Sommardröm

[Dröm nummer 409. Natten till den 27 februari 2022.]

Vid ett runt litet träbord sitter jag, min far och en man* som min far brukade sitta barnvakt åt på femtiotalet. Jag tar ut en bok ur hyllan – en bok om konstföremål – och slår upp den på måfå. Där finns en bild som visar ett bordsur med sirliga utsmyckningar i silvergrå metall. Men det är en förfalskning. Anledningen till att jag kan avgöra det är att det bland utsmyckningarna finns ett litet människohuvud som ser helt knäppt ut. Den typen av bordsur ska helt enkelt inte ha ett sådant huvud.
              Jag vänder mig till mannen och säger:
              ”Är du medveten om att det här är en förfalskning?”
              ”Jag kan garantera att jag aldrig haft en aning om att denna bok funnits i min bokhylla!” säger han upprört.
              ”Vet du hur gammal Gudmar är?” säger jag och pekar på min far, som ser ut att vara 40-årsåldern.
              Mannen lugnar ner sig lite och tänker efter.
              ”Få se nu. Det är femtiotal. Han borde alltså vara runt 40.”
              ”Han är 102.”**
              Min far ler men säger inget.

* För några år sedan blev jag faktiskt kontaktad av en Benkt Norberg, som berättade att Gudmar hade suttit barnvakt åt honom och hans yngre bror någon gång i slutet av fyrtio- och början av femtiotalet. Men det är inte den mannen i drömmen.
** Min far är mycket riktigt född 1920.

[Dröm nummer 407. Natten till den 24 februari 2022.]

Jag tar på mig Stefania Malmstens tröja. Den är tjock och bylsig och lila och har en text på bröstet. Jag betraktar mig själv i spegeln. Ja, varför inte? Men det är svårt att röra sig i den.
              Rummets väggar är gröngrå. Nille Fornelius har bestämt att det är färgen för nybörjare och att det måste vara enkelt att tvätta av den.
              En städerska våttorkar golvet.
              ”Med en sån där ska väggarna torkas”, säger Nille och pekar på städerskans mopp. ”Visa mig hur den fungerar!”
              Städerskan visar.
              Nille tar moppen och drar med den längs väggen. Färgen blir klarare.
              I trappan möter jag mina gamla Beckmanskompisar Karl-Johan Ekbom, Stefania Malmsten och Cecilia Strömgren. De har ett projekt ihop. De hänger fortfarande med varandra fast att det är så länge sedan vi gick ut skolan. Jag är aldrig med i sådana projekt. Det är en sorg. Varför duger inte jag?
              Tusentals människor har samlats i kyrkan. Jag sätter mig bredvid Per-Erik Nordström* och ställer min svarta väska med min vita konstkostym på golvet. Behöver jag specialskor till den? Per-Erik har svarta loafers, precis som jag. Då borde jag kunna behålla dem på, även med konstkostymen.
              Någon berättar om pyramiderna i Giza, som nu ligger i Israel och är mycket mindre än när de låg i Egypten. De har omvandlats till ett nöjescentrum dit världsartister flygs in. Jag får det mycket målande beskrivet, med ljusshow och allt, och jag kan tydligt se det framför mig.

* Kollega i Akademiska kören.

[Dröm nummer 406. Tidig morgon den 22 februari 2022.]

Jag irrar omkring i Norrtäljes Stora Nöjespalats. Jag måste ha lunch, men ingenting har öppnat än. En asiatisk restaurang, som ingår i en större kedja, anger dock att den ska öppna klockan tolv. Nu rullar en man upp de röda jalusierna. Jag läser på menyn. Det ser gott ut.
              Jag ser mig omkring och upptäcker att det finns flera kedjor i samma stil och med samma grafiska uttryck, med specialiteter från andra länder, med bland annat en med italiensk mat och en med indiansk. Utanför den sistnämnda står en docka i naturlig storlek föreställande en indianhövding med fjäderskrud.
              Jag beställer inget.
              En pianist underhåller. En man frågar honom om något. Pianisten pekar ut en riktning med vänster hand samtidigt som han fortsätter spela basgångar med högerhanden.
              Jag fortsätter irra. Börjar dricka alkohol.
              Utanför har någon kissat på en gren som ligger på marken. Urinet rinner fortfarande utefter grenen. Jag sätter mig intill och ringer Ulf Englund. Han har lovat att komma hit med Fredrik Hammar. Ulf ringer mig exakt samtidigt, så ingen signal hinner gå fram.
              ”Hallå?” säger jag.
              ”Hallå?” säger Ulf.
              ”Är ni på väg?”
              ”Äh, Hammar har ju helt fel kläder på sig. Men han har fått hyra en tröja av mig.”
              ”Hyra?”
              ”Ja, han hyr den en timme.”
              ”Men det räcker väl inte? Om ni åker nu är ni här om över en timme. Kommer ni?”
              ”Var är du?”
              ”I Norrtäljes Stora Nöjespalats”, säger jag och ger honom en vägbeskrivning.
              Det blir alldeles tyst i luren.

[Dröm nummer 405. Tidig morgon den 19 februari 2022.]

Jag och Simona åker taxi med en grekisk chaufför. Under resan äter vi citroner av en mycket sällsynt och god sort. Vi sparar kärnorna och använder dem som betalning för resan. De borde kunna inbringa en vacker slant. Chauffören muttrar, men säger inget.
              Vi kommer till en lokal där det pågår ett ståmöte. Folk går omkring och pratar affärer med varandra. Jag får syn på Mikael Goldberg* och kommer på att jag ska fråga honom om en speciell mörkrumsteknik. Han är insatt i ämnet och bör kunna svara. Istället säger jag:
              ”Känner du till något preparat som ökar sexlusten? Jag har hört att –––– ska vara bra.”
              ”Ja, det är vanligt”, säger Mikael. ”Ibland vill man ju ha sitt.”
              Jag drar ner byxorna och blottar min slaka lem.
              ”Den är inte alltid så här liten”, ursäktar jag mig.
              ”De som äter Tramadyl** äter vanligen också –––”, säger Mikael. Tar du en –––, så kan du ha skoj hela dagen därpå.”
              ”Det låter ju bra.”
              ”Jag sa ju det!” säger Simona.

* Kollega i Akademiska kören.
**Tramadol är en smärtstillande syntetisk opioid.

[Dröm nummer 404. Natten till den 18 februari 2022.]

Joakim Pirinen och jag ska träffas i en sydeuropeisk stad för att se en utställning med en kvinnlig konstnär.
              Jag är där med jobbet. Hela dagen går utan att jag kommer ihåg att ringa Joakim. Tänk om han försökt ringa mig? Har jag telefonen i flygläge? Nej. Jag ringer. Inget svar.
              Nu är jag med mina kollegor utanför utställningshallen, som är byggd i mexitegel. Ingen går in, för det finns så mycket annat att se.
              Jag försöker ännu en gång ringa Joakim. Inget svar nu heller. Men på en klippavsats står Olof Halldin och pratar med några andra vänner. Det måste betyda att jag närmar mig!
              Till slut hittar jag Joakim. Han har en gnoms kroppskonstitution och är alldeles naken, men det är inget jag tänker närmare på. Det visar sig att han redan har sett utställningen med sina två asiatiska vänner, sina ”kärleksbarn” som han uttrycker det.
              ”Den var faktiskt inget vidare”, säger han och visar mig en sorts katalog. Och bilderna är verkligen tråkiga. Där finns också ett foto på konstnären. Hon ser asiatisk ut och är liten och tunn som en fågel och har nästan inget ansikte.
              ”Vad sa dina kärleksbarn om utställningen?” säger jag.
              ”Boring!”

[Dröm nummer 402. I gryningen den 15 februari 2022.]

Donald Trump är en jagad man. Han vet att han snart kommer att bli infångad och i ett utslag av desperation sväljer han enorma mängder färgampuller. Men han börjar med ett svart plastlock med en diameter på omkring 30 centimeter. Sedan färgampullerna. Han tvingar och trycker i sig dem.
              Sedan springer han.
              In i det sista springer han.
              Men snart kommer han att fångas, likt en stor fisk som man inte kan äta.
              Till slut är han fast som i en rävsax i en vinkel mellan två husväggar. Starka strålkastare tänds och de skarpa skuggorna fäster honom mot väggen.
              ”Donald! Färgen är giftig! Du kommer att dö!” ropar någon i en megafon.
              Innerst inne vet Donald Trump att det är precis vad som kommer att hända. Men innan han dör börjar han kräkas upp färgen. Först kommer den som kräm ur hans mun, skiktad i olika kulörer. Sedan ur ett rör ovanför hans huvud. Röret är på något sätt kopplat till hans kropp och färgen väller ner över hans frisyr, som smetas ut över hans ansikte.
              Samtidigt sjunger han med en stämma så ljus och ensam att det gör ont i hjärtat på alla som hör honom:

              Sleeping in the eyes of beauty
              Sleeping in the eyes of beauty
              Sleeping in the eyes of beauty

Sist kommer det svarta locket.

[Dröm nummer 401. Natten till den 14 februari 2022.]

Jag och Johan Rude närmar oss en fotbollsplan, där det pågår en match. Bollen landar i närheten av oss och Johan slår med en golfklubba mot den, men missar och faller pladask på marken. Han har förstört spelet, men ingen reagerar.
              Josefine har deltagit i en ridtävling och jag är där för att hämta henne.
              ”Gissa vem som vann!” säger hon glädjestrålande och jag behöver naturligtvis inte gissa. Men som alltid har jag varit orolig.
              ”Pappa, hästar är stora djur, men inte farliga.”
              När vi ska gå in i bilen kryper tre rumänska nunnor i djupblå dräkter in underifrån och lägger sig på golvet.
              ”Vi åker med dig”, säger de med en mun.
              ”Ursäkta, ni får inte plats. Jag ska plocka upp min dotters vänner.”
              ”Vi går ingenstans!”

[Dröm nummer 399. Tidig morgon den 12 februari 2022.]

Jag, Niklas Fornelius och Jonas Lundqvist sitter i ett rum. Jag har fått i uppdrag att skriva en rapport om hur klimatåtgärder påverkar företag som jag nu ska redovisa. Det är en flera centimeter tjock pappersbunt. Jag tar på mig glasögonen och läser.
              ”Effektiviseringen av energibesparande åtgärder har inneburit nya pålagor för företag i form av nya skatter. Man skulle kunna kalla dem straffskatter, men de är nödvändiga för klimatet, eftersom …”
              Jag blir avbruten av Jonas, som pratar om sin värmepump.
              ”En jäkla bra investering”, säger han.
              ”Ska jag fortsätta?” säger jag.
              ”Ja, för fan.”
              Rummet har försvunnit och vi sitter utomhus vid ett restaurangbord. Papprena börjar röra ihop sig och utskrifterna är plötsligt avklippta i överkant.
              ”Vad fan står det? ’Efeserin’ … Det går ju inte att läsa. Jag tar det ur minnet. Alltså: Effektiviseringen av energibesparande åtgärder har inneburit nya pålagor för företag i form av …”
              ”Ska vi ha en drink?” säger Nille och tittar på Jonas.
              Jag börjar bli irriterad.
              ”Ska jag fortsätta?”
              ”Ja, för fan. Kör.”

[Dröm nummer 397. Natten till den 11 februari 2022.]

Jag har varit och handlat vitkål och gurka och berättar för Simona om mina upplevelser.
              ”Du förstår, vid gurkorna fanns det en skylt med texten ’Ecological products. Shortage because of lack of jet fuel’. Är det inte komiskt?”
              Min hustru är måttligt road, men jag fortsätter.
              ”Och intill var det en bild på paret som odlat gurkorna. I fyrtioårsåldern. Ledsamma typer. Och ett uttalande från dom: ’Sorry for this.’ Det är ju helt hysteriskt!”
              Jag slår mig på knäna och tjuter av skratt, men Simona är likgiltig.
              Jag tar ett vitkålshuvud och skalar av blad efter blad för att komma till kärnan.
              Jag tar en gurka och skär den på längden i klyftor. Gurkan saknar skal och är alldeles sladdrig. Det är något obscent över den. Jag äter den, under skratt och kväljningar. Jag kräks och sölar ner en handduk. Gurkkärnorna – som nu har förvandlats till kiwikärnor – täcker handduken. Jag tar med mig handduken till badrummet, fyller upp badkaret med vatten och lägger i den, så att kärnorna inte ska fastna. Hela tiden skrattar jag.

[Dröm nummer 392. Natten till den 7 februari 2022.]

Det är problem ombord på den svenska rymdfarkosten Göran. En högt uppsatt besättningsmedlem har precis avslöjats med att förbereda en krasch på planeten de kretsar runt.
              Vi ser de övriga besättningsmedlemmarna. Hur de lyfter ur sina stolar när farkosten accelererar ner mot planetens yta. Skräcken i deras ansikten inför vetskapen att de snart kommer att krossas.
              Men inget händer. Mjukt sjunker de ner i sina stolar och somnar.
              Skurken sitter framför en skärm. Han har tagit en drog som påverkat de andra att tro att de snart ska krascha. Men det var aldrig på riktigt.