Sommardröm

[Dröm nummer 328. Natten till den 22 december 2021.]

Jag jobbar som biträde på ett sjukhus, men slarvar med arbetsuppgifterna. I ett trångt behandlingsrum med flera patienter står transportfordonen som jag skulle få undan kvar. Inte heller har jag satt upp de namnskyltar man bett mig om.
         Vid den svårast sjuka patienten – en äldre kvinna – finns en handskriven gul papperslapp, på vilken det står textat med nästan oläsliga bokstäver: ”Ingen kredit”.
         Läkaren dyker upp och kör själv bort ett av fordonen. Han är märkbart irriterad när han kommer tillbaka.
         ”Det skulle ju vara förberett här?”
         ”Ska jag hjälpa dig?” säger jag.
         ”Nej, jag ordnar det.”
         På sin läkarrock har han en mycket ful skylt med namnet på sin firma: ”Karlsson & Karlsson”. Nästan samma som Loffes band Hansson & Karlsson, tänker jag.
         Nu ser jag att han skäms för att han låtit så brysk mot mig, som är mycket äldre.
         ”Ingen fara”, säger jag, ”vi är vuxna människor bägge två.”
         Och jag är en bättre formgivare, tänker jag.

[Dröm nummer 327. Tidig morgon den 21 december 2021.]

Jag och Simona väntar vid en busshållplats. 421:an* kommer och hon kliver på. Själv ska jag ta en annan buss. När den kommer låter jag alla andra gå på först. Jag väntar kvar utanför. Dörrarna stängs och jag står kvar. Precis när bussen ska åka kommer ett litet spädbarn springande.
         ”Pappa! Pappa!” ropar barnet och bankar på dörren.
         Chauffören stannar, öppnar dörrarna och lyfter upp barnet. Jag förstår att det är hans.
         Jag kliver på och bussen åker. Där finns några män, klädda i äldre dräkter.
         ”Nu hinner vi aldrig till föreställningen”, säger en av dem irriterat.
         Alla männen är blåögda och blonda, utom en av dem som har långt rött hår, sammanhållet med en snodd i nacken. Han börjar prata, om äldre tider. Så vänder han sig mot mig.
         ”Såna som du var inte vanliga då”, säger han med ganska hög röst.
         Jag förstår inte att det är mig han pratar med. Han ser liksom rakt igenom mig med sina stålblå ögon.
         ”Pratar du med mig?”
         ”Ja, vem skulle jag annars prata med?” Hans ansikte är nära mitt nu och blicken är fast och genomborrande. ”Såna som du satte dom på stolar. Ensamma. Till allas beskådan!”
         ”Ja, men inte längre va?”
         När bussen stannar går alla utom en av männen av.
         ”Vart skulle dom?” säger jag.
         ”Dom ska uppträda för barn. En historisk pjäs. Själv försöker jag hålla mig från dom där idéerna. Tänker att jag är från planeten jorden.”
         ”Det är en bra tanke.”

* Det är ju faktiskt bussen som går hem till oss!

[Dröm nummer 326. Natten till den 21 december 2021.]

Jag är tillsammans med några vänner på tillfälligt besök i ett område med äldre byggnader. Det är morgon. Ovanpå ett garagetak växte igår ett äppelträd. Men nu är det nersågat. Jag förstår inte vem som kan ha gjort det. Det var ju ett vackert träd, med massor av frukt. Jag letar efter ett äpple att äta. De flesta har redan börjat ruttna, men jag hittar ett friskt.
         Jag säger hej till vännerna, som börjar visa sig.
         ”Var har du fått tag på äpplet?” säger Olle Källgren
         Jag berättar för honom om äppelträdet.
         ”Det är bara att inse att allt här kommer skövlas”, säger Olle.
         ”Ja.”
         ”Jag har en femtonårig dotter. Kan hon ha lunch ensam hemma? Kan hon bjuda hem sina vänner om inte jag är där?”
         ”Tja, det beror väl på vännerna”, säger jag.
         ”Jag är orolig för hennes framtid. Vad ska hon bli?”
         ”Hon borde bli journalist. Det behövs journalister för att hålla koll på såna här exploateringar.”

[Dröm nummer 324. I gryningen den 20 december 2021.]

Jag tömmer ett slags svarta plasttråg fyllda med hästskit och vatten i en nergrävd behållare. Trots skiten är vätskan helt färglös. Någon rengör trågen efteråt.
         ”Själv skulle jag nog ta hem och diska dom”, säger jag.
         Josefine hejdar mig precis när jag ska gå på bussen.
         ”Pappa, vad är fekalier?”
         ”Ja, alltså, fekalier … fekalier är maten du ätit och vatten … och …”
         ”Vad mer? Pappa, vad mer?!”
         Plötsligt är jag helt svarslös.
         Jag sitter vid ett piano med två okända svarta män. Vi hör en melodi. När en av de okända männen lämnar rummet tar jag ut melodin med högra handen i pianots basregister. En sextondel F, en sextondel Fiss och därpå upprepade åttondelstrioler i Ass.
         ”Gick den så nånting?” säger jag till den kvarvarande okände.
         ”Ja, jag tror det.”
         ”Det låter för enkelt.”

[Dröm nummer 318. Tidig morgon den 13 december 2021.]

Jag sitter bekvämt tillbakalutad i en rakstuga. Mitt skägg är mättat med raklödder och barberaren använder en liten rulle på en böjd metallstav för att raka mig. Redskapet påminner om en roller. Jag ber honom spara mustaschen.
         När jag är klar har en annan person målat färdigt min sjömanskista. Kistan mäter ungefär 1,2 x 0,6 x 0,6 meter. Han har målat den svart och grå i trompe l’œil-teknik. Det är mycket skickligt utfört och visste man inte bättre skulle man tro att det var kistans trasiga foder som tittade fram på lockets ovansida. Men det är bara grå färg i olika schatteringar! Jag vill ta den med mig på en gång.
         ”Nej, den måste torka först”, säger konstnären.
         ”Ja, så klart. Kan jag ta bilen och hämta den imorgon?”
         ”Ja, det går bra.”
         ”Hur länge har ni öppet?”
         ”Till 18.”
         ”Då kommer jag innan dess.”
         ”Perfekt!”
         ”Tack!”

[Dröm nummer 316. Tidig morgon den 12 december 2021.]

Jag är på väg till Berlin. Skyltar upplyser om att det finns olika tågtider för olika sorters passagerare. På tåget tar jag upp min karta över Berlin och inser att jag glömt namnet på hotellet. Hur ska det nu gå?
         Sanna Heyman kommer gående längs en kaj. Plötsligt kliver hon rätt ut i luften. Jag tror att hon ska ramla i vattnet, men istället tycks hon sväva någon meter ovanför det. När jag tittar närmare så ser jag att hon i själva verket går på ett glasgolv. Illusionen är fullkomlig och jag ber att få fotografera, men precis när jag fått upp kameran ramlar hon i vattnet.
         ”Det är på den där glasscenen som dockbandet ––– ska uppträda ikväll”, säger en okänd.
         Jag hade inte tänkt gå, men dröjer mig kvar på ett intilliggande fik. En gammal bekant dyker upp. I ett försök att vara rolig trycker han en cigarett mot min näsa. Han gör det flera gånger och jag blir förbannad och hotar honom med stryk. Han blir förnärmad och går och sätter sig med några andra bekanta. Nu trycker han stolsryggen mot mig. Han är mycket fientlig.
         Jag försöker samla ihop mina saker. Bland annat en pip och en packning som suttit på en nu urdrucken flaska av mitt hemmagjorda vin. Där finns också en del skruvar och muttrar, uppblandade med något slemmigt obehag. Försöker få ner allt i en burk utan att få med det slemmiga obehaget, vilket är närmast omöjligt. Burken är en fyrkantig parfymflaska, vars front är försedd med en sinnrik V-formad låsanordning upp- och nertill. För att få locket på plats gäller det att trycka och dra samtidigt. Till slut lyckas jag.
         Jag väljer att stanna kvar och titta på dockbandet –––.

[Dröm nummer 314. I gryningen den 11 december 2021.]

Jag, Ulf Englund och några andra cyklar i en stor skog. Vägen är lerig och vi fastnar med cyklarna. Längre ner ser vi en bred ström. Det är en av två strömmar som leder till Niagara. På andra sidan den ö där vi befinner oss finns den andra strömmen. Jag och en okänd tävlar om vem som är snabbast med att visa var vi är på kartan i mobilen.
         Cilla Schnackenburg har gjort ett ”konstverk” av pinnar och ståltråd.
         ”Fy fan vad fult!” säger jag.
         ”Det var elakt sagt”, anmärker någon.
         ”Ja, det är sant”, säger jag och tar fram en sax. ”Låt mig klippa sönder det!”
         ”Nej!!!”
         Det är ölprovning och bartendern föreslår en alkoholfri Pripps. Flaskan är klädd i vit krympplast med Prippslogga.
         ”Vad tror du att det smakar?” säger bartendern.
         ”Ingenting antagligen”, säger jag.
         ”Nejdå, inte alls”, säger han och häller upp en skummande färglös vätska i ett glas som han räcker mig.
         Smaken påminner om öl, men den är alldeles för söt.
         ”Den är ju söt!” säger jag. ”Den smakar ju skit!”
         ”Tycker du?” säger bartendern och det är tydligt hur besviken han är.

[Dröm nummer 311. Natten till den 8 december 2021.]

På golvet i en solbelyst korridor högt upp i en av New Yorks skyskrapor ligger tre män. En är död. Skjuten. Den andre är svårt skottskadad, men ännu vid liv. Den tredje är oskadd men livrädd.
         ”Please, boss. I didn’t mean to do it. It was a mistake!”
         “Shut up!”
         “I’ll take it to the prosecutor. Please boss!”
         “Just get the fuck out of here! You fuckin’ shot me! I’m fuckin’ dyin’ here!”
         “Please, boss!”
         “Take the fuckin’ boat!”
         En röst från en osynlig:
         “He took the boat. And they hanged him on it.”

[Dröm nummer 310. Tidig morgon den 6 december 2021.]

Jag är med några vänner på Muskö. Vi äter och dricker och sölar ner. Golvet är alldeles kladdigt. Jag kliver i klickar av vit fogmassa som smetas ut.
         I en kasse ligger saker som ska eldas upp i den öppna spisen. Jag går igenom innehållet och upptäcker att det inte är något som helst fel på flera av sakerna. Till exempel finns där en oöppnad flaska Salubrin. Jag vet att det är Simona som lagt den där och skäller på henne.
         ”Varför har du slängt den? Den har ju inte ens ett bäst-före-datum. Håller hur länge som helst.”
         Hon har inget svar.
         Nu går vi alla i stentrappor i en borg och sjunger på Povel Ramels Jag diggar dig. Jag tycker att den borde moderniseras om den ska funka på dagens ungdomar. Föreslår några ändringar, att byta ut några ord här och där, men ingen nappar.
         Jag går bredvid en storvuxen kille.
         ”Vill du slåss?” säger han nästan vänskapligt och pekar mot en mörk grop.
         ”Nej tack, jag tror jag avstår”, säger jag. ”Men jag har en idé”, fortsätter jag och lägger armen om hans väldiga axlar. ”Du har hört om mina drömmar va?”
         ”Ja, naturligtvis. Du berättade om dom igår.”
         ”Jag tänkte att vi kunde äta middag du och jag, säg en kväll i veckan, och spåna om våra drömmar.”
         ”Låter som en bra idé. Vi skulle kunna kalla det Lohengrin.”
         ”Och vet du, i natt drömde jag att jag var ihop med en kvinna som hette just Lohengrin!”

[Dröm nummer 309. I gryningen den 6 december 2021.]

Ett sällskap knackar på hos en speciell varelse. Varelsen ser precis ut som en människa, men är något annat. Någon i sällskapet frågar om varelsen fått sina barn än.
         ”No, they’re still in their books”, säger varelsen och visar en korg med en klunga av millimeterstora vita ägg*. Han lossar ett av äggen och håller upp det mot oss. Offrar det för att visa. Vi kan alla se hur det rör sig därinne.
         Någon i sällskapet har en speciell syn och kan ensam se att det nu sitter ett svart tecken på varelsens bröst. Det är ondskans tecken. Mannen med den speciella synen sliter åt sig tecknet och förgör det. Faran är över.
         Varelsen, som nu har förvandlats till Kristoffer Leandoer, projicerar en film på väggen. Det blir ett avbrott där Kristoffer själv gör reklam för motorcykeln Ulf. Kristoffer tittar leende in i kameran och säger:
         ”Kör du också hoj?”

* I drömmen kallas den här typen av ägg books.