Sommardröm

[Dröm nummer 81. Tidig morgon den 13 maj 2021.]

Jag står i vårt gamla sommarhus på Muskö och tittar ut över fjärden. Ur en radio hör jag en sångerska sjunga kupletter. Texterna består kort och gott av Kapten Haddocks alla svordomar.
         ”Plattfötter! Asgamar! Blötdjur! Pestråtta! Tryffelsvin!”, sjunger hon uttrycksfullt till medryckande melodier. ”Vagabonder! Skojare! Skurkar! Pyromanapa!”
         Jag konstaterar med ett leende att jag känner igen allihop. Men så kommer det, något nytt och obekant:
         ”Ekvilibrist!”*

* Jag har kontrollerat och Kapten Haddock har aldrig använt sig av kraftuttrycket ekvilibrist i Karin och Allan B. Janzons översättningar.

[Dröm nummer 80. Natten till den 13 maj 2021.]

Efter en lång arbetsdag går jag och min kollega Olof Halldin* ut på stan för att få oss en bit mat. Jag föreslår McDonalds, eftersom det går fort och jag har mycket arbete kvar att göra. Olof vägrar. Säger att det finns så mycket annat som är bättre. Han lovar att ta med mig till stans bästa restaurang.
         Vi sätter oss i bilen och åker en stund. Omedelbart efter att vi parkerat springer Olof fram till ett äldre par som står i ett gathörn. Han är så glad och springer runt dem i cirklar. Tokrusar. Oerhört fort går det, det går knappt att se honom. Gamlingarna ser skräckslagna ut.
         När han rusat av sig går vi mot stans bästa restaurang, men den är fullsatt. Vi prövar andra ställen. Överallt är det fullt.
         Till slut hamnar vi på Ed’s Grill, där det också är mycket folk, men där vi ändå tillåts komma in.         
         Vi ställer oss i kön till kassan. Trots rådande pandemi är det ingen som håller avstånd. Jag försöker så gott jag kan att ha åtminstone lite luft mellan mig och mannen framför, men mannen bakom mig trycker sig mot mig. Han pratar konstant med sin kompis och andas i min nacke. Han har otvättat hår och luktar svett. Jag pressar honom bakåt och tar ett steg fram, men han behåller kroppskontakten, som en igel. Jag vänder mig om och skäller ut honom, redo att slå honom på käften. Han skäller tillbaka. Det är smockan i luften. Jag förstår inte vad som händer. Har folk inte begripit någonting? Vet de inte att det är farligt? Jag har fruktansvärd ångest och förstår att om en enda person härinne bär på smittan så kommer alla – alla! – bli sjuka och kanske dö. Det är oundvikligt.
         ”Varför tog du mig hit?” säger jag till Olof. ”Jag har så mycket att göra och får inte bli sjuk.”
         Olof tittar frågande på mig.
         ”Det var ju du som tog med mig hit. Och det är ju jag som har mycket att göra. Du har ingenting.”

* Olof är en av mina äldsta vänner, men vi har aldrig varit kollegor.

[Dröm nummer 78. Natten till den 11 maj 2021.]

Jag kommer åkande i min gamla kopparsulfatsgröna Saab 900. Har svårt att hitta rätt och tar fel avfart. Svänger runt och kommer ut på samma ställe där jag nyss var, bara för att återigen ta fel avfart. Jag har hamnat i en loop.
         Till slut är jag ändå framme vid en nedsläckt verkstad, där Bengt Rydén* från Teater Sputnik kommer in i rysk militäruniform med jättelik skärmmössa. Han pekar på min bilmotor, som nu hänger från en travers i taket, och säger att den måste åtgärdas. Den måste sågas av och delar måste ersättas och läggas till, så att motorn blir större. Det låter tveksamt och jag undrar om det verkligen är nödvändigt.
         ”Absolut nödvändigt!”, säger Bengt och flinar.
         ”Men vad kommer det att kosta?” säger jag.
         Min försiktiga fråga gör honom oerhört aggressiv.
         ”Det är så jävla typiskt dig, Sommarström. Att bara tänka på pengar. Fy fan!”
         Verkstaden tänds upp och nu ser jag att bakom Bengt står resten av Sputnik-ensemblen, även de iklädda ryska uniformer. Bengt vänder sig om mot dem.
         ”Eller hur, kamrater?”
         ”Ja, fy fan för Sommarström!”, svarar de i kör.
         Jag har satt mig ner på en bänk, omgiven av en månghövdad publik, och lyssnar till något som visar sig vara en kabaré. Bengt sjunger elaka kupletter, som alla handlar om mig, och backas upp av kören. En strålkastare är riktad mot mig.
         Bengt (pekar på mig): ”Du tänker bara på pengar!”
         Kören (pekar också på mig): ”Ditt svin!”
         Bengt: ”Du är så jävla talanglös, Sommarström!”
         Kören: ”Äckliga jävla talanglösa kapitalistlakej!”
         Bengt: ”En fullständig nolla”
         Kören: ”En nooooooooooooolla!”
         Det är ärligt talat inte så bra. Texterna är rätt yxiga, melodierna trista och de sjunger rent uselt. Ändå skrattar folk. Inga gapskratt, men det är tillräckligt för att göra mig illa till mods. Varför är alla så elaka? Vad har jag egentligen gjort? Jag brukar ju gå på Bengts sommarpub* och köpa öl av honom. Är detta tacken?
         Jag drar mig tillbaka till en divan längre upp. Ulf Englund och Joakim Pirinen dyker upp. De säger att kabarén är lite rolig, men förstår om jag inte tycker det. Sedan går de.
         På divanen intill mig ligger en mycket söt ljushårig flicka. Hon kan inte vara mer än 20. Ändå flirtar hon med mig. Jag vågar inte säga något och reser mig för att gå. Men jag har svårt att få på mig min tredelade väst. Den ska fästas med remmar i ryggen och det går inte. Ulf och Joakim, som nu är tillbaka, hjälper mig. Med västen på känner jag mig mycket modigare och börjar prata med flickan.
         ”Du är mycket vacker”, säger jag.
         ”Tack. Du med”, säger hon. ”Rider du?”
         ”Hästar?”
         ”Ja, så klart”, säger hon och skrattar. ”Jag rider i Lidingö Ridhus.”
         ”Jag är uppvuxen intill. Och jag rider.”
         ”Well? …”, säger hon och fuktar läpparna med tungan.
         ”Ah, du är tyvärr alltför ung.”
         Hon blir besviken. Men vi tar adjö som vänner. Och trots att kabarén fortsätter med sina hatsånger, känner jag mig ändå stark när jag går därifrån.

* Mig veterligen hade inte Bengt Rydén någon sommarpub, men han var mycket riktigt med i Teater Sputnik, som på 80-talet satte upp Joakim Pirinens pjäser Socker-Conny och Familjen Bra. De hade vilda fester, dit även jag var välkommen. Men det var innan jag sålde mig till kapitalet.

[Dröm nummer 76. I gryningen den 11 maj 2021.]

Jag vaknar upp på ett pensionat någonstans i Europa. Det har varit ett vilt festande och jag är svårt bakfull. Men så mycket minns jag att jag har sågat ner träd och att stora kubbar ligger och väntar på mig. Jag vet att jag måste ta hand om dem, för de kommer att ge mycket ved.
         För att nå kubbarna måste jag först ta mig över en dyig sjöbotten. Benen sjunker ner och jag får kämpa mig fram. På vänster arm bär jag två mindre kubbar. Jag förstår inte varför jag har med mig dem, de kommer ju bara att göra bördan större. Samtidigt konstaterar jag nöjt att det ger mig en viss träning för armmusklerna att bära dem.
         När jag äntligen är framme vid kubbarna ringer telefonen. Det går först inte att svara, men jag ser att det är från pensionatets reception. Det ringer upprepade gånger och när jag äntligen lyckas svara blir jag osäker på om jag betalade morgonens frukost.
         ”Did I pay for breakfast?”, säger jag.
         “Well, I have to check, sir”, säger damen i receptionen. Hon är borta en stund och när hon kommer tillbaka säger hon: “You did pay. But it’s time for you to leave, sir. Your company is just about to book their train compartment.”
         Jag hör deras röster i bakgrunden.
         ”An animal free compartment for me, please”, säger Paul Jackson*.
         “Animal free for me too”, säger Jonas Lundqvist.
         Damen i receptionen vänder sig till mig:
         “And for you, sir?”
         “I want a compartment with animals. Lots of animals.”

* Kollega på reklambyrån Sandberg Trygg.

[Dröm nummer 75. Natten till den 10 maj 2021.]

För första gången sedan den blev klar besöker jag tillsammans med min mor och Simona Stockholms nya tunnelbana. De ska lära mig hur man åker med den. Jag är lika gammal som i vaket tillstånd, men bara ungefär en meter lång. Min mor ger mig två kort. Man måste ha båda, annars kan man inte åka. De är svåra att få grepp om och jag tappar dem hela tiden. När vi går bort till spärrarna upptäcker vi att jag inte når upp till springan där korten ska föras in. Mor och Simona hjälper mig och vi kommer in alla tre.
         Stockholms nya tunnelbana är enorm. Den letar sig in i butiker och varuhus och överallt finns skyltar med destinationer. De har namn som Belhall och Vanadien och jag känner inte igen något av dem. Inte heller för mor och Simona är namnen bekanta.
         Vi irrar runt en god stund innan vi till slut inser att vi befinner oss på en alldeles för låg nivå. Vi måste uppåt och ställer oss i en av de många rulltrapporna. En liten pojke stirrar på mig och äter en elektrisk glass.
         Äntligen har vi hittat en tunnelbanevagn att gå in i. Den är nästan fullsatt, men det finns tre platser som väntar på oss. Några säten bort reser sig en man och säger med hög och entonig röst utan att fästa blicken på någon särskild:
         ”Hur gick det i matchen? En minut, någon?”
         Omedelbart reser sig en annan man och säger med närmast identisk röst, också han med blicken i fjärran:
         ”Det gick inte och vi vann inte.”
         Jag undrar tyst vilka som spelade och i vilken sport. Och vilka ”vi” är.

[Dröm nummer 74. Natten till den 10 maj 2021.]

Min kusin Per ”Plurre” Sahlin och hans fru Gun har skapat ett unikt recept för vegoburgare och står nu och säljer dem från en kärra. Vi pratar en stund och jag köper en burgare, som faktiskt är mycket god. En ung man med våldsamma spasmer kommer gående mot oss på trottoaren. Hans armar och ben far ut helt okontrollerat och när han passerar alldeles intill mig blir jag orolig att någon av hans lemmar ska träffa mig.
         Skärrad går jag därifrån och väljer att istället ta en promenad med Joakim Pirinen vid Stockbysjön på Lidingö. Det är vårvinter och längst in mot stränderna ligger isen fortfarande kvar.
         Nu är Joakim är försvunnen och jag är ensam. På tomterna runt den vidsträckta sjön står gamla färgglada men fallfärdiga trähus. Det pågår en samtidig rivning av dem. Överallt springer män omkring och rycker och drar i husen tills de ger vika och ramlar ihop med ett brak. Männen släpar sedan ut resterna av husen på isen och vräker ned dem i en vak. Brädor målade med rött eller grönt eller rosa eller blått skimrar till i den skarpa vårsolen innan de singlar ner i djupet.* Gamla porslinssäkringar flyter en stund innan de sjunker också de. Vattnet är fyllt med skräp och jag häpnar över hur man kan tillåta detta.
         Jag går vidare och möter två män. Jag frågar dem om vad som händer, men de vet lika lite som jag och är lika upprörda. Vi kommer fram till att vi måste kontakta Riksmedborgaren, men vet inte riktigt vem det kan vara. Vi funderar en stund tills en av männen utbrister:
         ”Det måste vara kungen! Det är ju han som är Riksmedborgaren! Haha!”
         De båda männen skrattar väldigt mycket åt detta. Jag försöker också skratta, men utan att lyckas.
         Männen är nu genomskinliga och börjar långsamt ånga bort. Samtidigt har Joakim kommit tillbaka och promenerar intill mig igen. Jag förstår att jag måste ha somnat gående och att jag haft ännu en av mina drömmar. Jag berättar för Joakim om drömmen och han tycker att det där med Riksmedborgaren är ofattbart roligt.

* Stockbysjön är inte det minsta vidsträckt och den är så grund att fiskarna dör av syrebrist när isen lägger sig.

[Dröm nummer 73. I gryningen den 8 maj 2021.]

Vi sitter i en äppellund någonstans i Sverige. Det är mycket idylliskt, med fåglar som sjunger och rådjur som betar gräs och blommor. Vi har blivit hitbjudna av någon som känner ägaren och utlovade äpplen till min cidertillverkning. Jag har redan fyllt ett helt bord. Längre bort ser jag ett träd som jag ännu inte har plockat av. Det är fullt med gula äpplen, stora som människohuvuden. Jag förstår inte hur grenarna orkar bära all frukt, men det gör de.
         Nu ser jag ägaren, en gammal tant med långt grått hår, komma gående med bestämda steg. Framför henne går Björn ”Trisse” Frölander. Han har plockat av en hel gren med äpplen och han ser mycket nöjd ut. Tanten sliter grenen ur hans händer, fortsätter mot vårt bord och slänger den i äppelhögen. Trisse står handfallen.
         ”De här äpplena är inte till för allmänheten!”, vrålar tanten.
         ”Men vi blev lovade …”, försöker jag och ser mig omkring efter mina vänner, men de är alla försvunna. Det är bara Simona och jag kvar och allt är mycket pinsamt.
         Tanten fortsätter att skälla okontrollerat och utan att jag hinner reagera nappar hon åt sig min anteckningsbok, där jag har alla recept och uträkningar, och går därifrån.
         En känsla av fullständig katastrof fyller mig. Allt är hemskt.
         ”Vad fan gör vi nu?”, säger jag.
         Simona sitter tyst.
         ”Jag kanske borde erbjuda mig att betala för frukten? Men hur mycket? Jag vet ju inte hur många liter juice jag får ut av äpplena. Hon tog ju min anteckningsbok. Hur ska jag då veta vad jag ska betala?”
         ”Ja!”, säger Simona, ”det måste du! Spring efter henne! Spring, innan det är för sent!”
         Jag ser tanten långt bort i skogsbrynet. Hon är omgiven av djur. Jag försöker komma närmare, men det är omöjligt.
         I ett personalkök sitter arbetare och äter lunch. De ser mycket olyckliga ut och jag anar att något mörkt döljer sig bakom idyllen. Något sektliknande vilar över alltsammans.
         Det har kallats till stormöte i samlingssalen. När jag kommer in är det redan fullt med folk. Alla stolar är upptagna och några har satt sig i trappan upp till porten. Stämningen är uppgiven. Alla förstår att detta är slutet och att det är mitt brott som ligger bakom. Men jag upplever inte att de hatar mig. De är mest besvikna. Det hålls tal. En medelålders man i blank kostym sitter på golvet framför ett piano. Han sjunger upp. Hans stämma är mycket mörk och mycket vacker. Mjuk som sammet är den. Och förtvivlat sorgsen.

[Dröm nummer 71. I gryningen den 7 maj 2021.]

Det är en märkligt oansenlig dörr som leder in till festvåningen dit jag ska imorgon kväll. Jag kikar fram bakom ett hörn och spionerar på vilka som ska dit ikväll.
         En limousine stannar och släpper av en man och en kvinna som utstrålar överklass. Nu känner jag mig orolig. Kommer jag passa in där? Kommer jag överhuvudtaget bli insläppt?
         Nästa dag är jag försenad. Det tog mig mycket längre tid än jag trodde att ta mig dit. Jag hade gissat att den oansenliga dörren skulle dölja något extravagant, men stället är överraskande litet och folk sitter mer eller mindre på varann. När jag kommer har alla ätit klart och det finns ingen mat kvar till mig.
         Jag får syn på en snubbe som jag är lite bekant med. Vi nickar igenkännande och han vinkar mig till sig. Nu ser jag att han sitter bredvid tre av medlemmarna i Rolling Stones. Jag går fram och hälsar på Mick, Keith och Charlie.
         ”Good to see you, Mick”, säger jag. “I saw you dancing in that video. You don’t look a day over forty.”
         “Well, thanks”, säger Mick och det är uppenbart att han blir generad. Men samtidigt förändras hans ansikte. De djupa rynkorna suddas ut och han ser plötsligt ut som en tonåring. Det varar bara en kort stund, sedan är rynkorna där igen. Han ser väldigt sorgsen ut. Som om även hans tankar hade färdats bakåt i tiden, men nu var tillbaka hos en snart åttioårig man, fylld av minnen.
         Snubben som jag känner lite grann vill att jag visar grabbarna några filmer som jag gjort, men jag tvekar. Allihop insisterar. Vi lämnar lokalen och går ut på gatan.
         Jag letar fram en film och räcker över mobilen till Mick. Jag går bakom honom och tittar över axeln när vi promenerar. Omedelbart inser jag att det är fel film som visas. Vi ser en man som går på en gata. Han ser ganska vanlig ut. Det enda som skiljer ut honom från andra människor är att han då och då gör en frivolt. Han landar alltid perfekt och fortsätter gå.
         ”I’m afraid it’s the wrong film, Mick”, säger jag.
         “It’s cool, man” säger Mick och fortsätter titta. Han verkar inte helt ointresserad.
         Vi går vidare och nu ser jag att mannen i filmen bär på en kameraväska och ett fiskespö.
         ”Maybe he’s a fisherman”, säger jag.
         “Duh … of course he’s a fisherman!”, säger Mick och fyrar av ett av sina bredaste leenden.
         Allting känns ytterst pinsamt och jag vet inte vad jag ska göra.
         Nu går mannen i filmen ner för en brant. Han går mot havet. Ställer sig på stranden och fiskar. Han får napp. Men det är ingen fisk. Det är en hund som har fastnat på kroken. Efter den simmar flera hundar, som försöker förstå vad som hänt deras vän. De gläfser och gnyr och simmar över och under den stackars krokade hunden, men de kan ingenting göra.
         Nu förvandlas den fiskande mannen till en hund även han. Han går i vattnet och krokar av den fångade hunden och simmar med den och alla de andra hundarna, som ett slags botgöring. Det är väldigt vackert och jag tror att vi alla blir berörda.
         Grabbarna i Stones tycker filmen är okej, men jag fattar så klart att det inte kommer att bli något.
         Nu köar* vi till en nattklubb. Mick ursäktar sig:
         ”Gotta prepare for a fuckin’ world tour, you know. See ya!”
         Jag fattar nog.
         “See you, Mick.”

* Helt orealistiskt naturligtvis.

[Dröm nummer 70. Natten till den 7 maj 2021.]

Chiefen, Tvåan och jag är gerillakrigare i en latinamerikansk djungel. Från början var vi ett femtiotal i vår fraktion, men nu är det bara vi kvar. Det finns många fraktioner i det här kriget och vi är osäkra på vilka som är våra fiender och vilka som är våra vänner. Ja, vi vet knappt längre vad vi slåss mot.
         Vi tar oss långsamt fram på en dyig lövtäckt väg. Chiefen pressar den väldiga lavetten med kanonen framför sig. Trähjulen sjunker ner och det är mycket tungt. Jag erbjuder mig att hjälpa till, men han säger att det är enklare att hålla en rak kurs om man är ensam.
         ”Håll utkik istället”, säger han.
         Jag hajar till. På en stubbe ligger ett par glasögon med svarta bågar. Vem fan glömmer ett par glasögon i djungeln? Har någon lagt dem ifrån sig och är kvar i närheten? Det kanske är något så enkelt som en fälla? I samma ögonblick som jag tänker det där ser jag honom. Och ser att han har sett mig. Varken vi eller han vill ha strid och vi låter det vara. Men jag inser att vi måste gå tillbaka samma väg som vi kom.
         Chiefen gör tecken till mig och Tvåan att vända om. Tillsammans vrider vi lavetten och börjar röra oss tillbaka. Men det dröjer inte länge förrän vi möter en annan fraktion. Mötet sker precis där vägen svänger och ingen av oss hinner ta betäckning. Vi vet inte ens om vi är vänner eller fiender. Stumma står vi och stirrar på varann med höjda vapen, tills någon plötsligt börjar skratta. Utan att vi riktigt förstår vad som händer står vi alla där och skrattar högt. Vi låter dem passera. Och de låter oss. Med överdrivna gester vinkar vi förbi varandra.
         Chiefen pressar envist lavetten framför sig. Det går långsamt och vi kommer inte många hundra meter förrän det tar stopp och vi finner oss omringade av en annan fraktion. Och den här gången är det inget vi kan skratta oss ur. De för oss till en närliggande väg, där bussar står och väntar.
         Nu är det plötsligt den andra fraktionen som är våra fångar. Jag skulle inte kunna redogöra för hur det gick till, annat än att allt gick väldigt fort och att det mesta är Chiefens förtjänst.
         Vi befinner oss i en underjordisk bunker. Våra fångar sitter runt ett bord, med buntband runt handlederna. Chiefen, Tvåan och jag lutar oss mot väggen, med vapnen redo. Det här är inget vi njuter av men alla tre vet att det är nödvändigt. Chiefen gör det först. Han går fram och ställer sig bakom en av fångarna och riktar sitt vapen mot fångens nacke. Chiefen tvekar inte det minsta och skottet går av direkt. En kaskad av blod och hjärnsubstans far ut över bordet och fångarna som sitter emot, och med ett klafsande ljud träffar resterna av fångens huvud bordet. Ingen av de andra fångarna rör en min. Det är hårda män och jag kan inte låta bli att känna den djupaste respekt.
         Chiefen gör ett tecken åt oss och jag och Tvåan går fram till varsin fånge och fäller dem med nackskott. Ingen reaktion nu heller. Men när jag närmar mig mitt nästa offer infinner sig den där jävla känslan av tvivel, den som förhindrar varje form av handling. Jag höjer mitt vapen. Trycker pipan mot fången. Men jag väntar för länge. Jag har skapat ett glapp i tiden, ett stopp i flödet, som bjuder våra fångar på ett kategoriskt imperativ att agera. Men eftersom de är fjättrade, är det enda de kan göra att använda sina röster.
         ”Varför skjuter du inte? Är du rädd, compadre?” säger mannen framför mig och jag hör att han flinar.
         De andra fångarna hänger på. Skrattar. Hånar.
         ”Nå, så skjut då, compadre! Vad väntar du på? Det finns ett bättre ställe som väntar på mig.”
         Jag pressar in avtryckaren, men det hörs bara ett klickande ljud. Inget skott kommer. Försöker igen. Ingenting. Jag känner hur svetten rinner ner för ansiktet. Ögonen svider och blicken blir dimmig.
         Äntligen går skottet av och mannen säckar ihop framför mig, alltmedan blodet pumpar ut över bordet. Hans kamrater fortsätter att skratta och vara stöddiga, in i det sista.
         Vi hinner avrätta ytterliga några innan vår ammunition tar slut och innan vi vet ordet av har tre av de kvarvarande fångarna lyckats ta sig loss och springer mot dörren. Utanför står en buss och väntar på dem. Samtidigt som jag rör mig mot dörren sliter jag åt mig ett av fångarnas vapen. Två av fångarna har hunnit upp i bussen, men den tredje stannar och vänder sig om mot mig. Han ler. Jag höjer vapnet. Men sänker det igen. Det har hela tiden funnits en latent ömsesidighet mellan oss och de andra fraktionerna. Visst, vi har stridit mot varandra, men vi är alla soldater.
         Jag kastar vapnet till honom och han fångar det med ena handen.
         ”So long, compadre”, säger jag. Och vi brister ut i ett förlösande skratt bägge två innan han kliver upp i bussen.

—

Vid halvtvåtiden på natten vaknar jag med hjärtklappning och ångest utan att förstå varför. Långsamt börjar bilderna komma tillbaka och det går upp för mig vad jag har gjort mig skyldig till. Jag var ju där. Det var ju jag som sköt. Det är svårt att somna om efteråt. Går ut på verandan och andas sval nattluft. Naken.

[Dröm nummer 68. Natten till den 5 maj 2021.]

Min mor ligger sjuk i vårt hem på Ryttarvägen på Lidingö. Jag sköter om henne men måste också hinna jobba. Rummen i radhuset är trånga och lortiga och fulla av skräp. Fukten rinner längs väggarna. Att sköta om min mor är ett hårt jobb och hon är ganska krävande.
         Nu är mor frisk igen och vi packar bilen för att åka motorcykel med min bror Mats.
         Jag vet inte vart vi ska, men motorcyklarna står där och väntar på oss när vi kommer fram. Jag hinner inte mer än sätta mig på min förrän jag inser att jag varken har kalsonger eller strumpor på mig. Det betyder att jag måste åka tillbaka ensam.
         Utanför radhuset letar jag efter strumpor i den leriga marken. Jag lyckas gräva upp några, men ingen går att använda. Jag frågar min mor, som plötsligt återvänt även hon, om var mina gamla smutsiga strumpor finns. De måste gå att använda. Men hon kan inte svara.
         I ett hörn spelar en liten musorkester. De sjunger om strumpor och tipsar om hur man ska göra för att aldrig vara utan. Att man ska trä upp dem på en liten ställning av ståltråd. Då har man alltid strumpor.
         Jag går närmare och ser att det inte alls är möss, utan mycket små och väldigt vackra japaner. De spelar något slags dansbandsmusik och sjunger:
         ”Trä upp dina strumpor på ståltråd, då är du aldrig utan …”