Sommardröm

[Dröm nummer 126. I gryningen den 7 juni 2021.]

Björn ”Trisse” Frölander visar en bild på sin dotter. Hon är väldigt lik hans syster Katarina. Vi är på Trisses ö och jag försöker etablera kontakt med någon med hjälp av vågor som ska utgå från ett föremål. Men jag kan inte hitta det.
         Trisse ger mig ledtrådar till var jag ska leta. Han har låtit mig se bilder på en vacker mossbevuxen sten med en inskription och jag tänker att det måste vara den jag letar efter, att det är där vågorna kommer att finnas. Jag letar i klippskrevor och sänkor. Överallt letar jag.
         Trisse säger att jag måste tänka annorlunda.
         Vi kommer till Dagmars mosse, där det sura vattnet ligger blankt mellan träden och jag tänker, att den mossbevuxna stenen måste ligga här, nedsänkt i vattnet. Men inte.
         Då börjar vattnet att strömma. En skylt berättar varifrån det kommer. Där ska finnas en källa och en elektrisk pump som för upp vattnet. Jag rusar dit. Men inte heller där hittar jag vågorna.
         I ett flervåningshus söker en liten flicka efter något. Hon bär på en stor sorg. Gång på gång finner hon det hon tror att hon letar efter. Men det är aldrig rätt.
         Hon hör att man har hittat något i huset på andra sidan gatan. En beige cylinder som skulle kunna vara hennes pappa. Hon rusar dit. Över den farliga vägen med alla bilar. Jag ropar efter henne:
         ”Nej, vänta lite! Det kanske inte är din pappa. Du kanske blir besviken.”

[Dröm nummer 125. Natten till den 6 juni 2021.]

Det är kulturfest och champagnen flödar. Flaskor krossas, det skrattas och skriks och alla är packade. Själv dricker jag ur en flaska som gått av på mitten. Nästan all kolsyra har försvunnit.
         ”Den här ska du prova!” säger Kristoffer Leandoer och håller upp en flaska med ljusbrunt innehåll. ”Min son, som går sista året på Berghs*, har designat etiketten.” Det märks att han är stolt.
         Jag tar flaskan och försöker förstå vad som står på etiketten. Det enda jag kan tyda är ”Och var lite” ovanför det för mig obekanta engelska uttrycket ”–––”**
         ”Men det här är inte så bra”, säger jag. ”Jag vet faktiskt inte vad ’–––’ betyder. Det gör att jag känner mig dum och mindervärdig.”
         ”Det behöver du faktiskt inte göra”, säger Kristoffer. ”Man fattar ju intuitivt va.”
         ”Jo, jag tycker nog att man behöver veta vad det betyder. Det handlar om kommunikation.”
         Kristoffer blir ursinnig, rycker åt sig flaskan och vrålar:
         ”Då ska du fan inte ha nåt!”
         Alla har hört meningsutbytet och tittar åt mitt håll. Nu känner jag mig ännu dummare.
         Joakim Pirinen sitter vid samma bord som jag och tecknar. Han har gjort en grund med ljusbrun spritpenna och låtit den lite mörkare färg som blir när penndragen överlappar varandra bilda perspektivlinjer. Med en tunn svart tuschpenna tecknar han ett flygplan. Man ser det bakifrån, lite till vänster och lite uppifrån, så att även marken är med i bild. Nu tecknar han pyttesmå lastbilar. De bildar en karavan, som är på väg åt samma håll som flygplanet. Jag kan bara beundra hans skicklighet.
         En berusad kvinna lägger handen på teckningen och utbrister: ”Den har ju ingen hytt!”
         Senare, när Joakim och jag promenerar därifrån, är jag deprimerad för det som hände mellan Kristoffer och mig.
         ”Jag är rädd att Kristoffer missförstod mig.”
         ”Nja, han har ju rätt”, säger Joakim. ”Tänk på Maxwells vågor, hur dom kom till honom intuitivt***.”
         ”Men det är ju det jag menar. Han hade inte kunnat komma på dom utan att ha kunskap!”

* Det gör han inte, så mycket vet jag.
** Uttrycket bestod av två ord, som jag tyvärr inte lyckas återkalla. Det enda jag med säkerhet vet är att det var engelskt och att jag inte förstod det.
*** Hur mycket intuitionen spelade in när James Clerk Maxwell räknade sig fram till beskrivningen av elektromagnetismen har jag naturligtvis ingen aning om.

[Dröm nummer 124. Natten till den 6 juni 2021.]

Alldeles nyss gjorde jag bort mig. Det hände på tunnelbanan. På sätet mitt emot mig satt en lång svart man med sin kompis. Jag utgick från att de var kriminella, enbart på grund av deras hudfärg. Och de hörde vad jag tänkte.
         Nu visar det sig att den långe mannen känner några i min vänskapskrets och att han berättat för dem vad jag tänkt. En av mina vänner ringer mig och säger att han hört hur jag betett mig och att jag måste ringa och be mannen – som dessutom är en ganska känd person – om ursäkt.
         Jag ringer omedelbart upp honom och ber om ursäkt för att jag var fördomsfull.
         ”Det är ingen fara”, säger han. ”Det är ok.”
         ”Tack”, säger jag och tänker att det känns bra att ha det ur världen.
         Jag är på väg in i en kontorsbyggnad. Just som jag ska kliva upp för yttertrappan öppnas dörren och mannen som jag nyss bad om ursäkt kommer ut. Han är verkligen lång, säkert en bra bit över två meter.
         ”Hej!” säger jag.
         Han ser mig inte.
         ”Hej! Hallå!” försöker jag igen och nu lägger han märke till mig.
         ”Ja”?
         ”Jo, jag ringde ju dig och bad om ursäkt. Nu ber jag så jättemycket om ursäkt igen.”
         ”Du har redan bett om ursäkt. Det är ingen grej, ok?”
         ”Ja, jag vet. Det är verkligen ingen grej.”
         ”Ändå går du omkring och tänker på det?”

[Dröm nummer 123. I gryningen den 6 juni 2021.]

När bussen kommer får jag vänta en lång stund på min tur att kliva på. Busschauffören Matthew Goode* filar naglarna. Han tittar frågande på mig när jag håller fram plånboken med busskortet. Nu ser jag att allt hamnat fel. Jag bläddrar och försöker hitta busskortet, samtidigt som det bildas en kö bakom mig. Jag har redan börjat svettas. Äntligen hittar jag kortet bakom ett vitt passerkort och håller fram det.
         ”Det var bättre”, säger Matthew Goode och låter mig passera. Men jag hinner bara ta ett par steg innan han fortsätter: ”Vänta! Du anger inte dina uppgifter efter resorna. Du måste skriva när och vart du åkt och i vilket syfte.”
         ”Jag har inte hunnit.”
         Han suckar och viftar iväg mig. Sedan fortsätter han fila naglarna.
         Jag går bakåt i den långa ledbussen och försöker hitta en sittplats. Nästan varje säte till vänster om mig är spärrat med en orange vajer. Bussen kränger och svänger och jag har svårt att hålla mig på benen. När den stannar ser jag några lediga säten längre bak. Folk kliver på från alla håll och sätena blir snabbt upptagna. Jag springer fram mot det enda lediga, men en liten hund hinner före.

* Brittisk skådespelare.

[Dröm nummer 122. I gryningen den 5 juni 2021.]

Jag arbetar utomhus med något. Med en lång trästör råkar jag av misstag komma åt ett fågelbo. Det fälls ned och hänger nu vertikalt från en gren. Ett efter ett faller äggen, som är ljust turkosa med små bruna prickar, till marken och krossas. Fågeln ser hjälplöst på. Jag kastar mig fram och lyckas rädda det sista ägget. Det är nästan platt efter att ha ruvats så länge och har nu börjat spricka.
         Fågeln hoppar till min hand, tar ägget i näbben kryper in i en liten ficka på utsidan av min jacka, där den lägger sig att ruva.
         Det tar inte lång stund innan ägget kläcks. En vit sås sipprar ut och en mycket liten vit fågel, kanske bara en halv centimeter stor, visar sig. De svarta små ögonen stirrar på mig, alldeles orörliga. Är den död?
         Fågelmamman slickar och slickar för att få den att vakna. Jag tar bilder med min mobil.
         Simona kommer ut på verandan.
         ”Vad gör du?” säger hon.
         Jag hyschar henne och pekar på fickan. Vinkar henne till mig.
         ”Se, det är ett kycklingbo!” säger jag.
         Vi tittar båda fascinerat på den lilla nykläckta fågeln. Den rör sig. Den lever! Och fågelmamman ser lycklig ut.
         Utan att mitt huvud rör sig panoreras mitt synfält till vänster och in från höger dyker en asiatisk man upp. Han sitter vid ett bord och äter en kycklingrätt.

[Dröm nummer 121. Natten till den 5 juni 2021.]

Vi befinner oss på ett tåg som inte rör sig. Det finns inga kupéer eller säten. Vagnarna är öppna rum med divaner utplacerade, där människor – vänner och okända – ligger. Det finns en kvinna här som jag till varje pris måste ha. Och jag vet att jag kommer att få henne, för jag har ett mycket gott självförtroende. Hon påstår lustigt nog att hon inte är intresserad av mig, att hon är ihop med Mikael Andersson*. Jag tänker att ingen upplysning kunde vara mindre intressant. Jag har ju precis skrivit en bok och jag vet, att när hon läst den så är hon min.
         Nu är stunden inne. Hon har läst min bok och det är dags för mig att handla.
         Jag gör entré – och allting klaffar! Kvinnan ligger på en divan bredvid Mikael Andersson. De tittar båda upp mot mig. Och jag är nu helt säker, jag ser det i hennes blick – hon är min. Mikael Andersson inser omedelbart detta och jag upplever hans smärta och panik närmast fysiskt. Det finns ingenting han kan göra. Han är krossad.
         ”Jag har läst din bok”, säger hon med halvslutna ögon.
         ”Jag har också skrivit en bok”, säger ett par andra personer i mun på varann, men det är inget att bry sig om. Allas blickar är riktade mot mig.
         Jag visar min bok. Den har pärmar i grå klot. Titeln är satt med en sans serif i svart. Jag bläddrar i den, men inser omedelbart att det är fel inlaga. Det här är mina mörka tankar. Det är korta stycken – bara några rader långa – med rubriker i en senapsgul sans-serif.
         ”Men vad är det där?” säger någon som förstått att det inte är den här boken som gjort att jag vunnit kvinnan.
         ”Det är min andra bok”, säger jag. ”Det är fel.”

* Kollega på min första arbetsplats Almquist & Wiksell Läromedel.

[Dröm nummer 120. I gryningen den 4 juni 2021.]

Ett känt svenskt band hyr ett tennistält som replokal. Det är egentligen alldeles för stort, så de håller till i en ombonad hörna. Vi är där för deras sista spelning, som ska hållas i tältet. Någon av oss känner bandmedlemmarna och vi fikar i replokalen. Jag tar på mig att brygga kaffe, men det blir svart och tjockt och klibbigt som olja. Jag häller ändå upp till mig själv. Sedan är det nästan slut. Basisten får lite av mitt, men när jag häller det i hans kopp försvinner även det och koppen förblir tom. Han säger att det är ok och går mot ytterdörren, där han vänder sig om mot mig.
         ”Sugen på en joint?”
         ”Gärna!” säger jag. Sedan förstår jag att det inte var mig han frågade. Alla utom sångaren följer med honom. Vi pratar om tennistältet. Jag förstår nu att de kommer att bli av med det och att det är därför det här blir deras sista spelning. Jag har hela tiden trott att det är bandet som äger tältet.
         ”Nej, vi hyr det av kommunen”, säger sångaren. ”Hyran är att vi fyller på bränsle när det behövs.”
         Nu är jag på teater. En inkluderande teater, där publiken är medskapande. Jag irrar omkring i gångarna under scenen och vet inte vart jag ska. Någon leder mig rätt. Ändå hamnar jag fel, mitt i en pjäs. Jag brukar tydligen göra så här. Till slut kommer jag ändå till rätt föreställning och bjuds in att vara med. Då säger jag fel replik. En av skådespelarna avbryter spelet och stönar:
         ”Nej, det här går inte!”

[Dröm nummer 119. Natten till den 3 juni 2021.]

I ett finare bostadsområde omgärdat av en hög mur står ett förfallet hus, som någon har tagit över och börjat rusta upp. Jag bor själv i området och har redan haft ett trevligt samtal med den nya ägaren.
         Utanför muren står en vit sportbil på tomgång. Jag vet att mannen som äger bilen har begått en oförrätt mot mig. Jag smyger mig fram till bilen och trycker ansiktet mot rutan. Mannen har sällskap av en kvinna. De sover båda två.
         Jag vill skrämma dem och bankar så hårt jag kan på rutan. Kvinnan vaknar först och ser fullkomligt skräckslagen ut. Ögonblicket senare vaknar mannen och grips nästan av panik, så rädd är han.
         ”Vänta bara! Kom ut om du törs, din jävel!” skriker jag och slår näven hårt i biltaket.
         Men nu är det jag som är rädd. Om mannen faktiskt kliver ut ur bilen skulle han kunna slå ihjäl mig. Han är ju mycket större än jag.
         Jag bestämmer mig för att springa därifrån. Jag springer så fort jag kan och kommer in i en stad och upp på ett backkrön. Där ligger en pub. Till höger om puben finns en brant stensatt väg som svänger tvärt. Mitt på vägen finns ett skarpt gupp, som är alldeles för högt för att en bil skulle kunna ta sig över. En skåpbil kommer upp för backen och fastnar på guppet.
         Jag är tillbaka i det muromgärdade bostadsområdet. Det tidigare fallfärdiga huset börjar bli färdigt. Jag tittar in genom ett fönster. Väggarna är invändigt klädda med brädor. Det känns påkostat.
         Hon som äger huset och som jag brukar prata med dyker upp.
         ”Vad fint det blir”, säger jag.
         Hon stirrar på mig med ögon fyllda av namnlös skräck.

[Dröm nummer 116. Natten till den 2 juni 2021.]

Jag och Simona befinner oss på en turistort. Jag ligger vid poolen och solar och flirtar öppet med en känd ung svensk kvinna. Det är fullt möjligt att hon besvarar mitt flirtande.
         På hotellet råder uppståndelse. En känd äldre judisk kvinna är upprörd för att det bor en person olagligt på hotellet, jude även hon. Den äldre kvinnan skäller på en representant för hotellets ledning.
         ”Men hon är ju bara sju år”, bönar representanten.
         Jag och Simona bor nu olovandes i den kända svenska kvinnans hem, där hon lever med sin mor och far. Vi betraktar dem i smyg när de äter och vi äter deras mat utan att de märker det. På något vis lyckas vi hålla oss undan.
         Den kända svenska kvinnans far är kompositör och kommer snart att dö. Modern är känd genom honom.
         När kompositören dött flyttar modern och den kända dottern ut. Huset är stängt och låst, men vi är kvar. Vi lever där i många år. Scener spelas upp för oss, där vi ser den kända svenska kvinnan och hennes far och mor sitta och äta och samtala och gå på toaletten och allt sådant man gör när man bor i ett hus.
         Vi ser fadern dö. Och hur förtvivlade modern och hennes kända dotter blir, både för att fadern/maken är död och för att de nu inte längre kommer att kunna bo kvar i huset.
         Det finns mat som vi kan äta, men vi tvättar oss inte fast det finns vatten.
         Lorten gror på oss och är synlig. Stanken vänjer vi oss vid.
         En dag går jag in i badrummet. I badkaret står ett större förzinkat kärl som har börjat rosta och som är fyllt med brunt vatten. Det måste ha stått där i alla år, jag har bara inte lagt märke till det. Jag kliver i och börjar tvätta mig. Till håret använder jag ett brunt schampo, som ser ut som kolasås.
         Det knackar på ytterdörren. Bestämda knackningar. Jag säger till Simona att hon måste öppna. Hon tycker att det är jag som ska öppna. Ingen av oss vågar.

[Dröm nummer 113. I gryningen den 31 maj 2021.]

I källaren under ett sjukhus väntar jag på att få en vaccinspruta. På en teve i ett angränsande rum ser jag Björn Kjellman. Han är utklädd till katt och sjunger en fånig sång omgiven av en dansande kör.
         Läkaren kommer in. Han är lång och klädd i en öppen vit läkarrock och förutom lite orangerött hår på sidorna är han flintskallig. På nästippen sitter ett par hornbågade runda glasögon. Han pratar högt i en mobil som han trycker mot örat.
         ”Vad har vi här då?” säger han och kastar en förströdd blick på mig. Sedan fortsätter att prata i mobilen utan att invänta mitt svar.
         Den fåniga låten går mot sitt slut. Björn Kjellman har svårt att nå höjdtonen och är tvungen att försöka igen. Han får verkligen kämpa sig upp.
         ”Vänta lite”, säger jag till läkaren, ”jag ska bara stänga dörren.”
         Fortfarande inbegripen i ett mobilsamtal med någon lämnar läkaren rummet utan att ha fått svar på den enda fråga han ställde.