Sommardröm

[Dröm nummer 261. Tidig morgon den 14 oktober 2021.]

Jag drömmer att jag ligger i sängen. Det är morgon, larmet har ringt men jag somnar hela tiden om och drömmer att jag har min laptop på magen och tittar på en film. Filmen visar en östkust och ett upprört hav. Jag hör två röster.
         ”Let’s take a swim!” säger den ena rösten.
         ”It’s top nail cold*!” säger den andra rösten.
         ”It’s Nya Hebriderna!”
         I djupet simmar en blåaktig kaskelotval.
         ”Då har du aldrig simmat med en val”, säger den andra rösten.
         Nu läser jag något som är skrivet av en forskare. Jag klickar på en film för att lyssna på honom.
         ”Så hur mycket vatten finns det då i Medelhavet?” frågar han sig. ”Tja, med ett medeldjup på 90 meter** och en kustlängd på –––, så blir det cirka ––– vatten. Men zoomar vi närmare in och tittar på en mer högupplöst bild, så ser vi att varje del av kusten är uppbruten av vikar och uddar och att dessa i sin tur består av allt mindre vikar och uddar ner till sandkornsstorlek – och bortom det. Kusten är med andra ord oändlig, vilket innebär att även Medelhavets volym måste vara oändlig.”
         Samtidigt som han berättar detta dyker det upp små elementarpartiklar i bild. Intill varje partikel finns ett namn angivet – som boson och lepton. Till slut är det många, många tusen partiklar som täcker hela skärmen. Och alla har de olika namn.

* Ett uttryck som, mig veterligen, inte existerar.
** Medeldjupet är i själva verket hela 1 500 meter.

[Dröm nummer 259. Natten till den 12 oktober 2021.]

Vi sjunger i grupper inför uttagningen till en mycket eftertraktad operautbildning. Jag låter min baryton klinga ut ordentligt, i hopp om att maestro ska uppmärksamma den.
         Vi blir alla uttagna och tilldelade varsitt häfte. Sedan springer vi mot en avsats och hoppar ner en våning. Det är inte särskilt högt och ingen gör sig illa.
         Jag fattar inte vad jag ska ha häftet till och frågar Jonas Lundqvist.
         ”Häftet är biljetten”, säger Jonas.
         Maestro gör entré och visar oss runt i sin enorma och vackra våning. Jag tänker att om jag någon gång blir framgångsrik, så är det precis så här jag ska bo.
         Vi samlas inför den första övningen. Jonas vill visa en mojäng som han har gjort av sladdar och plast och ett par högtalare.
         ”Senare!” säger maestro och viftar undan honom.
         Sedan är det min tur att visa vad jag har gjort. Jag har köpt en billig regnrock av mörkblå plast och klätt den utvändigt med –––. Jag förstår att det är en övning i skådespeleri och att jag ska försöka övertyga maestro om hur värdefull regnrocken är.
         ”Se vilket fint arbete!” säger jag och håller fram den.
         ”Men det är ju en vanlig regnrock?” säger maestro med spelad skepsis.
         ”Inte alls, inte alls. Se på detaljerna. Vilket vackert arbete. Inte minst knapparna!”
         ”Men det är ju vanliga –––knappar?”
         ”Verkligen inte!”
         Och så där håller det på.
         Sedan visar jag några av min mors glasögon och ett inramat porträtt av mig själv från när jag var runt tre. Jag försöker sälja in dem som någonting annat, något värdefullt, trots att det bara är vanliga enkla glasögon och ett porträtt av ett, i hans ögon okänt, barn.
         Maestro tar upp ett av glasögonparen och betraktar det under tystnad. Sedan säger han:
        ”Men det här är ju din mors glasögon?”
         ”Inte alls! De är mycket värdefulla”, försöker jag.
         Han reagerar inte, utan tar istället upp porträttet. Han har tårar i ögonen och jag förstår att det måste finnas en historia här, något slags koppling mellan maestro och min mor.
         Jag försöker återigen övertyga honom om hur värdefulla glasögonen och barnporträttet är. Men han sitter alldeles stilla och tyst medan tårarna rinner nerför hans kinder.

[Dröm nummer 256. Natten till den 10 oktober 2021.]

Jag har fått jobb som förskolevikarie. Kerstin Andersson* är huvudlärare och hon har gett mig i uppdrag att texta en skylt om vad vi ska prata om idag. Jag skriver med blyerts högst upp på ett liggande A3-papper. Och jag gör det mycket dåligt. Det går knappt att läsa och jag försöker sudda. Men suddet är torrt och smetar bara ut blyertsen så att allt ser ännu jävligare ut.
         Jag lyckas i alla fall rita en streckgubbe och skriva Yogaövning 1 timme bredvid.
         ”En timme?” säger Kerstin Andersson. ”Är inte det lite väl mycket? Räcker det inte med en minut?”
         Jag håller med och ändrar till 1 minut.
         Jag försöker lära barnen spela piano, men flygeln är försedd med en speciell insats som gör det mycket svårt att spela. Det är en rund roterande träkonstruktion som är placerad över strängarna och som skapar ett slags fönster för när man kan trycka ner en viss tangent. Trycker man i fel ögonblick blir det inget ljud. Ändå försöker jag förklara för barnen att det egentligen inte är speciellt svårt, att vem som helst kan göra det.
         Jag förstår att jag är en mycket misslyckad lärare och att jag inte kommer att få fortsätta.
         Jonas Lundqvist berättar att han kommer att jobba mindre framöver.
         Kerstin Andersson säger att hon hädanefter kommer att vara projektanställd på deltid. Sedan berättar hon om sin far, som föddes 1924 och var bonde hela livet. Om hur hårt han slitit och att han var ute i ur och skur och om alla hans krämpor.
         ”Jag brukar säga till honom att han borde skjuta sig”, säger Kerstin Andersson. ”Att han borde ta sitt jaktgevär och åka ut till ––– och skjuta fem skott i luften, bara för att få en känsla för det. Så att han vågar göra det.”

* Kollega på HLR&CO.

[Dröm nummer 254. Natten till den 7 oktober 2021.]

Jag sitter i en bil vid Stureplan i Stockholm. Genom sidorutan ser jag ett konstverk spelas upp. Jag är osäker på om det projiceras mot en vägg eller kanske i luften eller om det händer på riktigt. Det kan vara en kombination av alla tre. Till vänster står Beatles på en scen och spelar. Det är från deras tidiga år. Till höger om dem spelar Rolling Stones, även de från sextiotalet. Deras låtar blandas, men det låter bra och harmoniskt.
         Nu läggs lager på lager av bilder på människor framför konsertscenerna tills jag inte längre ser de bägge banden. Men jag hör fortfarande musiken. Bilderna är utrivna ur tidningar och man kan tydligt se den vita pappersmärgen.
         Så börjar bilderna försvinna, en efter en, tills jag ser banden igen. Beatles är kvar i sextiotalet, men Stones är en nutida upplaga, med åldrade medlemmar. Det är väldigt gripande.
         Utanför bilen står regissören*. Mick Jagger går fram till honom och de pratar en stund. Jag väntar tills Mick har gått och går sedan ur bilen och närmar mig regissören.
         ”Such lovely work with Mick”, säger jag.
         “Well, thank you”, säger han.
         Sedan blir det tyst. Det finns inget mer att säga och jag går därifrån. Jag tänker att jag kanske borde sagt Sir Mick.
         I havsbandet, på en smal landtunga mellan två öar, bor fiskaren Walter Eriksson**. Det är en öppen plats, med gräs och enar. Ett slags hedmark. Huset han bor i är gjort av gråsten och har skiffertak. Det är stormslitet, men mycket vackert.
         Jag ser honom i en skogsbacke ovanför grusvägen där jag går. Han har fyllt en hel säck med svart trumpetsvamp, vilket gör mig avundsjuk.
         Två vackra mörkhyade flickor hjälper mig att transportera ett avlångt och väldigt tungt föremål. Det skulle kunna vara en järnbalk och de bär den mellan sig. De har båda på sig något slags stickade gråbruna långklänningar som smiter åt och framhäver deras kroppsformer.
         Flickan som går först halkar i leran och blir liggande.
         ”Idag hatar jag mitt jobb”, suckar hon.
         Jag hjälper henne upp och klappar henne på rumpan. Det är bara en vänlig klapp, helt utan avsikter, men hon blir arg.
         ”Men hallå, vad gör du?!”
         ”Åh, förlåt. Jag tänkte mig inte för. Det är så jag brukar göra. Förlåt.”
         ”Fan, idag skulle jag verkligen behöva en högerytter”, säger hon och jag förstår att hon med det menar någon som skulle kunna gå till höger om henne och skydda henne från sådana som mig. Men jag hör på hennes tonfall att hon är delvis smickrad och kanske trots allt lite intresserad.

* Han är mycket känd, men bara i drömmen.
** I närheten av vårt sommarhus på Muskö bodde faktiskt en fiskare som hette just så.

[Dröm nummer 253. Natten till den 5 oktober 2021.]

Jag snorklar i en sjö i ett annat land. Sjön är närmast cirkelrund, med en grusig botten täckt av blekt sjögräs som sluttar in mot mitten i en nästan perfekt konform. Det finns nästan inget liv i sjön, men jag lyckas få syn på en fisk. Den är lika blek som sjögräset och inte större än en centimeter. Alltsammans är så fruktansvärt tråkigt och intetsägande att upplevelsen nästan blir hypnotisk. Jag svävar i ett ingenting.
         En liten flicka leker i strandkanten, farligt nära en göl med bubblande kvicksand.
         På tågstationen, när jag är på väg hem, möter jag en man med blont skägg och hoodie. Jag känner först inte igen honom, men inser sedan att vi är kollegor.
         ”Hej, hur går det med vårt projekt?” säger han.
         Jag vet inte vad jag ska svara.
         ”Jag ska dyka i sjön”, fortsätter han, ”det är en fantastisk upplevelse.”
         ”Tycker du det? Det var det absolut tråkigaste jag varit med om.”
         Jag har fått arbete i en jordgubbsfabrik. Ett löpande band matar långsamt fram ett cirka två meter brett och en decimeter tjockt lager av konstgjorda jordgubbar i olika storlekar. Produkten är mycket eftertraktad på marknaden och mitt jobb är att se till så att lagret håller en jämn tjocklek. Spindellikt rör jag mig över jordgubbstäcket och trycker dit bär där det behövs. Jag är mycket skicklig.

[Dröm nummer 252. Natten till den 4 oktober 2021.]

Kenneth Matsson guidar mig genom en butik som säljer begagnade prylar. Han pekar på en grågrön akustisk gitarr, stor som en kontrabas som hänger på väggen och säger:
         ”Där har du ett riktigt fynd.”
         Jag är på väg att lyfta ner den, men en kvinna hinner före.
         ”Jaha, då provar jag sen”, säger jag.
         Vi går vidare. Kenneth pekar på en bastuba för 49 kronor. Jag tänker att det är helt otroligt billigt. Jag går till kassan för att köpa instrumentet.
         ”Vet du vad som är jobbigt?” säger jag till mannen bakom disken. ”När man kommer till ett sånt här ställe och ser en vän gå ut som just gjort ett fynd.”
         I samma ögonblick lämnar Jan Dahlström butiken.
         Nu är vi fler som kollar runt i butiken. Kristin Sköldebäck plockar på sig några knippen torkade blommor.
         En man – som jag först tror är en kund, men som senare visar sig vara anställd – går fram till en annan anställd och ger honom en rak höger i ansiktet. Jag har sett honom göra det förut.
         Vi betalar, men glömmer de torkade blommorna. Jag tar upp dem och mannen bakom disken säger att vi får dem på köpet.
         Vi har parkerat bilen inne i butiken och när vi ska åka ut vill inte dörrarna öppna sig. Det är den anställde som slåss som sköter dörrarna och han uppmärksammar oss på att det fattas 1,5 procent av det vi ska betala, han har kontrollräknat.
         ”Va?” säger jag och räknar i huvudet. ”Det är ju bara 2 kronor och 25 öre?” Jag går fram till honom och sträcker fram en tia.
         ”Det är jämnt”, säger jag.

[Dröm nummer 247. Tidig morgon den 26 september 2021.]

Jag har precis slagit mig ner på ett kafé i Kungsträdgården, då en skröplig Sven-Bertil Taube kommer fram till mitt bord.
         ”Är den här stolen ledig?” säger han och pekar på en tom stol intill mig.
         ”Javisst”, säger jag och reser mig upp för att hjälpa till. Men jag blir omedelbart osäker på vilken stol som är min och vilken som är hans. Han pekar mot den jag nyss satt i och säger:
         ”Den stolen är din.” Sedan går han bort till sin sjuka hustru som sitter vid ett bord en bit bort. Hon har svårt att tala.
         De reser sig och går bort mot en rund bungalow av flätad pil, ur vars fönster det strålar ett blått sken.
         Nu är Sven-Bertil och hans hustru hemma hos Sven-Bertils mor. Modern säger att hon vill hjälpa till att ta hand om hustrun.
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun upprört.
         ”Hur menar du att du vägrar?” säger Sven-Bertil, som nu är naken. ”Det gör mig så ledsen att höra. Jag har hela livet fått kämpa med detta”, säger han och för handen mot ett insjunket parti av sitt huvud. ”Och detta.” Han pekar mot ett insjunket och missfärgat parti ovanför sin högra höft. ”Du borde ta emot den hjälp som bjuds.”
         ”Ne, ja ägra!” säger hustrun, som nu är om möjligt ännu mer upprörd.

[Dröm nummer 245. Tidig morgon den 23 september 2021.]

En civilklädd polis håller en predikan i vad han tror är en kyrka. När han inser att det är en moské han befinner sig i grips han av svår ångest och börjar klia sig våldsamt på vänster knä. Då upptäcker han att det sitter något där. Han drar upp byxbenet och ser att det är en tidsinställd bomb och att kliandet har satt igång mekanismen.
         Från och med nu går allt i slow motion. Vi ser mannen i halvfigur. Han är totalt uppgiven. Ansiktet blir allt rödare och ögonen fylls av fasa. Pulser går genom kroppen och en mörkröd våg fortplantas under huden upp mot huvudet. Hjässan öppnas och en fontän av blod sprutar rakt upp, omgiven av uppsliten hud. Mannen ser på oss, ömsom skräckslagen, ömsom förvånad och sorgsen. Munnen gurglar i ett blodblandat skrik. Så ramlar han slutligen ihop, sprattlande. Nu ser vi att explosionen har sprängt bort hela hans vänstra ben. Han andas fortfarande och stirrar mot oss, trots att han nu är tömd på blod. Blicken slocknar långsamt.

[Dröm nummer 241. Natten till den 21 september 2021.]

I en dal vid havet ligger de döda i sina öppna kistor och väntar på att vi ska ta ett sista farväl. Jag sitter tillsammans med de andra anhöriga i en buss. Försöker förbereda mig mentalt. Läser en broschyr som jag fått av arrangörerna. Där står att vi bör vara beredda på att det kan lukta.
         Om det är i samma broschyr vet jag inte, men jag läser en artikel om avlivning av djur. Där diskuteras om djuren ska sövas eller ej innan man avlivar dem. En kvinna uttalar sig och är mycket upprörd:
         ”Så min häst kvävdes alltså levande?!”
         I en avskild del av dalen, nära havet, står kistorna med de döda staplade på varandra. Några är finklädda i blommiga klänningar. Andra är nakna. Min mor är en av de nakna. Invid kistorna ligger också vår döda häst. Jag känner både skräck och vördnad inför allt.
         En bit bort ser jag en rödmålad liten stuga med vita knutar. Jag går dit. Det är fortfarande vårvinter och marken är täckt av ett tunt snölager. På en spaljé intill huset klättrar en rosenbuske. Mellan väggen och spaljén har ett fjolårspäron klämts fast. Det ser fortfarande grönt och friskt ut.
         En enda ros blommar. Det är en ljust rosa, nästan vit, centifoliaros. Jag doftar på den. Den har en mycket fin och mycket svag doft. Joakim Pirinen doftar också på den och utbrister med ett leende:
         ”Men … det är ju en … ros?!”

[Dröm nummer 237. I gryningen den 16 september 2021.]

Jag är assistent till David Bowies team och har gjort ett förslag till en t-shirt inför den kommande turnén. Det föreställer ingenting. Motivet är mest färgkludd.
         För att måla har jag använt tio stycken stora sjok av vit skumplast, den där lite hårdare sorten med blank yta. Men jag har bara målat på ett av dem.
         Jag får träffa David för att visa min idé och släpar in plastsjoken i hans rum.
         Han ligger i sängen. Lutar ryggen mot väggen. Det är tydligt hur sjuk han är. Han ser mycket trött ut och ansiktet är blankt och svullet.
         Jag förklarar hur jag tänkt med t-shirten. Han ser lite skeptisk ut och säger:
         ”Ja, bara det inte står ’On tour’ på dom.”
         Jag ursäktar mig för att jag använt så många sjok, trots att jag bara målat ett motiv, men han viftar undan det. Det är tydligt att han gillar min idé, men är lite avvaktande.
         ”Du vet”, säger han, ”det ska printas – vi printar alltid – och det går åt väldigt mycket färg. En gång var det ett tryckeri som saknade en viktig färg.”
         Nu har hans ansikte antagit en mörkare, nästan svart ton.
         ”Du ser trött ut, David. Vila dig nu.”
         ”Tack.”