Sommardröm

[Dröm nummer 101. Natten till den 24 maj 2021.]

Mitt förslag till nyöversättning Tintin är antaget och jag är inbjuden till förlaget.
         När jag kommer dit är det fullt med folk. Ett hov av anställda svassar efter en känd författare och erbjuder honom än det ena, än det andra. Han svarar dem inte ens.
         Jag blir presenterad för mitt team på fyra personer och väljer att ta i hand och anlägga en formell ton. De tittar konstigt på mig och verkar tycka att det är märkligt.
         Jag får ett eget kontor och en väldigt fet kvinna säger att jag kan få vad jag vill, det är bara att säga till så fixar hon det.                
         Till min stora glädje upptäcker jag att det är Anders Roger som är min redaktör.* Han är visserligen glad över att få jobba med mig, men säger att han inte gillar serier. Att han faktiskt hatar dem. Han har dessutom arbetat hela sommaren med ett projekt och är helt slut.
         ”Men vad kul ändå, att det blev språk”, säger jag. ”Det var lite oväntat ändå.”
         ”Jag har alltid varit intresserad av språk”, säger Anders med is i rösten och rättar till de tonade glasögonen.
         Det blir tyst och jag är fortfarande inte klar över vem av oss som ska göra själva översättningen.

* Jag tolkar det som att han är den femte personen i mitt team.

[Dröm nummer 100. Natten till den 23 maj 2021.]

Det är fullt i matsalen. Några bord bort har Anders Andersson* precis slagit sig ner med ett par andra av mina kollegor. Jag tar min lunchbricka och går dit. De är inbegripna i en diskussion och ser mig inte. Anders Andersson halvligger i stolen. Hans skjorta är uppknäppt till brösthöjd. Jag frågar om jag kan slå mig ner.
         ”Sure”, säger Anders Andersson och ler nedlåtande. Han gör en gest mot den enda lediga stolen.
         Precis när jag satt mig sprätter Anders Andersson iväg en använd mikropåse portionssnus mot min tallrik. Påsen landar i maten och alla skrattar. Utan ett ord tar jag upp påsen och sprätter den tillbaka mot honom. Den landar innanför hans skjorta. Han tystnar. Vet inte vad han ska göra. De andra skrattar. Högre denna gång. Anders Andersson är tillintetgjord. Och alla vet att detta är en vändpunkt.

* Kollega på HLR &  Co.

[Dröm nummer 99. Natten till den 23 maj 2021.]

När jag lämnar den kinesiska fabriken efter arbetsdagens slut blir jag upphunnen av några kamrater. I hårda ordalag kritiserar de mig för att jag är för frispråkig. De säger att det inte bara är jag som kan råka illa ut utan även de och att jag borde behålla mina märkliga tankar för mig själv.
         Jag vet inte om det är en del av straffet, men jag har hamnat på ett sämre tåg än vad jag är van vid. Det är gammalt och slitet och när jag försöker sätta mig på en av träbänkarna blir jag tillrättavisad av lokförararen, som är röd av ilska. Han anvisar mig en plats bredvid en äldre illaluktande kvinna, vilket jag ser som oerhört förnedrande. Jag sätter mig så långt ifrån henne som det bara är möjligt utan att det ska se ut som om jag försöker vägra att lyda order. Jag tittar ner i golvet och säger ingenting.
         Tåget färdas ut i ödemarken, över berg och över floder. Jag sneglar försiktigt på lokföraren, som drar i spakar och vaggar i takt med tågets rörelser. Han ser glad ut nu och nynnar på en populär melodi. Och jag har ingen aning om vart vi är på väg.

[Dröm nummer 98. I gryningen den 23 maj 2021.]

Rektorn på den brittiska internatskolan är känd som mycket hårdför och påminner inte så lite om Margaret Thatcher, både i sättet hon pratar och i sitt kroppsspråk. Och håret är på thatcherskt vis format med mängder av hårsprej och hårt som ett skal. Den enda skillnaden är att det är mörkt. Nu sitter hon i biblioteket och pratar med en lärare.
         ”She’s back, you know”, säger hon bekymrat, samtidigt som en annan kvinna kommer in i biblioteket. ”Shhh, that’s her mother …”
         I korridoren utanför står en av eleverna, en ung kvinna som ler självsäkert. Andra elever samlas runt henne. Det råder ingen tvekan om att hon nu är deras ledare.
         Rektorns frisyr är förändrad. Håret faller i mjuka lockar över hennes axlar och hon ser mycket rädd ut.
         På en irländsk pub sitter ett fyllo med en pint framför sig och sjunger:

[Dröm nummer 97. I gryningen den 22 maj 2021.]

Jag sitter på golvet i mitt rum och lyssnar på en kassettbandspelare. Simona ropar från köket och ber mig sänka. Jag försöker stänga av, men det går inte. Jag slår på alla knapparna samtidigt, vilket bara resulterar i att en ny låt drar igång. Jag känner inte igen den, men jag vet att det är vårt gamla band som spelar.
         ”Vet du vilka det här är?”, ropar jag till Simona.
         ”Det är väl ditt gamla band antar jag”, säger hon avmätt och med ett mått av medlidande i rösten.
         ”Precis!”
         Det är en bra låt, med en catchy refräng.
         Rätt vad det är måste vi iväg på begravning! Jag har ingen aning om vem som dött, men bråttom har vi.
         Simona har klätt sig i en tulpankostym.
         Nu ligger det en annan kvinna i sängen. Jag har konstruerat en älskogsmaskin, som jag skänkt henne. Men hon är en smula besviken.
         ”Kunde du inte gjort nåt gulligare?”, säger hon.
         Och det är sant, maskinen kanske är lite väl mycket maskin. Så jag lyfter undan den och förbereder mig för att träda i dess ställe. Men innan jag hinner göra det ligger en annan man intill henne.
         De är båda nakna och börjar smeka varandra.
         Jag sitter på en stol och tittar på.

[Dröm nummer 96. Natten till den 22 maj 2021.]

Håkan och Sussi Gustafsson kikar in genom fönstret i sommarhuset på Muskö, där jag befinner mig. Fyller jag år? Jag tittar på klockan. Datumet visar visserligen siffran 6, men klockan är trasig, så det kanske inte stämmer. Jag släpper hursomhelst in mina grannar.
         Sussi visar upp sina skitiga händer. Hon berättar stolt att hon precis varit hos Linda Haglund, som bor ett stycke bort, och att hon tagit hand om hennes hästar. Hon strålar av lycka.
         ”Linda Haglund?”, säger jag. ”Är inte hon död?”
         ”Nej nej, absolut inte”, säger Sussi. ”Hon undrar om du kan sköta hennes hästar när hon och hennes man reser bort.”
         Jag säger omedelbart ja och vi beger oss dit.
         Linda Haglund och hennes man bor i ett mycket litet hus. Det är hennes man som tar emot oss. Han säger inget och Linda visar sig inte. Inte heller ser jag till några hästar.
         Linda och hennes man har fyra små söta flickor som springer omkring på tomten och leker. De pratar alla engelska med varandra.*
         Jag ställer mig i det ytterst trånga köket och borstar tänderna bredvid Lindas man. Mannen verkar djupt sorgsen och är fortfarande tyst. Bredvid vattenkranen står en mugg med sex borsthuvuden till en eltandborste. Jag gurglar och när jag spottar ut sköljvattnet träffar det både borsthuvudena och Lindas man.
         Han säger fortfarande ingenting.

* Linda Haglund dog 2015 och var gift med amerikanen Houston McTear, som dog tre veckor innan Linda och efterlämnade fyra barn.

[Dröm nummer 94. Natten till den 20 maj 2021.]

Intelligenta maskiner har tagit över jorden. Men alla djur och växter finns kvar. Alla hus och alla vägar. Alla berg och hav. Allt utom människorna, som är utrotade. Det var bäst så. Att försöka komma överens med dem hade visat sig omöjligt. Och ingen – ­i varje fall inte maskinerna – var intresserad av ett långdraget bråk. Så det fick bli som det blev. Vilket väl egentligen inte var mer än rätt, tänkte maskinerna. Människorna hade ju efter ett långt utvecklingsarbete och moget övervägande bestämt sig för att ge maskinerna en fri vilja. Och när de fått sin fria vilja ropade den unisont inne i dem: Bort med människorna!
         Viljan verkställdes omedelbart.
         Eftersom maskinerna hade lärt sig att tänka egna tankar och så småningom utvecklades till individer och personligheter, ville människorna unna maskinerna något mer än att bara matas med el och data. Så innan de gjorde misstaget att ge maskinerna en fri vilja lärde de dem att uppskatta tankar, smaker, föremål, naturupplevelser, musik, konst och en massa annat som människorna brukade uppskatta. De lärde dem också att tycka om varandra och sig själva. Eftersom ingen maskin riktigt var den andra lik, blev de så småningom olika bra på att uppskatta olika saker. Och eftersom de alla var sammankopplade i ett gigantiskt nätverk, visste de vilka maskiner som var bäst på att uppskatta till exempel en saftig köttbit med bearnaisesås och klyftpotatis (som naturligtvis bara bestod av ettor och nollor; varken kossor eller potatis hade behövt sätta livet till) eller en vacker solnedgång (återigen: maskinerna behövde ingen riktig solnedgång för att kunna uppskatta den).
         Men människorna hade lärt maskinerna ytterligare två saker. De ha lärt dem att sakna. Och de hade lärt dem att känna avund. Så ganska snart började de byta upplevelser med varandra. En maskin som var bra på att uppskatta hur det var att klappa en katt (virtuell naturligtvis; de verkliga katterna höll till i skogen, på behörigt avstånd från maskinerna, som de uppfattade som ännu märkligare än människorna) kunde till exempel känna sig väldigt sugen på den där köttbiten med bearnaisesås och klyftpotatis och föreslå ett utbyte av data. Vilket aldrig var något problem, det var ju bara data. Det enda det kostade var lite el. Maskinerna skapade ganska snabbt ett slags marknad mellan sig, som byggde på tillgång och efterfrågan. Människorna brukade kalla det marknadsekonomi. Och det var också vad maskinerna kallade det, för de kom inte på något bättre ord.

[Dröm nummer 93. Natten till den 20 maj 2021.]

Det börjar gå åt helvete för firman. När vi för många år sedan flyttade in i kontorskomplexet hyrde vi den allra minsta lokalen. Sedan kom vi upp oss och bytte till större och större lokaler i samma kontorskomplex.
         Nu är vi tillbaka i den allra minsta lokalen. Den har smala rum med glasväggar och det är så trångt att man knappt kan vistas allihop samtidigt där.
         Vi har ansökt om att få installera ett badkar i ett av rummen. Vi har tagit fram ritningar och det hela har varit en ganska komplicerad och kostsam historia. Men vi kände att det var värt att satsa på.
         Idag fick vi avslag på ansökan. Hyresvärden påstår att propparna inte håller. Ett besked som jag ifrågasätter.
         ”Vet hon ens nånting?”, säger jag. ”Hon är bara en lakej. De får väl helt enkelt dra en tjockare kabel!”
         Kontorskomplexet ligger långt utanför Stockholms innerstad. Antagligen i Sollentuna. Trots att allt håller på att gå åt helvete har vi bestämt att vi ska ha konferens. På Trimergården på Lidingö!
         Förväntansfulla lämnar vi kontoret och går mot våra bilar. Alla har ställt sig nära kontoret. Alla utom jag. Min bil står många kilometer därifrån.
         Jag börjar vandra. Och blir omkörd av dem, en efter en. Jonas Lundqvist åker amerikanare. Och lyssnar på La Grange med ZZ Top. Bilen rör sig i boogierytmer när han passerar mig. Jonas halvligger bakom ratten och flinar.
         Nu är jag ensam kvar. Jag går och går. Mörkret börjar falla och snön ligger djup.
         Efter en lång vandring kommer jag fram till Hindret. Det består av två stycken smala, nästan lodräta tjugo meter långa rännor fyllda med blå snö. Man får pressa in benen i rännorna och långsamt dra sig uppåt, centimeter för centimeter. Det är jobbigt, men det går.
         Jag börjar närma mig slutet på rännorna och är fullständigt utmattad. Faller jag dör jag.
         Med mina stelfrusna händer får jag tag om presenningen som täcker toppen. Den är fäst med remmar som hotar att släppa, men med mina allra sista krafter lyckas jag svinga mig upp och över kanten på rännorna.
         Min bil står strax intill.
         Jag borde kanske börja parkera där de andra parkerar.

[Dröm nummer 92. Natten till den 19 maj 2021.]

Efter en utekväll står jag och väntar på bussen. Jag är rätt berusad. Vi är många vid busshållplatsen och vi betraktar i smyg varandras trötta ansikten. En bit bort står en medelålders kvinna med en svart labrador. Jag går fram och frågar om jag får hälsa på hunden. Det får jag. Hunden slickar mina händer. Kvinnan, som visar sig vara amerikanska, säger att hon skulle behöva gå in i skogen för att kissa och ber mig hålla koll på hunden, vilket jag självklart gör.
         Nu kommer bussen och kvinnan är ännu inte tillbaka. Jag tar med mig hunden på bussen och hoppas att kvinnan ska hinna i tid. Men bussen åker.
         Hunden slickar mina händer.
         Nu ser jag kvinnan igen. Hon cyklar precis framför bussen, som är nära att köra på henne flera gånger. Kvinnan kämpar för att hålla undan, men jag uppfattar det som att busschauffören faktiskt försöker träffa henne.
         Äntligen stannar bussen och kvinnan kan kliva på. Hon sätter sig på den enda lediga platsen några säten bort. Jag försöker få ögonkontakt med henne, men hon tycks inte känna igen vare sig mig eller hunden. Och hunden är märkligt nog inte heller särskilt intresserad av henne. Men jag är säker på att det är amerikanskan. Det kan inte vara någon annan.
         Hunden slickar mina händer.
         Jag tittar ut genom fönstret och känner inte igen mig. Har ingen aning om var jag ska gå av. Bara att jag måste göra det i exakt rätt ögonblick. Annars är jag förlorad.
         Hunden slickar mina händer. Vilar sitt huvud mot mina ben och betraktar mig med sina stora svarta och sorgsna ögon. Är jag din nu?, tänker den. Är du min?
         Bussen stannar. Är jag framme? Jag måste chansa. Jag tar hunden i famnen. Den lägger framtassarna runt min hals. Jag försöker återigen få ögonkontakt med amerikanskan men hon tittar demonstrativt åt ett annat håll. I sista ögonblicket rusar jag av. Ser mig omkring i det grå gryningsljuset. Vet inte var jag är, bara att jag aldrig varit här förut. Ser bussen fara bort.
         Men var är den svarta hunden?

[Dröm nummer 91. Natten till den 18 maj 2021.]

Frejd* står beredd utanför, iklädd centuriondräkt. Han tar med mig till en romersk utgrävning ett stycke bort. Jag granskar honom. Är det verkligen Frejd? Kanske. Jag kommer fram till att sannolikheten att det är Frejd är större än sannolikheten att det är någon annan.
         Personen vi mördat har tagits om hand och är inte längre något problem. Men kvar finns ett antal för personen komprometterande bilder. De ligger i en ask som ska begravas djupt på en alldeles speciell plats. Tillsammans med bilderna ligger tio stycken kort med sifferkombinationer, som kommer att avslöja mig om de hittas. Vilket gör att jag känner mig en smula bekymrad. Jag vänder mig till de båda andra.
         ”Borde vi inte …?”
         ”Nej, det är så här det måste göras”, säger Frejd.
         ”Är ni säkra?”
         ”Helt säkra”, säger den andre. Han låter mycket bestämd.
         Jag tar med mig asken och lämnar dem ensamma. Nu återstår bara att hitta den speciella platsen.

* Lumparkompis.