Sommardröm

[Dröm nummer 112. Natten till den 31 maj 2021.]

Min finske samarbetspartner och jag har precis lämnat konferensen och är på väg ner i tunnelbanan. Vi pratar sovvanor och jag berättar att jag brukar gå och lägga mig klockan tio och vakna sju, vilket ger mig åtta* timmars sömn. Ibland är det mer, ibland mindre. Jag drar mig till minnes något som en finsk forskare skrivit i ämnet. Jag är osäker på namnet.
         ”Veo Lainanainen tror jag. Det är ju så många i:n och a:n.”
         Finnen skrattar förläget och på något vis kan jag höra vad han tänker: Veho, den gamle skojaren –––.
         ”Hursomhelst”, fortsätter jag, ”den här Lainanainen menar att man kan dricka mer ju mer man sover.”
        Nu har jag ett vinglas i handen. Vi vill hamna på samma tåg som våra kollegor, så vi springer för att hinna. När vi korsar perrongen tänker jag, att om finnen halkar nu så glider han ner på spåret och krossas. Men det går bra och tåget rullar in på stationen. Det är ett mycket kort mörkblått tåg vars huvudlok är försett med ett sidolok som hänger från dess vänstra sida. Det är där man kliver på. Det är trängsel och tågpersonal visar hur man ska kliva upp för en liten trappa till en dörr. Finnen lyckas med viss möda ta sig ombord, men när det är min tur är det någon som tränger sig före. Jag försöker igen, med vinglaset i ena handen, men bestämmer mig för att stanna kvar på perrongen och dricka ur i lugn och ro.
         ”Det är lugnt, jag tar nästa tåg!” ropar jag till finnen och skålar i luften.

* Det är svårt att räkna när man drömmer.

[Dröm nummer 111. Natten till den 31 maj 2021.]

I mitt hem i Sollentuna* har jag lagat en grönsakslasagne som jag vill bjuda mina vänner på. De vill hellre att jag kommer till dem i stan.
         ”Vi kan nog tränga ihop oss i vår lilla lägenhet”, säger Olof Halldin.
         Jag tänker efter. Jag kan ta bilen in till stan med lasagnen, äta den med vännerna och låta bilen stå. Jag ska ju ut och festa i morgon kväll, så det passar perfekt.
         Innan jag åker måste jag göra ett ärende på annan ort. När jag närmar mig ser jag några barn som leker med smällare intill vägen. När de får syn på mig kastar de en stor pjäs, som exploderar mot vindrutan. Tack och lov håller den. Barnen skrattar högt och ondskefullt åt mig.
         Bilen behöver tvättas och jag har hört att det ska finnas en biltvätt på denna ort. Jag ser en folksamling och tänker att det måste vara biltvätten. Jag stannar och kliver ur. Men det jag trodde var en biltvätt är i själva verket en flasktvätt, vilket är jättebra eftersom jag har en dyrbar vinflaska med mig.
         Flasktvätten, som är Nordens enda, står i en grusgrop. När det blir min tur går jag fram, öppnar en lucka och för in flaskan i ett cylinderformat hål. På en lapp inuti cylinderns övre del finns en lapp med tydliga anvisningar hur man ska göra. Det är lite krångligt att läsa, men det går. Man får liksom lägga sig ner, trycka ena kinden mot gruset och titta in i cylindern. Det framgår att flaskans etikett måste ligga direkt mot lappen med anvisningarna.
         Jag sätter igång tvätten och ser hur min dyrbara vinflaska sköljs ren. Allt verkar fungera som det ska. Men nu märker jag att det har bildats en kö bakom mig och att en man försöker tränga sig och ta min kasse.
         ”Hallå där”, säger jag, ”det där är min kasse!”
         Sedan ser jag att jag tagit fel och att det är hans kasse.

* Jag har aldrig bott i Sollentuna.

[Dröm nummer 110. I gryningen den 30 maj 2021.]

Det är något slags mässa jag befinner mig på, så mycket står klart. Henrik Näsman dyker upp från ingenstans. Han är glad och berättar om en fläderchampagne han gjort. Man blandar helt enkelt sprit, flädersaft och sodavatten.
         ”Supergott!”
         ”Jag har också gjort fläderchampagne”, börjar jag, men inser att jag har fel. ”Eller snarare äppelvin med fläderblom.”
         Jag försöker säga något om mina vintillverkningsmetoder, men Henrik är helt ointresserad och avbryter mig. Han vill fortsätta berätta om sin fläderchampagne. Jag får inte en syl i vädret. Men det går inte att bli arg på honom för han så jävla glad.
         Vi klättrar upp för väggen till andra våningen. Jag har inga skor. Henrik säger att jag kan ta hans. Det är ett par svarta gummitofflor som är minst två nummer för små, men det är bättre än ingenting. De får duga.
         ”Nej, nu måste jag kila”, säger Henrik. Han kliver över räcket, hasar ner ett stycke och håller sig fast med händerna i väggen. Sedan gör han en baklängesvolt och landar elegant med en kullerbytta.
         Det är trångt och folk överallt. För att komma ner måste man glida över ett sluttande plan, där det är så lågt i tak att man måste trängas med andra människor.
         Och jag har ingen aning om vad jag ska göra under resten av den här mässan.

[Dröm nummer 108. I gryningen den 28 maj 2021.]

Jag och Simona försöker laga mat. En rumänsk gryta med torkad frukt.* Men det visar sig att vi inte har någon torkad frukt hemma. Vi grälar om vem som borde ha köpt. Jag letar i ett skåp efter något lämpligt substitut och hittar en plastpåse med torkade enbär. Tänker att det måste väl funka lika bra. Enbären är klarblå och ser nästan konstgjorda ut. Jag tar en näve och slänger i grytan. Tappar några på golvet, men de får åka med de också.
         ”Vad gör du?! Är du galen?!” skriker Simona.
         ”Hur så? Det måste väl funka?”
         Vi fortsätter bråka, men nu anländer gästerna Joakim Pirinen och Anna Ringberg. De är bägge halvgenomskinliga.
         Vi sätter oss till bords och jag serverar. Men maten går inte att äta och Joakim försvinner i gasform.
         Jag ringer Jonas Lundqvist. Jag har konstruerat ett skämt som jag försöker berätta. Något om en politikerskandal inom kulturen.
         ”Men kulturrådet sitter ju där”, säger jag och pekar på Anna, som nu är så transparent att jag ser stolen igenom henne. Jag bryter ihop av skratt. Vrider mig på golvet och kippar efter andan. Varken Anna eller Jonas förstår någonting. Ingen av dem skrattar. Hur kan de inte se det dråpliga i alltsammans?

* Jag har frågat Simona, men hon känner inte till någon dylik rumänsk maträtt.

[Dröm nummer 107. I gryningen den 28 maj 2021.]

Mellan två huslängor löper en stensatt gata där det växer hallon. Stora, mjuka, doftande hallon. Jag plockar dem ett efter ett, trots att jag vet att jag inte får. Bryter isär dem och betraktar deras blottade inre. Kärnor och fruktkött omslutna av röd saft. Stoppar dem i munnen. De smakar ljuvligt.
         Jag kommer ut på en kaj. Ser ut över vattnet. Hallonsmaken är försvunnen och jag tänker på när min mor dog. Det är mindre än fyra år sedan och jag känner att vartenda ett av dessa fyra år är något som har brutits loss ur mig. När mor dog började nedräkningen på riktigt. Och jag tänker på hur hon dog. Kanske på det sätt som vi alla skulle vilja dö. Långsamt insomnande, utan några svåra smärtor. Klar i tanken in i det sista. Omgiven av barn och barnbarn. Hon tyckte det var så konstigt att hon snart skulle vara död, hon som fortfarande levde. Det var verkligen ett mysterium för henne.
         ”Ja, så här är det att dö”, sa hon högt på sitt drastiska vis en av de sista dagarna.
         Jag står på kajen och tittar ut över vattnet och undrar om hon tänkte något i dödsögonblicket? Var hon rädd? Vad kommer jag själv att tänka på? Kommer jag att vara rädd? Kommer jag att tänka att jag borde ha fått fler barn med fler kvinnor? Det hoppas jag verkligen inte. Det är så bra med dottern jag fått. Kommer hon att sitta intill mig?
         Jag räknar bakåt och jag räknar framåt. Åren som gått och åren som kanske kommer att gå.

[Dröm nummer 106. Natten till den 28 maj 2021.]

Parkeringen utanför vår bostad är full med bilar. Många är rena vrak och har stått där i åratal. Någon frågar mig vem som äger skrotbilarna. Det kan jag inte svara på. Samma person påstår att jag skulle kunna få en större yta för egen del om skrotbilarna försvann. Jag säger att det bara skulle innebära högre hyra.
         Jag och Simona är på väg hem. På ett ställe kan vi välja mellan att ta den vänstra vägen, som går nerför en brant och sedan upp igen i en sväng, eller att ta den mycket kortare vägen till höger under bron. Vi tar alltid den längre vägen, eftersom vägen under bron är isbelagd året runt. Vi har vår katt med oss. Det har vi alltid.
         När vi kommit in på den vänstra vägen och börjat gå nerför branten upptäcker vi att något har förändrats. Det är inte längre en väg vi går på, utan ett enormt cirkulationssystem för vatten. Och trots att vi befinner oss i en brant står vi nu med vatten upp till axlarna. Som om vattnet av egen kraft lyckats härbärgera sin lägesenergi. Med jämna mellanrummen går en väldig våg genom vattenmassan och vi hamnar under ytan. Vår katt tappar greppet och förs bort.
         ”Vi måste hjälpa honom!” skriker Simona.
         Jag behåller mitt lugn, eftersom jag redan har listat ut hur allt fungerar.
         ”Ingen fara. Han kommer först att åka ner, allra längst ner, sen kommer han att föras upp av nästa våg och visa sig precis där.” Jag pekar i riktning mot en bropelare ett tiotal meter bort. ”Och om jag bara är på rätt plats och kan fånga upp honom kommer han att bli mer tillgiven. Stanna här.”
         Jag simmar iväg mot bropelaren, men det är svårare än jag trott. Jag märker att vattnet genomfars av mindre vågor och att jag måste synkronisera exakt med varje våg för att inte hamna ur kurs. Och nu har hela cirkulationssystemet förvandlats till något som måste vara världens största äventyrsbad. Jag är plötsligt omgiven av folk. Jag simmar in i dem och ursäktar mig. Känner att de, medvetet eller omedvetet, pressar sig mot mig med sina nakna kroppar. Förresten är jag också naken. Jag lyckas slingra mig förbi alla badare och hitta en avsats där jag kan gå iland och invänta nästa stora våg.
         Jag ser mig omkring. Där väntar tusentals människor. Och jag förstår vad de väntar på. Den förlösande vågen. Det är den de har betalat för och det är den som ska få dem att förnyas som människor. Långt därnere ser jag en strand fylld av människor inte större än riskorn. Tusentals och åter tusentals. De kommer också att få uppleva Vågen, men inte med samma intensitet som vi. Vi här uppe har de bästa platserna.
         En funktionär går runt och delar ut nummerlappar. Det är i den ordningen vi ska in i vågen. Jag får nummer –––.
         En högtalarröst räknar ner.
         Vi gör oss redo.

[Dröm nummer 105. Natten till den 27 maj 2021.]

Jag är hos min mor i radhuset på Lidingö. Äter gröt till frukost och ska snart byta om till mörk kostym inför en konsert med kören. Men först ska jag vara med i en kanottävling.
         Kanoterna ligger redo vid bryggor i Stockholms skärgård. Man ska sitta två i varje kanot och vi är indelade i olika lag. Det visar sig att jag är tredje reserv och jag blir osäker på om jag ska byta om eller ej. Så jag avvaktar. Det finns trots allt en chans att jag får vara med och då är det opraktiskt att vara klädd i kostym. Men Josefine Sommarström och hennes vänner ska tävla, så mycket står klart.
         Nu är det uppställning vid kanoterna. Alla de tävlande gör sig redo och det är tydligt att jag inte kommer att vara med.
         Josefine och hennes lagkamrat får en dålig start och hamnar långt efter. Vilket inte är så konstigt, eftersom alla de andra kanoterna har små utombordsmotorer monterade i aktern.

[Dröm nummer104. I gryningen den 25 maj 2021.]

Jag gör i ordning vaccindoserna. Lägger dem i sina respektive papperskuvert, ljusbruna med mönster i rött och mörkare brunt. Nålarna sticker fram ur pappret och jag måste vara mycket försiktig så att jag inte sticker mig.
         Jag räknar kuverten. Ett, två, tre, fyra, fem. Ett för varje katt.
         Men nu blandades katterna och jag vet inte vem som är vem och inte heller vem som ska ha vilket vaccin.
         I en soffa ligger en man och sover ruset av sig. Han vaknar och sätter sig upp och kräver att få kuverten. Jag ger dem till honom. Han håller dem så lätt som bomull i sin hand och sjunger med blicken i fjärran:

[Dröm nummer 103. Natten till den 25 maj 2021.]

Det är morgon. Jag har festat hårt hela natten och ligger i en biografstol och tittar på en film. Bakom mig ligger Petter Heldt* och hans flickvän. De nojsar och hånglar och börjar snart stöna av vällust. Jag förstår hur det kommer att sluta och rusar ut för att tillfredsställa mig själv.
         Nu är jag helt nedsölad och försöker skölja bort säden från mina händer i en offentlig dusch. Den bildar klumpar som proppar igen golvbrunnen. Andra människor, som även de masturberat, försöker också skölja sina händer. Smegma och vatten blandas med cementdamm och duschen blir helt igensatt.
         Jag mår fruktansvärt.
         Petter Heldt har nu ersatts av Joakim Pirinen, men flickvännen är densamma.
         Jag förklarar för dem att det är viktigt att jag är hemma till elva. De säger, att om vi gör detta nu så kommer jag att vara hemma i god tid.
         Jag tittar på mina händer. De är uppbyggda av ett finmaskigt metallnät och fyllda av cement som börjat torka och spricka och falla sönder. Jag håller mina sönderfallande händer framför Joakim och hans flickvän och skriker:         ”Jag vet inte, jag tror jag är psykotisk!!!”
         ”Äsch, det är nog inte så farligt”, säger Joakims flickvän. ”Det går snart över ska du se. Följ med oss nu.”
         Jag lyder och försöker undvika att tänka på mina händer.
         Vi kommer ut på ett underjordiskt torg, där en kvinna sitter bakom ett bord framför en väldig byggnad.
         ”Här är vårt hus”, säger Joakim.
         ”Hur kan det ens bo människor i detta hus?” säger jag upprört till kvinnan bakom bordet.
         ”Du måste förstå att det är ett väldigt stort hus, flera kilometer långt”, säger kvinnan.
         ”Vi bor i nummer –––”, säger Joakim.
         Utanför ett café sitter en liten chihuahua som börjar gläfsa och vifta på svansen när den får syn på oss. Inne i caféet känner jag igen en samling figurer som jag vet är inbördes antagonister. Till allas förvåning ska de vara med i en jury. Alla undrar hur det ska gå och om de kommer att ryka ihop med varandra.
         Vi köper varsin bakelse. Klockan är redan elva.

* Skådespelare och gammal vän till Joakim.

[Dröm nummer 102. Natten till den 25 maj 2021.]

Jag ska ta mig till Lidingö genom att gå på vattnet. Jag vet att det fungerar. Så jag kliver ner från kajen vid Värtahamnen, ställer mig på det grumligt bruna vattnet och börjar gå i riktning mot brofästet på Lidingösidan. Men när jag kommit ett hundratal meter ut på fjärden får jag problem med en kraftig sidvind och avdriften gör att jag kommer ur kurs. Jag börjar ta in vatten och är tvungen att ta mig till Finlandsfärjorna innan jag sjunker.
         När Finlandsfärjorna, som är mycket små, ska angöra hamn löper de in genom två hål i en plankvägg. Jag simmar in och konstaterar att båda färjorna ligger vid kaj, men att de egentligen inte är färjor, utan snarare segelbåtar, som påminner lite om vikingaskepp.    Jag klättrar ombord och börjar diskutera färjornas egenskaper och hur de är byggda med en vacker kvinna. Allt är mycket komplicerat och jag förstår att det är hon som är färjornas konstruktör.
         Jag följer efter henne ut ur färjebyggnaden. För att ta sig vidare måste man kliva upp på husets sockel, nypa sig fast på den putsade väggen och långsamt ta sig fram steg för steg. Kvinnan visar hur man gör och jag följer efter. Det är svårt, men det går.