen som fick sitt huvud avskuret men överlevde hade gett befolkningen i landet tydliga instruktioner innan han och de andra forskarna tillfångatogs: Alla brev och alla texter om forskarna ska kopieras och distribueras till landets alla invånare, med syftet att folket aldrig ska sluta tala om dem. På sikt kommer kraften – folkets kraft – bli för mycket för banditerna, som kommer att tvingas frige forskarna.
         Vilket var precis vad som skedde.

[Dröm nummer 206. I gryningen den 6 augusti 2021.]

Mina chefer har gett mig i uppdrag att resa till Belarus över dagen. Jag berättar för Simona och försäkrar henne om att jag kommer att vara hemma till kvällen.
         ”Var har du passet?” säger hon.
         ”Eh … jag vet inte …”
         Hon suckar och visar mig var hon alltid brukar lägga det.*
         Jag packar en liten väska och kontrollerar att allt är med.
         I taxin har jag sällskap av ett par kollegor och min mor. Hon går oombedd igenom min packning och utbrister:
         ”Men du har ju glömt –––!”
         ”Jag behöver inte –––. Jag ska bara vara där över dan, för guds skull!”
         Hon rusar ut ur taxin och upp i lägenheten för att hämta vad hon anser är nödvändigt.
         ”Herregud, hon är galen”, säger jag. ”Åk, för fan!” Alla skrattar.
         En cyklist leder sin cykel över ett övergångsställe. Taxichauffören bromsar inte in och är nära att köra på cyklisten.
         Jag blir upprörd och säger:
         ”Där borde du ha stannat, han har ju företräde.” Taxichauffören bryr sig inte ens om att svara.
         Mitt uppdrag i Belarus visar sig vara att träffa en fängslad dissident. Det är en ung man som sitter inlåst i en källare. Vakten visar mig ner för en trappa och lämnar mig ensam med fången. Jag inser naturligtvis att vi är övervakade och säger något på svenska till honom. Men han förstår inte.
         ”Do you speak English?” säger jag.
         “Yes.” Han viskar i mitt öra: ”Remember, very short phrases.”                 Vaktchefen kommer in och börjar gå igenom mina väskor som jag ställt på golvet (och som nu har blivit fler). Under en av dem hittar han ett svart kuvert som han demonstrativt håller upp. Han öppnar det och tar fram en tjock sedelbunt.
         ”Can you explain this?” säger han.
         “You’ve got to be joking. You obviously planted it there. It’s not mine!”
         “But of course it’s yours. This is a very serious crime, you understand?”
         “You can check for DNA. You wont find mine.”
         “But I’m sure we will”, säger han och ler överseende.
         Jag känner kallsvetten klibba mot skjortan och tänker att nu är det kört.
         Men märkligt nog vänder alltsammans. Jag är fri och nu är det istället vakten som la dit kuvertet som ska straffas. Man har placerat honom i en tunna, som ska föreställa en askkopp. Han är utklädd till fimp. Jag och den unge fången röker och blir av vaktchefen ombedda att aska på honom. Vakten bönar och ber att vi ska skona honom, men vi låter cigarettaskan falla över hans ansikte. När vi slutligen ska fimpa på honom drar han fram en pistol, som han haft gömd, och skjuter mig med tre skott i bröstet. Jag lever fortfarande och ser hur han i tur och ordning skjuter den unge fången och därefter vaktchefen. Jag inser att jag måste hämta hjälp och försöker krypa upp för trappan, som nu är både mycket brantare och har högre trappsteg.

* Helt och hållet verklighetstroget!

[Dröm nummer 204. Natten till den 5 augusti 2021.]

Jag medverkar i något slags spel med flera inblandade. Vi har vapen och spelet har dödlig utgång. Någon blir skjuten i brösten, faller skrikande till marken och dör snabbt. Mikael Södersten blir skjuten i handen. Han faller ihop och stelnar i en pose av skräck och smärta. Han håller upp sin ena fot i luften. En kvinna med pistol skjuter honom i foten. Kulan tränger in till hälften i sulan.
         Kvinnan håller nu pistolen i ena handen och en elgitarr i den andra.
         ”Släpp den!” skriker någon med höjt vapen och viskar samtidigt till mig: ”När den når marken är hon död.”
         Kvinnan släpper gitarren och vi inser att det i sammanhanget vaga ”den” kan syfta på både ”gitarren” och ”pistolen” och att vi därför rent grammatiskt inte kan skjuta henne.

[Dröm nummer 203. Natten till den 4 augusti 2021.]

Jojo Djeridi frågar mig om jag vill ha en biljett till Ulf Lundells konsert i Malmö. Den kostar egentligen 900 kronor, men han vill ge den till mig. Flyg ingår. Jag tackar ja.
         Innan konserten vill mina vänner att jag ska provsjunga för Lundells kör. Jag sjunger riktigt illa och får inte vara med.
         Det är en bra konsert. Lundell vet vad han gör. Han jobbar på som en maskin.
         Jag pratar med Niklas ”Nille” Fornelius om upplägget för konserten. 900 spänn och flyget som ingår. Hur kan de få det att gå ihop? Det var visserligen 200 000 i publiken, men ändå.
         Nille dyker upp på en picnic. Han säger att nästa gång kommer han att vara där.

[Dröm nummer 202. Tidig morgon den 4 augusti 2021.]

Jag och Simona befinner oss på ett billigt hotellrum. På en madrass på golvet ligger en ofattbart lortig man. Han har betalat mindre än vi, det är därför han får sova på golvet. Jag och Simona inser att vi inte kan ha sex när mannen är närvarande och tittar istället på teve. Simona somnar. Mannen suckar och manövrerar sig långsamt upp med huvudet på vår säng för att få det lite mer bekvämt. Han stinker och hans hår är svart och flottigt.
         Jag lämnar rummet.
         När jag kommer ut väntar Anders Årbrandt* på mig. Det är 80-talsfest! The Final Countdown dånar i öronen och folk partar hej vilt. Allt är tillåtet. Det är en ren orgie. En sexig kvinna sjunger, med ögonen halvslutna:
         ”Man känner sig fram, ger en kyss här, ligger lite där.”
         Hon fångar omedelbart in en färgad man och jag tänker att han verkligen inte är vacker. Han har ett runt, oproportionerligt stort och runt ansikte. Hans ögon är utstående, näsan vass och håret rött. På hakan har han ett rött bockskägg. Han råkar helt enkelt bara vara närmast till hands.
         Nästa dag dyker samma kvinna – dock något förändrad – upp på ett sydstatsgods. Hon sjunger snuskiga visor för att åter locka till sig mannen hon träffade igår. Hela hans familj är där och alla är färgade.
         Någon berättar för mig att kvinnan som nu driver godset är släkt med en svart kvinnlig slav som godsägaren våldtog på 1800-talet. Dottern till den kvinnliga slaven tog helt enkelt över verksamheten efter inbördeskriget. Jag tänker att de verkar vara framgångsrika.
         Från att tidigare ha varit en avlägsen betraktare är jag nu också med i umgänget på godset. I färgglada kläder dansar vi ut på den soldränkta terrassen och springer mot en närbelägen damm. Alla hoppar i med kläderna på och simmar runt, skrattande och uppfyllda av en sällsam glädje.

* Lumparkollega.

[Dröm nummer 201. I gryningen den 4 augusti 2021.]

Jag får hem en broschyr från mitt gamla förband Lv3. Svartvita bilder med folk från min pluton. En av bildtexterna lyder: Det var många fina män, några av dem är tyvärr inte med oss längre.
         Det visar sig att det ska bli repmöte efter jul. Jag bävar. Hur ska jag få ihop det tidsmässigt?
         På repmötets första dag samlas vi för ett gruppsamtal. Samtalet leds av en väldigt snygg kvinnlig sexolog. Vi får berätta om vårt privatliv. Är vi gifta? Har vi barn? En lite småfet kille som var lastbilschaufför, men som jag inte minns namnet på, säger att han fortfarande är ogift. Att det är svårt att binda sig när det finns så jävla mycket tjejer. Med alla erbjudanden om sex han får, så måste han vara fri. Det är inte konstigare än så.
         Jag känner raseriet växa i mig. Hur kan det komma sig att jag aldrig får sådana erbjudanden?
         Jag går på toa. Efter en stund kommer sexologen efter.
         ”Varför vill du inte lyssna på mig?” säger hon. ”Kom nu, så går vi tillbaka.”
         När vi kommer in i rummet sitter alla mina gamla lumparkompisar och frustar av skratt. En av dem säger: ”Det var den värsta jävla dynga jag hört!”
         När jag tittar ner ser jag att golvet är klibbigt av sekret.

[Dröm nummer 200. I gryningen den 3 augusti 2021.]

Jag och Thomas Eriksson* är på väg tillbaka till hans bil, en vit Tesla. Han har parkerat på diagonalen, där vägen delar sig, och jag tänker att nu måste han väl ha fått böter. Men det sitter ingen lapp på vindrutan.
         ”Vilken tur att du inte fått böter”, säger jag.
         ”Jag får inte böter”, säger han överseende. ”Jag kör Tesla.”
         Vi sätter oss i bilen. Thomas verkar inte riktigt veta var han befinner sig eller vart han är på väg. Han kör genom trånga gränder och svänger runt hörn utan att se sig för. Bilar tvärbromsar. Fotgängare kastar sig undan. Det är ett under att vi inte krockar med någon.
         Nu har vi stannat i slutet av Dannemansvägen på Lidingö. Här slutar bilvägen och övergår i en cykelväg, som mynnar ut i Ryttarvägen, där jag har mitt barndomshem. Jag förklarar att han för att komma till Ryttarvägen måste vända och åka åt andra hållet på Dannemansvägen och sedan köra ut på Vasavägen.
         Han väljer att ta cykelbanan.

* Kollega på reklambyrån SandbergTrygg.

[Dröm nummer 199. Natten till den 3 augusti 2021.]

Hela vår grupp har lyckats ta sig bakom nazityskarnas linjer och har nu infiltrerat en fabrik för trävaror. Iklädda nazistuniformer har vi, trots att ingen av oss kan ett ord tyska, lyckat få fienden att tro att vi är ett resande teatersällskap.
         Vår ”överste” kommer in till häst. Han verkar förvirrad. Vet han inte var han är? Han är sjuklig och måste glömt att ta sin medicin. Vi får inte bli avslöjade! Plötsligt glider han ur sadeln och hamnar upp och ner. Någon skriker ”Nej!”. Slagsmål med bakelser utbryter. Vi måste helt enkelt få tyskarna att tro att alltsammans är en del av showen.
         Vår ledare Charlie Chaplin är rasande. Det enda han vill är att få komma hem till sin lilla Pussy och knulla.
         Vi lyfter upp Chaplin, håller honom mellan oss och rusar med hans skrikande huvud före mot en jättelik tårta.

[Dröm nummer 198. I gryningen den 2 augusti 2021.]

Linda Hamilton är tillbaka efter många år. Hon är gammal och fet och ingen känner igen henne. Jag betraktar henne bakifrån, där hon står vid ett räcke och tittar ut i fjärran. Hon bär kortbyxor med stora knappar på fickorna.
         Familjen Frölander räknar många medlemmar och villan är överfull. En okänd son vill visa mig sitt rum. För att komma dit måste man först passera ett rum där en äldre kvinnlig släkting ligger och sover. I den okände sonens rum ligger en madrass direkt på golvet. Han visar hur han sover under smutsiga, en gång vita pälstäcken. Rummet ligger högst upp i huset och det är fruktansvärt varmt. Han pekar på innertaket av gulnad lackerad plywood:
         ”Det måste renoveras.”
         Det är avslutningsdag på körresan och vi har spritt ut oss i ett stort kök. Vi börjar sjunga en sång som alla utom jag sjungit förut. Jag försöker hitta min basstämma. Jag sjunger mestadels fel, men ibland tycker jag att det låter riktigt bra.
         ”Det går ju inte att sjunga när vi står så här utspridda!” utbrister någon.
         ”Är du snäll och inte sjunger i mitt öra”, viskar någon annan irriterat.
         Elisabeth dyker upp. Hon har stora vita fjäll i hela ansiktet och hakan och halsen är täckt av tjock vit skäggstubb. Jag misstänker att hon är sjuk, så jag ber henne backa.
         Jag ligger i en säng. På mitt bröst har jag en gammal smutsig knähund. Den är ömsom gosig, ömsom aggressiv och nafsar efter mig. Pälsen är full med fästingar och någon har märkt ut en av dem med en bit hopknycklat kolapapper.
         Det är översvämning i huset där jag befinner mig. Jag tar mig ut, men får inte med mig mina skor. De var väldigt slitna, så det kan göra detsamma.
         Vid en undangömd sandstrand vid Kottlasjön på Lidingö är vattnet klart och grönt. Där har nyss Linus och Therése Bergkvist funnit varandra för evigt.