Sommardröm

[Dröm nummer 178. Natten till den 20 juli 2021.]

Varje torsdag förmiddag går jag i samtalsterapi. På kvällen har jag ytterligare något engagemang. Det påstås att jag är en duktig art director, men att jag inte levererar. Jag har bland annat missat att ta fram ett färgschema för en stor kampanj. Det grymtas.
         Jag och kollegorna ägnar oss åt ett slags bollspel utomhus. En tennisboll ska slås i backen med handflatan och valfri motståndare ska sedan fortsätta att slå bollen i backen och så vidare. För varje slag måste alla spelare förflytta sig ett steg till höger i en cirkelformad rörelse. När alla är tillbaka på sin ursprungsposition är matchen över och poängen räknas samman. Jag fångar bollen i nacken – vilket är tillåtet – knycker till, får upp bollen i luften och drämmer till med handflatan. Motståndaren missar. Det imponerar.
         Jag byter om på kontoret, bredvid kollegorna. Jag är helt naken. Ursäktar mig och försöker skämta bort situationen. När jag drar på mig jeansen upptäcker jag att det bara är trasor kvar av dem. Samma sak med strumporna.
         Jag går till en butik för att köpa nya jeans och strumpor. Det är den jag brukar handla i. Men där finns varken jeans eller strumpor numera. Det bar sig helt enkelt inte. Det är mycket folk och ingen håller avstånd. Jag tänker på hur Ulf Lundell skulle ha gammelmansryat.*
         När jag är tillbaka från semestern har en originalare – en ung tjej som inte jobbat så länge – lagt ut skalpeller och lösa skalpellblad mellan väggen och ett bord, precis där man ska gå. Jag flyttar dem och påtalar det dumma i att placera dem just där, att folk kommer att skada sig.
         ”Men det händer ju inte så ofta”, ursäktar hon sig.
         Det är torsdag och jag missar både samtalsterapin och mitt kvällsengagemang.

* I vaket tillstånd läser jag just nu Vardagar 5. Där ryas det.

[Dröm nummer 177. I gryningen den 20 juli 2021.]

Jag är, liksom alla andra invånare i vår lilla stad, renhållningsarbetare. Varje dag avslutas med att vi borstar gatorna fria från snö. Det är ett drygt arbete och det gäller att få tag på de bästa borstarna vid borstutdelningen. Ofta får jag nöja mig med en av sämre kvalitet.
         Gatorna lutar brant.
         Snön är brun och seg.
         Jag borstar och borstar. Det är kämpigt, men jag har min metod: Först låter jag hunden Muffin* lägga sig i snön så att den börjar smälta. Sedan är det enkelt att borsta bort snösörjan. Men Muffin dör och jag får arbeta mycket hårdare.
         På kvällen städar jag högt upp under katedralens tak. Med van hand kastar jag glas och gamla lysrör i en burk långt, långt därnere. Jag träffar burken varje gång.
         Stadens härskarinna och hennes älskarinna svävar intill mig. De dricker champagne.
         ”Alltid champagne, älskling. Alltid den bästa”, säger älskarinnan.
         Härskarinnan stör sig på mig. Tycker att jag är uppstudsig. Och det blir inte bättre av att jag nu har övergått till att kasta ner diamanter i burken. Med en liten vit spade av plast gräver jag upp diamanterna ur skrymslen och vrår under taket. Kastar sedan ner dem i burken och träffar med exakt precision varje gång. Jag skrattar åt härskarinnan och hennes älskarinna.

* Vår labrador, salig i åminnelse.

[Dröm nummer 176. I gryningen den 17 juli 2021.]

Bud Bundy har infiltrerat en kriminell organisation. Nu letar han efter en bomb i en kvartersbutik. Jag betraktar allt från en annan butik. Glaset är så tjockt att jag inte hör några ljud utifrån.
         En agent med ansiktet täckt av en stålmask kommunicerar med en annan agent. Han är mycket upprörd. Trots det tjocka glaset fångar jag upp vad han säger.
         ”Bomben kommer att explodera!”
         Al Bundy kommer krypande på alla fyra längs gatan. Han letar efter sin son. Återigen kan jag höra ljud trots glaset. ”Bud? Bud?” Nu är han precis utanför butiken där Bud befinner sig och hans huvud är jättelikt. Jag ser som i slow motion hur skyltfönstret blåses ut och hur glas och föremål från butiken sprids över gatan. Bud kan omöjligt ha överlevt den smällen. Men Al visar inga tecken på skador och fortsätter på alla fyra längs gatan, ropandes:
         ”Bud? Bud?”
         Utanför butiken där jag befinner mig ställer sig två män. Den ena är flera meter lång och bär en storrutig ton-i-ton-grå kostym. Kavajen är av normallängd, det är bara benen som är väldigt långa. Han ser mycket nöjd ut när han pratar med den andre mannen. Jag hör inget, men jag vet att det är de som ligger bakom Buds död.

[Dröm nummer 175. Natten till den 17 juli 2021.]

Jag drömmer att jag behöver skriva ner en dröm, men jag hittar inte mitt anteckningsblock. Jag går ut och letar. Hittar det* i en damm. Genomblött. Sidorna är alldeles gråa av fukt. Det går inte att skriva på.
         Jag går in i huset. Letar efter ett annat block. Jag är mycket försiktig, för jag vill inte väcka min mor. Alla block jag hittar är antingen fullskrivna eller rutmönstrade. Jag behöver ett block med vitt papper! Till slut hittar jag ett och kan skriva, men då är drömmen borta.
         Micke ”Mikeadelica” Gustafsson ska plåta åt mig. Vi är utomhus. Han visar en viktig konstruktion med bultar. Sedan presenterar han en vikarierande inspicient, eftersom den ordinarie är sjuk.
         ”Micke har ett eget kön”, säger hon. ”Det är ett nytt slags kön.”
         Micke skrattar. Och jag tänker, att så är det förstås. Måste vara så.
         Vi går in i studion. Det är fruktansvärt varmt. Ett lågt, men mycket starkt pulserande ljud går igång. Något slags larm. Det går knappt att prata, än mindre tänka.
         ”Vi behöver ha det på”, säger Micke. ”Det skrämmer bort grävlingar och rådjur.”
         ”Oj, det blir svårt att arbeta i det ljudet”, säger jag.
         Vi kommer in i ett solupplyst rum. Det är hett som i en bastu.
         ”Här kan vi vara!” skriker Micke.
         Tillsammans går vi igenom upplägget för fotograferingen. Inspicienten hittar ett rutmönstrat block och säger: ”Behöver jag anteckna?”

—**

Micke är på vårt kontor. Vi vill att han ska fota något.
         ”Det finns ingen tid!” vrålar han. Han är upprörd och hans brunsvarta lockiga hår hänger ner över ansiktet, men lyckas inte riktigt dölja en hudåkomma som gjort näsan och kinderna svarta och flagiga.
         Jag berättar om min dröm, där han bytt till ett nytt, aldrig tidigare existerande kön.
         ”Jaha?” säger Micke och verkar helt ointresserad.
        ”Det var liksom helt naturligt, inget konstigt.”
        ”Jaha?”
         En kvinna går runt på kontoret och fotar av olika saker för att skapa nya typsnitt. Det är så man gör nuförtiden. Det är varmt och vi män går omkring med bar överkropp. Efter en stund gör även kvinnorna det. Som protest.
         En frilansande formgivare kallar på mig. Hon sitter framför datorn och har också tagit av sig på överkroppen. Hon har ingen antydan till bröst, men jag skymtar lite hår mellan bröstvårtorna. Är hon man? Nej, kvinna.
         ”Per, vet du att Lumiererna klassas som en ny typsnittsgrupp?” säger hon.
         Det intresserar mig inte och jag säger:
”Jaha? Allt ser ju ändå likadant ut numera.”

* Exakt samma block som jag brukar skriva på i vaket tillstånd: Vitt obestruket papper i A5-format med vår företagslogotyp i övre vänstra hörnet.
** Vaknar. Somnar om. Drömmen fortsätter.

[Dröm nummer 173. Natten till den 15 juli 2021.]

Alla pjäsförfattare har samlats på den utomhus belägna tunnelbaneperrongen för en genomgång av våra synopsis. Vi läser i tur och ordning upp dem för teaterchefen och skådespelarna. Jag har skrivit flera synopsis och har dem samlade i en bunt i fickan. Det jag känner mest för handlar om en äldre man som inget hellre vill i livet än att få lite fitta.
         Efter uppläsningen vidtar diskussion om vilka pjäser teatern ska sätta upp och hur de ska rollbesättas. Ingen av mina pjäser väljs och jag känner mig misslyckad och sorgsen. Jag var alltså inte bra nog?
         Hans Alfredsson lämnade perrongen precis när jag läste upp min pjäs om den gamle mannen och jag tänker att det kanske inte var på grund av det jag skrivit, utan att han faktiskt behövde gå av något annat skäl. Så jag säger lite försiktigt: ”Men Hans Alfredsson kanske skulle vilja spela den gamle mannen som vill ha fitta?”
         Teaterdirektören tänker efter en stund och säger: ”Ja, kanske det. Du får väl fråga honom.”
         I samma ögonblick öppnas dörren och Hans Alfredsson kommer åter in på perrongen. Han ser butter ut. Jag går fram till honom.
         ”Skulle du vilja göra den gamle mannen i min pjäs, han som vill ha fitta?” säger jag och håller upp mitt synopsis.
         Han skiner upp. ”Ja, den var fin, men jag hann tyvärr inte höra hela.”
         ”Jag kan mejla dig imorgon.”
         ”Ja men va fan, jag kan väl ta texten du har där? Vad spelar det för roll?” fräser han.
         ”Okej då”, säger jag och räcker över mitt synopsis, plågsamt medveten om hur dum jag måste framstå.

[Dröm nummer 171. I gryningen den 11 juli 2021.]

Jag och Jonas Lundqvist befinner oss i Lena Olins studio. Jonas deppar. Han har precis varit och fotograferat en tysk bil i en annan studio och inte fått säga till om någonting.
         ”Men du är ju art director?” säger jag.
         ”Det var en jävla massa folk”, säger Jonas. ”Assistenter som sprang omkring överallt. Kunden bestämde.”
         ”Ni hade frameboys förstås? Det har man väl på alla fotograferingar numera?” säger Lena och ser lite förvånad ut. ”Det är ju dom som skapar själva bilden.”
         ”Jag har bara plåtat tvättmaskiner i Frankrike”, säger jag. ”Då var det bara jag och fotografen.”
         ”Va?”, säger Lena.
         ”Ikväll ska jag supa!” säger jag.
         ”Du dricker för mycket”, säger Jonas. ”Dina hjärnceller dör.”
         ”Det är därför man har så många”, säger jag.
         Jan Dahlström har materialiserat sig och han, jag och Jonas tar av oss på överkroppen och jämför våra gubbmagar. Lena ser bekymrad ut och säger:
         ”Det ser inte bra ut. Ni borde göra något åt det.”
         ”Det är bara slappa muskler”, säger jag och drar in magen så att den blir alldeles platt.
         ”Det bästa sättet är att kapa av fotlederna”, säger Lena.
         ”Va?” säger jag.
         ”Det är inget konstigt. Du är utan dom i nån timme bara. Sen syr man tillbaka dom. Du är nedsövd förstås. Varenda människa har väl tagit av sina händer och fötter nångång?”

[Dröm nummer 170. I gryningen den 10 juli 2021.]

Flera gånger nu har jag gått tillbaka till hotellrummet där Simona ligger och sover, bara för att snart återvända till de andra i baren. Vill ha en öl till. Bara en.
         Alla är packade. Joakim Pirinen försöker säga något och jag tänker att det som vanligt kommer att vara något klokt, men det enda han får fram är:
         ”Fittslickare!”
         Sedan slocknar han.
         Det avgör saken. Jag går och lägger mig. Men jag behöver kissa. På hotellrummet finns ingen toalett. Går ut i korridoren. Hittar en toa. Går in. Ingenting. Där finns bara en förseglad dörr. Genom en glasruta i dörren skymtar jag en toalett, men dörren är omöjlig att öppna.
         Jag kommer in i ett ganska stort omklädningsrum. Det är uppdelat i en avdelning för män och en för kvinnor. Längs en vägg finns pissoarer, men på golvet nedanför står damskor på rad. Där kan jag alltså inte kissa.
         ”Det här är ju idioti!” säger jag.
         ”Då skulle du sett hur det var innan”, säger en okänd kvinnoröst.
         Jag går genom ett klassrum där det pågår undervisning. Jag känner tydligt att jag stör. Vid sidan av står en äldre man med gråsvart lockigt hår och kälkbacksnäsa.
         ”Det är ju ––– från tv-serien –––!” säger någon.
         ”Det är det inte alls!” säger någon annan.
         Om mannen berättas det att han var mitt i karriären, då han övergav allt och skapade sig ett nytt liv. Han gick längs pelargången till en kyrka och mötte en kvinna. De började prata. Det var allt som behövdes. Nu är han lycklig. Jag ser på mannen och tänker att han inte alls ser lycklig ut.
         Jag går ut i solen. En lokal förening håller möte. Jag kastar en boll av mörkbrunt papper mot en skogsbacke. Går dit och plockar upp den. Vill ju inte skräpa ner. Vecklar ut pappret och placerar mitt pekfinger i mitten av det. Solljuset skapar ett interferensmönster runt mitt finger. Koncentriska ljusgula ringar rör sig ut från det. En nyandlig rörelse menar att fenomenet är ett bevis för Guds existens. De använder fyrsidiga stavar och skapar ett liknande interferensmönster av kvadrater. Men mitt finger är ju runt och skapar koncentriska cirklar. Skulle Gud ändra form på det viset? Så dumt!

[Dröm nummer 169. I gryningen den 9 juli 2021.]

På IKEA dansar folk omkring i gångarna. Först tror jag att det är inhyrda dansare, men sedan förstår jag att det faktiskt är riktiga kunder och att det förväntas av en att man ska dansa. Jag blir mycket upprörd och protesterar. Menar att det är löjligt. En ansvarig säger att jag naturligtvis inte behöver dansa om jag inte vill, men att det blir mycket roligare om jag bjuder lite på mig själv. Dessutom får den som dansar ett slags ciabattaliknande bröd som kostnadsfri gåva.
         Det finns kvinnor där och jag vill varken visa mig löjlig eller onödigt motvalls, så jag väljer att ställa upp. Först måste jag emellertid sätta på mig dansskor. Det finns två olika sorter att välja mellan: vanliga lågskor och slalompjäxor. Jag väljer de senare.
         Det är svårt att dansa. Jag haltar omkring och har problem med balansen. Jag blir ombedd att ta en gruppbild på alla kvinnorna, men fumlar med kameran. Då materialiserar sig Ulf Englund med en mycket bättre kamera. Han charmar alla och kvinnorna gör sig till.
         ”Jag kan inte gå ordentligt”, beklagar jag mig. ”Jag haltar.”
         Ulf ser överseende på mig och säger:
         ”Det kan ju bero på att du har en slalompjäxa på bara ena foten.”

[Dröm nummer 167. Natten till den 6 juli 2021.]

Jag har tagit över Henrik Näsmans arbete och kontorsplats. Kontorsplatsen är gjord av trä och ligger en halv våning upp inuti ett yttre kontor, där resten av firman sitter. Man når den via en stege. Lite som en trädkoja. Kontorsplatsen är liten och blir mindre för varje gång jag kommer dit. Den blir dessutom alltmer spartanskt inredd. Från början var där fullt med böcker som täckte väggarna. Men nu är utrymmet tomt och jag har svårt att tro att detta var en arbetsplats för inte så längesedan.
         Jag är på cykeltur med min gamla Beckmansklass. Jag har bara en sparkcykel och är långt efter de andra. Jag ser dem i fjärran. Men det kan också vara några andra. Jag försöker hinna ikapp. Kommer till en lodrät bergvägg, som bara kan passeras om jag håller mycket hög fart.
         Annika Huett materialiseras i luften till vänster om mig. Hon visar mig en fin målning som hon gjort och säger:
         ”Man måste försöka, Per. Man måste försöka.”
         Jag klarar det och hinner ikapp de andra. Nu är jag bredvid Cecilia Melnyk.
         ”Jag brukade ju vara en typonörd”, säger jag. ”Nu är jag inte intresserad längre. Skrivandet tar all tid.”
         ”Är det verkligen möjligt?” säger Cecilia.
         ”Det är klart att jag blir glad om jag ser något bra, men i princip är det ointressant.”
         Vi kommer till en parkeringsplats. Man ska lämna sin cykelnyckel, så parkerar personalen åt en. Det är väldigt fancy. Jag pekar på en bil med en företagslogga och säger till Cecilia:
         ”Den där till exempel. Den är ju inte särskilt snygg, men man ser ju vad det står.”
         ”Den? Den ser ju inte klok ut!”
         ”Den tjänar sitt syfte. Det räcker.”
         Vi går ner i källarplanet till en restaurang. Borden är förberedda för oss och jag försöker välja en plats. Max Näslund har redan slagit sig ner. Framför sig på tallriken har han en utkavlad pizzadeg. Personalen häller ut tomatsås som de fördelar över degen. Sedan är det meningen att man själv ska ta fyllningen från buffén. Jag försöker sätta mig på en ledig stol, men blir stoppad av någon som säger:
         ”Nej, inte där. Där ska det sitta en tjej!”
         Jag fortsätter, men blir hela tiden stoppad. Ingenstans får jag sitta. Så kommer jag till platsen där Henrik Näsman sitter. Han dricker stora mängder öl och jag förstår att han kommer att bli packad. Jag ställer mig bakom hans stol, tar ett stadigt tag om den, drar ut den med honom kvar och säger:
         ”Då lyfter jag ut den här killen, precis som jag brukar.”

[Dröm nummer 166. Natten till den 5 juli 2021.]

Carlo Stecksén har uppfunnit en penna som man kan skriva under vatten med. Jag och en okänd är hos honom för att skriva kontrakt. Carlo vill att vi gör det i duschen, så att han kan demonstrera pennans förträfflighet. Men pennan fungerar inte. All text rinner bort.
         ”Jävlar!” säger Carlo.
         Vi går därifrån.
         Jag är både en liten pojke och en liten flicka. En okänd man vill visa sin skivsamling för oss. Han tar oss till ett rum bakom ett rum bakom ett rum. Vi förstår att det en gång har funnits en skivsamling där. Men nu är det tomt. Vi blir inlåsta. Han våldför sig på oss och torterar oss med elektricitet.
         På en flygplats bryter en okänd kvinna ihop på golvet.
         ”Var är mina barn?!” skriker hon. ”De skulle ha ringt!”
         Jag är också där och ser alltsammans. Jag vill ha en drink, men tänker att jag väntar tills jag kommer hem. Jag köper en bit gurka över disk. ”Är du snäll och skalar den”, säger jag till biträdet. Gurkan slås in och jag sätter mig med den i en stol.
         Lamporna fladdrar. Slocknar. Jag fattar misstankar. Förstår att något fruktansvärt händer med pojken och flickan – som också är jag.
         Jag och en okänd söker oss till gärningsmannens rum. Han är där. Och vi känner igen honom. Det är en gammal kollega. Han låtsas som ingenting. Vi ber att få kontrollera rummen. Vi hör skrik och brottar ner honom. Fjättrar honom vid en bår.
         Han bara skrattar. ”Det är för sent!”
         Jag och den andre – som nu är en katt – kommer fram till att vi måste skära honom. Men vi måste också skära oss själva. Jag använder en skalpell på min gamle kollega. Och blodet sprutar. Jag skär också i katten. Och mig själv. Jag tänker, att mig kan de kanske rädda, men att katten nog inte anses värd det.
         Gärningsmannen bara skrattar när jag sätter skalpellen i honom. ”Det är för sent! Ni kan inte rädda dom!”
         Jag hittar en kniv med krok, som jag försöker få upp dörren med, samtidigt som jag fortsätter att hugga och skära i gärningsmannen och katten och mig själv. Blod och var strömmar ut ur oss. Dörren vill inte gå upp och jag förstår att barnen – som också är jag – måste vara döda nu.
         Jag är läkare och inser att jag aldrig mer kommer att kunna utöva mitt yrke.