Sommardröm

[Dröm nummer 390. Natten till den 5 februari 2022.]

Jag och Simona letar hus vid Långängen på Lidingö. Grannarna – ett par i 60-årsåldern – dyker upp i sin Mercedes. Jag och mannen gör sällskap och går en bit bakom de andra. Vi kommer bra överens och pratar om våra intressen. Det visar sig att vi båda uppskattar att arbeta i trädgården.
              ”Ja”, säger jag, ”jag är ju i reklambranschen och det är skönt att pyssla med växterna när man haft med korkade kunder att göra.”
              Mannen skrattar och sår några fröer i dikeskanten.
              ”Är det marijuana?” säger jag halvt på skämt.
              ”Hahaha! Nej, det är en annan sort.”
              ”Men härute skulle ju ingen märka om du odlade.”
              Mannen lägger ut en annan sorts frön på marken. Efter en stund börjar de röra sig, som myror. Sedan berättar han att han uppfunnit den perfekta gräsmattan. På en fiberduk fäster man gräsfrön mycket tätt. Alla frön kommer inte att gro, men statistiskt sett kommer de frön som faktiskt gror att fördela sig jämnt över fiberduken och skapa en fantastiskt fin gräsmatta. Jag tycker att det låter intressant.
              Vi kommer ifatt de andra, som väntar vid en gärdesgård utanför grannens hus. Vi går in och mannens fru visar hur man gör en speciell tvål. Hon tar ett stycke metall och lägger det i ett fat med borsyra. Det bubblar och fräser och ett blågrönt skum omger metallstycket. Efter en stund har metallen förvandlats till en skummande tvål, som hon lyfter ut i gräset.
              Ängen är översållad med blommor och vissna maskrosor, vars frön lyfter i den ljumma vinden. Här skulle vi kunna bo!

[Dröm nummer 389. Natten till den 4 februari 2022.]

Jag, Björn Colliander och Jens Carlander befinner oss på ett stort kryssningsfartyg. Vi går upp för en trång trappa, där fartygsplåten är målad med senapsgul färg. Det finns inga fönster. Jag får lite klaustrofobi och undrar hur jag ska hitta ut om båten sjunker.
              Vi festar hårt och har vår råa men hjärtliga jargong. Vi vet inte att allt vi säger sänds ut i båtens högtalare.
              Dagen därpå är alla våra medpassagerare väldigt glada och berättar för oss att det vi levererade var stor underhållning.
              ”Vad var det du sa till Björn?” säger en av dem till mig. ”Man kan inte –––. Hahaha! Obetalbart!”
              Jag minns att jag hade sagt något om Johan De Bourg också.
              Jag går i land och tar en promenad.
              Johan och hans fru står på trottoaren. De är väldigt små och ser ut att ha väntat på mig.
              ”Hej, Johan!” säger jag. ”Så möts vi äntligen i verkligheten*.”
              ”Men vi har väl setts förut?” säger Johan.
              ”Ja, kanske på Beckmans. Men sågs vi ens där?”

* Johan och jag har ofta givande samtal på Facebook och det känns ibland som om vi faktiskt känner varandra. Men i den verkliga världen har vi knappt träffats. Johan gick ut Beckmans samtidigt som jag började. Minns inte ens om vi sågs. Vi är båda från Lidingö och har gått i Hersby skola, men där sågs vi inte heller.

[Dröm nummer 388. Tidig morgon den 4 februari 2022.]

Jag befinner mig i Mikael Söderstens hus och förbereder mig inför något slags uppträdande. Övar piano och sång. Skriver. På något sätt får jag reda på att Mikael, Olof Halldin och alla andra tycker att jag är en bluff. Att jag inte kan någonting.
              Beskedet krossar mig totalt.
              Mikael, Olof och några andra dyker upp. Jag ställer dem mot väggen. Skriker. Gråter.
              ”Ni har förintat mig!”
              De försöker urskulda sig, men är ändå tydliga.
              ”Du måste förstå”, säger Mikael. ”Du kan inget. Du är inte bra på nånting. Och det du säger betyder ingenting.”
              Sedan vill de ändå att jag ska följa med dem på maskerad!
              Maskeraden äger rum på en biograf och värd för festen är Jonas Thorell. Jag har något slags utstyrsel på mig. Det är ganska glest med folk.
              En film som jag sett i min ensamhet ska visas. Den innehåller en scen med en känd skådespelerska, som bryter samman framför kameran på ett alldeles magnifikt sätt. Hon gör något med ansiktet, något hon måste göra, och som alla förväntar sig att hon ska göra. Scenen är verkligen otrolig och man får en känsla av att hon aldrig kommer att resa sig igen, inte ens efter att scenen är färdiginspelad.
              Alla tittar konstigt på mig. Ser ut att undra vem jag är. Viskar beklagande till varandra.
              ”Se, det kommer ju lite folk ändå”, säger någon till Jonas.
              ”Nej, inte särskilt”, säger Jonas bekymrat.
              Utanför de mattslipade fönstren ser man siluetterna av hundratals hotfulla gäster.

[Dröm nummer 387. Natten till den 3 februari 2022.]

Det är motorcykeltävling och jag deltar med en lätt hoj. Det har gått bra för mig hittills och nu ska jag få tävla med en tung motorcykel. En Harley Davidson, som jag fått låna.
              Jag leder HD:n förbi tyskarna. De är stora och stöddiga och tittar nedlåtande på mig.
              ”Där är kapten Göring”, viskar någon till mig.
              ”Den Göring?”
              ”Nej, en släkting.”
              Göring står i vägen för mig.
              ”Ursäkta”, säger jag.
              Han flyttar sig nätt och jämnt samtidigt som han muttrar något.
              Tävlingen kommer igång och trots att jag aldrig har åkt en så här stor maskin förut går det riktigt bra. Vi åker runt, runt på en grusbana med olika hinder. Ett av momenten går ut på att man åker upp på en väldigt stor och flera meter hög bil och sedan ner på andra sidan. Det gäller att i full fart få upp framhjulet på karossen, annars blir det tvärstopp. Jag åker upp på taket och kastar mig eller glider sidledes ner på andra sidan och landar elegant.
              Varv på varv åker jag. Leder tävlingen.
              Sedan vidtar ett annat moment. Man ska ut på de lokala gatorna. Jag ligger fortfarande först, men Göring och ytterligare en tysk närmar sig med sina tyngre och snabbare maskiner. Göring touchar min bakre stänkskärm och säger flinande när han passerar mig:
              ”Nu ska vi se vad Sommarström klarar av.”
              Han spärrar effektivt vägen framåt samtidigt som den andre tysken lägger sig precis bakom mig, så att jag inte kan komma någon vart. De kör med fulspel!

[Dröm nummer 382. I gryningen den 31 januari 2022.]

Jag och två okända vänner sitter på tunnelbanan på väg till en nattklubb. En man som ser ut att vara från Mellanöstern ler mot oss och utbrister:
              ”Al Jaffee!”
              Vi hoppar av. En av oss ska vidare med en annan tunnelbana. Vi tar adjö och jag och den andre vännen sätter oss på en buss.
              Bussen far iväg på mörka gator och över broar. Genom fönstret ser vi Stockholm och husen som liksom står på varandra. Staden är tjock. Knubbig. Förtätad. Som en styv penis. Men oomskuren.
              Vi åker ut ur stan. Långt, långt. Vid en grusbelagd vändplan tar vägen slut. Bussen gör en U-sväng och träffar nästan en brevlåda.
              En liten flicka sitter och snorar i busschaufförens knä.
              ”Kan mamman komma med snorpapper!” ropar busschauffören.
              Mamman kommer och torkar.
              Dagen gryr och i fjärran ser vi en havsbukt och mjuka sanddyner*. Tornet till vänster måste vara Kaknästornet.
              ”Är du säker på att nattklubben ligger här?” säger min vän.
              ”Helt säker”, säger jag tvekande.

* Jag tror att det är samma havsbukt och sandstrand jag såg i en annan dröm. Fast sedd från motsatt håll.

[Dröm nummer 381. I gryningen den 30 januari 2022.]

Jag arbetar på en stor reklambyrå, men saknar helt vänner bland kollegorna. Jag diskuterar något med en av de framgångsrika.
              ”Det är mycket viktigt att vi inte pratar om det här”, säger han allvarligt. Sedan går han.
              Jag följer efter och pratar högt om just det jag inte fick prata om, så att alla kan höra. Han är tydligt irriterad när vi slår oss ner vid ett bord.
              ”Men jag sa ju att vi inte skulle prata om det! Du ser förresten oerhört trött ut. Närmast döende. Är det inte dags för dig att sluta arbeta snart? Du behöver något. Uppåttjack! Imorgon åker vi alla till Paris!”
              ”Paris? Det visste jag inte. Ska jag med?”
              Jag möter en kvinnlig kollega. I ena handen håller hon sitt barn. I den andra en resväska. Hon tittar snorkigt på mig. Det verkar som att alla utom jag har packat.
              När jag är tillbaka på mitt rum har hunden Muffin krupit ner under täcket med Elisabeth. Jag får veta att det är viktigt att jag inte stör.
              Var är min resväska? Min röda resväska.
              På flygplatsen har alla utom jag bagage. Jag väntar vid transportbanden. Personalen är snorkig och fullt upptagen med en samling vita lådor.
              Planets destination ropas ut i högtalarna: ”Azerbadjan.”
              Men hur ska vi då ta oss till Paris? Flyger vi en omväg?
              Var är min resväska? Min röda resväska.
              Utanför står flygplanen tätt tillsammans, vinglösa. Jag kan se piloterna med sina solglasögon i sina små cockpitar. De har öppnat sidorutorna och pratar med varann.
              På planet är alla berusade, även flygvärdinnorna.
              Vi taxar ut.
              Jag har ingen stol, men till slut hittar jag en ledig längst fram.                            Någon säger:
              ”Och när vi är i Stockholm, vid Skeppsbron, brukar alla vara oerhört berusade.”
              Jag har precis fått på bältet när planet lyfter brant. Vi flyger bara några meter från ett pariserhjul och jag hinner se en liten pojke som faller ur sin gondol.

[Dröm nummer 380. I gryningen den 29 januari 2022.]

Det har brunnit i ett flerbostadshus och ett teve-team är där och rapporterar. Man intervjuar några av de drabbade, vars skador förevisas. En gammal kvinna håller skrockande upp sina sönderbrända händer.
              En kvinna utan armar brukar arbeta med sina fötter, men nu är tårna skadade. Hur ska det gå? Hon sköter en maskin som tillverkar kakor som ser exakt likadana ut som hennes stortår. Stortåkakorna sitter monterade fem och fem ovanpå något slags låda. Kvinnan är glad att kunna fortsätta arbeta, trots sina skadade tår.
              Det gör mig alldeles spyfärdig.
              ”Vem fan köper de där?” säger jag.
              ”Hur menar du?” säger Jonas Lundqvist. Han är alldeles förfärad över det jag sa.
              ”Fan, det ser ju skitäckligt ut! Eller vad säger du, Josefine?”
              Min dotter håller med.
              ”Från gamla … från barn … äh, hur är det man säger?” säger Jonas.
              Jag vet vad det är han försöker säga.
              ”Från barn och gamlingar får man höra sanningen!”

[Dröm nummer 379. Natten till den 29 januari 2022.]

Rockgruppen Queen har en teve-sänd konsert i trädkronorna, där de svingar omkring som apor.
              ”Fatta, de är typ 75 eller nåt”, säger jag till Simona.
              Nu ser vi Brian May i närbild. Han pratar in i kameran och kämpar för att hålla sig fast i grenarna.
              ”Watch your fingers, man!” säger jag oroligt.
              Klipp till bild på ett ansikte och torso i romersk rustning. Ansiktet dras bort och blottar ett nytt ansikte. Proceduren upprepas ett flertal gånger.
              ”Det där är May som har regisserat”, säger jag. ”Klassiskt!”
              Simona är tyst en stund. Sedan säger hon: ”För två månader sen lät jag ta min häst i Rumänien till en slaktare. Så gjorde turkarna med oss. Men vi klarade oss, för vi hade röda bårder över våra klänningar. Det lurade de dumma turkarna!”
              ”Men varför har du inte sagt nåt? Borde du inte åkt dit?”
              ”Nej, jag tyckte inte att det behövdes.”

[Dröm nummer 378. I gryningen den 28 januari 2022.]

Jag har bestämt med Ulf Englund och Barbara Hendricks att sola, bada och äta lunch vid Solhöjden* i centrala Stockholm. När jag svänger upp med bilen ångrar jag mig och åker till en parkering ett stycke bort.
              Omedelbart efter att jag klivit ur bilen omvandlas parkeringen till ett utomhus beläget omklädningsrum. Jag hittar en ledig plats, tar av mig mina kläder – som alla är svarta – och lägger dem i en hög på den leriga marken. Ett av plaggen är en polo. Jag behåller mina solglasögon på.
              Två mammor med två gemensamma barn väljer platsen intill mig. Barnen är ohängda och mammorna skäller på dem. Det är mycket störande.
              Jag lyfter upp mina kläder från marken. Ser att de är fulla med grus och väldigt korta och tjocka daggmaskar, som jag borstar bort.
              Jag gör mig redo.
              Ulf och Barbara** dyker upp.
              Barbara hoppar till när jag säger något.
              ”Did I scare you? It’s just me”, säger jag.
              ”Oh, it was the glasses. Didn’t recognize you.”
              De säger att vi ska äta lunch på Solhöjden och går i förväg.
              Jag tänker att de hade kunnat vänta lite till. Jag är ju nästan klar. Ska bara ta på mig skorna. Men nu ser jag att det är mina utslitna och skitiga gympaskor som jag fått med mig. Det betyder att jag kommer att få skämmas!

* Det finns flera platser med namnet Solhöjden utanför Stockholm, men mig veterligen ingen i centrala Stockholm.

** Ingen av dem ser ut som i vaket tillstånd. Båda är väldigt korta och bådas huvuden är mycket små. Ulf är helt flintskallig och liknar mer Jonas Carlquist. Men det är Ulf. Barbara är ljus i hyn – men inte vit – och har en spetsig liten näsa. Men det är Barbara.

[Dröm nummer 377. I gryningen den 28 januari 2022.]

Helena Sahlin ringer och undrar om jag och Joakim Pirinen vill komma och hälsa på i Lugnet* i den svenska fjällvärlden. Jag har hört att det pratats om saken. Att något behöver göras för att hjälpa mig. En räddningsaktion.
              På bion ligger jag och mina okända vänner ner i fåtöljerna. Från taket hänger en klase rödklädda dockor. Trots att det är mörkt kan jag tydligt se hur de andas. Någon förklarar att det är speciella dockor och att det är därför de andas.
              Killen i stolen till vänster om mig trycker sig mot mig och kramar min hand. Han kan inte sluta prata om filmen.
              ”Lägg av! Annars får du en propp!” skriker jag.
              En av mina okända vänner sugs in i filmen. Tintin, kapten Haddock och general Alcazar står intill en grop.
              Nu är jag också inne i filmen och vi är alla animerade. Äventyret kan börja!
              Vi letar efter något.
              Hunden Muffin är ett marsvin och bor i en inhägnad längs stigen. Nu har hon rymt och blir närapå överkörd av en cyklist. Jag lyfter in henne i inhägnaden igen.
              ”Vi ska vara här”, säger jag och klappar henne på huvudet. Hon svarar med att bita mig i handen.
              Killen som kramade min hand på bion är tillbaka och han fortsätter att babbla konstant.
              Jag har drabbats av en svår sjukdom och benen bär mig knappt. Ändå måste jag ideligen vända tillbaka och plocka upp multnade träbitar och gammalt skräp som jag tappat. Det är viktigt. De tillhör något jag gjort. En mur. Jag tar upp en stor rund och viktig sten och kastar den närmare muren, men jag kastar för hårt och ett stort stycke murbruk slås bort. Det var klantigt av mig.
              Jag lutar mig över ett räcke och ser dammar i olika etage. Vid en av dammarna står skurken. Trots mitt handikapp springer jag dit. När jag kommer fram har han redan förts bort av polis.
              Vattnet i dammarna darrar fortfarande.

* Det finns faktiskt en skidanläggning med namnet Lugnet i Falun. Men drömmens Lugnet låg mycket längre norrut.