Sommardröm

[Dröm nummer 120. I gryningen den 4 juni 2021.]

Ett känt svenskt band hyr ett tennistält som replokal. Det är egentligen alldeles för stort, så de håller till i en ombonad hörna. Vi är där för deras sista spelning, som ska hållas i tältet. Någon av oss känner bandmedlemmarna och vi fikar i replokalen. Jag tar på mig att brygga kaffe, men det blir svart och tjockt och klibbigt som olja. Jag häller ändå upp till mig själv. Sedan är det nästan slut. Basisten får lite av mitt, men när jag häller det i hans kopp försvinner även det och koppen förblir tom. Han säger att det är ok och går mot ytterdörren, där han vänder sig om mot mig.
         ”Sugen på en joint?”
         ”Gärna!” säger jag. Sedan förstår jag att det inte var mig han frågade. Alla utom sångaren följer med honom. Vi pratar om tennistältet. Jag förstår nu att de kommer att bli av med det och att det är därför det här blir deras sista spelning. Jag har hela tiden trott att det är bandet som äger tältet.
         ”Nej, vi hyr det av kommunen”, säger sångaren. ”Hyran är att vi fyller på bränsle när det behövs.”
         Nu är jag på teater. En inkluderande teater, där publiken är medskapande. Jag irrar omkring i gångarna under scenen och vet inte vart jag ska. Någon leder mig rätt. Ändå hamnar jag fel, mitt i en pjäs. Jag brukar tydligen göra så här. Till slut kommer jag ändå till rätt föreställning och bjuds in att vara med. Då säger jag fel replik. En av skådespelarna avbryter spelet och stönar:
         ”Nej, det här går inte!”

[Dröm nummer 119. Natten till den 3 juni 2021.]

I ett finare bostadsområde omgärdat av en hög mur står ett förfallet hus, som någon har tagit över och börjat rusta upp. Jag bor själv i området och har redan haft ett trevligt samtal med den nya ägaren.
         Utanför muren står en vit sportbil på tomgång. Jag vet att mannen som äger bilen har begått en oförrätt mot mig. Jag smyger mig fram till bilen och trycker ansiktet mot rutan. Mannen har sällskap av en kvinna. De sover båda två.
         Jag vill skrämma dem och bankar så hårt jag kan på rutan. Kvinnan vaknar först och ser fullkomligt skräckslagen ut. Ögonblicket senare vaknar mannen och grips nästan av panik, så rädd är han.
         ”Vänta bara! Kom ut om du törs, din jävel!” skriker jag och slår näven hårt i biltaket.
         Men nu är det jag som är rädd. Om mannen faktiskt kliver ut ur bilen skulle han kunna slå ihjäl mig. Han är ju mycket större än jag.
         Jag bestämmer mig för att springa därifrån. Jag springer så fort jag kan och kommer in i en stad och upp på ett backkrön. Där ligger en pub. Till höger om puben finns en brant stensatt väg som svänger tvärt. Mitt på vägen finns ett skarpt gupp, som är alldeles för högt för att en bil skulle kunna ta sig över. En skåpbil kommer upp för backen och fastnar på guppet.
         Jag är tillbaka i det muromgärdade bostadsområdet. Det tidigare fallfärdiga huset börjar bli färdigt. Jag tittar in genom ett fönster. Väggarna är invändigt klädda med brädor. Det känns påkostat.
         Hon som äger huset och som jag brukar prata med dyker upp.
         ”Vad fint det blir”, säger jag.
         Hon stirrar på mig med ögon fyllda av namnlös skräck.

[Dröm nummer 116. Natten till den 2 juni 2021.]

Jag och Simona befinner oss på en turistort. Jag ligger vid poolen och solar och flirtar öppet med en känd ung svensk kvinna. Det är fullt möjligt att hon besvarar mitt flirtande.
         På hotellet råder uppståndelse. En känd äldre judisk kvinna är upprörd för att det bor en person olagligt på hotellet, jude även hon. Den äldre kvinnan skäller på en representant för hotellets ledning.
         ”Men hon är ju bara sju år”, bönar representanten.
         Jag och Simona bor nu olovandes i den kända svenska kvinnans hem, där hon lever med sin mor och far. Vi betraktar dem i smyg när de äter och vi äter deras mat utan att de märker det. På något vis lyckas vi hålla oss undan.
         Den kända svenska kvinnans far är kompositör och kommer snart att dö. Modern är känd genom honom.
         När kompositören dött flyttar modern och den kända dottern ut. Huset är stängt och låst, men vi är kvar. Vi lever där i många år. Scener spelas upp för oss, där vi ser den kända svenska kvinnan och hennes far och mor sitta och äta och samtala och gå på toaletten och allt sådant man gör när man bor i ett hus.
         Vi ser fadern dö. Och hur förtvivlade modern och hennes kända dotter blir, både för att fadern/maken är död och för att de nu inte längre kommer att kunna bo kvar i huset.
         Det finns mat som vi kan äta, men vi tvättar oss inte fast det finns vatten.
         Lorten gror på oss och är synlig. Stanken vänjer vi oss vid.
         En dag går jag in i badrummet. I badkaret står ett större förzinkat kärl som har börjat rosta och som är fyllt med brunt vatten. Det måste ha stått där i alla år, jag har bara inte lagt märke till det. Jag kliver i och börjar tvätta mig. Till håret använder jag ett brunt schampo, som ser ut som kolasås.
         Det knackar på ytterdörren. Bestämda knackningar. Jag säger till Simona att hon måste öppna. Hon tycker att det är jag som ska öppna. Ingen av oss vågar.

[Dröm nummer 113. I gryningen den 31 maj 2021.]

I källaren under ett sjukhus väntar jag på att få en vaccinspruta. På en teve i ett angränsande rum ser jag Björn Kjellman. Han är utklädd till katt och sjunger en fånig sång omgiven av en dansande kör.
         Läkaren kommer in. Han är lång och klädd i en öppen vit läkarrock och förutom lite orangerött hår på sidorna är han flintskallig. På nästippen sitter ett par hornbågade runda glasögon. Han pratar högt i en mobil som han trycker mot örat.
         ”Vad har vi här då?” säger han och kastar en förströdd blick på mig. Sedan fortsätter att prata i mobilen utan att invänta mitt svar.
         Den fåniga låten går mot sitt slut. Björn Kjellman har svårt att nå höjdtonen och är tvungen att försöka igen. Han får verkligen kämpa sig upp.
         ”Vänta lite”, säger jag till läkaren, ”jag ska bara stänga dörren.”
         Fortfarande inbegripen i ett mobilsamtal med någon lämnar läkaren rummet utan att ha fått svar på den enda fråga han ställde.

[Dröm nummer 112. Natten till den 31 maj 2021.]

Min finske samarbetspartner och jag har precis lämnat konferensen och är på väg ner i tunnelbanan. Vi pratar sovvanor och jag berättar att jag brukar gå och lägga mig klockan tio och vakna sju, vilket ger mig åtta* timmars sömn. Ibland är det mer, ibland mindre. Jag drar mig till minnes något som en finsk forskare skrivit i ämnet. Jag är osäker på namnet.
         ”Veo Lainanainen tror jag. Det är ju så många i:n och a:n.”
         Finnen skrattar förläget och på något vis kan jag höra vad han tänker: Veho, den gamle skojaren –––.
         ”Hursomhelst”, fortsätter jag, ”den här Lainanainen menar att man kan dricka mer ju mer man sover.”
        Nu har jag ett vinglas i handen. Vi vill hamna på samma tåg som våra kollegor, så vi springer för att hinna. När vi korsar perrongen tänker jag, att om finnen halkar nu så glider han ner på spåret och krossas. Men det går bra och tåget rullar in på stationen. Det är ett mycket kort mörkblått tåg vars huvudlok är försett med ett sidolok som hänger från dess vänstra sida. Det är där man kliver på. Det är trängsel och tågpersonal visar hur man ska kliva upp för en liten trappa till en dörr. Finnen lyckas med viss möda ta sig ombord, men när det är min tur är det någon som tränger sig före. Jag försöker igen, med vinglaset i ena handen, men bestämmer mig för att stanna kvar på perrongen och dricka ur i lugn och ro.
         ”Det är lugnt, jag tar nästa tåg!” ropar jag till finnen och skålar i luften.

* Det är svårt att räkna när man drömmer.

[Dröm nummer 111. Natten till den 31 maj 2021.]

I mitt hem i Sollentuna* har jag lagat en grönsakslasagne som jag vill bjuda mina vänner på. De vill hellre att jag kommer till dem i stan.
         ”Vi kan nog tränga ihop oss i vår lilla lägenhet”, säger Olof Halldin.
         Jag tänker efter. Jag kan ta bilen in till stan med lasagnen, äta den med vännerna och låta bilen stå. Jag ska ju ut och festa i morgon kväll, så det passar perfekt.
         Innan jag åker måste jag göra ett ärende på annan ort. När jag närmar mig ser jag några barn som leker med smällare intill vägen. När de får syn på mig kastar de en stor pjäs, som exploderar mot vindrutan. Tack och lov håller den. Barnen skrattar högt och ondskefullt åt mig.
         Bilen behöver tvättas och jag har hört att det ska finnas en biltvätt på denna ort. Jag ser en folksamling och tänker att det måste vara biltvätten. Jag stannar och kliver ur. Men det jag trodde var en biltvätt är i själva verket en flasktvätt, vilket är jättebra eftersom jag har en dyrbar vinflaska med mig.
         Flasktvätten, som är Nordens enda, står i en grusgrop. När det blir min tur går jag fram, öppnar en lucka och för in flaskan i ett cylinderformat hål. På en lapp inuti cylinderns övre del finns en lapp med tydliga anvisningar hur man ska göra. Det är lite krångligt att läsa, men det går. Man får liksom lägga sig ner, trycka ena kinden mot gruset och titta in i cylindern. Det framgår att flaskans etikett måste ligga direkt mot lappen med anvisningarna.
         Jag sätter igång tvätten och ser hur min dyrbara vinflaska sköljs ren. Allt verkar fungera som det ska. Men nu märker jag att det har bildats en kö bakom mig och att en man försöker tränga sig och ta min kasse.
         ”Hallå där”, säger jag, ”det där är min kasse!”
         Sedan ser jag att jag tagit fel och att det är hans kasse.

* Jag har aldrig bott i Sollentuna.

[Dröm nummer 110. I gryningen den 30 maj 2021.]

Det är något slags mässa jag befinner mig på, så mycket står klart. Henrik Näsman dyker upp från ingenstans. Han är glad och berättar om en fläderchampagne han gjort. Man blandar helt enkelt sprit, flädersaft och sodavatten.
         ”Supergott!”
         ”Jag har också gjort fläderchampagne”, börjar jag, men inser att jag har fel. ”Eller snarare äppelvin med fläderblom.”
         Jag försöker säga något om mina vintillverkningsmetoder, men Henrik är helt ointresserad och avbryter mig. Han vill fortsätta berätta om sin fläderchampagne. Jag får inte en syl i vädret. Men det går inte att bli arg på honom för han så jävla glad.
         Vi klättrar upp för väggen till andra våningen. Jag har inga skor. Henrik säger att jag kan ta hans. Det är ett par svarta gummitofflor som är minst två nummer för små, men det är bättre än ingenting. De får duga.
         ”Nej, nu måste jag kila”, säger Henrik. Han kliver över räcket, hasar ner ett stycke och håller sig fast med händerna i väggen. Sedan gör han en baklängesvolt och landar elegant med en kullerbytta.
         Det är trångt och folk överallt. För att komma ner måste man glida över ett sluttande plan, där det är så lågt i tak att man måste trängas med andra människor.
         Och jag har ingen aning om vad jag ska göra under resten av den här mässan.

[Dröm nummer 108. I gryningen den 28 maj 2021.]

Jag och Simona försöker laga mat. En rumänsk gryta med torkad frukt.* Men det visar sig att vi inte har någon torkad frukt hemma. Vi grälar om vem som borde ha köpt. Jag letar i ett skåp efter något lämpligt substitut och hittar en plastpåse med torkade enbär. Tänker att det måste väl funka lika bra. Enbären är klarblå och ser nästan konstgjorda ut. Jag tar en näve och slänger i grytan. Tappar några på golvet, men de får åka med de också.
         ”Vad gör du?! Är du galen?!” skriker Simona.
         ”Hur så? Det måste väl funka?”
         Vi fortsätter bråka, men nu anländer gästerna Joakim Pirinen och Anna Ringberg. De är bägge halvgenomskinliga.
         Vi sätter oss till bords och jag serverar. Men maten går inte att äta och Joakim försvinner i gasform.
         Jag ringer Jonas Lundqvist. Jag har konstruerat ett skämt som jag försöker berätta. Något om en politikerskandal inom kulturen.
         ”Men kulturrådet sitter ju där”, säger jag och pekar på Anna, som nu är så transparent att jag ser stolen igenom henne. Jag bryter ihop av skratt. Vrider mig på golvet och kippar efter andan. Varken Anna eller Jonas förstår någonting. Ingen av dem skrattar. Hur kan de inte se det dråpliga i alltsammans?

* Jag har frågat Simona, men hon känner inte till någon dylik rumänsk maträtt.

[Dröm nummer 107. I gryningen den 28 maj 2021.]

Mellan två huslängor löper en stensatt gata där det växer hallon. Stora, mjuka, doftande hallon. Jag plockar dem ett efter ett, trots att jag vet att jag inte får. Bryter isär dem och betraktar deras blottade inre. Kärnor och fruktkött omslutna av röd saft. Stoppar dem i munnen. De smakar ljuvligt.
         Jag kommer ut på en kaj. Ser ut över vattnet. Hallonsmaken är försvunnen och jag tänker på när min mor dog. Det är mindre än fyra år sedan och jag känner att vartenda ett av dessa fyra år är något som har brutits loss ur mig. När mor dog började nedräkningen på riktigt. Och jag tänker på hur hon dog. Kanske på det sätt som vi alla skulle vilja dö. Långsamt insomnande, utan några svåra smärtor. Klar i tanken in i det sista. Omgiven av barn och barnbarn. Hon tyckte det var så konstigt att hon snart skulle vara död, hon som fortfarande levde. Det var verkligen ett mysterium för henne.
         ”Ja, så här är det att dö”, sa hon högt på sitt drastiska vis en av de sista dagarna.
         Jag står på kajen och tittar ut över vattnet och undrar om hon tänkte något i dödsögonblicket? Var hon rädd? Vad kommer jag själv att tänka på? Kommer jag att vara rädd? Kommer jag att tänka att jag borde ha fått fler barn med fler kvinnor? Det hoppas jag verkligen inte. Det är så bra med dottern jag fått. Kommer hon att sitta intill mig?
         Jag räknar bakåt och jag räknar framåt. Åren som gått och åren som kanske kommer att gå.

[Dröm nummer 106. Natten till den 28 maj 2021.]

Parkeringen utanför vår bostad är full med bilar. Många är rena vrak och har stått där i åratal. Någon frågar mig vem som äger skrotbilarna. Det kan jag inte svara på. Samma person påstår att jag skulle kunna få en större yta för egen del om skrotbilarna försvann. Jag säger att det bara skulle innebära högre hyra.
         Jag och Simona är på väg hem. På ett ställe kan vi välja mellan att ta den vänstra vägen, som går nerför en brant och sedan upp igen i en sväng, eller att ta den mycket kortare vägen till höger under bron. Vi tar alltid den längre vägen, eftersom vägen under bron är isbelagd året runt. Vi har vår katt med oss. Det har vi alltid.
         När vi kommit in på den vänstra vägen och börjat gå nerför branten upptäcker vi att något har förändrats. Det är inte längre en väg vi går på, utan ett enormt cirkulationssystem för vatten. Och trots att vi befinner oss i en brant står vi nu med vatten upp till axlarna. Som om vattnet av egen kraft lyckats härbärgera sin lägesenergi. Med jämna mellanrummen går en väldig våg genom vattenmassan och vi hamnar under ytan. Vår katt tappar greppet och förs bort.
         ”Vi måste hjälpa honom!” skriker Simona.
         Jag behåller mitt lugn, eftersom jag redan har listat ut hur allt fungerar.
         ”Ingen fara. Han kommer först att åka ner, allra längst ner, sen kommer han att föras upp av nästa våg och visa sig precis där.” Jag pekar i riktning mot en bropelare ett tiotal meter bort. ”Och om jag bara är på rätt plats och kan fånga upp honom kommer han att bli mer tillgiven. Stanna här.”
         Jag simmar iväg mot bropelaren, men det är svårare än jag trott. Jag märker att vattnet genomfars av mindre vågor och att jag måste synkronisera exakt med varje våg för att inte hamna ur kurs. Och nu har hela cirkulationssystemet förvandlats till något som måste vara världens största äventyrsbad. Jag är plötsligt omgiven av folk. Jag simmar in i dem och ursäktar mig. Känner att de, medvetet eller omedvetet, pressar sig mot mig med sina nakna kroppar. Förresten är jag också naken. Jag lyckas slingra mig förbi alla badare och hitta en avsats där jag kan gå iland och invänta nästa stora våg.
         Jag ser mig omkring. Där väntar tusentals människor. Och jag förstår vad de väntar på. Den förlösande vågen. Det är den de har betalat för och det är den som ska få dem att förnyas som människor. Långt därnere ser jag en strand fylld av människor inte större än riskorn. Tusentals och åter tusentals. De kommer också att få uppleva Vågen, men inte med samma intensitet som vi. Vi här uppe har de bästa platserna.
         En funktionär går runt och delar ut nummerlappar. Det är i den ordningen vi ska in i vågen. Jag får nummer –––.
         En högtalarröst räknar ner.
         Vi gör oss redo.