Sommardröm

[Dröm nummer 473. I gryningen den 23 maj 2022.]

Jag och Simona är på en resa i Sydeuropa arrangerad av Nael Toukan*. Vi ska åka linbana och väntar på linbanekorgen. Kanske sitter vi redan i den. I högtalaren hör vi Åke Söderbloms röst:
              ”… och så rekommenderar vi att ni betalar med Nael Toukans egna kreditkort Amfonia. Använd inga andra kort! Då jävlar! Fattar ni!!!”
              Hans aggressiva tonläge skrämmer Simona.
              ”Det är ingen fara. Han bara skojar”, säger jag, samtidigt som jag letar efter mitt Amfonia-kort i kavajen. Men jag hittar det inte. Och jag minns inte koden. Är det samma kod som till mitt Eurocard?
              Åke Söderblom fortsätter, sjungande och nu betydligt gladare:

              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Det finns ingen raison för dej
              Ra-ti-te-ri-te, ra-ti-te-ri-te-rej
              Att ha något annat kort, nej!**

* En jovialisk irak-palestinier som var min arbetsgivare när jag gick på Beckmans och jobbade extra som sättare och originalare på hans företag Adman Reklam.

** Melodin finns inspelad. Precis när jag var på väg att vakna hade jag med mig en fullständig sång, med flera rim på franska. Kanske var den perfekt. Den följde med mig in i vakenheten och jag försökte förtvivlat minnas varje ord – samtidigt som jag försökte komma ihåg hur melodin gick. Men likt nattens daggdroppar förångades orden, ett efter ett, när vakenhetens klara ljus träffade dem. Det jag fick med mig är bara ett banalt fragment. Resten är borta för alltid.

[Dröm nummer 469. Tidig morgon den 17 maj 2022.]

Tomten på Muskö är större, finare och mer kuperad än den är i vaket tillstånd. Sommarhuset är dessutom utbyggt och försett med ett flertal entréer och märkliga utrymmen.
              Jag förbereder en stor fest och det har redan samlats många gäster.
              På en bro över en djup ravin, genom vilken det rinner en liten å, spelar jag bordtennis med Monica Sommarström. På marken ligger ett tunt snötäcke och det är svårt att se bollen.
              ”Nu måste vi sluta”, säger Monica.
              ”Bara en till.” Jag missar bollen och gör ett nytt försök, men den här gången slår jag bort den.
              ”Nu slutar vi!”
              ”Okej.”
              ”Imorgon kommer det störtregna. Då kommer allt flyta bort.”
              En okänd har problem med utomhusgrillen, som ska hängas upp i två kedjor, fastgjorda i två stolpar på ömse sidor om grillen. Den ena kedjan släpper hela tiden och grillen faller i backen. Jag visar. Då blir det rätt.
              ”Ska jag flytta den större grillen hit?” säger den okände.
              ”Nej, vi flyttar båda grillarna och ställer dem mitt emellan. Då får vi en grillplats.”
              Inne i huset finns ett överdåd av mat och dryck, som jag ska bära ut. Men jag har inte riktigt lärt mig husets planlösning än. Det finns en tvådelad dörr, men man kan bara öppna den övre halvan, så där kommer jag inte ut.
              ”Ska du följa med på tävlingen på den brittiska ön?” säger Ylva Hultén.
              ”Nej. Men jag trodde den låg utanför Irland?”
              Ylva visar på en karta. Ön ligger utanför Skottland. Det ser fantastiskt ut och jag ångrar mig redan.
              ”Vilka åker?”
              Ylva räknar upp ett antal personer, ingen av dem närmare inblandad i projektet, som var min idé. Jag ligger bakom alltsammans. På ön väntar middagar och utflykter och tryckeriet bjuder på allt. Det måste kosta en förmögenhet. Jag känner sorg och ilska. När jag för en gångs skull skapat något bra, så följer jag inte med utan låter andra ta åt sig äran.
              Olof Halldin och Katte Salomon dyker upp.                               
              ”Jag har inte riktigt lärt mig generalplanen än”, säger jag.
              ”På franska heter det –––”, säger Katte.
              ”Ja, just det!”
              Katte säger att hon är rädd för krypskyttar.
              ”Ja, då är väl det här inte riktigt rätt ställe”, säger jag och pekar på en brant, krönt av en mur med stora klippblock. ”Där skulle vara idealiskt för en krypskytt.” Istället visar sig några hästar med sina föl bakom muren. De bor på tomten och springer fritt. Godmodigt tittar de ner på oss. ”Se! Vi går upp till dom!”
              Hästarna är mycket vänliga och ett av deras föl flyttar flera gånger sin pläd till ett nytt ställe, som det antagligen upplever som bekvämare.

[Dröm nummer 467. I gryningen den 13 maj 2022.]

Det är vanligt att folk bor i jättestora lägenheter och vindsvåningar. Jag visar för Simona.
              ”Se, i en sån var vi och repade häromkvällen. Varför ska vi bo så smått?”
              En fest är på väg att spåra ur. Sven Melander och några andra klänger omkring i en takkrona. Sven klättrar upp för sladden, mot taket. En blå ljusblixt lyser upp hela sladden. Kortslutning! Sven klättrar ända upp och drar ur kontakten. Ingen är skadad och stämningen är mycket god.
              En ung Nils Brandt* smyger iväg med en lika ung Lena Nyman för att knulla på vinden. De klär av sig och lägger sig på en madrass.
              ”Jag kan inte fatta att jag älskar dig så”, säger han och pekar på två spritfyllda MER-flaskor som står i en hylla.
              ”Men jag kommer slockna om jag dricker det där”, säger hon.
              Simona och jag ligger i sängen och ser allt detta på teve.
              Hasse & Tage dyker upp på teven. De är utklädda i kostymer som gör att deras huvuden ser ut att vara avhuggna. De lallar omkring på en bara delvis gräsbevuxen fotbollsplan för att spionera på Lena och Nils. Plötsligt rycker de av sig maskerna och börjar sjunga.
              ”Såg du?” säger jag till Simona. ”Det var ju helt vansinnigt roligt!”
              ”Nej”, säger Simona, som är upptagen med sin iPad.
              ”Du måste se. Hur kul som helst! Vänta, jag spolar tillbaka.”
              Vi ser sekvensen med Hasse & Tage igen, men Simona tycker inte att det är det minsta roligt.

* Känd från Jönssonligan.

[Dröm nummer 465. Natten till den 10 maj 2022.]

Jag är i London med två okända systrar. Jag är gift med den ena systern och vi bor på samma hotellrum alla tre. Med på resan är också Joakim Pirinen och Anna Ringberg.
              Jag och systrarna är nakna och förbereder oss för en trekant. Jag sitter på toaletten och skiter medan systrarna låtsassmeker varandra.
              ”Skulle ni kunna smeka varandra på riktigt?”
              ”Nej, inte på riktigt. Vi är ju systrar.”
              ”Hur ofta får du bajs på fingrarna när du skiter?” säger systern som inte är min fru.
              ”Du menar The Big One? Det händer.”
              Mitt svar får henne att fnittra alldeles underbart.
              Hotellpersonal kommer in i rummet och blir både upprörda och generade när de ser vad som pågår.
              Kvällen därpå är det fest på ett tak. De båda systrarna står lutade mot räcket med varsin drink. Det finns en sorg hos systern jag inte är gift med. Jag kan se det i hennes ögon. Jag minns att det kunde varit hon och jag, men att hon gjorde något. Hon var full. En ren slump. Det gick aldrig att reparera. Hennes hår har blivit silvergrått över natten. Hon är fortfarande mycket vacker.
              Jag pratar med Joakim och Anna. De föreslår att vi ska gå på en utställning imorgon.
              ”Så ses vi efteråt, innan flyget”, säger de.
              ”Okej.”

[Dröm nummer 464. I gryningen den 7 maj 2022.]

Jag bläddrar i en tidning och ser en bild på en finsk hamburgare. Under den finns en text på finska, uppdelad på tre spalter. Jag har fått i uppdrag att göra en svensk version, men har ingen aning om hur jag ska göra. Jag kan ju inte finska.
             ”Testa Google Translate”, säger någon.
              ”Ja, så klart!”
              Det visar sig vara en ganska radikal grupp som skrivit en politisk text, där hamburgaren bara är medlet för att nå ut.
              ”Ska vi behålla formen?” säger någon.
              ”Nej, använd så lite som möjligt av formen. Vi vill inte blanda in politik.”
              ”Det låter gott.”
              ”Ja, faktiskt.”
              Jag vänder mig till någon annan och säger:
              ”Du är född i Finland va?”
              ”Ja, annars skulle jag inte kunna tala finska.”
              ”Jag har hört att det är ett svårt språk. Med nio kasus.”
              ”Vad är kasus?”
              Jag tänker efter en stund och säger sedan:
              ”Det är väl typ ’var’ och ’vart’? Nej, vänta. Det kan inte stämma.”

[Dröm nummer 463. I gryningen den 6 maj 2022.]

Jag befinner mig på en buss med Sveriges statsminister Magdalena Andersson. Jag ska strax gå av och står vid den bakre dörren. Hon är precis bakom mig. Plötsligt tränger hon sig förbi och kastar sig av i farten. Jag tänker, att det var ganska oförskämt gjort.
              Någon förklarar för mig:
              ”Hon såg en väninna och bestämde sig för att shoppa. Hon är väldigt spontan.”
              Imorgon ska jag intervjua Magdalena Andersson. Då ska jag berätta för henne det jag inte hann berätta nu. Att jag mötte Sveriges förre statsminister Stefan Löfven på bussen igår. Jag tänker, att det är ett litet land vi lever i.
              När jag kommer hem bråkar jag med Simona. Sedan går jag och lägger mig.
              Vaknar vid 13.15. Herregud! Statsministern kommer ju vid 13.30! Jag kan ju inte öppna i morgonrock.
              Så jag skiter i det.
              Sedan är Simona och jag vänner igen.

[Dröm nummer 461. Natten till den 28 april 2022.]

Jag befinner mig på en utomhusutställning med uppfinningar. Några av dem är svenska. En av uppfinningarna är utformad som ett litet ställ, där man placerat färgade plastcylindrar med en diameter på ungefär tio centimeter och en längd på kanske tjugo centimeter. Man riktar in dem i en vinkel uppåt och skjuter sedan iväg dem, varefter de sakta dalar till marken. Det framstår inte som speciellt märkvärdigt och jag blir lite besviken.
              Men det finns ett reglage där man ställer in hur avancerat man vill ha det.
              Jag vrider upp reglaget ett snäpp och skjuter iväg cylindrarna på nytt.
              Nu skjuts de iväg högre och längre och mångfaldigas och gör något slags luftkonster innan de tar mark.
              Jag vrider upp reglaget till max och skjuter iväg dem igen.
              Nu förvandlas cylindrarna till människor som utför akrobatiska luftstrider mot varandra. De går till attack och gör loopar och dykningar. Alltsammans är otroligt avancerat och faktiskt väldigt vackert.
              Jag tänker att det vore kul om någon programmerat in en bugg.
              Eller om någon helt enkelt tar över.            
              Vilket någon verkar ha gjort.
              Jag ser ett ansikte. Ett mansansikte med kort men tät och svart skäggstubb. Bakom ansiktet tonar den australiska kontinenten fram. Nu tillkommer ett kvinnoansikte, också det med kort men tät och svart skäggstubb.
              Ett av ansiktena måste gå.
              Gå sitt öde till mötes.

[Dröm nummer 460. Natten till den 27 april 2022.]

Mikael Persbrandt berättar för mig om duvor eller fladdermöss. Hur de undviker att välja en partner som står ut. För att inte dra till sig onödig uppmärksamhet.
              Jag ser en grupp duvor flyga uppför en trappa i ett borgtorn. En människa följer efter dem, men de visar ingen rädsla.
              Jag springer i en cirkel runt Persbrandt. Han håller mig i tyglar, som en häst.
              ”Du ska veta det, Sommarström, att alla försöker ta ner mig. Ger mig skitroller. Statist! Va?! Kan du tänka dig!”
              ”Det vore ju idiotiskt”, säger jag medan jag flåsande springer runt, runt, runt honom. ”Alla ser ju att det är du.”
              ”Exakt! Dom ser inte: där kommer en statist, en bärare. Eller vad det nu kan vara för skitroll jag fått. Dom ser: där kommer Persbrandt!”
              ”Det är lite som med duvorna, som undviker att välja en partner som är alltför speciell.”
              ”Precis!”
              Nu sitter Persbrandt till häst. Jag springer fortfarande flåsande runt, runt, runt honom.
              Han och hästen gör ett elegant hopp, faller ihop och blir liggande. Hästen kunde brutit benet, men Persbrandt är mycket skicklig. Kraften i hoppet har gjort att även jag slagits till marken.
              Nu ligger de där. Hästen har sitt huvud i Persbrandts knä. Han smeker mulen och viskar:
              ”Vet du, Sommarström, jag älskar verkligen den här hästen.”

[Dröm nummer 459. Natten till den 26 april 2022.]

Jag vaknar, sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en mycket tunn och dålig kulspetspenna i vit plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag tycker att greppet att ange åldern på dem jag drömde om är fullkomligt genialt, men jag har problem med att skriva. Trots att mitt sovrum är mörkt, kan jag ändå se hur svårlästa siffrorna är, men jag tänker att det kan jag rätta till imorgon. Jag försöker fortsätta skriva, men händelserna i drömmen blandas ihop, far omkring och vill inte låta sig återges. Långsamt tonar allt bort.
              Jag vaknar – på riktigt denna gång – sätter mig upp på sängkanten, tar upp blocket och pennan – en ordinär, men fungerande kulspetspenna i grå plast – från golvet och börjar skriva ner det jag nyss drömde:
              Jag, 60, Jonas Huldt Lundqvist, 46, Kristin Sköldebäck, 52 och Joakim Pirinen, 60 befinner oss på ett nöjesfält i Tyskland. Tyskarna är dryga och vi super.
              Jag står i kö för att köpa spritflaskor och något ätbart i en butik. En man är före mig i kön. Hans bricka är enorm och jag blir osäker på om hela brickan verkligen kan vara hans. Han betalar, tar sina saker och går, men lämnar brickan. Det kan alltså inte ha varit hans. Jag betalar mina varor till en avmätt kassör.
              Joakim är besviken för att jag bara köpt två flaskor sprit. Det är en med jordgubb och en med någon annan smak. Jag undrar vad jag ska dricka?
              Jag pratar med två tyska kvinnor. De är kyliga men liderliga.
              ”Du kan få köra en av oss hem om du vill”, säger den ena av dem och det är alldeles uppenbart vad de är ute efter.
              Jag vänder mig till de andra och säger:
              ”Men vi är väl inte färdiga här än?”
              ”Nej, nej, vi blir kvar minst en timme till”, säger de.
              ”Sorry, ni hörde”, säger jag till kvinnorna, som ser arga ut. ”Ni ska veta en sak”, fortsätter jag, ”norrmän är för svenskar som vad litauer är för finnar.”
              Björn ”Trisse” Frölander dyker upp och berättar att han har blivit krigsplacerad vid Moldau.
              ”Det är för att vi är med i NATO”, säger jag.

[Dröm nummer 458. Natten till den 23 april 2022.]

Jag sitter på en uteservering i London. Mittemot mig sitter John Cleese. Jag berättar för honom att jag satt på en uteservering i London och att han satt mittemot mig.
              I fönstret till en kiosk visas en film med upprörda människor. Jag förklarar för Cleese, att det är lätt att tro att de är fascister, men att det i själva verket är ett humorprogram. Jag tycker det är konstigt att filmen inte är textad på svenska. Då inser jag att jag befinner mig i London. Jag berättar om just detta för Cleese, i en evig loop.
              ”Do you think I’m crazy?” säger jag.
              “Not at all”, säger Cleese.
              Jag berättar också för Cleese hur han var klädd när han satt mittemot mig på den där uteserveringen.
              ”Ordinary British style. Suit. Checkered shirt. Open collar.”
              “I see …”
              Han ser lite frågande ut.
              Jag tar mig ur loopen och går därifrån.
              I handen har jag en spindelkropp utan ben, stor som min handflata. Den ligger på rygg. En grå tät och kort päls täcker den runda kroppen. Den verkar sjuk. Hostar. Det kommer ett orangegrönt sekret ur dess nos. Spindeln är motbjudande. Ändå tycker jag synd om den.