Sommardröm

[Dröm nummer 75. Natten till den 10 maj 2021.]

För första gången sedan den blev klar besöker jag tillsammans med min mor och Simona Stockholms nya tunnelbana. De ska lära mig hur man åker med den. Jag är lika gammal som i vaket tillstånd, men bara ungefär en meter lång. Min mor ger mig två kort. Man måste ha båda, annars kan man inte åka. De är svåra att få grepp om och jag tappar dem hela tiden. När vi går bort till spärrarna upptäcker vi att jag inte når upp till springan där korten ska föras in. Mor och Simona hjälper mig och vi kommer in alla tre.
         Stockholms nya tunnelbana är enorm. Den letar sig in i butiker och varuhus och överallt finns skyltar med destinationer. De har namn som Belhall och Vanadien och jag känner inte igen något av dem. Inte heller för mor och Simona är namnen bekanta.
         Vi irrar runt en god stund innan vi till slut inser att vi befinner oss på en alldeles för låg nivå. Vi måste uppåt och ställer oss i en av de många rulltrapporna. En liten pojke stirrar på mig och äter en elektrisk glass.
         Äntligen har vi hittat en tunnelbanevagn att gå in i. Den är nästan fullsatt, men det finns tre platser som väntar på oss. Några säten bort reser sig en man och säger med hög och entonig röst utan att fästa blicken på någon särskild:
         ”Hur gick det i matchen? En minut, någon?”
         Omedelbart reser sig en annan man och säger med närmast identisk röst, också han med blicken i fjärran:
         ”Det gick inte och vi vann inte.”
         Jag undrar tyst vilka som spelade och i vilken sport. Och vilka ”vi” är.

[Dröm nummer 74. Natten till den 10 maj 2021.]

Min kusin Per ”Plurre” Sahlin och hans fru Gun har skapat ett unikt recept för vegoburgare och står nu och säljer dem från en kärra. Vi pratar en stund och jag köper en burgare, som faktiskt är mycket god. En ung man med våldsamma spasmer kommer gående mot oss på trottoaren. Hans armar och ben far ut helt okontrollerat och när han passerar alldeles intill mig blir jag orolig att någon av hans lemmar ska träffa mig.
         Skärrad går jag därifrån och väljer att istället ta en promenad med Joakim Pirinen vid Stockbysjön på Lidingö. Det är vårvinter och längst in mot stränderna ligger isen fortfarande kvar.
         Nu är Joakim är försvunnen och jag är ensam. På tomterna runt den vidsträckta sjön står gamla färgglada men fallfärdiga trähus. Det pågår en samtidig rivning av dem. Överallt springer män omkring och rycker och drar i husen tills de ger vika och ramlar ihop med ett brak. Männen släpar sedan ut resterna av husen på isen och vräker ned dem i en vak. Brädor målade med rött eller grönt eller rosa eller blått skimrar till i den skarpa vårsolen innan de singlar ner i djupet.* Gamla porslinssäkringar flyter en stund innan de sjunker också de. Vattnet är fyllt med skräp och jag häpnar över hur man kan tillåta detta.
         Jag går vidare och möter två män. Jag frågar dem om vad som händer, men de vet lika lite som jag och är lika upprörda. Vi kommer fram till att vi måste kontakta Riksmedborgaren, men vet inte riktigt vem det kan vara. Vi funderar en stund tills en av männen utbrister:
         ”Det måste vara kungen! Det är ju han som är Riksmedborgaren! Haha!”
         De båda männen skrattar väldigt mycket åt detta. Jag försöker också skratta, men utan att lyckas.
         Männen är nu genomskinliga och börjar långsamt ånga bort. Samtidigt har Joakim kommit tillbaka och promenerar intill mig igen. Jag förstår att jag måste ha somnat gående och att jag haft ännu en av mina drömmar. Jag berättar för Joakim om drömmen och han tycker att det där med Riksmedborgaren är ofattbart roligt.

* Stockbysjön är inte det minsta vidsträckt och den är så grund att fiskarna dör av syrebrist när isen lägger sig.

[Dröm nummer 73. I gryningen den 8 maj 2021.]

Vi sitter i en äppellund någonstans i Sverige. Det är mycket idylliskt, med fåglar som sjunger och rådjur som betar gräs och blommor. Vi har blivit hitbjudna av någon som känner ägaren och utlovade äpplen till min cidertillverkning. Jag har redan fyllt ett helt bord. Längre bort ser jag ett träd som jag ännu inte har plockat av. Det är fullt med gula äpplen, stora som människohuvuden. Jag förstår inte hur grenarna orkar bära all frukt, men det gör de.
         Nu ser jag ägaren, en gammal tant med långt grått hår, komma gående med bestämda steg. Framför henne går Björn ”Trisse” Frölander. Han har plockat av en hel gren med äpplen och han ser mycket nöjd ut. Tanten sliter grenen ur hans händer, fortsätter mot vårt bord och slänger den i äppelhögen. Trisse står handfallen.
         ”De här äpplena är inte till för allmänheten!”, vrålar tanten.
         ”Men vi blev lovade …”, försöker jag och ser mig omkring efter mina vänner, men de är alla försvunna. Det är bara Simona och jag kvar och allt är mycket pinsamt.
         Tanten fortsätter att skälla okontrollerat och utan att jag hinner reagera nappar hon åt sig min anteckningsbok, där jag har alla recept och uträkningar, och går därifrån.
         En känsla av fullständig katastrof fyller mig. Allt är hemskt.
         ”Vad fan gör vi nu?”, säger jag.
         Simona sitter tyst.
         ”Jag kanske borde erbjuda mig att betala för frukten? Men hur mycket? Jag vet ju inte hur många liter juice jag får ut av äpplena. Hon tog ju min anteckningsbok. Hur ska jag då veta vad jag ska betala?”
         ”Ja!”, säger Simona, ”det måste du! Spring efter henne! Spring, innan det är för sent!”
         Jag ser tanten långt bort i skogsbrynet. Hon är omgiven av djur. Jag försöker komma närmare, men det är omöjligt.
         I ett personalkök sitter arbetare och äter lunch. De ser mycket olyckliga ut och jag anar att något mörkt döljer sig bakom idyllen. Något sektliknande vilar över alltsammans.
         Det har kallats till stormöte i samlingssalen. När jag kommer in är det redan fullt med folk. Alla stolar är upptagna och några har satt sig i trappan upp till porten. Stämningen är uppgiven. Alla förstår att detta är slutet och att det är mitt brott som ligger bakom. Men jag upplever inte att de hatar mig. De är mest besvikna. Det hålls tal. En medelålders man i blank kostym sitter på golvet framför ett piano. Han sjunger upp. Hans stämma är mycket mörk och mycket vacker. Mjuk som sammet är den. Och förtvivlat sorgsen.

[Dröm nummer 71. I gryningen den 7 maj 2021.]

Det är en märkligt oansenlig dörr som leder in till festvåningen dit jag ska imorgon kväll. Jag kikar fram bakom ett hörn och spionerar på vilka som ska dit ikväll.
         En limousine stannar och släpper av en man och en kvinna som utstrålar överklass. Nu känner jag mig orolig. Kommer jag passa in där? Kommer jag överhuvudtaget bli insläppt?
         Nästa dag är jag försenad. Det tog mig mycket längre tid än jag trodde att ta mig dit. Jag hade gissat att den oansenliga dörren skulle dölja något extravagant, men stället är överraskande litet och folk sitter mer eller mindre på varann. När jag kommer har alla ätit klart och det finns ingen mat kvar till mig.
         Jag får syn på en snubbe som jag är lite bekant med. Vi nickar igenkännande och han vinkar mig till sig. Nu ser jag att han sitter bredvid tre av medlemmarna i Rolling Stones. Jag går fram och hälsar på Mick, Keith och Charlie.
         ”Good to see you, Mick”, säger jag. “I saw you dancing in that video. You don’t look a day over forty.”
         “Well, thanks”, säger Mick och det är uppenbart att han blir generad. Men samtidigt förändras hans ansikte. De djupa rynkorna suddas ut och han ser plötsligt ut som en tonåring. Det varar bara en kort stund, sedan är rynkorna där igen. Han ser väldigt sorgsen ut. Som om även hans tankar hade färdats bakåt i tiden, men nu var tillbaka hos en snart åttioårig man, fylld av minnen.
         Snubben som jag känner lite grann vill att jag visar grabbarna några filmer som jag gjort, men jag tvekar. Allihop insisterar. Vi lämnar lokalen och går ut på gatan.
         Jag letar fram en film och räcker över mobilen till Mick. Jag går bakom honom och tittar över axeln när vi promenerar. Omedelbart inser jag att det är fel film som visas. Vi ser en man som går på en gata. Han ser ganska vanlig ut. Det enda som skiljer ut honom från andra människor är att han då och då gör en frivolt. Han landar alltid perfekt och fortsätter gå.
         ”I’m afraid it’s the wrong film, Mick”, säger jag.
         “It’s cool, man” säger Mick och fortsätter titta. Han verkar inte helt ointresserad.
         Vi går vidare och nu ser jag att mannen i filmen bär på en kameraväska och ett fiskespö.
         ”Maybe he’s a fisherman”, säger jag.
         “Duh … of course he’s a fisherman!”, säger Mick och fyrar av ett av sina bredaste leenden.
         Allting känns ytterst pinsamt och jag vet inte vad jag ska göra.
         Nu går mannen i filmen ner för en brant. Han går mot havet. Ställer sig på stranden och fiskar. Han får napp. Men det är ingen fisk. Det är en hund som har fastnat på kroken. Efter den simmar flera hundar, som försöker förstå vad som hänt deras vän. De gläfser och gnyr och simmar över och under den stackars krokade hunden, men de kan ingenting göra.
         Nu förvandlas den fiskande mannen till en hund även han. Han går i vattnet och krokar av den fångade hunden och simmar med den och alla de andra hundarna, som ett slags botgöring. Det är väldigt vackert och jag tror att vi alla blir berörda.
         Grabbarna i Stones tycker filmen är okej, men jag fattar så klart att det inte kommer att bli något.
         Nu köar* vi till en nattklubb. Mick ursäktar sig:
         ”Gotta prepare for a fuckin’ world tour, you know. See ya!”
         Jag fattar nog.
         “See you, Mick.”

* Helt orealistiskt naturligtvis.

[Dröm nummer 70. Natten till den 7 maj 2021.]

Chiefen, Tvåan och jag är gerillakrigare i en latinamerikansk djungel. Från början var vi ett femtiotal i vår fraktion, men nu är det bara vi kvar. Det finns många fraktioner i det här kriget och vi är osäkra på vilka som är våra fiender och vilka som är våra vänner. Ja, vi vet knappt längre vad vi slåss mot.
         Vi tar oss långsamt fram på en dyig lövtäckt väg. Chiefen pressar den väldiga lavetten med kanonen framför sig. Trähjulen sjunker ner och det är mycket tungt. Jag erbjuder mig att hjälpa till, men han säger att det är enklare att hålla en rak kurs om man är ensam.
         ”Håll utkik istället”, säger han.
         Jag hajar till. På en stubbe ligger ett par glasögon med svarta bågar. Vem fan glömmer ett par glasögon i djungeln? Har någon lagt dem ifrån sig och är kvar i närheten? Det kanske är något så enkelt som en fälla? I samma ögonblick som jag tänker det där ser jag honom. Och ser att han har sett mig. Varken vi eller han vill ha strid och vi låter det vara. Men jag inser att vi måste gå tillbaka samma väg som vi kom.
         Chiefen gör tecken till mig och Tvåan att vända om. Tillsammans vrider vi lavetten och börjar röra oss tillbaka. Men det dröjer inte länge förrän vi möter en annan fraktion. Mötet sker precis där vägen svänger och ingen av oss hinner ta betäckning. Vi vet inte ens om vi är vänner eller fiender. Stumma står vi och stirrar på varann med höjda vapen, tills någon plötsligt börjar skratta. Utan att vi riktigt förstår vad som händer står vi alla där och skrattar högt. Vi låter dem passera. Och de låter oss. Med överdrivna gester vinkar vi förbi varandra.
         Chiefen pressar envist lavetten framför sig. Det går långsamt och vi kommer inte många hundra meter förrän det tar stopp och vi finner oss omringade av en annan fraktion. Och den här gången är det inget vi kan skratta oss ur. De för oss till en närliggande väg, där bussar står och väntar.
         Nu är det plötsligt den andra fraktionen som är våra fångar. Jag skulle inte kunna redogöra för hur det gick till, annat än att allt gick väldigt fort och att det mesta är Chiefens förtjänst.
         Vi befinner oss i en underjordisk bunker. Våra fångar sitter runt ett bord, med buntband runt handlederna. Chiefen, Tvåan och jag lutar oss mot väggen, med vapnen redo. Det här är inget vi njuter av men alla tre vet att det är nödvändigt. Chiefen gör det först. Han går fram och ställer sig bakom en av fångarna och riktar sitt vapen mot fångens nacke. Chiefen tvekar inte det minsta och skottet går av direkt. En kaskad av blod och hjärnsubstans far ut över bordet och fångarna som sitter emot, och med ett klafsande ljud träffar resterna av fångens huvud bordet. Ingen av de andra fångarna rör en min. Det är hårda män och jag kan inte låta bli att känna den djupaste respekt.
         Chiefen gör ett tecken åt oss och jag och Tvåan går fram till varsin fånge och fäller dem med nackskott. Ingen reaktion nu heller. Men när jag närmar mig mitt nästa offer infinner sig den där jävla känslan av tvivel, den som förhindrar varje form av handling. Jag höjer mitt vapen. Trycker pipan mot fången. Men jag väntar för länge. Jag har skapat ett glapp i tiden, ett stopp i flödet, som bjuder våra fångar på ett kategoriskt imperativ att agera. Men eftersom de är fjättrade, är det enda de kan göra att använda sina röster.
         ”Varför skjuter du inte? Är du rädd, compadre?” säger mannen framför mig och jag hör att han flinar.
         De andra fångarna hänger på. Skrattar. Hånar.
         ”Nå, så skjut då, compadre! Vad väntar du på? Det finns ett bättre ställe som väntar på mig.”
         Jag pressar in avtryckaren, men det hörs bara ett klickande ljud. Inget skott kommer. Försöker igen. Ingenting. Jag känner hur svetten rinner ner för ansiktet. Ögonen svider och blicken blir dimmig.
         Äntligen går skottet av och mannen säckar ihop framför mig, alltmedan blodet pumpar ut över bordet. Hans kamrater fortsätter att skratta och vara stöddiga, in i det sista.
         Vi hinner avrätta ytterliga några innan vår ammunition tar slut och innan vi vet ordet av har tre av de kvarvarande fångarna lyckats ta sig loss och springer mot dörren. Utanför står en buss och väntar på dem. Samtidigt som jag rör mig mot dörren sliter jag åt mig ett av fångarnas vapen. Två av fångarna har hunnit upp i bussen, men den tredje stannar och vänder sig om mot mig. Han ler. Jag höjer vapnet. Men sänker det igen. Det har hela tiden funnits en latent ömsesidighet mellan oss och de andra fraktionerna. Visst, vi har stridit mot varandra, men vi är alla soldater.
         Jag kastar vapnet till honom och han fångar det med ena handen.
         ”So long, compadre”, säger jag. Och vi brister ut i ett förlösande skratt bägge två innan han kliver upp i bussen.

—

Vid halvtvåtiden på natten vaknar jag med hjärtklappning och ångest utan att förstå varför. Långsamt börjar bilderna komma tillbaka och det går upp för mig vad jag har gjort mig skyldig till. Jag var ju där. Det var ju jag som sköt. Det är svårt att somna om efteråt. Går ut på verandan och andas sval nattluft. Naken.

[Dröm nummer 68. Natten till den 5 maj 2021.]

Min mor ligger sjuk i vårt hem på Ryttarvägen på Lidingö. Jag sköter om henne men måste också hinna jobba. Rummen i radhuset är trånga och lortiga och fulla av skräp. Fukten rinner längs väggarna. Att sköta om min mor är ett hårt jobb och hon är ganska krävande.
         Nu är mor frisk igen och vi packar bilen för att åka motorcykel med min bror Mats.
         Jag vet inte vart vi ska, men motorcyklarna står där och väntar på oss när vi kommer fram. Jag hinner inte mer än sätta mig på min förrän jag inser att jag varken har kalsonger eller strumpor på mig. Det betyder att jag måste åka tillbaka ensam.
         Utanför radhuset letar jag efter strumpor i den leriga marken. Jag lyckas gräva upp några, men ingen går att använda. Jag frågar min mor, som plötsligt återvänt även hon, om var mina gamla smutsiga strumpor finns. De måste gå att använda. Men hon kan inte svara.
         I ett hörn spelar en liten musorkester. De sjunger om strumpor och tipsar om hur man ska göra för att aldrig vara utan. Att man ska trä upp dem på en liten ställning av ståltråd. Då har man alltid strumpor.
         Jag går närmare och ser att det inte alls är möss, utan mycket små och väldigt vackra japaner. De spelar något slags dansbandsmusik och sjunger:
         ”Trä upp dina strumpor på ståltråd, då är du aldrig utan …”

[Dröm nummer 66. Natten till den 4 maj 2021.]

I en kartong som tillhört Jan Myrdal hittar jag gamla filmer, negativ och diabilder. Johan Nordin* och ytterligare en person åker in till stan för att jobba. När de uttröttade kommer tillbaka flera timmar senare sitter jag fortfarande kvar i soffan med kartongen i knät. På botten av den ligger några ytterst tunna och mjölkaktiga inramade diabilder. När jag håller upp dem mot taklampan ser jag att de föreställer snöklädda berg. Först tror jag att det är svenska berg, men snart ser jag att de är alldeles för höga och spetsiga och tänker att det måste vara Alperna. Och när jag tittar ännu närmare ser jag att det är en film som utspelar sig.
         Det är natt och temperaturen har krupit ner under noll igen. Isen ligger fortfarande kvar på den lilla sjön, men har börjat murkna och är nu direkt livsfarlig att ge sig ut på. Ändå är det precis det som Simona och jag gör. Vi håller oss nära strandkanten och kan se hur den gropiga issörjan rör sig längre ut i vad som måste vara en råk som sträcker sig över nästan hela sjöns längd. Först tror vi att det är vinden som rör upp vågor, men så ser vi en mörk skugga. Det måste vara en fisk, tänker vi. Och den måste vara enorm, säkert ett par tre meter. Den rör sig i alldeles räta linjer från kant till kant på råken. Jag förstår att jag måste gå ut till den och börjar röra mig mot iskanten. Simona följer efter några steg bakom.
         När jag nästan är framme vid iskanten ser jag hur fisken kommer emot mig med huvudet ovanför issörjan. Och jag inser att det inte är någon fisk. Det är en tumlare. Den är svart med vit trubbig nos och den lägger sitt huvud på isen, alldeles intill där jag står. Jag sätter mig på huk och tittar in i dess stora svarta ögon, som liknar ögonen hos en kalv. Jag lägger min hand mot den fuktiga, lite slemmiga nosen och känner hur det förlöser en längtan hos djuret, men också hur någonting liknande förlöses i mig. Tumlaren stönar av vällust och sorg.
         ”Människa!”, säger tumlaren. ”Låt mig hjälpa dig!”
         ”Hur kan du hjälpa mig?” säger jag. ”Behöver jag hjälp?”
         ”Ja. Lyssna. I Afrika finns en liten pojke som har gått vilse i skogen. Han irrar och kan inte hitta hem. Han håller inte en rak kurs.”
         ”Ja?”
         ”Precis som du, människa!”
         ”Har jag gått vilse?”
         ”Det har du, människa. Du måste hålla en rak kurs. Den som kallas Krakvägen. Adjö nu”, säger tumlaren och sjunker tillbaka ner under issörjan. Jag följer efter med handen och håller den mot djurets nos tills jag inte längre känner den. Tumlaren är försvunnen och jag går tillbaka in mot land i en alldeles rak linje. Simona följer mig i spåren.

* Kollega på Roi Division.

[Dröm nummer 65. Natten till den 4 maj 2021.]

Jag går i nian. Där finns många söta tjejer och jag är hemligt kär i allihop. Idag är hela klassen samlad för att leka en lek. Den går till så, att vi utser en gycklare som får springa omkring och skoja med alla. Gycklaren kan till exempel daska någon i baken eller lugga eller dra ner byxorna på någon. Det är en stor sak att bli utsedd till gycklare och den här gånger väljer vi en liten mörk pojke, som jag inte vet namnet på*. Det kanske är svårt att tro, men det är en väldigt rolig lek.
         Efteråt sätter vi oss och pratar i grupper. Till hösten ska vi börja gymnasiet och jag tycker att det blir så abrupt på något sätt, att gå direkt från nian till gymnasiet. Det borde finnas ett eller flera mellansteg; niokommaettan, niokommatvåan, niokommatrean och så vidare, så att man långsamt vänjer sig vid det nya. Jag tänker mig att decimalklasserna inte är två hela terminer utan inskränker sig till några veckor totalt. Så kan man börja gymnasiet lagom till efter jul ungefär.
         Jag berättar om mina tankar för en av de söta tjejerna. Hon fnittrar och säger att det inte är så, ja att det omöjligt kan vara så, vilket gör mig besviken. Men efter att ha tänkt efter lite till kommer jag fram till att det verklig är så. Det kommer att dröja innan jag börjar gymnasiet och det känns skönt.

* Jag känner inte igen någon av mina klasskamrater från vakenheten.

[Dröm nummer 64. Natten till den 3 maj 2021.]

Det är kundmöte på byrån. Min kollega Jonas Lundqvist presenterar en idé som alla finner rätt fantasilös. Jag ursäktar mig och går ut. Kommer tillbaka in efter några minuter med några nya skisser där det finns människor med på bild. Det är tydligen något oerhört och alla är överraskade och lite förvirrade, fast på ett bra sätt.
         ”Kan man verkligen ha det?”, säger kunden.
         ”Det kan man”, säger jag självsäkert.
         Sedan glöms allt bort tills det några veckor senare är dags att leverera. Ingenting av det jag föreslagit har utförts, varken av mig eller någon av mina kollegor. Projektledaren Niklas ”Nille” Fornelius* är ursinnig.
         ”Om det är något av alla dina fel och brister som jag verkligen retar upp mig på så är det din fruktansvärda slapphet”, fräser han.
         Allt är förlorat. Kunden är spårlöst försvunnen.
         Jag och Simona går över en kort bro. Det regnar, men bron är försedd med tak utom precis där den ansluter till land. Där finns en glipa där regnet hittar in och sköljer över oss.
         På baksidan av en busskur finns en bankomat infälld i glaset. En man försöker att ta ut pengar utan att lyckas. Simona är klädd i rött.
         Vi går tillbaka över bron och blir återigen genomsura under den lilla glipan i taket, men det är inget vi bryr oss om.
         Vi rör oss upp för en brant gångbana, som är så beskaffad att man för att komma framåt måste slingra sig över och under ett räcke av galvaniserade järnrör. Där gångbanan slutar ligger en uteservering. Det finns en ledig soffa som jag slår mig ned i medan Simona går in och köper kaffe. Om någon annan kommer och vill sätta sig i soffan, så ska jag be dem att tänka på att hålla avstånd.

* Både Jonas och Nille är mina kollegor i vakenheten. Och de är vare sig särskilt fantasilösa eller ursinniga.

[Dröm nummer 63. I gryningen den 2 maj 2021.]

I en öppen hall finns stolar utplacerade. Jag halvligger i en av dem och lyssnar på en operaaria som strömmar ur högtalare. Efter en stund inser jag att det är jag som sjunger. Rösten är mycket vacker och uttrycksfull och jag känner mig stolt. Min gamla klasskamrat från grundskolan Ninni Weyde kommer in och ställer sig framför mig. Hon häpnar när jag berättar att det är mig hon hör. Hon rusar därifrån för att berätta för andra. Jag tittar blaserat efter henne, orkar inte röra mig i stolen.
         Utanför en romersk villa står en kvinna klädd i tunika. Hon är mycket nöjd över vad hon åstadkommit. Ur en intilliggande damm har hon tagit upp döda fiskar, som hon placerat på en smal stig bredvid dammen. Där ligger en gös och flera abborrar av olika storlek. Där ligger också en drunknad katt. Den har gröna ögon.