Sommardröm

[Dröm nummer 542. Natten till den 27 juli 2022.]

Jag och mina kollegor äter lunch på vårt stamställe. Vi ska dit ikväll också.
              ”Åh, titta vilka söta tjejer!” säger servitrisen och pekar på några kvinnliga gäster.
              ”Killarna då?” säger vi.
              I en soffgrupp sitter en umpa-umpa-orkester. Det är mitt favoritband! Jag går fram till dem.
              ”Ska ni spela i kväll?”
              ”Nej, inte på en söndag”, säger en av dem.
              ”Men det är måndag.”
              ”Ja, eventuellt.”
              Nu är vi hemma hos sångaren i bandet. Hans medmusikanter är också där. Mina kollegor har redan satt sig. Själv sätter jag mig på armstödet till soffan, bredvid sångaren. Allting är lortigt och alla i bandet är gamla och slitna och sångarens ena ben är amputerat vid höften. De är oroliga för ekonomin. Jag tittar ut över trädgården och säger:
              ”Men pioner får ni i alla fall.”
              ”Kommer de redan?” säger sångarens hustru.
              ”De börjar knoppas.”
              Sångaren ser mycket bekymrad ut och mumlar:
              ”Det är nåt i jorden som äter på växterna.”

[Dröm nummer 541. Natten till den 26 juli 2022.]

Jag är på släktträff. Det var middag igår och jag är bakis. Jag har varit här förut, men minns ingenting, för jag var bara två år då.
              I källarförrådet hittar en pojke ett piano och börjar spela och sjunga. Flera barn ansluter. Nu hör jag att det är en Stones-låt de spelar och de gör den bra. Andra släktingar blir imponerade. Jag försöker sjunga med i olika stämmor, men min röst låter inte som den brukar utan har ett märkligt, rätt obehagligt vibrato. I refrängen tar jag i lite extra och får en uppstötning som skvätter ut på golvet. Jag torkar upp. Stämningen är lite pinsam.
              ”Mår du bra?” säger någon.
              ”Ja, det är okej.”
              I trappen upp sitter två äldre kvinnliga släktingar som jag pratar en stund med.
              På nästa plan pratar några huslån.
              ”… nej, den avgiften står köparen för …”
              ”Då måste vi låna mer.”
              ”Det kan vi inte.”
              I ett rum pekar en ljudexpert på där väggen möter taket och förklarar för mig:
              ”Här kan vi sätta högtalaren.”
              ”Och den funkar till vinylspelaren?”
              ”Jadå.”
              ”Vi har kontakter, vi jobbar med högtalarföretaget och kan få ett bra pris. Ska jag sälja vinylspelaren? Det saknas en grej.”
              ”Du kan nog få en hacka.”
              Jonas Huldt Lundqvist har spelat in en vinylskiva och gjort omslaget till den. Det är senapsgult och fyllt med svartvita bilder på honom själv i kavaj.

[Dröm nummer 536. Natten till den 23 juli 2022.]

Jag har skrivit ett manifest. Det berättar om två folk som sitter i varsitt tält utan att kunna se varandra, men ändå på något vis är medvetna om det andra folkets närvaro och därför känner sig hotade.
              Jens Stoltenberg läser upp manifestet för ett av folken i deras tält.
              ”…så ser ni icke de som sitter i det andra tältet …”
              Jag får plötslig ångest över att jag skrivit ”de” och inte ”dem”.
              ”… när vi istället kunde sitta i ett enda stort tält …”
              En okänd kommer in och avbryter uppläsningen. Det är något allvarligt som har hänt. Något som gör att det andra folket alldeles säkert kommer att missuppfatta våra intentioner.

[Dröm nummer 535. I gryningen den 23 juli 2022.]

Jag försöker stänga dörren till sommarhuset på Muskö, men det är något fel på låset. Ett fjäderblad som inte vill glida in i låskistan. Jag försöker vrida på bladet, men lyckas ändå inte få igen dörren.
              Kanterna runt kanalen är stensatta. Jag tar ett elegant språng och landar snyggt på andra sidan. Erland von Heijne försöker istället ta ett stort kliv över och sätter foten på kantstenen, som lossnar och sjunker, varvid han dras med ner i vattnet. Jag får upp honom och går upp till huset för att hämta en handduk.
              ”Är du kvar?” ropar jag från huset.
              ”Ja!” svarar han.
              Jag möter en kvinna med bara en handduk runt sig. Hon lägger sig i en säng och väntar.
              Hunden Muffin springer ut. Hon får inte gå ner till vägen, så hon stannar på tomten och vaktar änderna.
              Klockan är strax efter 18 och mor har redan gått och lagt sig. Nere på stigen ser jag Håkan Gustafsson komma med sin vän. De går in i huset. Jag försöker stoppa dem.
              ”Nej! Mor sover!”
              De kommer strax ut igen.
              ”Det var väl inte så farligt?” säger de och skrattar.
              Jag pratar med Håkans vän. Det visar sig att vi jobbar ihop och att vi gör det bra. Jag ger honom en kram och säger:
              ”Det känns som att vi har hittat varandra.”
              Han ser generad ut och stämningen blir pinsam. Jag borde inte ha sagt något. Borde inte kramat honom.

[Dröm nummer 534. I gryningen den 21 juli 2022.]

Jag går längs en kanal med Cecilia Strömgren och några andra. Vi är ett gäng som går på bio tillsammans. Någon pratar om en hantverkares problem med kunder. Det var speciellt en som var krånglig: Reklambyrån Hanser, Larsson och Röstlund betalade sent och var aldrig i tid till arbetsplatsen. Så hantverkaren föreslog att få komma en timme tidigare. Då dök de upp på utsatt tid!
              Vi tjuvtittar på bio. Ägarna stormar ut och vi blir nästan tagna på bar gärning. Vi flyr.
              Jag funderar på att ansluta mig till ett annat biogäng, men dras långsamt tillbaka till mina gamla vänner.
              I källarplanet till radhuset på Ryttarvägen pågår en renovering. En stötta till en dörröppning sitter snett. Den har inget ordentligt fäste. Jag försöker få ordning på den, men det är omöjligt. Skulle man kunna skruva fast den i golvet? Det är riskabelt. Kan skada golvvärmen.
              En av hantverkarna säger glatt:
              ”Jag hittade ett halvt rör!”
              ”Bra”, säger jag, ”då har vi en meter.”
              ”Det är ett långrör. Fyra meter!”
              ”Ännu bättre.”
              Vi behöver gräva en gång för att stötta. Jag erbjuder mig.
              ”Orkar du det vid din ålder?” säger hantverkaren med röret.

[Dröm nummer 532. I gryningen den 18 juli 2022.]

Jag befinner mig på en ö med några bekanta. Det blåser upp till storm och vi söker skydd högre upp på de hala klipporna. Jag är gammal och har svårt att gå.
              ”Vad ska vi göra med honom”, säger någon och jag förstår att det är mig de pratar om. ”Vi kan ju inte ta med honom.”
              ”Vi måste döda honom”, säger en annan. ”Det finns ingen annan råd.”
              Jag hör dem. Ser dem komma. De tänker använda en knappnål för att döda mig. Trycka in den i halspulsådern. De anser att det är det mest humana sättet.
              En kvinna i sällskapet visar sig vara den mest onda. Hon dansar naken och hånar mig. Jag piskar henne med mitt skärp.
              ”Åh! Skönt! Mer!” väser hon.
              ”Häxa!”
              Jag får tag på skaftet till en skalpell. Det saknar visserligen blad, men det är tunt nog att drivas in i halsen. Jag trycker in skaftet hela vägen till hennes nackkotor och vrider om. Känner hur hon blir alldeles slapp under mig. Hon tittar förvånat på mig, som om jag hade fuskat.

[Dröm nummer 528. I gryningen den 18 juli 2022.]

Jag är DJ åt Josefine på Muskö. Min utrustning består av en trälåda med olika manicker, linblått tyg och små handtextade lappar med olika teman. Lapparna är fastsatta med synålar vid manickerna.
              ”Åh, så bra att du tar hand om detta”, säger en okänd. ”Då slipper jag. Jag kan ju inget.”
              ”Men det är ju bara elektronik”, säger en annan okänd. ”Man måste ha musik också.”
              Jag håller i en frilagd bild på Jens Carlanders huvud. Han har tomtemössa och tomteskägg. Jag behöver ytterligare en synål för att fästa bilden. Min mor har en glasburk, i vilken jag hittar en synål. Hon ser bekymrad ut när jag tar upp nålen och fäster Jens-bilden vid manicken.
              Allt är klart.
              Festen kan börja.

[Dröm nummer 526. Natten till den 15 juli 2022.]

Bara förarbetena till ett projekt har bränt hela budgeten och vi har krismöte på byrån. Vi skulle tagit fram en kampanj för en ny produkt och vi har en bra, PR-driven idé. Intervjuer visar att det finns ett behov för produkten. Nu drar chefen in nästan allt arbete. Men hur ska vi då kunna lyckas?
              Det kommer fram att enorma summor har gått till representation.
              ”Det kostar med gubbmeny”, säger Dan Andersson*. ”Vi får väl helt enkelt sätta några sjömän på att skriva reklamlappar.”
              ”Nej, Dan!” vrålar jag. ”Inga sjömän!!!”
              I köket har Niklas Fornelius precis tagit ut en förpackning med möglig filmjölk ur kylen. Gröna klumpar flyter omkring i en klar vätska. Jonas Lundqvist stampar med foten och vägrar att lyssna.

* Kollega på HLR & Co.

[Dröm nummer 525. Tidig morgon den 12 juli 2022.]

Jag ligger efter med studierna. Jag måste bland annat skriva ett antal musikerbiografier till Carl-Fredrik Hultenheims* föreläsning på tisdag. Jag borde hinna göra det imorgon. Men nu ser jag att det ju är tisdag imorgon! Jag kommer aldrig att hinna. Det kommer bli svårt att få godkänt nu. Men det spelar inte så stor roll, jag gör det för mitt nöjes skull. Men jag inser att jag pysslar med för mycket grejer.**
              Jag går omkring på stan med en stor tom champagneflaska, som jag skurit av halsen på. Det här kommer att bli bra. Det är sällan man hittar något sådant. Glastillverkaren har låtit gjuta in sitt firmamärke i botten. Kommer det att påverka hållbarheten? Håller flaskan för trycket? Folk tittar konstigt på mig.
              Jag möter bekanta på väg till meditation. De är utklädda.
              Jag ligger på sängen och bläddrar i en gammal veckotidning. Jag får upp bilder på rätt häpnadsväckande erotisk konst. En kvinna – Rosie – har målat porträtt på sig själv och sin man. Hon suger hans kuk som en slickepinne. Båda ser mycket lyckliga ut. Men det är något med hennes ögon. De är bara smala springor. Hon skelar. Är hon blind? Efter mycket bläddrande hittar jag till slut början på artikeln. Rosie är en mycket begåvad ung kvinna. En societetsskönhet som gifter sig med en brittisk adelsman. Äktenskapet är mycket lyckligt, vilket om inte annat framgår av tavlorna. Det blir naturligtvis skandal. Men hon fortsätter måla. Så drabbas hon av sjukdom. Foton visar hur hon förändras. Ansiktet som långsamt smalnar av, kinderna som sjunker in. Ögonen blir smalare och snedare. Pupillerna drar sig mot näsroten och försvinner till slut helt. Huden är genomskinlig som glas. Ändå fortsätter hon att måla. Men mannens affärer går allt sämre. Det blir utmätning av gården. En film visar när mannen, nu gammal, bärs ut liggande i en smal säng. Sedan bär utmätningsmännen ut bohaget. Ljusblå dekorerade porslinstallrikar i travar, ombundna av snöre. Arbetsledaren manar på.
              ”Come on, lads!”
              De skjuter de skallrande tallrikarna framför sig över gräsmattan.
              Arbetsledaren blir intervjuad.
              ”We only lost a couple of plates.”

* I vaket tillstånd undervisade Hultenheim i typografi, mig veterligen inte i musik.
** Sant!

[Dröm nummer 524. I gryningen den 12 juli 2022.]

Jag ringer Joakim Pirinen och frågar om han var på gårdagens premiär av Johan Rheborgs film om en matrecensent.
              ”Nej, den såg jag i förrgår. Igår var jag på en annan premiär.”
              ”Du roar dig du. Men hur var filmen?”
              ”Ärligt talat inte särskilt bra. Matrecensenten – Rheborg – hade slagit vad med sin kompis om att han kunde äta på en vanlig restaurang utan att gå in i sin roll som recensent. Men det kunde han naturligtvis inte. Han kör med personalen. Klagar och gnäller. Och skriver så klart en recension. Nej, inte särskilt bra.”