Sommardröm

[Dröm nummer 62. I gryningen den 1 maj 2021.]

På färdbandet som tar mig mellan Lidingö och Ropsten är det fullt med folk. Alla bär på en spade inför ett gemensamt arbete som måste utföras. Även jag bär på en spade, men har andra planer. I famnen har jag också något tungt som jag inte vet vad det är.
         För första gången på mycket länge har jag ett SL-kort, men jag är orolig att det inte ska fungera eller att jag inte vet hur jag ska göra. Lampan i spärren blinkar först rött, sedan grönt och jag kan passera. Jag tar rulltrappan upp till plattformen, där dörrarna håller på att bytas ut. I en av de nya dörrarna är glaset spräckt, men de som utför jobbet låter det vara.
         Jag kommer ut på ett torg, i vars bortre ände det pågår något slags möte runt ett bord. En liten svart man vinkar åt mig och ler igenkännande, men jag vet inte vem det är. Jag går dit.
         ”Det här är min boss”, säger den svarte mannen till sina vita vänner och pekar på mig.
         Jag säger ingenting.
         ”Den som är din boss är också min boss”, säger en av den svarte mannens vänner och sträcker fram handen mot mig. I samma ögonblick materialiserar sig min vän Björn Colliander intill mig och väser i örat på mig:
         ”Det är inte så det fungerar, det vet du.”
         Simona och jag cyklar nedför en backe. Jag är några meter framför henne, ändå hinner hon före mig till den port som alltid har väntat på oss. Jag kliver av cykeln, öppnar porten och går in. Simona stannar kvar utanför. Jag stänger porten och går ned för en trappa.
         Längst ner finns ett rum som också det har väntat på mig så länge jag existerat. På en bänk står en gammal transistorradio klädd i brunt skinn. Ur radion strömmar musik. En man sjunger med ljus röst:
        ”… Water Bubbles Recipes … Water Bubbles Recipes …”
         Travar med vita kuvert ligger staplade på golvet. Jag sätter mig på rummets enda stol och börjar sprätta kuverten. I varje kuvert finns ett vitt pappersark med texten ”VARFÖR?” i tryckbokstäver. Det är allt.

[Dröm nummer 60. Natten till den 29 april 2021.]

Pabsts teorem

Jag befinner mig i en livsmedelsbutik. Min kundvagn är överfull och jag rör mig mot kassan. Jag tar upp plånboken, men hittar inte mitt kreditkort. Däremot är den proppfull med mynt, som jag frågar om jag kan betala med.
         ”Det går tyvärr inte, men försök i den längre bort”, säger kvinnan i kassan.
         Nu kommer jag på att jag glömt att handla frukt och köper tre små papperspåsar av henne. Jag betalar med mynt, trots att hon alldeles nyss sa att det inte går.
         Jag hämtar frukten och rör mig mot kassan som jag blivit anvisad.
         Kvinnan bakom kassan tittar trött på mig. Hon ska tydligen stänga.
         ”Förbannade jävla sms som inte går fram!”, fräser hon.
         Jag ursäktar mig och går därifrån. Händelsen får mig att tänka på Pabsts teorem*, som bevisar att om en kassa i en livsmedelsbutik verkar för bra för att vara sann, så är den alltid det.

* Något teorem av någon vid namn Pabst hittar jag inte. Däremot uppsatsen “The additive unit structure of pure quarticcomplex fields” av Alan Filipin, Robert Tichy, And Volker Ziegler. Efter att ha skrollat förbi alla ekvationer hittar jag allra sist referenslistan. En av referenserna är ”Unit sum numbers of rings and modules”, Oxf. 1998, författad av B. Goldschmidt, A. Scott och S. Pabst.

[Dröm nummer 59. Natten till den 29 april 2021.]

Kick-off

Det är kick-off och fest för den jättelika byrån jag jobbar på. Jag är betydligt yngre än i vaket tillstånd och chef för en avdelning som sysslar med datadriven kommunikation. Men till skillnad från resten av verksamheten går den inte så bra. Ändå är jag något av en påläggskalv. Jag håller en ganska hög profil utåt, är kaxig och pratar mycket och gärna, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan jag kommer att avslöjas som den bluff jag innerst inne vet att jag är.
         Ovanligt nog inleder vi vår kick-off med middag och avslutar med presentationer och workshops, när alla är lagom berusade.
         Middagen börjar traditionsenligt med att jag anför en sång. Det är alltid samma sång. Varje år vill några att vi som omväxling sjunger något annat, men de blir alltid nedröstade.
         Jag går ut på scengolvet framför middagsborden. Strålkastare lyser upp mig. Jag håller upp två trekantiga, svettiga ostskivor, några millimeter tjocka och inte större än att de får plats i min handflata.
         ”Det är ostmästaren Peter Lindfors som gjort osten!”, ropar någon.
         Jag tittar stint på den som yttrat sig och säger:
         ”Då kanske vi kan ha en trekant med honom?” Borden exploderar av skratt. Sedan sjunger alla och skålar.
         Efter middagen förflyttar vi oss till konferenssalen, där jag hamnar bredvid en kvinnlig kollega som ansvarar för en mycket större och betydligt mer framgångsrik avdelning än min. Jag hör henne prata med en annan kollega.
         ”… hur många kunder? Å, sist jag kollade hade vi åtminstone fyra hundra …”, säger hon och jag känner hur jag långsamt förintas. På min avdelning har vi just nu inga kunder alls.
         Vår vd Ulf Enander* står på scen och pratar om verksamheten. Som illustration till det han säger projiceras ganska dåliga bilder målade med vattenfärg på en duk bakom honom. Nu pekar han på mig.
         ”… vår store Per Sommarström …” Alla applåderar.
         Jag halvligger i stolen. Min mage sväller innanför en vit t-shirt.
         ”Kallar du mig tjock, din jävel?” säger jag högt på mitt vanliga stöddiga vis. Alla skrattar hysteriskt, även Ulf. Han byter till nästa bild, som föreställer ett landskap med en sol som smälter. Färgerna rinner ner över projektorduken.

* Han var verkligen vd för reklambyrån HLR & Co, där jag fick mitt första jobb.

[Dröm nummer 58. Natten till den 28 april 2021.]

The Shining

Jag sitter i mitt pojkrum på Ryttarvägen 49 på Lidingö. Det är kväll och jag har hällt upp ett glas hemgjort vin. Mina före detta vänner* Joakim Pirinen och Mikael Södersten har begärt att få träffa mig, men jag har av oklara skäl vägrat. De är fortfarande många kilometer härifrån, men jag känner att de närmar sig, vandrande genom natten. En stund senare tar jag mitt glas och går jag ut på verandan**.
         Det är mulet och mörkt och luften är sval. En isande känsla griper mig när jag inser att jag inte är ensam. Jag vänder mig om och trots mörkret kan jag se att de halvligger i varsin vilstol. Månen visar sig för ett ögonblick mellan de förbiilande molnen och det glimmar i deras onda ögon. Mikael reser sig långsamt upp och kommer emot mig. Stor. Stöddig. Nu är vi omgivna av en djungel och regnet öser ner. Han ställer sig med ansiktet bara några centimeter från mitt, ler och väser:
         ”Så, får vi dricka nu?”

—***

Jag sitter fortfarande i samma pojkrum, med samma hemgjorda vin i glaset. Men nu är det inte Joakim och Mikael som vill åt mig. Den här gången är hotet dödligt. Utanför fönstret visar sig ett välkänt ansikte. Det är Jack Nicholsons rollfigur i The Shining. Håret står på ända, han stirrar på mig och ler sitt allra mest galna leende.
         Min mor kommer in i rummet.
         ”Varför skriker du?” säger hon.
         Jag pekar darrande på Jack Nicholson utanför fönstret. Hon ser honom och suckar.
        ”Han kanske bara vill ha betalt.”

* I vakenheten är de naturligtvis fortfarande mina vänner.
** Vårt radhus hade inte en tillstymmelse till veranda.
*** Jag vaknar, antecknar och somnar om. Efter ungefär en och en halvtimme vaknar jag igen efter att ha drömt det efterföljande alternativa slutet.

[Dröm nummer 57. Natten till den 28 april 2021.]

George Bernard Shaw

För fulla segel far vi förbi Stefan Larsson Sport vid Stockholmsvägen på Lidingö.* Båten är närmare 30 meter lång och seglen ligger nästan parallellt med det vilda vattnet. Det är mörkt och regnet kommer från sidan. Vid rodret – som är placerat mitt på båten och i vinkel mot färdriktningen Karl-Johan Ekbom**. Han bär svart regnrock och kämpar för att hålla båten på rätt köl. Jag står bakom honom, närmast relingen. Hans långa hår täcker mitt ansikte och jag håller mig fast i hans regnrock. Jag frågar om det är ok, men han svarar inte utan är fullt koncentrerad på sitt arbete. Han är en erfaren skeppare, men trots det känner jag mig inte helt trygg. Jag förstår att vi bara är en vindby från att kapsejsa. De övriga på båten – som är full med människor jag inte känner – tycks däremot ta det hela med ro.
         På ett pensionat i en okänd stad diskuterar jag George Bernard Shaw med en människa jag aldrig träffat förut.
         ”… han skrev ju Magnolia***…”, säger jag.
         ”… han var mycket förtjust i japansk teater och citerade gärna japanska visdomsord**** …”, säger den okände.
         ”… det sägs att han hittade på dem själv …”
         Skrattande går vi upp till vårt rum på pensionatets övervåning. Där är fullt med folk, alla okända. Vid bordet sitter en magerlagd kvinna och matar en liten flicka med vattnig gröt. Båda ser djupt olyckliga ut. Det stinker och allt och alla är fruktansvärt lortiga. I en kisspöl utanför en alldeles för låg toalettdörr gjord av ohyvlade brädor med stora glipor emellan ligger den lilla flickans hätta.

* Butiken finns inte längre kvar, men platsen ligger fortfarande närmare en kilometer från närmaste vatten (Lilla Värtan).
** Klasskamrat på Beckmans reklamskola
*** Mig veterligen har George Bernard Shaw inte skrivit något med den titeln.
**** Inte heller detta hittar jag några som helst belägg för.

[Dröm nummer 55. Natten till den 27 april 2021.]

Ersättare

Mannen som jag ska Ersätta visar sig bo i en stilfullt inredd och ganska stor lägenhet. Han tar emot mig med ett brett leende och visar in mig i köket. Han är i fyrtioårsåldern, har gråsprängt bakåtstruket hår utan antydan till flint och ett stramt men välproportionerat ansikte. En stilig karl, skulle nog många säga. Till yrket är han psykolog.
         Kvinnan som jag ska ta över befinner sig alltid i något av de andra rummen. Hon rör sig tyst och säger ingenting. Jag skymtar henne ibland, men ser bara hennes ryggtavla.
         Mannen bjuder på kaffe och vi finner varann direkt. Vi samtalar om än det ena, än det andra, men aldrig om själva Ersättandet. Det vore att gå över en gräns. Jag tänker, att om vi inte hade haft det här systemet med Ersättare, så skulle den här mannen och kvinnan mycket väl kunna fortsätta leva tillsammans. Men så ser det som bekant inte ut.
         ”… om det är en grann jänta, så: ja”, säger mannen och jag nickar instämmande. Sedan kommer han in på balansen mellan ålder och visdom. ”Ju äldre du blir, desto mer rätt måste du ha för att kunna yttra dig. Är du över femtio måste du definitivt ha mer än sjuttio procent rätt, annars inte.”
         Vi dricker ur vårt kaffe och reser oss från köksbordet. Hans packning står redan i hallen. Min är på väg hit.

[Dröm nummer 53. Natten till den 25 april 2021.]

Framgångsrik

Jag är erkänd kreatör på en större reklambyrå. Jag och min vän Joakim Pirinen ska bli intervjuade inför vår medverkan i en reklamtrycksak. Magnus Wretblad, min gamle studiekamrat från Beckmans, är art director. Jag ska bli fotograferad i en liten studio som finns på byrån. Studion är kilformad, inklämd i ett hörn och invändigt klädd med obehandlade plywoodskivor. Jag har svart polotröja och när jag ser mig i spegeln tänker jag att jag borde klippt mig innan fotograferingen. Håret faller grått och böljande långt ner över ryggen. Men det gör detsamma, för jag blir aldrig fotograferad.
         På ett stort bord har någon lagt ut ett provtryck i format A0. Jag kan inte minnas att jag har blivit intervjuad, men allt är redan klart. Texten handlar mycket riktigt om Joakim och mig, men den är satt i alldeles för liten grad, med för långa rader, och layouten är ful och obalanserad. Istället för foton har Joakim illustrerat oss i Hergé-stil. Joakim är Tintin och jag är Kapten Haddock. Jag konstaterar att teckningarna faktiskt inte är särskilt bra.
         Nu är jag på en mycket mindre byrå. Mina kollegor står samlade runt ett arbetsbord som är täckt med skisser. Min gamle vän Anders Roger och hans yngre bror Martin jobbar där. Jag frågar Martin hur det är med jobb.
         ”Det är dåligt”, säger Martin och hänger med huvudet. Hans bror flinar.
         ”Been there”, säger jag. ”Det är tufft.”

—*

Jag sitter på en busshållplats. I knät har jag en plastmapp med material ­till reklamtrycksaken om Joakim och mig. Där finns textfragment, Joakims originalteckningar och ett vitt C4-kuvert. Det är uppsprättat men tomt. Materialet hotar hela tiden att ramla ut ur mappen och jag har fullt sjå med att hindra det från att hamna på marken. Jag behöver skriva något och i brist på annat tänker jag använda baksidan på det tomma kuvertet.
         Nu sitter jag med mappen på ett tunnelbanesäte bredvid ett par ungdomar. De pratar högt och stöddigt och rätt vad det är nappar killen som sitter närmast mig åt sig ett papper ur min plastmapp. Han skrattar. Jag sliter åt mig pappret och vrålar åt honom:
         ”Ska’ru ha stryk, din jävel?!”

* Jag vaknar. Sätter mig på sängkanten och antecknar i mörkret. När jag somnar om fortsätter drömmen.

[Dröm nummer 52. I gryningen den 25 april 2021.]

Drömmarnadröm

Min kusin Per ”Plurre” Sahlin besöker mig på mitt hemmakontor. Vi pratar jobb. Han verkar bekymrad för mig, men han har hört att när pandemin är över kommer proppen gå ur och sådana som jag – män i 60-årsåldern – bli efterfrågade. Bland annat i Ungern.
         ”Jag har hittat guld”, säger jag och berättar om mina drömmar och hur jag skriver ned dem. ”De kommer att sälja stort. Jag behöver aldrig mer jobba.”
         Plurre ser skeptisk ut.
         ”Drömmer du?” säger jag.
         Plurre skruvar på sig, slår ner blicken och muttrar efter en stund: ”Nej.”
         Nu är även Plurres fru Gun och hans syster Helena med. Där finns också en hund. Jag bjuder på hemgjord öl som skummar alldeles för mycket. Helena är arg för att hon inte får smaka. Gun kan inte heller dricka, eftersom hon ska köra bil. Från en märklig bryggapparat droppar ölen ur en glasklocka. Hunden sätter sig under klockan och slickar i sig. Nu får även Gun och Helena dricka.
         Under uppvaknandet sjunger någon:
         ”Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är korta, kockarna är fulla! Ängarna är …”

[Dröm nummer 51. I gryningen den 24 april 2021.]

Tomatoes and lettuce

I en tågkupé sitter en medelålders engelsman. Han bär kostym och ser allmänt välvårdad ut. Han kan mycket väl ha studerat vid Eton. Mittemot honom sitter vd:n för en kinesisk matvarujätte. Männen betraktar likgiltigt varandra. Plötsligt ställer sig den välvårdade mannen upp och utbrister:
        ”Man kan lagra potatis! Men man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Kinesen tittar misstroget på honom. Sedan börjar den välvårdade mannen att sjunga, som om det vore en teveserie av Dennis Potter.
         ”Man kan inte lagra tomatoes and lettuce, nej man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Melodin är glad och medryckande och kinesen ser allt mindre misstrogen ut. Han rör huvudet i takt med sången och tappar med fingrarna på låret. Den sjungande mannen börjar nu klättra omkring på väggarna i kupén. Som en spindel rör han sig. Stannar till ibland. Stirrar leende på kinesen och sjunger med en röst som skulle passa en kuplett:
         ”Man kan inte lagra tomatoes and lettuce, nej man kan inte lagra tomatoes and lettuce!”
         Kinesen är på riktigt gott humör nu och slår sig på knäna med handflatorna.
         Mannen klättrar upp på bagagehyllan och fortsätter sjunga. Längst in mot väggen hittar han ruttnande tomater och salladshuvuden som förvandlats till grön gegga. Han sjunger och kastar de förstörda grönsakerna omkring sig. Hela tågkupén blir alldeles nedsölad och kinesen fnissar hysteriskt.
         ”MAN KAN INTE LAGRA TOMATOES AND LETTUCE, NEJ MAN KAN INTE LAGRA TOMATOES AND LETTUCE!”
        Vd:n för den kinesiska matvarujätten försöker befria sig från den röda och gröna sörjan samtidigt som han kiknar av skratt.

[Dröm nummer 49. I gryningen den 23 april 2021.]

Getostraclette

Jag är hemma hos Erik Törnblom*. Det är mörkt och jag kan inte se någonting. Erik tänder en lampa och rummet visar sig vara något slags garage med betonggolv, myssoffa, skräp och cyklar i en salig röra.
         Nu är vi i en trädgård och spelar ett bollspel. Det går ut på att man genom att prata konstant ska distrahera motspelaren så att denne missar bollen.
         ”Minns du den där KAMPANJEN, Erik?!”, skriker jag samtidigt som jag slår iväg en mjuk gul boll av samma storlek som en tennisboll.
         Erik missar och bollen hamnar i gräset. Samtidigt utbryter ett jubel i publiken, som uppenbarat sig från ingenstans.
         Det är sent. Erik är försvunnen. Jag har druckit alldeles för mycket och stått flera timmar i kö för att köpa en korv. Vid en bänk sitter Simona och dricker en gul grumlig vätska ur ett glas.
         ”Vad är det?”, säger jag. ”Är det vin?”
         ”Nej, det är te. Men jag är så hungrig, så hungrig.”
         ”Ska jag köpa något?” Jag bävar för att behöva ställa mig i den långa matkön igen. ”Jag kan köpa en korv åt dig med.”
         ”Nej”, säger Simona och räcker mig en sedel. ”Köp en getostraclette.” *

* Lekskolekamrat.