Sommardröm

[Dröm nummer 584. Natten till den 26 augusti 2022.]

Familjen Roger har precis kommit tillbaka efter en vandring i Pyrenéerna. Per Sahlin har också varit med. Det har varit en fantastisk, men fysiskt mycket utmanande upplevelse.
              Jag vaktar en hund, som sliter sig. När jag letar efter den i skogen hittar jag trattkantareller, trots den svåra och långvariga torkan.
              Någon är knivmördad. Polisen är förtegen. Jag misstänker att mördaren är en tygdocka som bor hos Helena Sahlin.
              Nu vill dockan mörda mig. Jag blir upphunnen utanför ett slott av dockan och dennes kumpan. Dockan tar fram sin kniv. Men istället för att hugga mig stöter den vapnet i sin vän. Bara för att visa att den kan.
              Efteråt träffar jag dockan hos Helena. Den spelar oskyldig. När jag konfronterar den gör den en baklängesvolt och blir sittande under fönstret, till synes livlös. Jag försöker övertyga Helena att dockan är en mördare och visar ett knivhugg som den av misstag tillfogat sig själv. Helena kan inte tro att det är sant.

[Dröm nummer 583. Tidig morgon den 26 augusti 2022.]

Jag är på fest med några vänner i en fin villa vid havet. De går före mig uppför trapporna till ett tornrum. Trapporna blir allt trängre ju högre upp vi kommer. Väggarna är madrasserade och gråa. Tornet svajar, så högt upp är vi! Jag förväntar mig en strålande havsutsikt, men när jag tittar ut är jag i nivå med vågorna.
              Jag inser att jag är på en båt och att jag drömt alltsammans.
              ”Hörni”, säger jag till mina vänner på båten, ”jag måste berätta, jag drömde så märkligt. Vi var …”
              Jag sitter i en gummiflotte som driver bort från båten. Hör de mig?
              Jag har fått nya trevliga grannar. En dag går jag över till dem för att stjäla lite björkris. Det är ingen hemma. Jag står i deras förråd och har lagt riset i en plastpåse. Jag håller i en vedsåg. När mamman kommer med sina barn hinner jag inte reagera. Och hennes besvikna blick när hon ser mig med vedsågen i handen kommer jag bära med mig resten av livet.
              Jag försöker förklara att jag behövde låna en såg, men hon vet ju att jag har en egen.
              De går mot huset. Jag smiter in i boden för att hämta plastpåsen med riset.
              Om de vänder sig om …
              Allt är så skört.

[Dröm nummer 582. Tidig morgon den 25 augusti 2022.]

Vi står i kö till en föreläsning. I dörren står Överbefälhavaren*. Han avvisar flera av oss, bland annat mig. Säger att vi har fel kläder. Jag frågar artigt (för jag vill verkligen veta) vad som är fel.
              ”Det är fel material i tröja och byxor”, svarar han mycket sakligt.
              Vi är försenade till en konferens och står i en varuhiss som krånglar. På grund av att jag tryckt på fel knappar har hissen åkt med vansinnesfart ner till gatuplanet. Vi trodde att vi skulle krossas, men hissen bromsade in i sista sekunden.
             Gamle Chefen kommer in i hissen. Jag trycker på flera knappar för att åka upp.
              ”Nej, du måste trycka på den stora upp-knappen också, annars fungerar det inte”, säger Gamle Chefen och pekar på en vit lysande knapp, stor som en tennisboll.
              Allt är väldigt krångligt.
              För att rädda situationen kommer vi fram till att Gamle Chefen ska stå i garderoben. Han gillar garderoben. Minns gamla tider.
              Vi går genom konferenssalen, som är fylld till hälften av konferensdeltagare. Folk är upprörda över att de fått vänta. De stampar med fötterna och skanderar ramsor.
              Gamle Chefen börjar ta av sig kläderna och gör sig redo för att byta om till garderobiärsuniform.

* Det är inte Micael Bydén, men likafullt är det Överbefälhavaren.

[Dröm nummer 581. I gryningen den 23 augusti 2022.]

Det är påskhögtid. En gitarrist står inför en domare.
              ”Du får inte arbeta idag”, säger domaren.
              ”Men konserten är säkert på kvällen”, försöker gitarristen.
              ”Du får inte arbeta då heller.”
              ”Well, I’m not working, I’m playing”, säger gitarristen och börjar till domarens stora häpnad stämma sitt instrument.
              Nu är gitarristen omgiven av sina barn och deras gitarrer, som alla är identiskt lika faderns. Också de börjar stämma sina instrument. Trotsigt.

[Dröm nummer 578. Natten till den 21 augusti 2022.]

Jag befinner mig med några vänner på ett tåg från Göteborg till Stockholm. Det var inte alls svårt att få tag i biljetter, däremot var det väldigt krångligt att köpa platsbiljett, så jag är väldigt irriterad på systemet.
              ”Vem fan behöver inte sitta när han åker från Göteborg till Stockholm? Platsbiljett borde ingå automatiskt!”
              En avdelning i tåget är fylld med norrlänningar som gör reklam för Norrland. Hela avdelningen är fylld med snö och norrlänningarna kastar snöboll och skojar med sina medresenärer. Men allt går överstyr och slagsmål utbryter.
              En kvinna blir uppraggad på tågets dansgolv. När tåget stannar vid en station går hon av och missar att gå ombord igen. Hon sätter sig i en bil och gör en bredsladd som sveper med sig flera andra bilar, vilket jag upplever som helt ologiskt.
              Jag går genom en vacker park. Körsbärsträden dignar av bär, men de är alla maskätna. Så är det varje år.
              Vid en liten damm sitter min bror Mats och hans exhustru Monica. De har plockat rödgul trumpetsvamp och deras korgar är fyllda. Jag sätter mig i en slänt ner mot vattnet och plockar. Svamparna är större och köttigare än vad rödgul trumpetsvamp brukar vara. Min bror blir mycket förvånad över att jag hittar svamp, trots att han själv redan plockat på samma ställe.

[Dröm nummer 576. I gryningen den 20 augusti 2022.]

Rolling Stones har precis uppträtt på en liten scen. Jag tycker att de var otroligt bra. Efter Stones är det Anders Lindgrens tur. Vi pratar lite innan.
              ”Är inte Stones rätt kassa ändå? Nu ska du få höra nåt originellt istället”, säger han.
              ”Faktiskt inte. Dom gör något annat än du och det finns plats för båda”, säger jag och märker att han blir lite stött.
              Han spelar en deltaformad mattsvart ståelbas och har tejpat fingrarna som han slår an strängarna med.
              Olle Källgren och Joakim Stannow spelar något slags elektronisk pop. Olle sjunger svagt och inte särskilt bra.
              En gammal flamma i publiken flörtar med mig och bjuder mig sin drink ur ett sugrör av koppar.
              Jag och Simona försöker ta oss hem från en fest på den engelska landsbygden. Vi vet knappt var vi är, bara att det är mycket långt att gå. Vi möter en man och frågar honom hur man kommer till vår by.
              ”Oh, that’s quite far”, säger han och börjar gå för att visa oss vägen.
              ”Oh, you don’t have to follow us all the way. Maybe you could draw a map?”
              Han börjar rita på ett papper.
              ”What was the name of the village again?”
              “–––“
              “And the street?”
              “–––“
              När han är klar lägger han kartan i ett sidofack på vår väska. Men facket har ett hål i botten och pappret glider ur. Han försöker igen, i facket på väskans andra sida.
              ”Nu har vi mobiltäckning”, säger Simona till mig. ”Kolla Google Maps.”

[Dröm nummer 572. Natten till den 17 augusti 2022.]

I Beckmans Reklamskolas lokaler finns också en annan, konkurrerande reklamskola. Vi som går på Beckmans ser ner på dem som går i den andra skolan. Ändå är det Harald Jansson och Johan Hammar* från den andra skolan som fått göra vår skolas kassar.
              Jag menar att ingen på den andra skolan någonsin har ansträngt sig. Aldrig haft galna hobbyer som de gått in för helt. Gör man det blir man bra och originell!
              Många år senare upptäcker jag i en tidning att några av mina gamla Beckmanskollegor tipsar om saker man kan göra, vilka fester som är på gång och så vidare. Jag har aldrig förstått att det är så man gör. Istället har jag gått omkring och varit sur för att ingen någonsin bjuder mig på fest.
              Reklamen för varuhuset Åhléns består av en lång kö med människor i en rulltrappa. Jag säger till Magnus Wretblad, som ligger bakom idén:
              ”Det där är ju bara en kopia på NK:s reklam, fast utan finess.”

* Vi gick i samma klass i grundskolan.

[Dröm nummer 571. I gryningen den 17 augusti 2022.]

Muffin är min ledsagarhund. Vi är på Muskö och ska ta oss upp på ett berg, men hon har svårt att komma upp. Jag går före och manar på och till slut klarar hon det. Men berget är isbelagt och hon glider.
              Erik och Aina Gustafsson står utanför huset som Erik har byggt. De är mycket stolta över uteplatsens korallstolar, som är sköldlika och arrangerade som glest sittande kronärtskocksblad, bakom vilka man kan slå sig ner och sola. I varmare länder är sådana så klart av äkta korall, men de här är gjorda i vit och orange plast och har korta spröt.
              ”Din mor var här och såg dem nu i vinter”, säger Aina. ”Det är så synd att hon inte kan komma i sommar, när solen ligger på som bäst.”
              ”Nej, hon hinner nog inte få uppleva det”, säger jag.
              Erik visar runt i huset. Jag behåller mina stövlar på och för sent upptäcker jag att han har tagit av sig sina skor. Jag smyger av mig stövlarna. Anar hans mörka blick.
              Huset är enormt, men ändå ganska trångt. Man kommer knappt in i köket. Alla material är billiga och börjar redan falla sönder.
              ”Vanligtvis är ett sånt här bygge ett treårsprojekt”, säger Erik. ”Men jag gjorde det över tio år för att det inte skulle bli för dyrt. Men det blev det naturligtvis ändå.”

[Dröm nummer 570. Natten till den 16 augusti 2022.]

Håkan Gustafsson, hans far och jag badar i havet utanför Muskö. Vattnet är grönt och klart. Jag har byggt något slags hög flotte, varifrån jag bärgar saker. Jag dyker i och simmar ner mot botten, där jag krossar en flundra med mina händer.
              Håkan är försvunnen. Det är bara hans far och jag. Jag känner att jag behöver komma härifrån, men kan jag lämna flotten här? Kommer den att driva iväg? Det är ingen vind att tala om.
              Jag gör en film om Finland. I taket hänger en båtmodell, stor och svullen. Den är vit, gul, blå och svart. Nu är den Muminpappans huvud. När huvudet vrids runt sin egen axel får den något slags obehaglig kraft.
              Jag har gjort en docka i grått tyg. Den är stoppad med något mjukt, gjord i flera delar och ihålig, så att man kan ta den på sig. Det är vad jag ska göra. Jag ska ta på mig dockan och dansa en ryckig dans framför kameran och få det att se ut som att det är en docka som dansar. Men först måste jag ta upp knappnålen som ligger på sängen.
              Nu dansar jag till en melodi i moll*.
              Och om någon såg mig skulle denne uppfyllas av en ännu värre fasa än den som uppfyller mig.

* Jag tog med mig musiken in i vakenheten och spelade in den. Den låter bekant och sorglig.

[Dröm nummer 566. Tidig morgon den 11 augusti 2022.]

Jag och Simona hämtar paket och brev i en automat. Några av försändelserna som vi väntar på saknas och jag kontrollerar siffrorna på paketen och breven mot våra avier.
              ”Är det inte bättre att …?” försöker Simona.
              ”Nej, det här är bäst.”
              Jag kan snabbt konstatera att det är försändelserna med vintillverkningsutrustning från England som saknas. Typiskt England. Tar alltid sådan tid.
              Jag öppnar luckan till automaten och frågar personalen om försändelserna, men de vet ingenting.
              Under en släktträff visar en manlig släkting ett papper för mig och min bror Mats.
              ”Jag fick det av min far”, säger släktingen. ”Det är en samling sentenser av kinesiska tänkare.”
              Jag försöker läsa. Det är svårt, men det jag lyckas tolka är rena plattityder och alldeles ointressant. Men en liten målning fångar mitt intresse. Den föreställer en krigare till häst i en pastoral miljö med mycket grönska. Omkring sig har han män, kvinnor och barn. Överst står textat ett namn som jag inte känner igen.
              ”Det är general –––, som slogs mot Mao”, säger den manlige släktingen. ”En vän till våra familjer.”
              ”Jag förstår.”
              ”Jag är väldigt rädd om det där pappret. Herregud, jag vet ju knappt vilka mina förfäders ättlingar är!”
              Jag vänder mig till min bror och säger:
              ”Vi vet i alla vilka vår fars ättlingar är. Det är du och jag, min dotter och dina båda söner.”