Sommardröm

[Dröm nummer 342. I gryningen den 31 december 2021.]

Jag besöker några vänner på Gotland, men känner mig helt alienerad. Jag har köpt fina kläder, som ingen tycker om. Alla berömmer varandras kläder, men inte mina.
         I en havsvik backar en blå ledbuss med väldig fart och river upp stora skummande svallvågor. Ett litet blått fordon kommer i dess väg, blir påkört och hamnar under vattnet. Det ser otäckt ut. Hur ska det gå?
         Jag smyger in i ett grannhus och stjäl något att äta. Vandrar ut i staden. Jag saknar helt vänner.
         Jag kommer in i en stor nersänkt kalkstenssal, där ungdomar sitter på golvet och sjunger. Det är en offentlig byggnad och jag är också välkommen. Jag går ner för de breda kalkstenstrapporna och sätter mig med ungdomarna. De sjunger körmusik, fast inte så bra. Jag blir ändå sugen på att vara med och en ung tjej låter mig titta i hennes noter. Jag försöker hitta min stämma och lyckas till slut. Långa toner i en sjunkande skala. Det är mycket vackert.
         En liten pojke kommer in från vänster och rör ihop alla notbladen, vilket gör att jag tappar bort mig alldeles.

[Dröm nummer 341. Natten till den 31 december 2021.]

En man vill satsa allt han äger för världsfreden och tänker åka jorden runt i ett slags diligensliknande farkost. Företaget där jag jobbar ska hjälpa honom.
         Vi försöker ta reda på hur han tänkt sig att det ska gå till. Har han en agenda? En plan? Nej, hans enda plan är att åka omkring i sin farkost.
         ”Men vad ska du göra på platserna?” säger jag.
         ”Åh, inget särskilt. Jag åker dit. Folk kommer göra en grej av det. Det kommer sprida sig.”
         ”Men hur? Du måste ha en plan. Det är en fråga om PR.”
         ”Åh, men det grejar sig. Det kommer liksom bli ringar på vattnet.”
         Det visar sig vara omöjligt att få ur honom något mer.
         Vi diskuterar hans klädsel. Kan det vara ett sätt att väcka uppmärksamhet? Vi sätter på honom en medeltida riddarrustning, men det blir ändå inte bra. Jag föreslår att han utanpå rustningen ska bära en röd mask och ritar på väggen hur jag tänkt.
         ”Nej, det kommer inte fungera”, säger en av mina kollegor.
         ”Det var bara ett förslag”, säger jag och känner mig nervärderad och ledsen. ”Vi måste ha ett öppet förhållningssätt.”
         En ung nyanställd tar till orda:
        ”Vi måste ha musik. Körmusik av Josquin Des Prez blir bra!” Han låter mycket självsäker och bestämd och vänder sig till mig: ”Sjunger du?”
         ”Ja, jag sjunger. Men kanske inte så mycket sån musik.”
         ”Var?”
         ”I Akademiska kören.”
         ”Aka-vad?”
        Han har aldrig hört talas om Akademiska kören, vilket får mig att känna mig ännu mer sorgsen och mindre värd.

[Dröm nummer 339. Natten till den 29 december 2021.]

Jag motionerar som vanligt vid Ekholmsnäs på Lidingö. Springer upp för det ganska höga berget. Jag använder grenarna på ett speciellt träd för att gymnastisera, precis som jag alltid brukar göra. Vid ett flackt och sankt parti blir jag omsprungen av en kvinna med en liten dotter. Kan de verkligen vägen mot toppen?
         Det börjar snöa.
         I fjärran ser jag ett mycket högre berg. Det har spetsiga toppar och utstickande bergstungor och är omvälvt av moln och snö. Vad kan det vara? Ekholmsnäs ligger ju nära norska gränsen, så det måste vara i Norge. För sådana berg har vi inte i Sverige.
         Nu befinner jag mig i ett stort utsiktstorn. Jag motionerar i en trappa. Springer neråt. Men trappan slutar märkligt nog i en blindvägg redan efter en våning. På uppvägen använder jag ett räcke för att göra armgymnastik.
         Högst upp i tornet finns en servering, där en mycket gammal och gråtande Björn ”Trisse” Frölander berättar något för några okända. Vid ett bord sitter Josefine. Hon blir glad när hon får syn på mig och säger:
         ”Vill du ha en öl, pappa?”
         ”Ja, tack!”

[Dröm nummer 338. I gryningen den 28 december 2021.]

Jag tar mig ner för ett brant berg. Stenar lossnar under mina fötter och rasar ner. Jag tycker jag hör röster där nere och hoppas att de inte träffar någon. Det är brant, men jag har gjort det här förut. Ovanför mig ser jag två äldre män, också de på väg ner. De är mycket snabbare än jag och tar sig förbi mig längs en annan väg. Jag inser att det är den vägen jag borde ha valt. Så märkligt att jag inte förstått det förrän nu. Vi växlar några ord, sedan försvinner de.
         Jag har bara några steg kvar och måste ta mig till en liten holme, där det finns en flaggstång. Jag hoppar över till holmen, lyfter ner flaggstången och tar den med mig. Tänker att jag ska komma tillbaka med den lite senare.
         Från en bro ser jag en Volvo av äldre modell komma farande med väldig fart över vattnet. Strax bakom den kommer ytterligare en Volvo av samma modell. Det är ren buskörning, och jag tänker att det är helt oacceptabelt. De far förbi en liten öppen båt, där en ung kille håller på att dra upp ett nät. Båten välter nästan av svallet. Nu fastnar en av bilarna i nätet. Den drar och drar, så att nätet kommer upp till ytan. Och nu ser jag att en sjöfågel – en mås eller kanske en lom – sitter fast i nätet och kämpar för att komma loss. Det verkar som om personerna i bilarna och killen i båten känner varandra, för de samtalar vänskapligt och tar sig in till land tillsammans.
         Jag går dit. Och jag är mycket upprörd över hur de plågar den stackars fågeln.
         ”Era svin! Vet ni inte att ni ska kontakta en veterinär när sånt här händer?”
         ”Öh … nä”, säger en av killarna. Alla tre tittar frågande på mig.
         Jag ser fågeln kämpa vid ytan för att till sist sjunka.
         ”Mördare!” vrålar jag.
         Killarna försvinner in på en stig som leder till holmen där jag tog flaggstången. Jag vågar inte följa efter. Är rädd att de ska gå till attack.
         Under dessa omständigheter må det kanske vara mig förlåtet att jag inte ställer tillbaka flaggstången?

[Dröm nummer 337. Tidig morgon den 25 december 2021.]

Det har varit utställning på Beckmans reklam- och modeskola. Jag packar ner mina verk i en låda. Carl Ottestam dyker upp, men säger inget. Köerna ringlar.
         Alla ställer sina saker i ett rum på ovanvåningen, där modeeleverna har butik. Jag lägger nio kuddar i rosa och blått i en prydlig hög. På varje kudde är ordet ”Kreatörskudde” broderat.
         Alla besökarna är kvar.
         På nedervåningen ligger en servering. Jag sitter vid ett bord, där en äldre man håller i ett champagneglas. Han är stolt och ädel och gör långa utläggningar om saker och ting. Alltsammans är mycket intressant.
         Det hörs musik. Den äldre mannen tittar på klockan, ursäktar sig och försvinner ut.
         Utanför serveringen finns ett atrium. Det är fullt med dansande människor och nu ser jag att den äldre mannen står på en scen tillsammans med en orkester. Han sjunger och han gör det fantastiskt. Jag berättar för mitt sällskap, men de vägrar tro mig.
         ”Det är omöjligt”, säger en av dem. ”Han satt ju här alldeles nyss!”
         ”Ändå är det sant”, säger jag och går åter ut till de dansande.
         Nu har den äldre mannen slagit sig ner vid ett bord. Jag går fram till honom.
          ”Vad vackert du sjöng”, säger jag. Sedan tar orden slut.
         Han tittar misstänksamt på mig utan att säga något.                
         Jonas Lundqvist sätter sig vid hans bord och inleder en lång konversation. Den äldre mannen ser ut att uppskatta det.
         Jag står utanför en kyrka då en okänd kommer fram till mig. Han är alldeles förtvivlad och visar mig sin mobil.
         ”Jag vill att den ska ge mig något, men vad?” säger han.
         Vi börjar gå och jag säger till honom:
         ”Din mobil hade kunnat ge dig något varaktigt.”
         Han svarar med ett vrål fyllt av ångest:
         ”Varför?!”
         ”Sakta ner på stegen så ska jag berätta. Du frågade mig vad din mobil skulle ge dig. Och det du skulle ha bett den ge dig är förändring.”

[Dröm nummer 336. I gryningen den 25 december 2021.]

Jag jobbar på en reklambyrå med Annika Huett, Christina Knight, Klas Fahlén och några okända. De vill slänga något jag gjort, men jag lyckas avstyra det.
         Jag frågar runt om någon har lite gammalt jeanstyg, som jag behöver till ett projekt, men ingen har något.
         En okänd lånar mig en svart skinnjacka.
         Nu har alla svarta skinnjackor.
         Nu har alla grupperat sig i politiska partier. En anklagelseakt läses upp för en partirepresentant. Sedan läser man upp en anklagelseakt för en representant för ett annat parti. Så där håller det på. Som en ritual. När det är min tur finner jag mig vara representant för Kristdemokraterna. En okänd lösgör sig ur gruppen och går fram till mig. Ställer sig hotfullt nära och väser:
         ”Var det du din jävel som gjorde reklam för Kristdemokraterna?”*
         Jag blir förbannad och ger honom en rak höger. Sedan är slagsmålet i gång. Alla mot alla.
         Efteråt är jag sorgsen. Frågar runt om jeanstyget igen, utan framgång.
         ”Att det ska behöva bli så här”, snyftar jag.

* Det var det ju faktiskt, om än för väldigt längesedan.

[Dröm nummer 334. I gryningen den 24 december 2021.]

Jag ska få spela sologitarr på en konsert med Deep Purple och Eric Clapton. Jag står längst bak på scenen och övar inför min insats. Försöker få till Hugo Alfvén-melodin i Lazy, men det är omöjligt. Fingrarna lyder inte. Fastnar mellan strängarna. Och plektrumet är hårt och kantigt och så litet att jag knappt får grepp om det. Det låter riktigt illa och Clapton tar över.
         Han vänder sig till publiken och säger:
         ”Ikväll kommer vi bara köra del ett och två av plattan.” Det hörs spridda burop.
         Det blir alltmer en Clapton-konsert och någonstans försvinner Deep Purple.
         Trots att jag är så dålig får jag fortsätta spela. Men det går inte bättre. Konserten blir allt tröttare. Vi spelar låtar ingen vill höra och folk börjar gå hem. Men Clapton och jag bara fortsätter.
         På ett ställe spelar jag ett G-dur där det ska vara ett E-moll och Clapton ser på mig med rynkade ögonbryn.
         ”Funkar det inte?” säger jag. ”Det blir väl som en sexa?”
         Clapton skakar bistert på huvudet.
         Jag får låna en av hans gitarrer, men det är något som skorrar. Nu ser jag att h-strängen är alldeles slapp och skarvad med en mycket liten låsbricka i höjd med mikrofonerna.
         ”Ska jag stämma?” säger jag och visar Clapton.
         Han nickar.
         Jag försöker, men stämskruven släpper, får inget fäste. Träet runtomkring är alldeles ruttet.

[Dröm nummer 333. Natten till den 24 december 2021.]

Jag har en reklambyrå ihop med Johan De Bourg och en kaxig ung man* som jag jobbade med på Bröderna Trygg plus några okända. Vi jobbar hårt, men hankar oss nätt och jämnt fram.
         Idag är vi på besök vid havet. Här finns en badstrand och här ligger de palatsliknande byggnader där de stora, fina byråerna håller till. Runt palatsen rinner vatten på ett mycket konstfullt vis. Det är sommar och alla på de stora, fina byråerna har semester. Men vi kämpar på.
         ”Om de inte jobbar, så jobbar vi. Det går liksom inte att vara ledig”, säger jag. ”Vi kommer att brejka. Jag lovar.”
         I skymningen går vi tillbaka till bilen, en Volvo Amazon. Vi sitter i bilen och pratar en stund. Plötsligt börjar den rulla bakåt.
         ”Hallå! Handbromsen!” skriker en okänd. ”Vi rullar bakåt!”
         På golvet i bilen ligger en utspilld ask med röda och vita, omogna jordgubbar.
         ”Ge mig en jordgubbe!” säger en okänd till mig. Jag plockar upp en röd och räcker den till honom.
         ”Nej, en vit!”
         Alla på byrån utom jag sysslar med musik. Johan har skrivit en låt** med ett grymt sväng. Nu spelas den utomlands och jag ser en film där barn dansar till den. Johan kommer att brejka. Även de andra på byrån kommer att brejka. Det kommer bara bli jag kvar. Ensam, under en lucka i golvet.

* Om jag inte missminner mig var han från Bollnäs och hette Jonas. Besvärlig typ.

**

[Dröm nummer 332. Tidig morgon den 23 december 2021.]

Min dotter Josefine önskar sig ett speciellt plagg och ger mig instruktioner inför att jag ska köpa det.
         Jag letar i ett varuhus, men köper fel plagg. Josefine blir rasande och säger åt mig att göra om.
         Jag går upp mot Östermalmstorg och letar efter en bokhandel. Jag vet att det ska ligga en bokhandel där, men jag hittar den inte.
         Josefine väntar i en lastbil.
         Jag passerar Håkan Gustafssons hus på Muskö. Precis intill ligger ett rivet rött trähus i en hög, som för att brännas. Jag kan tydligt se att någon redan försökt få eld på brädorna, för de är bitvis svarta av sot. Intill entrén till Håkans hus gräver hans far en djup grop. Den är så djup att jag bara kan se hans ena hand, som kastar upp grus och sten. Ändå förstår jag att det måste vara han.
         Jag och mor går mot Walter Eriksson sjöbod. Vi är där för att leta efter något speciellt. Jag stannar en stund för att betrakta havet och uppfylls av längtan. Från sjöboden går vi upp för en trätrappa, som är helt täckt av fiskslem. Det är väldigt halt och vi måste hålla i oss för att inte halka.
         Walter och en vän till honom kommer med båt och angör bryggan. De ser oss inte, så jag tänker att jag ska skämta lite med dem och säger:
         ”Ja, här har ni två inkräktare!”
         Walter tittar upp. Han ser förvånad ut.
         Min mor säger något, vilket får Walters vän att grymta:
         ”Ja, det är inte konstigt att det går åt helvete, när man lär ungarna sånt i skolan!”

[Dröm nummer 331. I gryningen den 23 december 2021.]

Min dotter Josefine kommer på besök. Jag vill att hon läser en bok och föreslår den jag själv läser, eftersom det är en mycket bra bok. För att komma ihåg var jag var stoppar jag in en bit grönkål som bokmärke och räcker boken till henne.
         ”Blä!” säger Josefine när hon upptäcker grönkålen.
         Jag tar tillbaka boken, tar bort grönkålen och viker ett hundöra istället. Sedan ger jag henne boken igen.