[Dröm nummer 17. I gryningen den 1 april 2021.]
Asfaltläggerskan
Där är hon.
Asfaltsläggerskan!
Hon är ung och vacker, med svart lockigt hår som faller ner över en orange arbetsoverall. Trots sin ungdom är hon en mycket erfaren asfaltsläggerska. Själv är jag novis och hon ska visa mig hur man gör. Vårt jobb är att asfaltera ett lastbilsflak. Det är ett ganska litet flak med låga kanter. Bottenplattan består av ett brunorange linoleummaterial, inramat av mörka brädor. Innan man lägger asfalten – det ska vara ett tunt lager! – måste man förbereda bottenplattan så att asfalten får fäste. Det görs genom att man med ett knivliknande verktyg karvar ett abstrakt mönster i linoleummaterialet. Vi hjälps åt med detta. Det blir ett vackert mönster och hon berömmer mig. Hon berömmer mig också för att jag har målat en stuga så fint med rödfärg. Jag säger att jag bara målat några av brädorna och att de sitter löst.
Någon asfalt läggs aldrig.
Jag går på ett torg med Joakim Pirinen. Han får syn på sin far Erkki och Niklas ”Pilken” Lindström* och säger att han måste ”untraila” mig. Han är faktiskt ganska oförskämd och nedlåtande. Bara lämnar mig där och går fram till de båda andra. Pilken upplöses snart. Och även Erkki försvinner bort. Nu är Joakim ensam.
Jag möter Kurt**. Han har hört att jag fått ett nytt jobb, att jag är något slags allt-i-allo, någon som plockar med småsaker. Han är glad och hånfull. Jag vill invända att jag är både textredaktör och ansvarig utgivare, men han hinner försvinna.
En fil på min dator heter Att inneha elden.
* Gammal vän från Lidingö.
** Gammal kollega från Almqvist & Wiksell Läromedel och mannen som kom på namnet Socker-Conny!
Sommardröm 