Sommardröm

[Dröm nummer 165. I gryningen den 5 juli 2021.]

En amerikansk frikyrkopastor talar i en kongresshall. Han är mycket upprörd. Hans son Dave har nämligen berättat för honom att folk här i trakten använder sig av säckar med konstgödsel på ett otillbörligt sätt. Sonen sitter intill. Han har små, små pärlor inopererade i ansiktet, som är vitt och blankt. Jag vet vem det är. Han är en lymmel, som kör trimmad EPA-traktor på nätterna.
         Jag använder själv konstgödsel och känner inte alls igen mig i pastorns beskrivning. Och jag tänker konfrontera honom på nästa möte. Vilket jag vill berätta för hans son. Sonen sitter och lyssnar på en rätt söt amerikansk tjej. Hon pratar oupphörligt. Jag bryter in.
         ”Dave, bara så att du vet. Jag kommer att gå i clinch med dig på nästa möte.”
         Dave säger inget, utan går istället bort till fadern. Viskar något till honom. Fadern skiner upp och utbrister i mikrofonen:
         ”Och så ser vi fram emot att höra ––– berätta om hur det verkligen ligger till med konstgödselsäckarna. Varsågod!” säger han och gör en gest mot mig.
         Jag är inte alls förberedd och rusar ut ur rummet under publikens skratt.

[Dröm nummer 164. I gryningen den 5 juli 2021.]

På ett fullsatt konferenscenter sitter jag och Simona på golvet. Vi lutar oss mot väggen och har filtar under oss och dricker sprit med flädersmak. Den är grårosa och trögflytande, men god. Jag ber henne att inte dricka så mycket, eftersom hon är gravid.
         En vd talar. Han är mycket entusiasmerande och jag förstår varför han är vd.
         Jag har gått en sväng och är nu tillbaka. Det är fullt med filtar där jag nyss satt, men jag hittar min för jag har markerat den med en bok.
         Vd:n talar igen. Om hur viktiga barnen är. Matz Engeström* går upp och tackar och pandemihälsar med axeln. ”Tack! Jag har två barn!”
         Några ungdomar målar något på en skärm till höger om scenen. Det tar ett tag att förstå vad de gör. Men nu ser jag! Det är ett rum. Med hyllor på väggarna. När de är klara har hela scenen intill byggts om till just det rummet. Publiken jublar och vrålar:
         ”Bravo, USA!”

* Granne.

[Dröm nummer 163. Natten till den 4 juli 2021.]

Golvet på min garageuppfart behöver målas. Jag har för ändamålet införskaffat ett aggregat, men jag förstår inte riktigt hur det fungerar. Det drivs med tryckluft, men varifrån ska luften komma? Jag ser ett handtag och inser att det är en pump. Man pumpar helt enkelt upp trycket, som med en cykelpump. Så enkelt är det! Jag sprejar golvet med ett tunt lager svart färg. En granne parkerar sin bil intill. Jag säger något om målningen och ber om ursäkt för kladdet.
        ”Ingen fara, det händer mig hela tiden”, säger han.
         Jag ska röja undan en massa bråte från en tomt. Det är ett tjockt lager med allsköns skräp, bland annat en flera meter lång och omkring en halv centimeter tjock ståltråd. Jag frågar min bror hur lång tid det skulle ta innan den bryts ned om vi bara lät den ligga.
         ”Miljontals år”, säger han.
         ”Är det verkligen möjligt?”
         Han visar mig, förklarar hur materialet fungerar och att det faktiskt måste vara så. Det betyder att vi verkligen måste röja.
         Jag organiserar arbetet och delar ut uppgifter till mina underhuggare. Stora sjok av skräpet dras loss och släpas iväg. Det visar sig att jag är en mycket skicklig organisatör och vi är klara på någon timme. Jag tror det knappt själv. En hemmagjord cykel får vara kvar.
         Nu är festen i full gång. I en liten butik köper jag en ask färgkritor som present till en kvinna. Det finns inte mycket annat att välja på.
         En ung designerflicka ser mycket trevlig ut. Jag vill visa henne de underbara nyanser av cerise som min mors läppstift från femtiotalet hade. De döljer sig under det ätbara skalet på en burk Pepsi med körsbärssmak. Tillsammans slickar vi bort lager efter lager av skalet. Det smakar friskt av citrus. Färgerna börjar komma fram, men till min besvikelse ser jag att det ändå inte är riktigt samma som på läppstiften.
         ”Du skulle sett dem”, säger jag. ”De var ännu vackrare. Dova, sobra.”
         Hon lämnar mig och går och pratar med en kille, som står med några andra. De tittar på mig och viskar, som om jag begått ett brott. Hon och killen tycks komma bra överens. Kanske är jag trots allt för gammal?
         En fet kvinna materialiseras intill mig. Hon är mycket upprörd. Hennes ansikte är vitt och blankt och fyllt av gropar.
         ”Ser du de där två?” säger hon och pekar. ”Han är bara 25. Och hon är 40! Hur tror du att det ska gå?!”
         ”Så”, säger jag, ”tror du att det är alldeles omöjligt att de faktiskt älskar varann?”

[Dröm nummer 162. Natten till den 3 juli 2021.]

Jag färdas i en turistbuss genom glesbygd. Två kvinnor med rakt svart hår står framför mig med ryggarna vända mot mig.
         ”Det här är två mycket speciella tjejer”, säger guiden i högtalaren. De vrider sig långsamt mot mig och nu ser jag att de är asiater och att de är väldigt vackra och väldigt unga. Alltför unga.
         Vi stannar i en by nästan helt utan människor, där en stor restaurang håller öppet bara för vår skull.
         Jag pratar motorcykelmekande med en lokalbo.
         ”Här kan man väl få motorproblem och bara knacka på varsomhelst och finna välsorterade verkstäder?”
         ”Jodu”, säger lokalbon och förblir därefter tyst.
         Tillbaka i bussen. Det är trångt och jag har ätit så mycket att jag måste kräkas. Jag funderar på att ringa Martin Fälthammar och prata allvar, men det är för mycket folk omkring mig och jag vill inte ställa till en scen.
         Vi kommer till en österrikisk by, där bussen åker ner för en mycket smal och brant gata och jag undrar hur den ska kunna ta sig tillbaka upp. Där ligger en restaurang. Vi har varit här förut, men man har byggt om den för vår skull. Jag försöker ta mig ut först, så att jag ska få ett bra bord. Men trots att jag är bland de första att lämna bussen och ta mig fram till borden, blir platserna snart upptagna utan att jag hinner reagera. Det finns fortfarande några lediga stolar, men jag kan inte bestämma mig. Allt är skitigt och vidrigt. Jag tar ett smutsigt glas och sätter mig mittemot Björn ”Trisse” Frölander. Han säger ingenting, utan koncentrerar sig på att äta. Han fullkomligt skyfflar in mat. Jag tar för mig av de äckliga rester som finns kvar och häller upp dryck i mitt skitiga glas.
         Två tjejer till höger om mig pratar obegriplig österrikiska. Tjejen som är närmast vänder sig mot mig och pratar nu östgötska: ”Jag åt så mycket idag att jag kaskadkräktes nyss”, säger hon.
         ”Precis samma sak hände mig igår!” säger jag.

[Dröm nummer 161. I gryningen den 3 juli 2021.]

Jag vet inte om det än, men jag är försenad till filosofilektionen. Innan jag går in i klassrummet går jag på toaletten och river ut alla pappershanddukar och slänger dem på golvet. Mikael Eriksson* kommer in.
         ”Var har du varit?” säger han.
         ”Har ni redan börjat?”
         ”Lektionen har pågått en timme!”
         Jag går in i klassrummet. I ett litet skrivhäfte försöker jag formulera utsagor om vardagliga saker. Läraren Wolfgang Undorf** är bekymrad över att jag kommit så sent. Jag brukade ju vara en bra elev. Han läser vad jag skrivit och ger mig högsta betyg.
         Från Hersby skolas platta tak*** ser vi studentekipagen komma längs Vasavägen. Ungdomarna sitter i stora bilar och sjunger Studentsången i stämmor. Ekipagen passerar ett efter ett och sångerna tonar in och ut i varandra, så att det bildas ett slags svallande ljudmönster. Det är mycket vackert.
         Nu kommer regnet. Bilarna söker skydd. En buss står i fel körriktning. Vasavägen är förvandlad till en strömmande flod. Bussen lyckas vända och kravlar sig mot land.

* Grundskolekamrat.
** Wolfgang leder Sommarkören i Gustav Vasa kyrka, där jag brukar vara med.
***Taket på Hersby skola på Lidingö är allt annat än platt. Snarare är det ett mansardtak klätt med tegelpannor och lämpar sig mycket dåligt att sitta på.

[Dröm nummer 159. Natten till den 1 juli 2021.]

Jag och Siv Sommarström* sitter i en stuga på en skärgårdsö. Jag pekar på det färgglada vattentornet i Jarlaberg och säger: ”Se, där har du Nacka rakt österut.”**
         Siv är skeptisk. Jag bläddrar igenom boken med sjökort, men hittar inte rätt. Siv vill ta över, men jag ger mig inte. För att kontrollera saken lyfter hon telefonluren och börjar slå ett nummer på nummerskivan.***
         ”Jaha, ska du ringa dyra telefonsamtal nu också?” raljerar jag.
         Operaföreställningen avbryts. Hela ensemblen är efterlyst. Det blir en stunds paus, sedan går vi tillbaka. Men var satt jag? Jag bytte ju plats flera gånger under föreställningen. Det finns åtminstone nio balkonger som sträcker sig högt, högt upp och jag har flera biljetter att välja mellan.
         Vi ger oss ut på havet.
         Går iland på en ö, där allt är lågt, hårt och obekvämt.
         Lars Gidfeldts**** cykel slutar fungera. Kan det vara brist på vätska? En behållare bakpå cykeln tycks ha läckt ut något orangefärgat i en pöl. Det tycker Lars lille son är väldigt roligt. Men kan det verkligen stämma? Cykeln drivs väl inte med vätska?
         Flytvästarna skaver och vi vilar oss mot en klippvägg. Lars son har upptäckt hål i berget som han kan krypa genom. Jag blir rädd att han ska fastna och utbrister: ”Jaha! Välkomna ut till denna jävla ö, där man borrat en massa hål för barnen att leka i!”

* Min faster, salig i åminnelse.
** Det borde väl rimligen vara västerut.
*** Det är en gammal telefon.
**** Marknadschef på Bredbandsbolaget på 00-talet.

[Dröm nummer 158. I gryningen den 29 juni 2021.]

Stockholms gator är isbelagda och ovanligt branta. Jag tar mig fram genom att elegant glida på skorna och till skillnad från många andra håller jag mig på fötterna. Jag kommer till ett antikvariat som jag brukar besöka. Känner ett omedelbart tvång att köpa fler böcker fast jag vare sig har plats eller hinner läsa dem jag redan köpt*. Ägaren är mycket upprörd. Han kommer att tvingas flytta och har ett enormt boklager i källaren som han inte vet vad han ska göra av.
         Det är samling på jobbet inför lunch. Men det är oklart vem eller vilka jag ska äta lunch med. Jag försöker få kontakt med Per Sahlqvist och Magnus Wretblad**, men de håller sig undan.
         Vi är ute på jobb i en träskmark och dimman ligger tät. Per Sahlqvist har lurat av mig mina orangea gummistövlar och mina tumhandskar i samma material och färg. Han menar egentligen inget illa med det, vill bara skämta. Jag går barfota i det dyiga iskalla vattnet och tänker att nu skulle min dotter se hur jag sliter.
         Jag letar fortfarande efter mina stövlar och handskar när det är lunchdags. Sahlqvist är tankspridd och minns inte var han lagt dem. Mina kollegor försvinner en efter en och lämnar mig ensam kvar. Då hör jag Johan Nordin ropa från båten som vi kom med: ”Kom nu, Per! Vi måste vara ute i god tid om vi ska få bord!”
         Magnus Wretblad och jag diskuterar en annons i en tidning. Annonsen är för en politiker som heter Lars Samnlli. Hans lilla gimmick är att göra en poäng av att hans efternamn tycks sakna ett ”e”. En blå pil i annonsen pekar på efternamnet och är försedd med texten ”Se – utan e!”.
         ”Är det inte otroligt löjligt?” säger Magnus.

* En exakt återgivning av verkligheten!
** Lumpen- respektive Beckmanskompisar.

[Dröm nummer 157. I gryningen den 28 juni 2021.]

En havande kvinna befinner sig på sjukhus för att föda sitt barn. Efter en i stort sett normal förlossning föder hon en katt. En fullvuxen svart katt. Det uppstår en viss förvirring, men de närvarande finner sig snart. Katten verkar dock inte må bra. Den har svårt att andas och man placerar den intill kvinnan. Den sitter vid hennes sida med slutna ögon och nosen i vädret. Andningen är ojämn. Vi stryker den över pälsen för att den ska bli lugn. Någon säger att vi bör ge den sprit. På en vagn intill står en flaska vodka och en flaska bourbon. Jag säger till en kvinna i sällskapet att hälla upp exakt tio milliliter i ett glas med vatten. Hon häller upp bourbon.
         ”Nej nej, inte bourbon!” säger jag. ”Det är för mycket skit i den. Ta vodkan!”
         Kvinnan tömmer ut glaset och sköljer ur det, fyller det med nytt friskt vatten och mäter upp vodkan.
         Vi stryker vätskan över kattens nos och huvud. Andningen blir lugnare och ögonen öppnas. Den stelnar till, som om den tidigare inte varit medveten om vår närvaro och nu plötsligt finner sig omgiven av främmande varelser. Den stirrar på oss, blottar tänderna och jamar. Öronen stryks bakåt. Ögonen svartnar. Den ser ut att vilja gå till attack.
         ”Jag tror faran är över”, säger jag. ”Den kommer att klara sig.”

[Dröm nummer 156. I gryningen den 27 juni 2021.]

Jag är på besök hos min kund Sten Kaiser* på hans kontor. Rummet har små låga bord, som på ett dagis. Vi sätter oss och går igenom min presentation. Kommer överens om några ändringar. Men jag behöver åka till Göteborg för att göra dem, vilket är lite irriterande. Men om jag åker nu kan jag jobba på vägen, och svänga förbi Sankt Eriksplan och köpa en ny e-sträng till gitarren.
         Jag kör en gammal väg. Jag minns att det är den min mor tog när vi skulle ut ur stan, innan de byggde den nya vägen. Den är vacker men smal och omgärdad av grönska. Höga granar har röda blommor. Det har jag aldrig sett förut
         Jag går igenom mina idéer med några assistenter. Jag vill att de ska bygga en rutnätskonstruktion. De har svårt att förstå vad jag menar.
         ”Hade det inte varit bättre om du gjort en ritning?” säger en av dem.
         ”Jo, men det har jag nog …”
         ”Så säger ni allihop. Inga ritningar!”
         Jag ritar en enkel skiss och håller fram den. ”Men det var en sån här jag gjorde, det är jag säker på.”

* Sten var kund på Apple när jag jobbade med dem på 90-talet.

[Dröm nummer 155. Natten till den 27 juni 2021.]

Vid Karmelbergets fot ligger Israels heligaste väg*. Det är närmast en grusbelagd stig, som knappt har plats för en bil. Jag och en okänd man går mot den. Men innan vi kommer fram stannar vi till vid ett upplag för vägarbetsmaterial. Det är orangea koner och vägbommar.
         ”Snart är det väl slut med den här typen av jobb?” säger någon.
         ”Nej, tvärtom. Det blir bara mer och mer”, säger en annan och samlar ihop vägarbetsmaterialet med en maskin.
         Jag och den okände går uppför den heliga vägen. Vägarbetare borrar hål och apterar vägen med dynamit. Vi får ändå passera, men aktar oss noga för att inte kliva på stubintrådarna.
         Den okände är nu en kvinna. Det är mörkt. Men har det precis blivit natt eller är det på väg att bli dag? Eller har någon gjort dagen mörk? Våra klockor fungerar inte, så vi vet inte. Vi befinner oss mitt i en filminspelning och förstår nu att det är en skicklig regissör som har mörklagt hela området. Nu låter han en konstgjord sol vandra över himlen. Men solen är förmörkad och det är fortfarande såsom natt.
         Jag har fått i uppdrag att sätta ihop en apparat för stansning av hål. Den består av tio kort av trä, cirka två gånger tre centimeter stora och ett par millimeter tjocka. De ligger förpackade i plast och är av dålig kvalitet. Man har snålat på materialet och använt de yttersta delarna av trästammen, så att några av korten har en svag rundning. Och stiften som ska igenom hål i korten är trasiga och av olika längd.
         Min uppdragsgivare och hans fru visar sig. Jag förklarar problemen som uppstått, men de är måttligt intresserade. Pratar mer om sina egna affärer. Sedan visar han upp de första sidorna av min bok.
         ”Vi öppnar med dina matematiska skämt, de som du drömt fram”, säger han.
         Hela första sidan är täckt med formler. De är faktiskt ganska roliga och vi enas om att det blir bra.
         Han visar, som en jämförelse, en skiva av guld, stor som ett A4-ark, med ingraverade texter och datum. När man drar ett reglage först åt höger, sedan rakt ner, ändrar guldet färg och blir ljusare. En ingraverad text berättar att skivan är en gåva från maffian.
         Vi fortsätter med att försöka få rätsida på min stansapparat, när en medarbetare kommer in. Han är stor och tjock och har en solkig svart kavaj. Han ställer sig alldeles för nära och säger: ”Hur går det med manualen?” utan att förstå att det är den vi håller på med. Han är helt enkelt lite dum.
         ”Tio kort i snippan!” säger min uppdragsgivares fru och fnissar.
         Jag skrattar lite förläget, men inser att hon har rätt.

* Det gör den naturligtvis inte alls.