Sommardröm

[Dröm nummer 236. Natten till den 16 september 2021.]

Vid ett läxförhör är det bara en av eleverna som tror att Hamlet är en pjäs från 2000-talet.
         Jag deltar i ett gymnastikpass. Stämningen är fientlig och jag vill helst vara för mig själv.
         Jag frågar min mor om jag själv kan gå och handla jäst och mjöl. Hon tillåter det.
         Efter att jag handlat går jag tillbaka till hotell Astoria, där jag bor. Precis bredvid ligger biografen med samma namn, där man visar en konsertfilm med Rolling Stones. Jag har lovat att träffa grabbarna i bandet efteråt och går backstage.
         De ligger på en väldig hög av popcorn i ett kubformat rum av glas, belysta av ett starkt gult ljus. De flamsar och skrattar och kastar popcorn på varandra. Fast det ser mer ut som torrfoder för hundar.
         Jag kliver upp på popcorn/torrfoderhögen och lägger mig intill Mick. Grabbarna nickar åt mig och fortsätter kasta pocorn/torrfoder. Jag kastar också, men blir inte gladare för det.
         Jag känner inte igen killen mittemot mig, han är inte med i bandet. Hans ansikte är mörkrött, ögonvitorna stora. Han stirrar på mig och ler ironiskt och jag fylls av en plötslig fasa inför honom.
         ”Great show, guys”, säger jag. Jag hade tänkt säga ”nice show”, men insåg att det kunde ha uppfattats som ett underbetyg.
         Ingen pratar med mig. Jag är accepterad, men inte mer. Jag borde kanske inte kommit hit, men jag hade ju lovat grabbarna.

[Dröm nummer 235. Natten till den 15 september 2021.]

Det är stor fest hemma hos en obesvarad ungdomskärlek. Hennes pappa är där, men henne ser jag lyckligtvis inte till. Vid ett bord sitter Torbjörn Wiking, packad.
         ”Tjena, Tobbe!” säger jag.
         Han är så full att han bara sluddrar till svar. Själv håller jag mig till alkoholfri öl. Vill inte tappa kontrollen.
         Jesper Eronn är hög på marijuana. Också han har svårt att prata.
         En röst i en högtalare förkunnar: ”Och till Jesper har vi gratis och giftfritt röka.” Alla skrattar.
         Parallellt pågår ett arbete med pappans boksamling. Det går ut på att måla ett antal praktverks bokryggar på konstfulla sätt. Pappan är dock inte nöjd med resultatet och frågar om jag kan hjälpa till. Jag inser att jag inte har något val och säger ja. En expert som bara är där för pengarnas skull förklarar hur jag ska göra. Han har problem med en av bokryggarna. Utifrån en förlaga ska han måla ett antal ansikten på rad. Problemet är att de alla syns framifrån och är ungefär lika stora, samtidigt som de är målade i perspektiv. Det borde vara en omöjlig bild, trots det existerar den. Jag erbjuder mig att göra ett försök. Samtidigt som jag påbörjar arbetet berättar jag om min obesvarade kärlek till dottern i huset.
         Det är svårt att måla. Vi diskuterar perspektivet, men lyckas inte komma fram till hur ansiktena egentligen ska avbildas. Det blir helt enkelt inte bra, och jag börjar inse att jag inte kommer att klara av det.
         ”Jag tycker synd om dig, Per”, säger experten.
         Det är oklart om det är för den obesvarade kärleken eller för hela situationen eller för att han har genomskådat min oförmåga att utföra uppdraget jag tagit på mig.

[Dröm nummer 234. Natten till den 14 september 2021.]

Jag arbetar som något slags uppvärmare för en tv-show och bär alltid en fotsid helkroppsdräkt i mörkröd plysch. När gästerna kommer till studion genomför jag en enkel ritual med dem. Den går till på följande sätt: Vi ställer oss huvud mot huvud och tittar varandra i ögonen, samtidigt som jag peppar gästen med mitt babbel och mina dåliga vitsar. Det brukar vara mycket uppskattat och får alla att känna sig mindre nervösa. Mitt möte med gästerna sänds innan själva showen drar igång och jag är väldigt populär, inte bara hos gästerna och publiken, utan också hos alla som är inblandade i produktionen.
         Ikväll är jag lite extra exalterad, eftersom gästen är en känd kulturpersonlighet, en medelålders man med halvlångt mörkt krulligt hår. Innan ritualen berättar jag för honom hur mycket jag uppskattar honom och hans arbete. Han tackar, men blir lite generad. Sedan påbörjar vi ritualen.
         Vi lutar våra pannor mot varandra och tittar in i varandras ögon. Jag känner hur mitt kön börjar röra sig.
         ”Herregud, jag får nästan bånge”, säger jag.
         ”Så så.”
         Sedan går allt överstyr. Jag blir privat. Börjar kritisera programmet.
         ”Allvarligt talat, hur känns det att sitta med de där idioterna och lyssna på det där tramset och den där jävla kvinnofientliga musiken?”
         ”Hördu, jag tycker musiken är ganska bra”, säger han och backar bort från mig, uppenbart irriterad. Går sedan ut till studion. Programmet är igång.
         Hunden Muffin har bitit någon* och blir uppkallad till ovanvåningen, där Anders Roger ligger i en soffa. Hans vita långkalsonger är täckta av hål efter Muffins bett. Skadorna på kroppen är ganska ytliga, men han befinner sig i chock.

* Muffin var en mycket klok och mycket allvarlig brun labrador, som nästan aldrig gjorde en människa förnär.

[Dröm nummer 233. Natten till den 13 september 2021.]

I tidens början var det bara katten som andades. Inget annat levande fanns ännu.
         En jättelik cykelkedja är ersatt av en skiva röd granit. Skivan har spruckit tvärsöver och det saknas en del, så cykeln kan inte användas. Jag hittar den saknade delen och sätter tillbaka den. Cykeln fungerar igen och jag uppfylls av en segerkänsla.
         Husen i området åtskils av ett kanalsystem med små vikar, där roddbåtar ligger förtöjda.
         Uppe på höjden finns ett stort, vackert hus. Där bor en gammal SS-man, som bestämt sig för att ge upp och överlämna sig till rättvisan.
         Utanför vårt hus på Muskö arbetar jag med min enorma träkonstruktion, som skulle kunna vara en båt. Allt är fäst med träpluggar och kilar. Inte en skruv har jag använt! Bara lite lim.
         Gästerna kommer snart och Håkan Gustafsson går redan på min veranda.
         ”Hallå?” ropar jag.
         Jag ser att han hör mig – jag kan ana ett leende – men han låtsas inte se mig.
         Vid sluttningen ner mot vattnet fortsätter jag att arbeta med stenläggningen. Slänger dit stenarna, som lägger sig snyggt på plats, nästan utan att jag behöver anstränga mig.
         Håkan kommer mig till mötes. Det är ett kärt återseende. Han hjälper mig med stenarna.
         En slät klippa som sluttar brant ner i vattnet är täckt med gammal svart tjockolja från min barndom. Jag berättar för Håkan vad som hände.
         ”När jag var liten, bara något år, var det ett oljeutsläpp här och jag klev i oljan. ’Det går bort med varnolen!’, sa min mor, dränkte lite trassel i vätskan och började med bestämda tag att skrubba mig. Jag minns hur jag grät.”*
         Håkan skrapar lätt med fingret på den missfärgade klippan. Och oljan släpper i stora sjok.
         ”Se, så lätt det går bort!” skrattar han.

* Detta hände verkligen och bör ha varit ett av mina första minnen – och trauman! Varnolen är ett annat namn på lacknafta och jag minns att det var den produkten som min mor använde. Jag minns också att hon uttalade ordet utan ”r” och med betoning på ”e”.

[Dröm nummer 231. I gryningen den 10 september 2021.]

Jag ligger i en säng tillsammans med en manlig granne*, hans fru, deras lille son och en talande katt, som kan säga ”smoke” på kommando. Trots att det inte är något särskilt med talande katter – nästan alla katter har den förmågan – tänker jag att det är ganska fantastiskt att den uttalar ordet så perfekt, precis som en människa. Katten kan naturligtvis säga andra saker också.
         Barnet suger näring ur en genomskinlig plastburk. Det jäser i burken. Pappan skruvar av locket, doppar ett finger i vätskan och smakar av. Jag kan se att vätskan är fylld av bruna partiklar och blir lite illamående.
         Lennart Norström ska åka iväg på en gammal motorcykel. Han får hjälp av någon att lyfta upp den på verandan. Alltsammans ska filmas, så Lennart är mån om att det ser snyggt ut. Han svänger hojen bakom sig, men ramlar omkull. Tappar sina glasögon. Jag hittar dem och snart far han iväg. Filmen blir farsartad.
         Mamman ligger kvar i sängen. Bitter.
         Jag måste åka hem.

* Dock ingen som jag känner igen från vakenheten.

[Dröm nummer230. Natten till den 10 september 2021.]

Vi är några stycken i ett rum. Vi dricker. En rödmosig man tar en klunk vin och säger: ”Man måste ju kunna dricka lite varje dag.”
         ”Ja”, säger jag, ”tills man går till doktorn, som säger att man har förhöjda levervärden.”
         En kvinna blir väldigt upprörd och protesterar: ”Vänta lite här nu. Du kan inte säga ’man’, det utesluter ju mig som kvinna.”
         ”Nej, det är klart. Du har förstås helt rätt. Förlåt.”
         Någon föreslår att vi ska använda två fotografier i vår publikation. Fotografierna är inramade och föreställer två män. Deras kroppar har förbättrats på kirurgisk väg, det man kallar ”enhanced bodies”*. Den ena mannens ögonlock har opererats för att bli större, så att de sticker ut som skärmar ovanför ögonen. Man kan tydligt se knivsnitten, som fortfarande är röda. Också hans mun har gjorts större och är helt öppen. Den andre mannen är avbildad i halvfigur. Hans bröstkorg har stora, såriga öppningar, där slangar går in i lungorna. Båda männen ser fruktansvärt plågade ut. Som om de vill skrika, men inte kan. Det är tydligen ett experiment, där man haft som mål att öka den mänskliga prestationsförmågan.
         ”Vågar vi använda bilderna?”, säger jag.
         ”Nej”, säger någon, ”de är för gamla.”
         Jag tittar närmare på dem och ser nu att i bägge ramarnas nederkant finns årtalet ”1946” angivet.

* Begreppet existerar i den verkliga värden, och det närbesläktade ”Human enhancement” definieras på Wikipedia som ”the natural, artificial, or technological alteration of the human body in order to enhance physical or mental capabilities.” Det kände jag faktiskt inte till.

[Dröm nummer 229. Tidig morgon den 6 september 2021.]

Ovanför Vasavägen på Lidingö, ungefär vid mitten av Gustafsvägen, pekar Joakim Pirinen på en kyrka jag inte sett tidigare. Det är en mycket vacker stenkyrka, med gulputsad fasad.
         ”Den byggdes inför Stockholms-OS 1912”, berättar Joakim.
         Det är samling utomhus. Jag pratar med Joakim, men en ledarkvinna hyschar mig. ”Tänk på Jesus!” säger hon strängt.
         Jag blir förbannad.
         ”Men hon är rätt snygg”, säger Joakim.
         ”Det spelar ingen roll. Hon kan inte hyscha mig!”
         Ledarkvinnan kommenderar uppställning. Vi ska springa. Jag har träskor och det går ju inte. I en sandlåda byter jag till lämpligare skor och ger mig iväg. Men jag har glömt min vattenflaska och går tillbaka. För att skämta har Joakim fyllt det gula locket till flaskan med sand. Jag kommer långt efter de andra.
         På en tunnelbanestation tar jag av misstag en tugga av någon annans hamburgare. Jag rusar iväg och man ropar efter mig. Först tror jag att det är aggressivt, men killen med hamburgaren och hans kompisar vill bara prata. De tycker det var ganska festligt. De har spelat in händelsen och vill att jag lyssnar. Och det låter faktiskt rätt kul när jag tar en tugga och sedan ursäktar mig.
         Killen med hamburgaren bjuder hem mig. Han har sin flickvän där. Vi pratar alla tre.
         ”Det har faktiskt hänt mig en gång tidigare”, säger jag. ”Jag råkade av misstag klia en annan man i huvudet.” Vi skrattar gott.
         ”Så du är författare?” säger jag till killen.
         ”Ja, det kan man säga. Jobbar på Författarförbundet. Hankar mig fram. Tufft. Man vill ju ha vin till maten. Tjejen också. Och man vill ju ligga.”

[Dröm nummer 228. Natten den 6 september 2021.]

På en tunnelbanestation får jag en lektion i hur man placerar ut bokstäver på väggen så att det blir typografiskt korrekt.
         Jag kör en bil på en smal grusväg som löper parallellt med en större asfalterad väg. Tänker att det ska gå att komma upp på den större vägen längre ner i backen. Men ju längre jag kommer på grusvägen, desto lägre befinner den sig i förhållande till den större vägen. Den slutar i en havsvik och någon avtagsväg finns inte. Jag får backa tillbaka.
         En person ska utses till ett högt ämbete. Bland kandidaterna finns Wallenström, som bor precis på krönet, där grusvägen och den större vägen ansluter till varandra. Jag ringer på. En ung man öppnar. Det kan väl inte vara Wallenström? Nej, det är hans son. När den äldre Wallenström visar sig håller jag upp en tom flaska, som tidigare innehållit min egentillverkade champagne.
         ”Vågar jag fråga hur det gick i omröstningen?” säger jag och håller fram flaskan. ”Lite Champagne kanske?”
         ”Nej, uppdraget gick till –––”, säger Wallenström och verkar inte alltför besviken över det. ”Men jag känner igen dig. Jag har lagt ett värmegolv hos dig!”
         ”Ja, det kan stämma.”
         Han får något drömskt över sig och säger:
         ”Åh, innan gjutningen. Vi hade slipat mönstret så mjukt. Det var som sammet när man kände med handen. Så vackert.”
         På en tunnelbanestation tillrättavisar en äldre japansk kvinna en ung pojke som inte tilltalar sin farmor med tillräcklig respekt. Ett japanskt barn visar hur man gör och den japanska kvinnan ser nöjd ut.
         En mycket yngre upplaga av den äldre japanska kvinnan står intill mig. Hon flämtar när hon andas, ögonen är halvslutna och det är något väldigt sexigt över henne.
         Tunnelbanan till Ropsten kommer inte. Men det gör däremot ett godståg. En högtalarröst meddelar att alla rutiner har rubbats och att man på grund av godstågets ankomst inte längre kan sälja det svarta te som förberetts. Istället kommer man att dela ut det gratis.
         Jag sms:ar Simona om var jag är och att det inte kommer något tåg.
         På en svagt upplyst del av perrongen ligger ett fyllo utslaget. Ingen hjälper honom. Sedan förvandlas fyllot till en 10 meter lång smältande version av glassen X15.
         ”Kan ingen hjälpa honom?!” skriker en kvinna.
         ”Nej, jag kom nyss”, ursäktar jag mig.
         Nu känner jag inte igen skyltarna. På ingen av dem står det ”ROPSTEN”. Men på en står det ”GLOUCESTER”.

[Dröm nummer 227. I gryningen den 5 september 2021.]

Jag befinner mig på fest hos Ulf Englund. Gästerna är många och alla hus på hans väldiga ägor är upptagna.
         Ett av husen börjar brinna, men vi lyckas släcka elden och går på promenad. Ett sken som av brinnande fosfor kommer från bakom en kulle. Det är elden som tagit sig igen! Patrik Nordström och några andra rusar dit, men det är för sent. Brandorsaken visar sig vara en flaska soja, som någon ställt för nära aggregatet i kylen.
         Var ska jag nu sova? Alla bäddar är ju upptagna.
         ”Du kan få dela säng med oss”, säger Anders och Ylva Lindgren.
         I bil färdas jag längre ut i skärgården. Nedanför mig ser jag den vackra Djuröbron med sina dubbla bågar.*
         Nu sitter min mor i bilen. Hon räcker mig ett kuvert med 700 000 kronor i sedlar. Det är min andel av vårt sommarhus på Muskö som vi sålt. Hade vi väntat lite längre med att sälja skulle vi fått mer. Det grämer mig.
         Jag har problem med bilens handbroms. På en verkstad visar Gunnar Sjölund** att vajern är för lång. Han viker den dubbel och knipsar bort en decimeter på mitten.
         Jag sitter och fikar på en BP-mack, då Gösta Persson dyker upp. Han är ömsom fylld av respekt, ömsom av hån för något jag gjorde när jag jobbade på hans BP-mack. Jag har svårt att veta vad jag ska känna.
         Jag övar med den nya kören. Det är svårt och jag misstänker att jag inte kommer att få fortsätta. När jag kommer ut efteråt möter jag en man – en tysk – från min gamla kör, vars övningslokal ligger precis intill. Han pekar på en liten knapp med siffran 1 på sitt rockslag och säger: ”Ich bin erste Bass.”
         Jag upptäcker att jag har en likadan knapp, fast med siffran 2. Jag pekar på den och säger: ”Ich zweite. Aber ich bin nicht mehr mit deinem Chor. Mit andere Chor.” Jag pekar på min nya körlokal. ”Nur 50 meter.”
         Min gamla körkollega är chockad och utbrister: ”Aber das ist Deutsche Kammerenzambel!”
         ”Ja.”
         ”Es ist sehr schwer.”
         ”Ja, sehr schwer.”

* Djuröbron är visserligen vacker, men har som alla vet bara en båge.
** Vän till min bror.

[Dröm nummer 226. Natten till den 3 september 2021.]

Beckmans modeklass har en retrospektiv utställning med elevarbeten från andra halvan av 80-talet. Det är genomgående hög kvalitet på allt som visas, men starkast intryck gör Anna Holtblads mönstrade filtplagg. Ett av mönstren består av olika organiskt formade mörkt turkosa plustecken på en ljusare turkos bakgrund.
         ”Och vet du”, säger jag till någon som tycks vara fylld av samma beundran, ”inte ett enda av mönstren kom i produktion. Hon kom att syssla med något annat.”*
         Vi enas om att det är skandalöst och en stor förlust för modevärlden.
         Efter att ha sett den omtumlande utställningen sätter jag mig i en bar med en man, också han gammal modeelev.
         Någon kommer till vårt bord och lägger ut en hög med biljetter till reprisvernissagen, som ska hållas om en vecka.
         ”Det står ditt namn på alla biljetter, Per”, säger någon. ”Du är väldigt VIP.”
         Jag tittar på biljetterna och kan konstatera att det stämmer. Mitt namn finns med på varje biljett, i meningar som Per är mycket välkommen, Vernissagen är ingen vernissage om inte Per är där och, något mer hotfullt, Per, vi förväntar oss att du dyker upp.**
         Sedan läser jag titeln på reprisvernissagen högt: ”Min brorsa blir hängd idag.”
         ”Ett klassiskt galleristskämt!” säger Joakim Pirinen.

* Hon blev tvärtom ganska framgångsrik.

** Jag minns inte exakt hur meningarna var formulerade, men andemeningen var ungefär denna.