Sommardröm

[Dröm nummer 376. Natten till den 28 januari 2022.]

Jag är ung och befinner mig på sommarstället på Muskö. Jag och Håkan Gustafsson ska genomgå en initiationsrit. Den går till så, att man åker ensam i ett slags pulka bakom en motorbåt. Man ska studsa på vågorna och kastas av så långt som möjligt. Vi testar flera gånger, men ingen av oss kommer särskilt långt.
              ”Helst ska det ju vara grov sjö”, säger båtföraren.
              Jag vill kastas längre och kommer på en idé. Jag samlar hästskit, löv, kol och salpeter i en hink som jag häller ut i pulkan. Tanken är att blandningen ska explodera och få mig att flyga längre.
              Jag sätter mig på högen i pulkan. Båten åker iväg, med pulkan efter. När jag ser att vi är på väg mot en stor våg utlöser jag explosionen och flyger långt upp på land.

[Dröm nummer 374. Tidig morgon den 23 januari 2022.]

I en container letar jag efter frukt, löv och gammalt skräp som jag kan göra vin av. Jag kastar iväg allt jag hittar till min kärra som jag har ställt en bit bort. Nästan allt hamnar utanför, men det gör inget. Jag blir glad när jag hittar ett stort rödkålshuvud som är alldeles oanvänt, men det verkliga fyndet gör jag strax därpå i en vit plastsopsäck. Den visar sig vara fylld till brädden med äpplen! Där finns små röda och lite större gröna, andra är helt vita och hårda som sten.
              Två kvinnor närmar sig. De är elegant klädda i röda dräkter och små röda hattar. De ifrågasätter vad jag gör och påstår att jag befinner mig på privat mark.
              ”Oj, det visste jag inte”, ursäktar jag mig. ”Jag trodde det var kommunens.”
              Ägaren till marken, en fet kvinna, dyker upp. Jag ber om ursäkt, men hon sätter sig i en solstol och tar ingen notis om mig. Sedan försöker jag förklara för de två stroppiga kvinnorna vad jag ska med skräpet till. De förstår ingenting.           
              ”Du kanske vill plocka kottar?” säger den ena överlägset. ”Det gör man ju i Tyskland, som ju ändå är ett fullt fungerande samhälle.”
              ”Nej, inte kottar, frukt”, försöker jag.
              Nu börjar de trots allt bli lite vänligare inställda och en av dem säger:
              ”Ja, Ingmar Bergman hade nog tyckt att detta var intressant. Men vi kanske ska lägga bort titlarna. Vad heter du?”
              ”Jag heter Per. Vad heter du?”
              Hon blir mycket förnärmad av min fråga, vänder på klacken och går. Det är uppenbart att jag borde veta vem hon är. Hennes väninna hejdar henne och får henne att gå tillbaka. Den förnärmade spänner blicken i mig och säger mycket högdraget:
              ”Jag är Karin Bernárd.”*

* I den österrikiska orten Friedhof Wiener Neustadt bodde en Karin Bernard. Men hon är död nu och det var knappast henne jag drömde om.

[Dröm nummer 368. Natten till den 18 januari 2022.]

Jag är två versioner av Per Klemming*. Vi befinner oss i samma rum, där det också finns en Volvo av sedan-modell. I förarsätet sitter en äldre dam med hatt. Hon är fullkomligt skräckslagen.
              Den ene Klemming (som är jag) får den andre Klemming (som också är jag) att öppna motorhuven. Den ene Klemming knuffar ner den andre Klemming i motorrummet och dödar honom. Samtidigt dör den gamla damen av skräck. Den ene Klemming får på något vis undan damen, sätter sig bakom ratten och startar motorn. Han gasar för att vara helt säker på att den andre Klemming är död. Och han är död.
              Nu är jag den döde Klemming. Men trots att jag är död och motorhuven är stängd kan jag följa vad den andre Klemming gör. Vilket han på något vis känner. Han blir rädd, går ur bilen och öppnar motorhuven. Betraktar mig. Konstaterar att jag inte andas, att jag är död. Ändå ser han osäker ut. Rädd.
              Väl medveten om vilken effekt det kommer att ha på honom ger jag ifrån mig en suck. Jag kan göra det fast jag är död. Det gör honom närmast vansinnig av skräck.
              Jag skrattar svagt. Ett skratt djupt nerifrån magen.
              Det får den andre Klemming att bli helt vit i ansiktet.

* Kollega på HLR & Co.

[Dröm nummer 367. Natten till den 17 januari 2022.]

I en skog i England finns en grotta från den senaste istiden med lämningar från människor. Man har bland annat hittat stora mängder kritpipor.
              Vi är tre bröder. Den ene är expert på kritpipor.* Själv har jag någon form av handikapp; ett ben som inte fungerar som det ska. Däremot har jag ett slags sjätte sinne, som gör att jag kan uppfatta saker utan att se dem.
              Nu har jag händerna fulla av kritpipor och går mot en glasport. Mitt sjätte sinne säger mig att min expertbror går precis bakom mig och att han är klädd i en lång blanksvart rock och har hög hatt. När jag vänder mig om brister vi båda ut i gapskratt. Jag tänker att det är en scen som skulle göra sig bra i en film.
              Vår andra bror anländer och tillsammans går vi genom glasporten.
              ”Ta en pipa”, säger min bror och räcker mig en kritpipa.
              ”Är du snäll och ger den till mig, jag har ju händerna fulla som du ser.”
              ”Här. Rensa upp den, så kan vi röka tillsammans.”
              Vi sätter oss alla tre och börjar rensa varsin kritpipa. Det tar en hel timme. Först ska man spotta i den. Därefter ska den dras med stift. Sedan är den klar!
              Vi röker våra kritpipor, mina bröder och jag.

* I drömmen är jag inte jag och min expertbror är inte min bror från vaket tillstånd, där jag för övrigt inte har någon tredje bror.

[Dröm nummer 366. Tidig morgon den 17 januari 2022.]

Jag och Jörgen Lindström går längs ett järnvägsspår, där någon markerat vissa platser med stjälkar av torkad mjölkört som stuckits ner i sanden.
              ”Det är vikingagravar”, säger jag, men Jörgen tvivlar på att det skulle vara sant.
              Någon visar oss en mojäng, som ingen vet vad det kan vara. Men för mig är det uppenbart. Mojängen har en sadel, på vars motstående sidor utdragbara gröna vepor är anslutna.
              ”Det är ju en gunga!” säger jag.
              Vi går förbi en kiosk som håller på att stänga. Jörgen hinner få in en fot i dörren.
              ”Hinner jag posta ett kolapapper?” säger han till kioskinnehavaren.
              ”Ja, men skynda. I Göteborg har dom redan stängt!”

[Dröm nummer365. Natten till den 16 januari 2022.]

Jag arbetar parallellt på en stor reklambyrå och – tillsammans med Niklas Fornelius, Jens Carlander, Jonas Lundqvist och Jörgen Lindström – även på en liten. Den stora byrån upptar nästan ett helt kvarter, medan den lilla är inhyst i en källare i samma kvarter. Vi delar lokalen med ett par andra företag. Jag trivs egentligen inte på den stora byrån, men är nästan aldrig på den lilla och har inte ens nycklar dit.
              Men idag är jag där. Jag har glömt hur mysigt det är, med en stor bardisk där alla kan samlas.
              Det är problem med kaffemaskinen. En packning som läcker. Jonas förklarar hur maskinen fungerar. Det går en slang till en kyl, där mjölken ligger i ett öppet tråg. Jag tänker att det är ohygieniskt.
              Det är lunchtid. Alla har planer och jag vet inte vad jag ska göra. Ett av de andra företagen har dukat upp med olika sorters mat och efterrätter och jag tänker att jag skulle kunna ta lite. Jag frågar en av dem som jobbar där.
              ”Nej!” säger han, ”man måste själv bidra med sin rätt och när man har tagit ska rätterna skifta plats och då blir det fel!”
              I andra änden av lokalen ser jag Åke Larsson sitta på en bänk.
              ”Tjena, Åke!” ropar jag, men han tittar bort.
              ”Det där är inte Åke”, säger någon.
              ”Åh, han var så lik”, säger jag, men nu ser jag att han inte alls är lik Åke Larsson.
              Jag går ut. Vad ska jag äta? Jag är djupt sorgsen och helt alienerad.

[Dröm nummer 364. Tidig morgon den 16 januari 2022.]

Det är bestämt att Ole Söderbloms son ska leda reklambyrån där jag jobbar. Han sveper in på kontoret med sitt långa bruna hår flaxande bakom en begynnande flint som blänker av upphetsning. Han börjar prata samtidigt som han knäpper upp sin fotsida ljusbruna rock, som fälls ut och förvandlas till smaragdgrön sammet. Sedan pekar han på två av mina yngre kollegor och säger högtidligt:
             ”Om dig kommer man säga att han var den store kreatören! Och om dig att han var den store entreprenören!”
              Mig nämner han inte.
              Han känner plötsligt igen Mikael Södersten, som sitter på en bänk, och rusar fram och kramar honom.
              ”Det är ju du!” säger han.
              ”Det är ju du!” säger Mikael.
              ”Känner ni varann?” säger jag och de svarar med en mun:
              ”Jajamensan! Vi gick i samma skola!”
              Nere i förrådet öppnar jag en stor vit plastsäck, tar en näve av innehållet och stoppar i munnen. Det krasar mellan tänderna. Jag läser på etiketten: ”EXTRA PRIMA PLASTBEHANDLAT GLASKROSS”. Jag försöker få ut det ur munnen, men det fastnar i gommen och under tungan. Jag släpar upp säcken till ett annat förråd på en annan våning. Dörren har kodlås. Jag knappar in koden men när jag ska trycka ”ok” så fungerar inte knappen. En okänd upplyser mig om just detta faktum.
              Hur ska jag göra? Säcken måste ovillkorligen in i förrådet.
              Jag ber kontorschefen Agneta om hjälp. Hon flinar, blottar tänder som är kladdiga av matrester och säger:
              ”Ja, jag kan hjälpa dig på torsdag. Imorgon alltså.”
              Men det är ju torsdag idag.

[Dröm nummer 362. Tidig morgon den 15 januari 2022.]

Jag är ansvarig för ett projekt på reklambyrån där jag jobbar, men allt har gått överstyr. Alla mina kollegor har samlats och stämningen är upprörd.
              Ylva Hultén skriver med blå spritpenna i sin anteckningsbok: ”WHAT IS HE DOING? HE’S LOSING IT. TIME FOR ME TO MOVE ON?”
              Jag bryr mig inte.
              Telefonen ringer. Det är min bror. Han har varit i sommarhuset på Muskö och hämtat byggbockar, men han fick inte med sig alla. Nu undrar han om jag kan åka dit och hämta resten. Det kan jag naturligtvis göra.
              ”Vasa, Bulldog, König* – var blev ni av?” muttrar jag tyst för mig själv.

* I vaket tillstånd för mig helt okända personer.

[Dröm nummer 361. Natten till den 14 januari 2022.]

I ett okänt land går en man framför mig. Han har deltaformad rygg och ser liksom uppblåst ut, som en gummimadrass. Hans korta ljusblå shorts visar rätt mycket av de nakna skinkorna. Att de vågar i det här landet, tänker jag.
              Han går in genom en dörr och jag följer efter. Där pågår en filminspelning. En serie med Sveriges kung Carl XVI Gustaf. Ja, det är faktiskt han på riktigt. Någon i filmteamet känner honom och har fått honom att spela sig själv. Han är en duktig skådespelare och skämtar med alla. Verkar sympatisk.
              En okänd frågar mig:
              ”Vad är ditt intresse?”
              ”Segling!”
              Jag förbereder lunchen till en segeltur. Det blir stora kokta potatisar och stora bitar kokt lax.
              Simona och jag ser en film med en man som seglar i mycket hård vind. Bakom honom står en fullständigt panikslagen kvinna.
              ”Det är oansvarigt av honom att segla under de där omständigheterna”, säger jag till Simona. ”Han pressar på trots att det råder 300 pounds.”
              ”300 pounds ska väl en karl klara av!” skriker skepparen för att göra sig hörd över stormbyarna. ”Nu ska vi se om vi kan få fäste i vinden!”
              ”PANG!” så brister seglets fäste i masten.
              ”Jag brukar ta tunnelbanan till båtplatsen”, förklarar jag för Simona. ”Jag ställer mig vid dörrarna och passar på att sova en stund.”

[Dröm nummer 359. I gryningen den 14 januari 2022.]

Jag åker in i min lilla stad på en mycket långsam moped. Bakom mig har jag en bil, vars strålkastare lyser upp den smala gatan framför mig. Föraren pressar på, men här går inte att köra om!
              Stressad kommer jag in på fel gata. Den smalnar av alltmer och tar till sist slut. Jag måste upp ett snäpp, till gatan jag brukar åka på.
              Jag släpar mopeden upp för branta trappor. Kommer upp på en platå, där det finns ett träd vars ena gren slutar i ett levande aphuvud.
              Jag tar mig vidare upp för ännu en trappa och kommer till en gränd högst upp i staden. Men även den är oframkomlig. Tar mig med stor möda ner igen, till trädet. Aphuvudet är kvar. Jag klättrar upp till det och dess ögon betraktar mig med skräck. Grenen som huvudet sitter på är angripen av larver och mycket skör, vilket gör att jag måste vara försiktig.
              ”Sch, sch, det är ingen fara”, säger jag och klappar försiktigt på aphuvudet. Men det dämpar inte skräcken i dess ögon och jag fylls av vanmakt över att inte kunna påverka situationen.
              Från min sommarstuga på Muskö går jag den övre stigen till Håkan Gustafssons hus. Han står i dalen och arbetar och jag går ner till honom.
              Han hanterar något slags maskin, stor som en hyvelbänk, som slipar hans skor i ett gnistregn. Maskinen far plötsligt iväg okontrollerat. Håkan försöker få stopp på den, utan att lyckas.
              ”Dra ut kontakten!” skriker jag.
              ”Det har jag gjort, men det tar en stund!” skriker han tillbaka utan verka särskilt alarmerad.
              Maskinen åker in i ett garage och stannar.
              Ett stort ballongliknande huvud fylls med gas. Det är en energigrej av något slag. Håkan ska alltid ha det senaste, tänker jag.