[Dröm nummer 561. Natten till den 8 augusti 2022.]

Jag är kallad till möte på en kulturinstitution. Bakom ett skrivbord sitter institutionens chef och hans assistent. De undrar om jag skulle vilja gå igenom alla Joakim Pirinens anteckningsböcker. Jag blir förstås både överraskad och glad och säger att det givetvis är en ära.
              ”Du bör veta att det är ett omfattande arbete, oklart exakt hur omfattande.”
              Jag tackar ändå omedelbart ja och ombeds skriva på ett kontrakt. Texten i kontraktet är på portugisiska, men jag lyckas i alla fall förstå var jag ska skriva på.
              ”Det är lustigt ändå”, säger jag, ”fram till för några dagar sen trodde jag att jag inte visste att Joakim hade några anteckningsböcker. När jag pratade med honom då frågade jag om han förde dagbok. Sen slog det mig, att det hade jag ju frågat tidigare och att han hade visat sina anteckningsböcker för mig. Jag hade helt enkelt glömt bort det!”
              Jag sitter i en lunchservering på ett företag. I en kyldisk under en välvd glashuv är mängder av mat utlagd på en stoppad grå galonbädd. All mat har på ett eller annat sätt med film att göra.
              ”Jag får ångest av att vara filmare”, säger en okänd. ”Jag blir hela tiden påmind av all den här maten.”
              En bekant till mig har en bil med ett överdrag av samma slags galon som kyldiskens. Han kämpar med att få loss det. Det är sprängningsarbeten utanför som gjort att det fastnat.