Sommardröm

[Dröm nummer 520. Tidig morgon den 10 juli 2022.]

Jag, Josefine och hennes mor Elisabeth går av bussen. Elisabeth ska vidare, medan Josefine och jag ska äta medhavda räkor till lunch. Vi letar efter en plats utomhus där vi kan sätta oss. Josefine föreslår ett ställe, men det är lite skuggigt. Det är höstlikt ute, men solen värmer fortfarande, så jag föreslår en annan plats med mer sol. Där finns också gott om gamla torra träd och grenar, så jag är säker på att jag snabbt kan göra upp eld.
              Jag befinner mig i den fängslade mördaren Whitmans lägenhet i New York. På en grov spik inslagen i väggen hänger post. Jag öppnar breven, ett efter ett. Även tjocka jiffypåsar. Ett brev är från Per Moberg. Jag hinner läsa att han vill intervjua Whitman, sedan faller det sönder. Så gammalt är det. Jag är noga med att plocka upp varje fragment och samlar dem i en plastpåse. En jiffypåse innehåller räkor. De är fortfarande helt färska.

[Dröm nummer 519. Natten till den 10 juli 2022.]

På vägen till jobbet passerar jag tidningskiosken där jag alltid köper Dagens Nyheter. Men idag köper jag den inte. Då kommer ägaren ut, leende. Han säger att jag är hans bästa kund och att han vill ge mig tidningen. Jag tar tacksamt emot den.
              Jag omväxlande promenerar och åker bil längs en trafiklänk mellan två Stockholmsförorter. Den kallas Huthögsmotet. Det är vårvinter. Snön har smält, men det har fryst på igen under natten. Längs vägen ligger vattensamlingar och mindre sjöar. Vattnet har runnit undan, men isen ligger kvar, vilande på pelare av is. Pelarsalar med kristalltak som skimrar i solen. Det är väldigt vackert och jag bestämmer mig för att jag åka tillbaka hit imorgon och fotografera. Inte med mobilen, utan med en ordentlig kamera. Mamiyan* med rullfilm kanske. Funkar den fortfarande? Och går det att få tag på film?
              Jag sitter i ett väntrum hos en schweizisk läkare. Det är något med magen. Läkaren visar på en stor tallrik med fårkött, kokt vitkål och vit sås, som jag ska äta innan undersökningen. Det ser gott ut. Men jag behöver gå på toaletten och tvätta händerna först.
              ”Mycket klokt”, säger läkaren och visar med handen att toaletten ligger runt hörnet.
              På vägen dit möter jag Per-Erik Brolinson**. Jag morsar, men har svårt att placera honom. Tror först att han är någon annan.
              Toalettdörren går inte att låsa. Man kan dra igen den, men det är fortfarande en stor glipa. Skitsamma, jag ska bara pissa.
              Jag går över ett torg vid Lidingö gamla centrum. Det är snöslask. Jag måste tillbaka till Huthögsmotet för att fotografera. Det är bråttom. Jag hoppar upp på taket på ett fordon, som visar sig vara X2000. Jag sitter längst fram. Genom en glasruta kan jag se in till föraren. Än så länge går tåget långsamt och jag tänker att jag ska kunna hoppa av i farten. Men nu accelererar det. Det råder vänstertrafik och tåget har en egen, mycket smal körbana utan räls. Vi möter en liten blå bil, som åker vingligt och oroväckande nära tågets körbana. Det är precis att vi undviker kollision. Nu är farten så hög att jag inte vågar hoppa och jag förstår att jag aldrig kommer att hinna till Huthögsmotet.

* Jag äger faktiskt en sådan kamera. Den har legat oanvänd under de senaste två eller tre decennierna.
** Min lärare och handledare under mina studier i musikvetenskap vid Stockholms Universitet.

[Dröm nummer 510. Natten till den 3 juli 2022.]

Simona och jag ska gå på bio och tänker ta en drink först. Men vi är redan försenade och kommer inte hinna med drinken.
              Ute är natthimlen beige och rastrerad. Någon säger att det kommer att hända något stort i natt och att de som haft vett att satsa pengar kommer att bli mycket rika.
              Jag beställer en bild på hela himlen. Längst ner i högra hörnet av bilden lyser en ensam stjärna. Den är på något vis avgörande.
              Vid busshållplatsen har kommunen satt upp väldiga emaljerade skyltar som man kan bläddra i. Det är ganska otympligt men väldigt intressant läsning. En av skyltarna visar en världskarta. Man kan tydligt se inlandsisen i Kanada. Ännu längre norrut syns en flera kilometer lång och många hundra meter hög stenmur som förbinder två bergstoppar. Jag tänker att det är konstigt att den håller för kontinentaldriften.
              I en tidning läser jag ett reportage om en journalist och en fotojournalist. Den senare har dömts till livstids fängelse för att ha avslöjat statshemligheter. Det har med Palmemordet att göra. Nu är han på permission, men är uppgiven när han pratar med sin vän.
              ”Hur länge har du varit ute nu?” säger vännen.
              ”En månad.”
              I slutet av reportaget framgår det att han inte orkade längre utan tog sitt liv.
              På vägen hem möter jag en liten flicka med en katt och en guldfärgad fågel. Djuren är vänner och leker med varandra.
              ”Vilken söt liten fågel”, säger jag. ”Får jag klappa den?”

[Dröm nummer 507. Natten till den 29 juni 2022.]

Min drömbok är antagen av ett förlag och förlagsredaktören Anders Lindgren möter upp och föreslår att jag och Joakim Pirinen kommer hem till honom för att fira.
              ”Kom nu, vi har mycket att prata om”, säger Anders. ”Det är inte varje dag man får in sånt här i Sverige!”
              Hemma hos Anders ber han mig berätta om boken.
              ”Ska jag berätta ur en rent kommersiell synvinkel? Det är ju det jag jobbar med.”
              ”Du menar att du känner Jocke och vill använda dig av hans namn?”
              Det var listigt av honom att räkna ut det tänker jag och säger: ”Ja … det kan funka. Och det gagnar ju Jocke också.”
              ”Hm … möjligen.”
              ”Ska jag berätta om en text jag skrev för en kund? Den är baserad på egna upplevelser och är verkligen helt knäpp.”
              ”Ja, varför inte.”
              Anders kompis dyker upp och jag får inte tillfälle att berätta.
              ”Jag tror jag har en död duva uppe på vinden”, säger Anders. ”Känner ni stanken?”
              Jag och Anders kompis klättrar upp på en stege. Strax under nocken sitter ett fönster, genom vilket jag anar lukten av död och förruttnelse.
              ”Vänta”, säger Anders kompis, ”jag går in!”
              Han klättrar in genom fönstret och strax därpå hör vi honom utstöta ett avgrundsvrål, samtidigt som han vräker ut en stor diskho av vitt porslin genom det öppna fönstret. Diskhon landar med ett brak. Anders blir stående, stirrar på förödelsen framför sig och säger:
              ”Du, det där hade jag också kunnat göra.”

[Dröm nummer 502. Natten till den 23 juni 2022.]

På en främmande himlakropp står en okänd man. I händerna håller han en glödande sfär. Sfären är uppbyggd av lager, som ett efter ett skalas av och faller till marken.
              Sfären lämnar mannens händer och rullar ner i en trattformad dal, i vars botten det ligger en sjö. Sfären sjunker. Efter en stund stiger den över ytan igen, men nu har den tappat nästan en hel dimension och är förvandlad till en tjock glödande skiva.
              Mannen håller i skivan.
              Han trodde att han var i besittning av en stor kraft, men sfären visade sig vara innehållslös. Lager efter lager skalas av från skivan och till sist återstår bara en mycket tunn skiva som slutat glöda.
              Det mörknar. Kylan kommer snabbt. Mannen fryser till is. Nu är allt ett enda gråmörker och mannens konturer kan bara anas.
              Där ska han stå i evighet.

[Dröm nummer 500. Natten till den 20 juni 2022.]

Jag befinner mig hos Svenskt Papper* och pratar med vd:n. Jag säger att jag beundrar deras designprogram.
              Jan Aksberg** dyker upp för att prata om något jobb med vd:n. Långsamt går det upp för mig att det är Jan som gjort designprogrammet. Hela reklambranschen har alltid undrat vem som ligger bakom det. Jag är jävligt imponerad och mimar att jag ringer mina kollegor. Grabbar, we found him!
              ”Det fick ni väl Guldägg för?” säger jag.
              Jan blir lite generad och säger: ”Ja, jo, det kanske vi fick.”
              ”Jag tycker att det är helt rätt att det är kunden som får Guldägget”, säger jag till vd:n. ”Det visar på mod.”
              ”Och om det ökar försäljningen och jag blir befordrad?” säger vd:n.
              ”Då borde byrån få mer betalt!”
              ”Jaså du, din jävel!” Hans ton är både aggressiv och skämtsam.
              I rulltrappan möter jag Jörgen Lindström. Jag vill berätta för honom om designprogrammet. Han ser att Björn Colliander precis har köpt en glass och säger:
              ”Vänta, jag ska också köpa en glass. Jag kommer snart!”

* Svenskt Papper finns inte längre kvar, men var en pappersgrossist som hade sin storhetstid på 80-talet och 90-talet. Designprogrammet var i vaket tillstånd framtaget av reklambyrån Hall & Cederquist, som också gjorde väldigt begåvad reklam för företaget.
** Kollega i Akademiska kören

[Dröm nummer 497. Natten till den 17 juni 2022.]

Jag befinner mig på nöjesavdelningen på ett av den amerikanska marinens fartyg. En av soldaterna är mycket smal och mycket lång.
               En annan soldat går fram till honom och säger:
              ”Hey, my kid told me to ask you how much you weigh.”
              ”Why?” säger den mycket smale och mycket långe skyggt.
              ”Because he wanted to know”, säger den andre och flinar. “And because he thinks you might be the thinnest man in the navy. You know, there might be a lesson to be learned here!”
              Den mycket smale och mycket långe ser alltmer besvärad ut.
              Ytterligare en soldat dyker upp och säger:
              ”You know, there’s no kid. He’s just messing with you. And so am I! We just want to know how it feels to hit a much thinner man!”
              De bägge männen börjar misshandla den mycket smale och mycket långe, som när han försöker värja sig liknar en skadad harkrank.
              Dansen börjar.  
              Jag fattar tycke för en tjej. Hon är rädd för alla andra människor. Dansgolvet fylls med allt fler. Jag försöker skydda henne. Motar bort folk. En bioföreställning har precis avslutats och ännu fler människor väller ut. Hon grips av panik. Jag leder henne till en yta med mindre folk, men även den fylls på från alla håll. Hon är livrädd. Jag gör vad jag kan för att hålla undan. Försöker skapa luft omkring oss.
              En kille dansar yvigt mot oss. Jag knuffar bort honom. Han blir arg och går till angrepp.
              Jag knuffar igen.
              Och igen.
              Igen.
              Allt mindre luft.

[Dröm nummer 496. Tidig morgon den 16 juni 2022.]

Jag befinner mig i Ukraina*, där jag följer med på en guidad tur för att titta på arkitektur. Vi färdas i bil genom ljusa lövskogar. Vår guide berättar om husen vi passerar.
              ”Och här ser vi några av –––s över 30 byggnader. Notera att han arbetar uteslutande i ek.”
              Och –––s arkitektur är verkligen märklig. Där finns rum som öppnar upp sig mot skogen. Oväntade vinklar som inte tycks betyda något. Överskjutande partier. Djupt sittande fönster. Eken obehandlad och vädergrå. Jag tycker väldigt mycket om det.
              Några i gruppen berättar om hus de fått sig tilldelade. Hur de lärt sig att älska dem.
              Vi passerar en gammal kvarn, nu renoverad och bebodd.
              Vid ett av husen stannar vi till för att få en visning. Där finns en enorm bokhylla, målad i en skimrande grå nyans.
              Vår guide tar upp ett målarverktyg från en av hyllorna. Det är vitt och ser ut att vara gjort i plast. Han säger:
              ”Märkligt att folk fortfarande använder felaktiga verktyg när de arbetar med den här typen av färg.” Han tittar närmare på hyllplanen, stryker med händerna över ytan. ”Men här måste man ha använt ett annat verktyg. Se, så slät och fin yta!”
              ”Vad heter kulören?” säger någon.
              Nu upptäcker guiden att hyllplanen är täckta med ett tunt skikt av glas.
              ”Det ändrar brytpunkten!” säger han, tydligt upphetsad.
              Jag hittar min faster Sivs bok om färger i en av hyllorna. Den ligger på sidan i en hög med andra böcker. Tjock och påkostad. Ett helt kapitel i boken ägnas åt olika kulörers brytpunkter, vilket illustreras med millimeterstora cirklar fyllda med respektive kulör. Men det är alldeles för smått för att man ska kunna bilda sig en uppfattning.

* I drömmen råder inget krig.

[Dröm nummer 494. Natten till den 14 juni 2022.]

Jag sitter i en bar och försöker få fram mjukglass ur en apparat. Bakom bardisken står en redaktör från Almqvist & Wiksell Läromedel*. Han har gråsprängt vågigt hår och bär en blå- och vitrandig skjorta.
              För att få bort en spärr på apparaten trycker jag på en grön blinkande pil. Pilen blir röd och ett larm börjar tjuta.
              ”Vad är det du försöker göra?” suckar redaktören.
              ”Jag vill ta bort spärren. Är det inte så man gör?”
              Han kommer runt och stänger av larmet. Tar mig avsides. Lägger armen om mig och talar allvar, som till ett barn.
              ”Du vill alltså ha mjukglass?”
              ”Ja …?”
              ”Fast du redan har ätit massor av mjukglass?”
              ”Ja …?”
              ”Men blir du lyckligare av att äta all den där mjukglassen?”
              Frågan gör mig helt svarslös.
              ”Nej”, säger han och trycker in pekfingret i min mage, ”du är fet.”
              Fortfarande svarslös betraktar jag hans mage, som trots att han är mycket äldre än jag, är hård och senig.
              ”Och berusad är du också”, säger han.

* Har tyvärr glömt hans namn. Möjligen hette han Wahlgren.

[Dröm nummer 492. Tidig morgon den 13 juni 2022.]

En symmetrisk ljuskrona ritas upp i ett mörkblått, i övrigt helt tomt rum. När ljuskronan är färdigritad kommer något att hända. Men vinklarna måste vara exakta!
              Jag springer på enorma plogvallar av snö, grus, sten och stora klippblock. Jag har bråttom. Vig som en stenget passerar jag alla andra människor.
              I en förfallen kommunal byggnad ligger en gitarr på en säng. Jag har spelat på den förut. Jag tar upp den och känner på de slappa stålsträngarna. Försöker stämma den, men blir stoppad av Jan Dahlström.
              ”Den där gitarren ska ha nylonsträngar”, säger han. ”Det kan gå illa. Stallet håller inte. Har själv varit med om det. Kostade mig flera tusen.”
              Jag går till bussen från mitt hem på Sporrvägen* på Lidingö. Efter 20 minuter kommer jag på att jag glömt min väska. Jag är nästan framme vid busshållplatsen, så det kan göra det samma. Jag sätter mig i en kur och väntar. Bakom ett glas sitter en kontrollant.                   
              ”När kommer bussen?” säger jag.
              ”Det är osäkert”, säger han utan att titta upp.
              Nu ser jag den komma. Den stannar.
              ”Är det den?”
              ”Det kan det vara.”
              Jag försöker resa mig, men det går trögt och jag inser att jag förmodligen inte kommer att hinna.

* På Sporrvägen har jag aldrig bott, däremot på Ryttarvägen. Och det tar max fem minuter till bussen.