[Dröm nummer 167. Natten till den 6 juli 2021.]

Jag har tagit över Henrik Näsmans arbete och kontorsplats. Kontorsplatsen är gjord av trä och ligger en halv våning upp inuti ett yttre kontor, där resten av firman sitter. Man når den via en stege. Lite som en trädkoja. Kontorsplatsen är liten och blir mindre för varje gång jag kommer dit. Den blir dessutom alltmer spartanskt inredd. Från början var där fullt med böcker som täckte väggarna. Men nu är utrymmet tomt och jag har svårt att tro att detta var en arbetsplats för inte så längesedan.
         Jag är på cykeltur med min gamla Beckmansklass. Jag har bara en sparkcykel och är långt efter de andra. Jag ser dem i fjärran. Men det kan också vara några andra. Jag försöker hinna ikapp. Kommer till en lodrät bergvägg, som bara kan passeras om jag håller mycket hög fart.
         Annika Huett materialiseras i luften till vänster om mig. Hon visar mig en fin målning som hon gjort och säger:
         ”Man måste försöka, Per. Man måste försöka.”
         Jag klarar det och hinner ikapp de andra. Nu är jag bredvid Cecilia Melnyk.
         ”Jag brukade ju vara en typonörd”, säger jag. ”Nu är jag inte intresserad längre. Skrivandet tar all tid.”
         ”Är det verkligen möjligt?” säger Cecilia.
         ”Det är klart att jag blir glad om jag ser något bra, men i princip är det ointressant.”
         Vi kommer till en parkeringsplats. Man ska lämna sin cykelnyckel, så parkerar personalen åt en. Det är väldigt fancy. Jag pekar på en bil med en företagslogga och säger till Cecilia:
         ”Den där till exempel. Den är ju inte särskilt snygg, men man ser ju vad det står.”
         ”Den? Den ser ju inte klok ut!”
         ”Den tjänar sitt syfte. Det räcker.”
         Vi går ner i källarplanet till en restaurang. Borden är förberedda för oss och jag försöker välja en plats. Max Näslund har redan slagit sig ner. Framför sig på tallriken har han en utkavlad pizzadeg. Personalen häller ut tomatsås som de fördelar över degen. Sedan är det meningen att man själv ska ta fyllningen från buffén. Jag försöker sätta mig på en ledig stol, men blir stoppad av någon som säger:
         ”Nej, inte där. Där ska det sitta en tjej!”
         Jag fortsätter, men blir hela tiden stoppad. Ingenstans får jag sitta. Så kommer jag till platsen där Henrik Näsman sitter. Han dricker stora mängder öl och jag förstår att han kommer att bli packad. Jag ställer mig bakom hans stol, tar ett stadigt tag om den, drar ut den med honom kvar och säger:
         ”Då lyfter jag ut den här killen, precis som jag brukar.”