Sommardröm

[Dröm nummer 289. Natten till den 18 november 2021.]

Jag befinner mig i något slags park eller kanske på ett nöjesfält. Några antagonister slår ut golfbollar över en liten damm. Dammen är bara runt 25 meter lång och någon ropar: ”200!” Bollen kommer att gå in i väggen!
         Utanför en avsats står en samling vita rör, omkring 20 meter höga och kanske fyra meter i diameter. Högst upp på varje rör finns en yta med ett runt bord och några stolar. Jag och mina vänner har precis satt oss vid ett bord med varsitt glas då en av antagonisterna dyker upp på avsatsen intill. Han bryter av en lång metallbit och hotar mig. Själv håller jag plötsligt i ett mycket längre metallspröt, som jag sveper mot honom. Han backar undan. Jag kan tydligt se Ungmoderaternas emblem* på hans tröja.
         ”Din jävla fjant”, säger jag.
         Han tar sats och hoppar upp på vårt rör. Balanserar på räcket runt. Han kan väl inte våga göra ett utfall därifrån? Jag reser mig. Gör en rörelse med mitt spröt. Och han störtar mot avgrunden. Jag kikar ut över räcket. Han ligger orörlig. Har tappat sina mänskliga drag och liknar nu mer en jättelik vit larv. Han är död. Och jag blir påmind om att jag i ungdomen faktiskt dödade Johan Hammars yngre bror.**

* Det hade inga större likheter med vakenhetens MUF.
** Johan Hammar och jag gick i samma grundskoleklass. Huruvida han hade en yngre bror som jag dödade har jag inget minne av. Men jag kan ha glömt.

[Dröm nummer 287. I gryningen den 15 november 2021.]

Tillsammans med en vän tittar jag på en reklamfilm för Telia. Kameran panorerar över ett innertak, som är helt täckt av handskrivna papperslappar med svenska ortsnamn. Mellan orterna löper sladdar. En sammetsmjuk voice over berättar om Telia och att de knyter samman alla människor i hela Sverige.
         Men plötsligt syns en sladd som har släppt från sin ort och hänger fritt i luften. En hjälpande hand uppenbarar sig och fäster blixtsnabbt sladdändan vid ”sin” ort. Den mjuka rösten pratar lugnt på, som om ingenting hade hänt.
         ”Det är ju ändå rätt bra ändå”, säger jag till min vän.
         ”Jo, men vad ska man säga. Telia liksom.”
         Nu är jag där, på platsen för filminspelningen, och jag är precis som alla andra på reklambyrån inblandad i produktionen. Det är verkligen ett jättejobb. Vi går igenom allt i detalj. Stryker och lägger till.
         Jag rullar ihop en bit papper till en kula och kastar den mot en vägg. Kulan rör sig uppåt längst väggen och hoppar in i en nisch, som om den levde.
         ”Jag ska strypa den där jävla koreografen!” väser Thomas Lindqvist*. ”Jag har inte sett honom på sju jävla månader!”

* Kollega på Trampolin Draft.

[Dröm nummer 283. Tidig morgon den 12 november 2021.]

Jag och Simona är på en semesterort. Hotellrummet är snuskigt och det finns bara en gemensam toalett i korridoren. Men ingen toastol, bara pissoarer. Jag måste skita och är mycket upprörd när jag försöker göra det i pissoaren. En arg man kommer in och skriker att det är hans pissoar. Det blir nästan slagsmål.
         Jag går på bio och flörtar med en tjej som säljer godis. Av ”misstag” blottar hon sina bröst för mig. Håller fram dem mot mitt ansikte.
         ”Oh, jag ber om ursäkt”, säger hon och ler.
         ”Det är ingen fara”, säger jag och smider planer som aldrig blir verklighet.
         Dagen därpå vill jag köpa godis i en kiosk. En kille med ett musliknande ansikte står i kassan.
         ”English or Swedish?” säger jag.
         Han svarar att han kan svenska, men att de har krav på sig att prata engelska. Han säger att de har ont om godis. De har visserligen Ahlgrens bilar, men de förvaras på kioskens tak.
         Jag blir sjukt sugen på bilarna.
         ”Can I have the cars, please.”
         Någon hämtar en stege och tar ner bilarna. Det visar sig att de är inlagda i cognac.
         ”Can I have the cognac too?” säger jag.
         “No, we’re reusing the cognac”, säger killen med musansiktet.
         “What a pity.”
         En kvinna plockar ut bilarna med pincett och lägger dem på ett fat. Sedan ger hon fatet till mig.
         En liten pojke säger att han vill smaka, men vi förklarar för honom att det bara är för vuxna.
         Jag berättar för Simona om tjejen på bion.
         ”Mitt frikort är Oskar Linnros”, säger hon.

[Dröm nummer 282. Natten till den 12 november 2021.]

På en ö i Stilla havet samlar människorna regnvatten i klippskrevor för att ha något att dricka. De lider av en ständig törst och kastar sig begärligt över varje droppe.
         En mor och hennes dotter drömmer om en ö utanför Afrikas kust. Där är allt bättre. Men de har förstått att de aldrig kommer att få se den där ön och de har funnit sig i det.
         Växter har etablerat sig i klippskrevorna och jag argumenterar med Simona om det är bra eller dåligt. Om växterna förbrukar vatten – som Simona hävdar – eller – vilket är min bestämda uppfattning – växterna istället skänker skugga och hindrar vattnet från att avdunsta.
         ”Jag har rätt och du har fel”*, säger jag.

* En härskarteknik som kanske bara Hans Rosling kunde komma undan med. Och jag har, likt de flesta tvärsäkra, sannolikt fel.

[Dröm nummer 280. Natten till den 10 november 2021.]

Den gamle mannen har gått 13 mil genom öknen. Han lider av tandvärk och har haft bråttom iväg. Fick slut på bensin. Jag förstår allt han säger, trots att han pratar arabiska. På huvudet har han en märklig anordning. Något som påminner om ett par förlängda hörselskydd med mjuka muffar pressar mot hans gråskäggiga kinder. Jag får förklarat för mig att det lindrar smärtan. Skyddens skalmar är fästa vid en toppig grå filtmössa.
         Plötsligt skriker någon att vi ska kasta oss ner. Alla slänger sig till marken. Jag hör ett visslande ljud och förstår att det måste vara en bomb.
         En våldsam explosion.
         Nu ser jag allt i slow motion genom sökaren på en kamera som är monterad på ett stativ. Metallsplitter av olika storlekar kommer farande mot kameran. Skärvor av metall med tunna vassa trådar som sticker ut. Jag förstår vad de kan göra med en människokropp.
         Svart.

[Dröm nummer 278. I gryningen den 8 november 2021.]

Jag är med min mor på vårt landställe på Muskö. Där finns också Edvard Persson. Han bär kortbyxor och på huvudet har han sin löjliga lilla mössa.
         Strax intill huset finns en hemmasnickrad tjärad trappa som leder upp för ett berg. När jag går i trappan märker jag att tjäran inte är torr och att trappstegen glider omkring under mina fötter. Det är svårt att få grepp och jag får hålla mig i ledstången för att inte halka.
         ”Idag ska jag inte äta fittamaten”, säger Edvard Persson och fnittrar. ”Inte heller imorgon ska jag äta fittamaten”, fortsätter han, men nu ackompanjeras istället uttalandet av ett bullrande skratt från djupet av hans väldiga buk.
         Jag förstår att fittamaten är skånska och betyder den feta maten. Och Persson förstår att jag förstår. Jag tror helt enkelt att han vill framstå som lite busig.
         ”Inte heller på den tredje dagen ska jag äta fittamaten, ti-hi-hi!”
         Min mor säger ingenting. Påtar bara i trädgården.
         ”Och inte heller på den fjärde dagen ska jag äta fittamaten. Moahahaha!”
         Jag behöver skrivro och letar efter en plats där jag slipper höra Edvard Persson tjata om sin fittamat. Men jag är ännu alldeles för ung för att ha något att säga.

[Dröm nummer 270. Natten till den 28 oktober 2021.]

London. Jag besöker något som kan vara en butik för konstnärsmaterial. Tittar på pennor. Fastnar för en av dem och pratar med en anställd, en man som verkar ha något slags chefsposition. Berättar att jag är intresserad av pennan och fortsätter:
         ”Then I need a brush. For the printing.”
         ”Yes, of course”, säger mannen och tar med mig till penselavdelningen. Penslarna står i ett ställ med skaften nerstuckna i hål. Jag tittar på några av dem.
         ”What would be the best brush for printing?” säger jag.
         “Oh, I think that’s a question for the printer.”
         “Yes, of course. I’ll be back later. Do you have a business card?”
         “Yes, of course”, säger mannen och går till sitt skrivbord. Han river ut en bit papper ur ett magasin, skriver sitt namn och telefonnummer och ger lappen till mig.
         ”Thank you, I’ll be in touch”, säger jag och lämnar butiken.
         Jag visar min nya penna för Björn ”Trisse” Frölander, som ser skeptisk ut och säger:
         ”Är färgen vattenfast?”
         ”Ja, så klart”, säger jag, men blir plötsligt lite osäker.
         Trisse tar pennan och trycker dess spets – som nu har formen av en liten rund stämpeldyna, någon centimeter i diameter – mot tungan. Endast lite färg fastnar på tungan, men man kan tydligt se avtrycket efter väven som stämpeldynan är gjord av. Puh, tänker jag. Färgen är vattenfast.

[Dröm nummer 269. Natten till den 27 oktober 2021.]

I en liten landsortshåla, på något som kan vara ett litet kaffe hänger ett antal unga prostituerade tjejer. Jag är där i egenskap av sociolog för att studera deras beteende. Vid mitt bord sitter min kollega Johan Billgert*. Vid ett annat bord en annan kollega, Per Graffman. Tjejerna fnissar. Billgert och Graffman menar är att det är amerikanska tjejer som kommit hit för att sälja sex. Själv är jag långt ifrån övertygad om att så är fallet. Inte minst för att tjejerna pratar svenska, med lokal dialekt. Men kollegorna framhärdar.
         En kväll blir jag ensam kvar med tjejerna. En av dem sitter på en frysbox och jag hoppar upp och sätter mig bredvid henne. En svart labrador vill också hoppa upp, men får inget grepp med tassarna.
         Stämningen är avslappnad. De har inte haft många kunder, inga alls under hela dagen faktiskt. Jag berättar att mina kollegor tror att de är amerikanskor. Det tycker de är väldigt roligt.
         Tjejerna berättar att de funderat på hur det skulle vara att ligga med oss. Inte minst Graffman är intressant, tycker de. Billgert kallar de för Fredda. Han är inte alls lika intressant.
         ”Fredda?!” säger jag och tycker att det är otroligt kul.
         Tjejen intill mig är tanig och har långt råttfärgat hår.
         ”Hur går det för dig?” säger jag.
         ”Ja du”, suckar hon. ”Några kronor om dagen, plus matkuponger. Inte fett precis.”
         ”Gift dig med mig!” säger jag.

* Klasskamrat i grundskolan.

[Dröm nummer 267. Natten till den 24 oktober 2021.]

Jag blir bjuden på risgrynsgröt hos familjen Roger. Gröten är vidrig och går inte att äta.
         Någonstans på landsbygden har Linus Bergkvist något slags new age-läger. Han går omkring i hippiekläder och är ordentligt pårökt och säljer mat som han stekt på ett oljefat. Jag föreslår en reklamkampanj, men han påstår att den är ett plagiat.
         Nu är jag på ett hotell. Det är bestämt att alla som bor där ska ut och jogga. Jag har min svarta pärm med noter med mig och tänker att det är bäst att jag ger den till receptionisten.
         ”Kan du lägga den här i rum nummer 32”, säger jag och ger pärmen till kvinnan bakom disken.
         Därefter lämnar jag hotellet och börjar jogga. Jag tar upp hotellnyckeln som jag har i fickan. Den är tydligt märkt med ”23”. Hur kunde jag ta så fel? Vad ska nu hända med min pärm?
         På joggingturen får jag sällskap av Jesper Eronn. Vi kommer fram till någons hem.
         ”Vi skulle kunna springa in och trasha precis som dom gör i Hollywood”, säger jag.
         Väl inne i hemmet försöker jag få med hunden Kakan hem. Det finns andra hundar där och hon gömmer sig.
         ”Jag vill inte hem”, hör jag henne gny.
         Jag tycker det är konstigt att hundar kan prata och letar efter henne. Jag hittar henne i en mörk skrubb. Hon ser sorgsen ut. Sedan ser jag att Josefine som ungt barn ligger under en filt.
         ”Jag vill inte hem”, gnyr hon.
         Det var alltså hon som pratade och lät som en hund. Hon fortsätter:
         ”Jag vill stanna och se ––– på teve. Det skulle vara så intressant.”

[Dröm nummer 264. Natten till den 18 oktober 2021.]

Jag är creative director på en reklambyrå. En mycket stor* uppslagsannons hänger på väggen. Björn Colliander är ansvarig art director och Anders Nilsson** har gjort originalet. Men det är inte bra, inte bra alls. En lång rubrik löper över hela uppslaget. Intill rubriken finns en förklarande text. Men allt är rörigt och texten är satt i fel typsnitt. Jag är mycket missnöjd och konstaterar att Anders helt enkelt inte kan vara kvar.
         Jag är med på en av bilderna i annonsen. Det är en närbild, där min haka är alldeles blank och groteskt uppsvullen, som en clownnäsa. På den växer också några enstaka spretiga skäggstrån. Bilden är från en reklamtävling och jag har vunnit pris för en Apple-annons. En bildtext berättar:

         Per Sommarström, en glad vinnare av Sodaägget.

Nu kommer Ole Söderblom*** och hänger andra annonser över min. Inger Bergdahl**** skakar på huvudet och ser bekymrad ut. Det här är inte bra, inte bra alls.

* Betydligt större än det gamla dagstidningsformatet broadsheet.
** Kollega på HLR&CO.
*** Kollega på HLR&CO.
**** Kollega på HLR&CO.