Sommardröm

[Dröm nummer 357. Natten till den 13 januari 2022.]

Jag och mina kumpaner är utsläppta ur fängelset och har precis rånat Stigbergs Livs på Lidingö. Vi är inne i ett bakre rum och försöker utan framgång få upp ett kassaskåp.
              Utomhus släpar jag omkring på en dragster, i vilken det sitter en mycket fet affärsman.
              ”Vad jobbar du med?” säger han.
              ”Reklam.”
              ”Vad är det?”
              ”Det är ungefär samma sak som den här dragstern.”
              Upplysningen gör honom väldigt glad och han utbrister:
              ”Va? Menar du det?!”
              Jag drar fram dragstern till butiken och ställer den på den intilliggande cykelparkeringen. Några snutar har samlats utanför den bortre änden av butiken, i höjd med rummet där mina kumpaner försöker bryta upp kassaskåpet. Jag smyger in genom entrén utan att snutarna ser, springer till det bakre rummet – samtidigt som de rör sig mot entrén – och väser:               ”Snuten! Allt går åt helvete! Vi måste sjappa!”
              Jag vill inte äta fängelsemat igen.
              När jag flyr ut genom fönstret, med fötterna i en tunna, ropar min flickvän efter mig:
             ”Du har varit så duktig! Det här kommer gå bra!”

[Dröm nummer 355. Natten till den 10 januari 2022.]

Jag passerar en utomhusutställning med kända verk av konstnärsduon Lennon–McCartney. De utgår från motiv av gatukonstnärer, blåser upp dem och ändrar så att det blir till deras eget verk. Här finns en av deras mest omtalade målningar: Ett porträtt i helfigur av en pojke och en flicka. Det är utfört i Lennon–McCartneys typiskt expressionistiska stil med dova toner av grönt, rött och umbra. Barnens ansikten är förvridna, deras kroppar insjunkna och jag känner deras utsvultenhet som ett slag i magen. Det är faktiskt mycket bra.
              På kvällen är det konsert* Det är väldigt intimt och jag sitter på golvet. Framför mig spelar en kille kazoo. Efter en låt vänder han sig mot mig och säger:
              ”Jag skulle lika väl kunna spela cello.”

* Inte med Lennon–McCartney dock.

[Dröm nummer 354. I gryningen den 9 januari 2022.]

I ett arkiv på Lidingö går jag igenom min farbror Bo Sommarströms efterlämnade papper. Simona är också med och hon upptäcker ett dokument där hennes morfar finns med. Det visar sig att han i sin ungdom vistades i Sverige. Hon skriver dit hans namn på flera av dokumenten.
              Björn Colliander sms:ar och frågar om jag vill gå ut, men jag och Simona ska på födelsedagsfest för kulturpersonligheten –––– i hans antikvariat. Vi har ingen present med oss, men när vi kommer dit letar jag upp en biografi om Keith Moon. Den är fylld med svartvita bilder på Moon och hans vänner och på omslaget finns en likaledes svartvit bild på honom, glad och skäggig*.
              Jag frågar födelsedagsbarnets son om jag kanske ska skriva något i boken och om det i så fall ska vara på ett annat språk.
              ”Vad skulle det vara för språk? Latin?”, säger sonen.
              ”Nej, det blir bara en jävla massa grammatik. Vi skiter i det”, säger jag och blir plötsligt osäker på om boken passar den intellektuelle fadern.
              Björn sms:ar igen. Ett enda ord:
              ”Bitter”.
              En stund senare får jag ytterligare ett sms från honom som lyder:
              ”Fick just reda på att …”

* Bilden är egentligen inte särskilt lik Keith Moon, likafullt är det han.

[Dröm nummer 352. Tidig morgon den 8 januari 2022.]

Jag, Olof Halldin, Jonas Lundqvist, Kristin Sköldebäck och Louise Erdman har samlats i ett vinterlandskap. Runtomkring oss finns vattenfyllda hål täckta av is och snö. Vår uppgift är att rensa hålen, så att vattnet blir rent och klart. Vattnet ska sedan användas till något heligt; ett slags ceremoni av något slag.
              De andra tycker att jag maskar, men det är inte sant. Jag har min egen metod. Med en spade lyfter jag ut snön och isen. De andra blir glada när de ser det.
              Vi samlas runt ett äppelträd med en enda frukt. Vi pratar om företagets ekonomi och de anklagar mig för att ha förskingrat pengar.
              ”Det fattar du väl, Per”, säger en av dem bekymrat, ”att det drabbar hela aktiebolaget, inte bara dig.”
              När jag fått dem att förstå att de har fel utbrister Kristin: ”Hörni, vi har något att fira!”
              Jag plockar det enda äpplet och kastar det i ett av vattenhålen.
              ”Nej!” skriker Louise och springer fram mot hålet, där äpplet flyter. ”Åh, jag trodde att det skulle sjunka.”
              ”Nejdå”, säger jag, ”och nu är det renat.” Jag tar en tugga av äpplet, håller upp det mot himlen och säger:
              ”Se! Rent och klart!”
              Vi ställer oss tätt ihop och Olof säger till mig:
              ”Jag har lånat din mössa.”
              ”Det gör inget”, säger jag och sätter på mig dunjackans värmande kapuschong.
              Och när vi vandrar hemåt, sjungande i stämmor, fylls jag av något slags frid.

[Dröm nummer 351. Tidig morgon den 7 januari 2022.]

Joakim Pirinen och jag ska fira jul ihop och vi åker och handlar. Vi har en lång inköpslista, som vi delar upp mellan oss. På min lott hamnar att köpa bland annat julskinka och lacknafta. Julskinkan ska vi lägga på utegrillen.
             Jag går in i lanthandeln, som ska lägga ner. Får hjälp av en rätt snygg tjej, klädd i en tätt åtsmitande vinröd sammetsklänning. Hon pratar om vad hon ska göra i helgen med sin ena kille. Hon har alltså fler än en?! Hon står framför mig i rulltrappan och min vänstra hand, som jag har lagt på rulltrappsbandet, snuddar vid hennes bröst. Hon gör ingen ansats att dra sig undan och jag tänker att det kanske betyder något, men blir besviken. Jag läser upp min inköpslista för henne, men nästan ingenting finns förutom julskinkan.
              ”Ja just det”, säger jag aningen skamset, ”ni ska ju lägga ner.”
              ”Ja, det är tråkigt”, säger hon och visar mig julskinkorna.
              Jag tar upp en och skärskådar den. Den är förpackad i plast med blixtlås. En sträng av kött på väg att lösas upp har hamnat utanför. Jag lägger skinkan i en påse.
              ”Har ni lacknafta?”
              ”Nej, tyvärr.”
              Jag tackar för mig och börjar gå mot utgången. Så kommer jag på att jag ju har en skinka som ska betalas och går till kassan. Det är en före mig i kön. Men när det blir min tur har en snubbe glidit in framför mig.
              ”Men jag var före!” protesterar jag. Min röst alldeles för hög och gäll och jag har gråten i halsen. Jag blir arg på mig själv för min avsaknad av pondus.
              ”Åh, jag såg dig inte. Varsågod!” säger mannen och släpper fram mig. Han pratar med sin fru. Jag sneglar på henne. Hon är ruskigt ful och hennes ansikte är täckt av ärrvävnad.
              När jag ska betala ramlar hela plånbokens innehåll ut på bandet. Kvitton, visitkort, plastbitar, allt i en enda röra. Är de verkligen mina? Det visar sig snabbt att allt är mitt utom plastbitarna, som tillhör butiken.
              Jag tänker att jag säga något inför julen, men vad säger man?
              ”God början”, försöker jag. Alla tittar oförstående på mig.
              När jag går därifrån tänker jag på lacknaftan. Vad skulle Joakim med den till? Tända grillen? Vilken jävla idiot!

[Dröm nummer 348. Natten till den 6 januari 2022.]

Efter en konsert går vi mot de väntande taxibilarna. Jag ser Martin Roger komma ut ur lokalen, kånkande på sin kontrabas.
              ”Borde vi inte erbjuda honom skjuts?” säger jag till Olof Halldin och de andra i mitt sällskap. De tittar frågande på mig.
              Jag går bort till Martin, som nu har med sig sin fru Katte*. De är precis i färd med att kliva i en båt.
              ”Behöver du skjuts?” säger jag.
              ”Nej, vi ska ut till ön”, säger Martin.
              Han lägger ut, men har glömt att lossa tampen, så båten tvärnitar.
              När jag sätter mig i en av taxibilarna visar det sig att vi bara ska ett kvarter.
              Det har blivit vanligt med förfalskade fotografier på nakna kändisar. En apparat som kan avslöja förfalskningarna har tagits fram och jag får se en demonstration av hur det fungerar. Apparaten skannar av en bild på några kändisar som sitter nakna i gröngräset, inte helt olikt modellerna i  Édouard Manets Frukost i det gröna. När apparaten är klar börjar näsorna på kändisarna att växa för att visa att själva bilden är en enda stor lögn.
              Avslutningsvis säger apparaten med robotlik röst: ”Research**: more accuracy.”

* I vakenheten är hon gift med Olof.

** Uttalas risörg.

[Dröm nummer 347. Natten till den 4 januari 2022.]

Jag ror en eka utanför Muskö. Med mig i båten har jag en yngre vän som jag lovat en fisketur. Det blåser hårt och sjön går hög.
              Nu har min vän tagit över årorna och jag har huvudet under ytan för att hålla koll på grunden. Vi rundar en udde och jag ser grunden, som är farligt nära. Vi måste längre ut. Men vindavdriften blir för stark och min vän kan inte hålla emot med årorna. Vi kommer allt längre ut från land.
              Nu är vi under vattnet, iförda dykardräkter. Vi är Putins fångar och hovrar strax över botten. Vi försöker kommunicera med ryssarna, men det är svårt.
              Jag försöker ett universellt grabbspråk.
              ”Herr Putin”, säger jag för att få hans uppmärksamhet. Jag använder knogarna för att knacka fram en rytm på mina tänder, samtidigt som jag nynnar en glad melodi. Det verkar fungera, för Putins hejdukar svarar med att göra likadant. Nu spelar vi tillsammans!
              Putin ler fånigt och det är högst osäkert om han förstår.

[Dröm nummer 345. Tidig morgon den 4 januari 2022.]

Utifrån ser jag mig själv och mina vänner bli tillfångatagna av fienden. Vi sövs ner, läggs på bårar och bärs in i fordon. Men båren där ––– skulle legat är tom. Hon står bredvid och skrattar tillsammans med våra fiender.
              Medan vi förs bort mot tortyr går hon till trädet med spindeln, som är stor som ett litet barn och har käkar som liknar kokosnötshalvor. Hon talar med den och den säger något tillbaka.
              Det är så hon kommunicerat med fienden! Via spindeln i trädet!

[Dröm nummer 344. Natten till den 3 januari 2022.]

Jag är i stugan på Muskö med Elisabeth och Josefine. Elisabeth säger att några av hennes vänner ska komma förbi med sin svarta labrador. Det gör mig irriterad.
              ”Tänk på smittorisken!”
              Men det blir som hon bestämt och jag går ut för att samla löv. På tomten möter jag hennes vänner och hunden. Jag säger hej, men de tittar inte ens åt mitt håll.
              Jag sitter i källaren och sorterar löven. De liknar fjärilsvingar, i skiftande färger. Med en pincett lägger jag upp dem på ett papper och beundrar deras skönhet. Då kommer Elisabeth.
              ”Det är inte den sorts löv som dom har bett om!” fräser hon. ”Nu kommer vi bli smittade!”
              ”Jaja, nångång ska man ju få det”, säger jag uppgivet.

[Dröm nummer 343. I gryningen den 3 januari 2022.]

Femton år in i framtiden kommer en grön dervisch dansande mot mig och säger: ”Ikväll ska vi hedra de döda.”
              Jag nickar.
              Dervischen räknar upp ett antal namn på människor i kören som jag brukade sjunga i. Jag förstår att det är de som har dött. Men dirigenten Håkan Sunds namn finns inte med.
              ”Lever Håkan?” säger jag förvånat.
              ”Han lever. Och han hade konsert igår!”
              Sedan sjunger vi tillsammans för att hedra de döda.